Jacobi

kommer väl en olycka! Jag vet inte hur många gånger jag idag bett Thyra att ta bort sina bil- och kulbanor byggda av papp, kartonger, spelkulor, träklotsar och en liten skateboard. De stod först bakom min "göra-mat-triangel" i köket hela dagen. Efter att jag varnat henne "att detta kan man faktiskt slå ihjäl sig på" flyttade hon motvilligt bygget in i vårt vardagsrum/studio. Gott så. Yttermera fick hon bassning och satte upp detsamma vårt gemensamma och kombinerade barnrum/vuxensovrum.

Ja, det är ju bara att gissa vad som hände. Suttit med pincett en kvart nu för att få bort allt glas ur knäet. Fredrik skrev att han skulle ringa ikväll (har han dock inte gjort)l. Min mobil låg i studion. Men jag vaknar ju snabbare än en sork när det väl pep till i luren! Och då var det inte ens han!

En god-jul-häsning kan förorsaka mycken smärta, för såhär blev det: vakna orolig, fort trassla upp sig ur lakanen, inse att luren ligger i nästa rum, snubbla på "bilbanan" samt tillhörande rött vattenglas, ramla ihop på detta, skära upp höger knä. Sedan rensa både golv och kropp från glas, blodet sprutar, tvätta rent, skriva detta.

Men god jul för all del!
Hoppas ni alla har det bättre, trots kylan! Puss!

Tre stekpannor senare, ett gammalt huvud tröttare och 104 rullade geggbollar, vet jag inte hur jag med högburet huvud ska våga beträda Kims och Tomas lägenhet imorgon. Tänk om jag även tafflar till omeletten med skogssvampstuvning! Vad kommer att hända? Blir jag och barnen sända på porten? Kanske halshuggna? Eller bara hatade och vanärade i all tid? För evigt dömda att vandra i dödsskuggans dal? He he...

Faktum är att detta är det värsta köttebulletrauma jag varit med om. Vad ÄR det med kött nuförtiden? Men man bör veta att jag i snitt misslyckas med maträtter cirka en gång på hundra. Så varför händer det just nu???

Jag började med gjutjärnspannan med smattrande smör förstås. Allt brände vid. (Ska nu gå ur gjutjärnspannans klubb för gott - sorry Ylva). Fick ställa in resterna i ugnen (vi åt dem till middag idag). Och konstigt nog tuggade barnen i sig och benämnde det som gott...? Thyra betygsatte det hela "tusen av ett till tio - lite skämsigt kanske, men jag brukar se på halv-åtta hos mig".

Sedan testade jag 33 bullar i födelsedagspannan från Elvira, men med lika illa resultat. Skjuts in i ugnen de också! Till sist tog jag den äckliga teflonpannan vi skulle slängt för länge sedan. Jamen gissa nu då? De brände också fast. Så fläpp in i ugnen med det som blev kvar av dem.

Vill i mitt lilla julstök och diskande/svintande av pannor - tacka min fina syster och hennes döttrar som var här med klappar och fikade på Elviras "jul-coca-cola"kladdkaka. Den blev mycket speciell. God. Fast för mig räckte det med en tugga;o)

Olivia blev inte sur för sin light-wake-up-lamp-med "valfritt" ljud. Får bara be att den funkar för henne till kommande termin och att hon inte bara drar täcket över huvudet när det börjar lysa...:o)

Och - alla ni söta som av olika anledningar interagerar med mig - vill jag önska en fantastiskt fin helg! Kramar på er! Kanske vi ses på vårt knytkalas till nyår?

Önskar såklart även fin helg till resten av familjen - särskilt Millan och Leomix - oavsett var ni är eller gör! Love/G

I dessa julklappstider... Det finns något jag aldrig köpt till mina döttrar och heller aldrig kommer att göra - nämligen sådana där förtryckta pappark med tillhörande färger i små plastkoppar kallade "Paint by numbers".

Nähä. Låt bli då tänker väl alltid någon! Och det får någon tänka. Jag minns i mellanstadiet att det fanns det något som hette "hobbyn" - en gratisverksamhet, troligen sponsrad av Verdandi - som man kunde gå på ett par kvällar i veckan i skolans lokaler. Det gjorde man bara om man var töntig och inte gick på "gården". Och jag var ju töntig.

Man fick röd, översockrad "hallon"saft, bulle och kakor. Och så fick man pyssla ihop pyssel med för ändamålet förutbestämda material. Jag hade svårt att välja vad jag ville pyssla med, särskilt som jag såg allt underbart material som fanns i förrådet. Men icke att man fick man använda det som man ville till sitt skapande och alla idéer därför föddes.

Redan då blev jag galen över begränsningar och likriktat tänkande. Jag kände mig kränkt, dum och konstig som såg helt andra saker.

Tillbaka till PBN. Visst vore det väldigt behändigt om hela "livsmålningen" var förutbestämd, designad av någon som visste hur allt borde se ut, för att bilda en sammanhängande, förståelig och perfekt helhet - så länge man håller sig inom markeringarna. Så att ingen behöver undra "vad menar hon"! Så att det blir rätt. Enligt vem? Tillverkaren av PBN? Gud? Eller mig själv?

Foto & © Janne Edlund

Vissa saker gör man säkert bäst att bara skita i. Men jag vill vara bra. Bete mig vuxet och överväga mina ord. Vill göra mig fin och attraktiv för min hane (inte bara hasa runt och laga mat med en uppdragen svart långkjol över de forna tussarna). Men ibland orkar jag inte och ibland går det bara inte! Och vissa kvällar går det riktigt snett och grodorna bara forsar ur truten på mig... Jag har själv skrivt låten "Kan du vara tyst", men tydligen inte fattat mitt eget budskap...

Min osminkade sanning är att jag har varit svartsjuk flera gånger på Fredrik! Absolut inte på andra damer, utan för att han väljer jobb, extrajobb och happenings före mig. Såklart han gör - på grund av bikten i stycket ovan! Jag kan verkligen inte klandra honom eftersom jag är inne på åttonde veckans riktigt illa sjukdom och därmed tillhörande mentalt, psykologiskt och kroppsligt förfall. Jag ÄR inte kul. Inte någonstans.

Och imorgon ska ha åka iväg igen. Sist han skulle till England och sina barn kom det berömda askmolnet och ställde till tio extra dagars oro. Nu är det snön. Eventuellt kan Ryan Air flyga på onsdag, men kommer han hem före nyår? Åh, hur jag önskar att hans fina ungar fanns i Sverige ändå.

Är detta klassisk avundsjuka? Men jag saknar att bli sedd. Få samma coach som hans kunder får. Samma uppmuntrande tillrop och stöd som jag själv en gång fick av honom vad gällde utgivning och omslag av plattan. Just nu känns det bara som att han vill att jag ska få det lärarjobb jag sökt. Så att han slipper oroa sig över ekonomin. Inte för att det är det bästa för mig kanske, med tanke på kommande platta som jag försöker skriva färdigt.

Så frågan är nog om jag någonsin kan kompensera för det han försakat för mig och mina barns skull. Frågan är troligen också om han skulle komma att dra ner på sina jobb-efter-jobbet - om det snart inte behövs rent ekonomiskt.

Hur som helst är detta tärande för oss båda. Att jag inte drar in lika mycket cash. Jag vill vara oberoende. Han säger att det är okay, men det känns inte så för mig.

Jag vill ses, umgås och tala med min man mer. Åh! Hur klassikt låter inte det? Jag fattar inte riktigt vad som hänt sedan vi flyttade in till stan i vår fina lägenhet. Vi bor bra och relativt billigt. Jag borde må bättre än någonsin! Jag har som nyårslöfte att försöka vända trenden åt ett bättre håll. Även om det innebär att vi helt måste möblera om barnens rum för att jag ska få arbetsro och kunna sova. För mycket hänger nog faktiskt på det.

Nu ska jag sova ett par timmar efter att plogbilen slutat pipa uatanför fönstret. Ja, tjena vardagsblogga, men precis så här trist det kan bli för vissa som bemödar sig med att läsa.

Puss!

Har funderat på att fortsätta skriva lite mer - typ vardagsblogga. Inte vara så hysteriskt inriktad på att få till både en intresseväckande början, fortsatt läsfaktor och slutknorr i allt jag skriver. Jag har så höga krav på mig själv att vara både retrospektiv, up-to-date och dessutom smått innovativ. Men eftersom jag redan förstått att så faktiskt inte är fallet, efter att ögnat igenom delar av ordmassan, så tänkte jag - varför inte bara skriva lite om det som händer just här och nu? Som folk gör mest.

Vi har alltså, mitt i all eländes sjukdom, lyckats ta oss till Birsta köpcentrum med Krabaten - den stackaren. (Nu har han fått ett dyrt undergroundgarage i 6 månader i alla fall). Vi inhandlade de få julklappar vi hade råd till - det blev ändå 3000 pengar. Sedan slog vi in dem i Elviras rum och magasinerar dem där tills vidare. Fredrik åker till England och sina barn en vecka över jul. Olivia blir hos sin pappa och jag, Thyra och till viss del Elvira kommer att fira julafton hos Thyras fina låtsaspappor Kim och Tomas. De var faktiskt det under graviditeten. Gud, så de fixade och donade den varma sommaren. Packade fika, lade ut filtar, grävde gropar för min mage i sanden, lät oss bo hos dem när den "biologiske idioten" gjorde sina galna räder. Ja, de har sannerligen ställt upp för mig och mina barn. Och jag älskar dem.

Jag antar att de kommer att ha tusen juleljus tända i sin underbara lägenhet och att de säkerligen sjunger vackra psalmer i stämsång för- och med oss. Det kommer med all säkerhet att bli en trevlig, rolig och minnesvärd kväll med fantastiska människor. Jag kan dock inte bidra med annan julstämning än hemgjorda köttisar och en omelett med skogssvampsstuvning. Kan nästan gissa att de har en plastig, kitchig gran ocskå - vilket såklart kommer att glädja min fina lillnos:o)

Här hemma finns ingenting som pyntats till julens ära. Köpte lite mer vita ljus bara. Å andra sidan har vi redan rött, guld, svart och vitt i köket, vardagsrummet, badrummet och sovrummen. Så det vete tusan om det är att gå lite "over the top" att klä om vår hörnsoffa från beige till röd klädsel innan Fredrik åker. Man fixar det inte själv heller. Nä, det får vänta tills Thyra spillt mer Oboy på nuvarande överdrag.

Undrar om jag borde ha dåligt samvete för att jag inte bakar med mina barn, inte pyntar och pysslar... Men allvarligt, de ser ju igenom allt. Att jag inte tycker det är roligt någonstans. Att jag inte fattar vitsen. Vi är ingen hel familj. Ingen av oss tänker egentligen på vad julen står för. Ingen av mina barn gillar grismat (förlåt, julmat). Alla åker hit och dit, bor här och där. Min söta Millan är i Stockholm utan man och son och ska jobba. Det blir ju lite som det blir. Och jag kommer aldrig bli en bullmor eller bullmormor. Vad tjänar det till att upprätthålla något som inte finns och som gör alla involverade stressade? Jag är faktiskt glad att min egen mor sade ifrån sig julfirandet för några år sedan. Jag har full förståelse för att hon inte orkar med. Jag har aldrig gjort det. I många år bara hållit god min.

Hur som helst. Till alla er som älskar julen, kanske till och med sparar eller har pengar till att köpa alla grisrätter och julklappar till de som man egentligen vill ge något till - en god jul önskar jag er! Till alla er som är mer som jag - rätt likgiltiga inför traditioner (bortsett från vårt bröllop då - fast det var ju inte särsklit traditionellt förstås) önskar jag också en god kommande helg! Hoppas vi ses ett annat år:o)

Kramar/Gina

Pst! Och nu börjar plogbilarna yrsla högljutt utanför fönstret... kan nog inte alls sova än på ett tag. Och tänker på Fredriks ord just innan han lade sig för en timme sedan. "Jag vill verkligen inte vara ifrån dig en hel vecka". Nej, det vill inte jag heller! Absolut inte! Det räcker med en arbetsdag. Men vi hade inte råd att flyga hit hans barn och boka vuxenresor för fyra flighter. Nu ber vi att ovädret inte hindrar vare sig avfärd, landning eller hemfärd. Jag älskar honom, och att han är orolig gör mig så orolig, eftersom jag alltid är orolig över saker han inte är orolig över. Fatta grejen!

Helt sant! Åh, vilken skillnad det är! Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara fenomenet med firandet av åldrandet. Men tack ändå alla ni fina som gratulerat till förfallet:o) Eller kanske är gratulationerna inte för att jag blivit äldre utan för att jag överlevt ett tag till:o) Även om det så må vara FB:s förtjänst, så blir jag uppriktigt både glad och förvånad över hur många som skrivit! Snacka om genomslagskraft! Och tack Fredrik (i natt) för min alldeles egna doft sedan 20 år tillbaka:o) Och ni som känner mig kan säkert gissa vilken:o)

I övrigt - tja - hur framled gårdagens afton? Försökte ta mig igenom fyra filmer, men alla var dåliga, höll inte ihop någonstans. I vissa fall var det löjligt krystade och skruvade dialoger. Men man kan inte ha tur jämt på filmhimlen... Tänker inte ens skriva titlarna så att eventuella läsare faller för frestelsen att kasta bort sin tid för att kolla exakt hur dåliga de var.

En del av mitt "omående" handlar säkert om att  jag är riktigt arg på vissa av barnens fäder, deras oförmåga att vilja kommunicera om viktiga saker angående döttrrna. Är ledsen och trött i största allmänhet för att jag varit galet sjuk sedan fem veckor tillbaka. När jag får feber - det händer tack och lov mycket sällan - tror jag antingen att jag fått en djup depression igen eller håller på att bli psykotisk. Tack för febernedsättande mediciner! Jag tror faktiskt att jag ännu är vid mina sinnens fulla bruk! Även om jag gör slut på åtta rullar toapapper fyllda med snor, var, blod och hjärnsubstans typ. Vad som återstår vet ingen;o) Sorry för detaljerna... det är ju inte intressant någonstans. Men alla har vi väl våra kroppsöppningar och diverse utsöndringar?

Mina drömmar - de få stunder jag ens sover - är helt i överensstämmande med den vardagliga verkligheten, vilket gör att jag tror att jag redan gjort dillstuvad potatis med lax innan jag köpt varorna. Och att vi ätit det... samt att jag har ändrat kryddningen. Och hur djupa drömmar är inte det? Hur mycket analyserande behövs inte för att komma till bukt med underliggande orsaker?

Det är tur att jag har en självgående tvättmaskin, torktumlare, klädvikare, mat- och inköpsplanerare, kock och allt sånt som gör livet lättare:o) Och att jag ska på jobbintervju på onsdag. Helst med någon form av röst. Verkar smått suspekt att söka arbete som stum musiklärare...

Stort tack till Eva Tägtström - ditt testosterontips har verkligen funkat!:o) Även om det varit lite svårt att veta vad som är vad i sjuktider.

Extra tack till fina dotra Elvira som köpt en superduperhet stekpanna dagen till ära - så jag kan laga god mat. Efter att jag svalt ner några tuggor ska jag sova. Sedan har Fredrik lovat att fila mina fula fötter:o)

Tack igen - och med hopp om friskare leverne snarast! /Gina

Nu får det vara slut på all denna överdrivna matlagning!
Eftersom jag tycks ha drabbats av fullständig idétorka vad gäller mitt textskrivande (kanske har jag redan sagt allt?) vill jag härmed utlysa en tävling! Den går ut på att skriva en ny sångtext som skulle passa mig i stil. Den måste vara på svenska och gärna bestå av 2 verser, uppgång, refräng, 1 vers, uppgång, refräng samt ett stick. Svordomar är bannlysta, så även nödrim.

Jaha, och vad vinner man då? Om jag hittar det jag söker kommer texten att sjungas in till en av låtarna på min kommande platta. Givetvis får vinnaren sin del av upphovsrätten under förutsättning att hon/han inte döljer sig bakom ett alias. Så vad väntar ni på? Skriv, skriv, bara skriv!
Om du inte vill publicera texten i min blogg går det utmärkt att skicka den som mail till [email protected]

Kram och lycka till önskar en nyfiken Jacobi!

Vad är det för uttryck! Vad då pudel? Varför just den rasen, varför ens hund? Jag får sådan lust att "ta min Mats ur skolan" - vad nu även det betyder - men det låter smått pasande för min känsla. Som ett litet stillsamt uppror. Liknande det att "skilja agnarna från vetet". Är de inte båda rätt bra att ha? Jag menar - vad vore de varför sig, säg?

Nåväl - till kärnan. Jag måste fixa ett arbetsrum! Hemma! Som jag kan stänga. Nu! Jag klarar inte av att känna att jag hela tiden stör alla och att min familj stör mig. Jag får ingenting vettigt gjort, mer än att laga fantastiskt god mat 2-4 timmar per dag. Som någon slags kompensation. Jag får väl i snitt ungefär tvåhundra lysande idéer per dag som kräver sin kvinna för att genomföras. Och hon är dessvärre inte jag. Längre.

Jag får glädja mig åt att jag lyckats tvätta håret (mascara = svunnen tid). Är det inte sjuka barn, ryggskott, lunchtime, middagstime, inhandlande av mattime, lagande av mattime, hämtande och skjutsande av barntime, nattningtime, så är det sovtime för mig. Borde verkligen få till det här med sammanhängande sömn. Missar min man med alla timmar på dygnet utom middagstime.

Jag hittar inte tillbaka till mitt skapande i denna lägenhet. Jag blir fan tokig! Jag ska givetvis inte röka bland barnen. men eftersom jag inte lyckats sluta och mitt skapande kräver att jag får göra det, finns redan där ett stort problem. Förvisso ett I-landsproblem, som allt annat jag tagit upp i min blogg.

Kärnan är - voff, voff, - att jag känner mig "icke behövd". "Icke presterande". Jag orkar verkligen ingenting längre. Hittar inte någon som helst lust att fortsätta skapa. Samtidigt som jag såklart känner ett tvång att tjäna pengar, eftersom jag inte vill bli försörjd. Söker alla jobb jag har behörighet till. Kommer inte ens till intervju.

Det är otroligt kul att Fredrik har fått ett sådant kanonjobb! Ingen är gladare än jag för det! Men var lämnar det mig? Oduglingen? Som inte ens får till en text på den enda hiten till kommande plattan?

Blir ledsen när min man lägger ner en massa tid på andra musikers och artisters marknadsföring, även om det genererar att jag och mina barn kan äta. Jag önskar att att han tog tag i mig, skakade om mig, sa att "vad fan! Du är bara bäst - vi fixar plattan och turné"!

Kärnan... man vill gärna spotta ut den... men om man sväljer den kanske något vackert gror?

Jag bad alldeles nyss Fredrik att läsa detta inlägg. Och han tyckte att det "föll" mot slutet. Att jag inte bundit ihop det "som i en bok, eller mitt vanliga bloggande". Han hade dock inga idéer om hur jag skulle "knyta ihop säcken". Det har inte jag heller. Så jag sparar och publicerar skiten!

Jag måste faktiskt erkänna! Jag är i det närmaste löjligt fascinerad av alla TV-program som handlar om människor som frivilligt lägger sig under kniven. Eller överhuvudtaget när det kommer till operationer och förlossningar. Missar helst inte ett enda program - och om jag mot förmodan gör det - så finns alltid "play"-varianten på de flesta kanaler i efterhand. Brukar ligga i soffan och frossa på söndagarna:o)

Inte för inte, närde jag en dröm om att en gång bli kirurg eller barnmorska (blev bara låtskriverska). Men självklart tycker jag att industrin kring skönhetsingrepp är totalt makaber och jag blir så illa till mods när jag ser damer (herrar med, för den delen) som gör sig både "fulare" och "äldre" än de någonsin varit innan (allt är relativt). Ännu mer beklagansvärt är det att jättesöta och unga tjejer gör liknande ingrepp och därmed förvandlas till de ovannämnda "damerna" i förtid. Varför???

Jag tycker inte det är fint någonstans med vare sig silikontuttar, "Lulu Carter-läppar" målade i ljusrosa eller uttryckslösa ansikten fyllda med Restylane och Botox. Oavsett ålder. Dessutom kostar det en förmögenhet att göra dessa ingrepp. Pengar männsikor troligen kunde investerat bättre, för att må bättre.

Så då tog jag och funderade lite... - om man kanske skulle ta och vända på steken... Då skulle jag göra:

1. Magförstoring - bara att äta mer palt - bland annat
2. Hårförkortning - lätt fixat
3. Bröstförlängning - helst ner mot troskanten - skippar BH:n
4. En penisförkortning - har ingen - lätt som en plätt!
5. Ögonbryns/fransblekning - klorin är asbilligt!
6. Pigmentfläckar - sola mer och hårt - räcker inte den vanliga, så två timmar i solarium/dag
7. Kattanus-mun - röka jättemycket och ta i ordentligt när jag suger... Tyvärr kostar cigg en del...
8. Dragspelshals - gå omkring med axlarna vid öronen samt dra in hakan mot bröstet/brösten
9. Ögonlocksdraperier - sova så lite det bara går, festa, bli sentimental och gråta jämt - över allt
10. Näshålsförstoring - alltid ha fingrarna i varje näsborre och andas med munnen
11. Rumpbreddning - sitta så mycket som möjligt och äta allt möjligt hela tiden
12. Lägga ner denna blogg - låta den urarta...

Det fina med min lilla lista är att det hela är nästan gratis! Och samtidigt får jag lov att lära mig att älska mig själv - precis som den jag är. Vette tusan om Fredrik skulle...?

Vad är det som gör att vissa människor ständigt känner att de återkommande måste ljuga? Jag har aldrig fattat själva vitsen med det, men försöker inte desto mindre förstå mekanismen bakom det hela.

Kan det vara så enkelt att de inte har det allra renaste mjölet i sin påse? Eller är det för att de behöver projicera sina egna tillkortakommanden på andra - en omedveten önskan att "komma undan" med något de inte tål hos sig själva? Eller vill de bara skryta lite sådär allmänt, verka något lite bättre än de egentligen är?

Varför ljuger föräldrar för sina barn? Varför ljuger barn för sina föräldrar?
Den sitnämnda företeelsen är ganska lätt att förstå. Det handlar i de flesta fall om frigörelse. Att vilja ha något eget, något som ingen annan vet - och i synnerhet inte ens föräldrar. Och det är väl gott så. Men det faktum att föräldrar ljuger för sina barn, som till stor del är "allseende" och "allförstående", köper jag inte någonstans. Det skapar alltid sår och i bästa fall läkta ärr i vuxenlivet. Ärr som man bär med sig som förälder till sig själv.

Men - vad i hela friden är det med mig som gör att övervägande av de så kallade "vuxna" män som jag haft relationer - och bott ihop med, varit notoriska lögnare? Jag är ju både en sanningssökare och en dito "sägare". Jag har på fullaste allvar trott och hoppats att mina partners sett och tagit in det. Det som är så pass signifikativt för just mig. Ja, precis som i mina låttexter, har jag alltid fläkt ut mig som en löjligt öppen bok, aldrig känt att jag haft någonting att dölja. Alltid stått med "varningsskyltar" och smått basunerat ut " såhär har det varit för mig, och såhär är jag idag". "Gå nu om du blir rädd"! Men de gick inte.

Istället blev jag ljugen för - från smått till stort. Ofta dubblekollad i dator, brev och specifierade telefonräkningar.

AXPLOCK:

* Jag går till skolan/jobbet nu älskling = Jag lånar femtiotusen av min morsa för att jag skäms för att jag inte ens gått dit. Och sedan får du betala.

* Jag kollar din mail minituöst för att jag tror du är otrogen = Jag är själv ute och dejtar allehanda damer hela tiden. Dessutom såg dina barn alla 600 bilder där jag la ut mitt kön på dejtingsajter.

* Jag har slutat röka = fan, att du hittade mina cig i jackfickan när du letade efter en tändare.

* Jag har lånat en fem-strängad bas för vår inspelning = Jag lämnar inte tillbaka den till ägaren utan säljer den i Stockholm.

* Jag kör dig dit så du kan göra ditt jobb = Samtidigt tänker jag hota med att köra ihjäl dig, åminstone kasta ut dig ur bilen mitt i natten, utan jacka, väska och pengar. Stod på en mack och grät.

* Jag stöttar dig i graviditeten...men här... Det skulle bli så många stjärnor till och jag orkar inte skriva mer nu. Bok. 

Jag har i duktig kronoligi jämt bemödat mig om att berätta allt dumt - både det jag och andra tillfogat mig och sig själva. Därmed har jag också blivit "dödens trött" när jag gått in i en ny relation, eftersom att jag "måstat dra allt från början" ännu en gång. Det har känts som att - "nä inte igen". Jag har helt enkelt blivit så less på min egen historia om mitt liv. Nu vill jag leva på riktigt. Det är nog bara Fredrik, min ljuve make, som till fullo köpt och accepterat mig och mitt tänkande och varande.

Men fortfarande blir min förvåning och tillika sorg så stor, när jag gång på gång bemöts med lögner.

Jag har faktiskt, i perioder i mitt liv, medvetet undanhållit sanningen. Detta i de fall jag tvingats utstå misshandel och övergrepp, och då endast med syftet att andra inte skulle behöva ta illa vid sig. Tillfällen när min sanning varit alltför otrevlig för folk att höra eller bära.

Det kan nog verka som om jag är lite arg ibland, men det är kanske inte helt obefogat!:o)

I övrigt ljuger jag endast i de fall lögnen överträffar verkligheten - och det gör den aldrig. Tro mig.

Jag har tidigare berättat att jag läser en hel del böcker (minst tre per vecka). Böcker som fängslar mig, gör mig inspirerad och ger mig en möjlighet att leva ett rikare inre liv - dock inte för att mitt verkliga och yttre liv skulle vara särskilt händelselöst:o) Tvärtom.

Det är sällan jag ratar en bok jag lånat eller köpt, utan jag försöker i det längsta att hitta författarens unika språk, tonarten och nerven som behövs för att dra berättelsen framåt. Men det händer ändå ibland (i sisådär 1% av fallen) att jag resolut slår ihop pärmarna och öppnar en ny.

Ofta känns det som att böckerna ropar på mig och bara vill bli lästa. Jag har ju såklart mina absoluta favoritförfattare som jag har plöjt varenda utgiven bok av. Men eftersom min lästakt är snabbare än deras skrivarhastighet har jag för vana att på biblioteket först kolla "återlämnade böcker under dagen", "sjudagarslån" samt "nyheter". Och vilka fantastiska författare och enstaka böcker jag på så sätt fått förmånen att uppleva:o)

Dilemmat i allt detta läsande är förstås att jag - även om jag blir högst inspirerad och inte har brist på berättelser jag vill delge andra - inser att jag aldrig kommer att komma i närheten av ett skrivspråk jag själv skulle upskatta. Och då utgår jag ifrån att andra inte heller skulle göra det. Logiskt i min värld. Så det känns veligt fortfarande. Och låtarna till plattan kommer ändå på min prio 1-lista.

Nedan listar jag författare som betytt väldigt mycket för mig. De fyra första är mina topp-damer. Sedan - utan egentlig inbördes rangordning - de jag följt under en längre tid, samt även de som berört mig starkt genom bara en eller två böcker.

1. Maj-Gull Axelsson
2. Barbara Voors
3. Karin Alvtegen
4. Anita Shreve
5. Susanna Alakoski
6. Unni Drougge
7. Herbjørg Waamo
8. Louise Boije af Gennäs
9. Katarina Wennstam
10. Inger Edelfeldt
11. Carina Rydberg
12. Maria Sveland
13. Linda Olsson
14. Mare Kandre (rip)
15. Ninni Holmqvist
16. Jonas Gardell
17. Richard Bach
18. Khalil Gibran
19: PC Jersild
20. Patrick Süskind

Självklart finns det åter flera hundra till som jag inte minns namnen på just nu, eftersom alla mina böcker ligger längst in i förrådet i källaren i kartonger efter flytten in till stan.
Jag blir själv lite förundrad när jag ögnar igenom listan. Den består till största delan av kvinnor. Kan det bero på att jag är enkelspårig eller på att de i allmänhet skriver bättre? Who knows? Men jag är glad i alla fall:o)

Nu ska jag öpppna Voors senaste:o) Kram & godnatt!

Foto & © Elvira Jacobi (besök hennes fantastiska fotoblogg på http://vivalavita.blogg.se)

Det är kanske inte för inte som man säger "vad sjutton också"!?

Alla som inte avlidit innan denna ålder har vid någon tidpunkt varit sjutton år. Min mormor var sexton och då väntade hon sitt första barn - min morbror (sju år äldre än min mamma). Min mor var sjutton när hon blev gravid med mig.

Jag har också varit sjutton år, men då ogravid. Jag födde min första dotter vid en ålder av tjugoett. Hon är idag tjugofem och har en son på två år, men även hon har varit sjutton. Jag har två döttrar till - en på arton och en på sexton, och ytterligare en "sladdistjej" på fem som - tack och lov - inte blir sjutton på ett bra tag till.

Detta tal - denna ålder som får mig att kastas tillbaka till en tid då man var någonting mitt emellan barn och vuxen. Trots att man ville vara stor och visste allt. Och allra bäst visste jag när jag var mellan tjugo till tjugofem år. Minsann! Jag lovar! Jag försökte till exempel få min mamma att förverkliga sig själv genom att ge henne akvarellfärger och block. Anmälde även henne till en av de kurser jag höll på det studieförbund jag då jobbade på som estetansvarig.

Jovisst - hon gick väl på sina klasser och målade en del snygga akvareller - men fan vet om det gjorde henne lyckligare. Jag tyckte bara att hennes liv verkade så futtigt. Precis så som jag gissar att de äldre av mina döttrar tycker att mitt liv ter sig idag. Okay, de vet väl i bakhuvdet att jag var nån slags halvberömd "artist" när de var "typ pyttesmå" - men det räknas ju inte nu för dem. Även om jag är rätt aktiv fortfarande:o)

Jag har således alltid fortsatt enträget med det jag känt att jag kunnat bäst, och det önskar jag att mina barn också gör, oavsett om det för stunden är "inne" eller inte - och oavsett vad jag tycker.

Jag blev motarbetad hemifrån (från mammas håll). "Pappa" sluddrade mest om att jag borde lära mig vad jantelagen innebar, och att jag var alldeles för lik mamma för att duga till något. Jag kom in på musikhögskolan i Arvika efter nian med toppbetyg i alla ämnen. Men det ansågs vara bättre för mig att gå på 2-årig Social linje "för att ha så mycket som möjligt att välja på sedan". För "musik är ju inget att satsa på".

Jag beordrades hem under en tågluff. Jag hade jobbat under flera somrar på bl.a vårdcentralen för att finansiera mina resor. Via poste restante-brev från mamma så tvingades jag åka hem för att gå på lärarhögskolan/förskolelinjen. Jag som ville bli antingen musiker, hjärnkirurg eller barnmorska:o)

Lärarhögskolan i Härnösand på den tiden var en värdelös och meningslös utbildning på alla sätt; dåliga lärare och inget nytt under solen... Men å andra sidan grundlade jag min första självkänsla där, eftersom ingen visste hur utmobbad jag varit innan. Sen har jag haft turen att nyligen ha fått kontakt med två fantastiska människor från den skoltiden - nämligen Kerstin och Björn. Så bara av den anledningen var det väl värt det:o)

Nåväl. Mellan femton- och artonårsåldern hade jag startat ett par tre band där jag skrev musik, text, spelade keyboard och sjöng. Jag var imbecill, kärlekstörstande, promiskuös, gränslös (gjorde saker som ingen fick eller ens idag fått veta). Jag var förälder till min "förälder" - innebärandes att ta hand om min alkoholiserade "pappa" varannan vecka; gömma bilnycklar, kolla upp min lillasyster, laga mat, tvätta, hålla undan, torka spyor och piss, hälla ut sprit, ringa till hans jobb och "sjukskriva honom".

Varannan vecka var jag "hårt hållen" hemma hos mamma, med strikta tider och regler. Trots detta fanns det en slags trygghet i att vara där. Fick till och med lov att inreda en replokal för mina band i deras stora hus.

Men samtidigt skapade varannan vecka-vistelserna givetvis ett utrymme för att göra dumheter. Jag kände mig så ensam, desperat, tjuvrökte, svälte mig, åt för mycket och tvångskräktes, skar mig, hade inga tjejkompisar, utan mest tillfälliga pojkvänner eller ragg. Det är år jag skäms över när jag i text tar upp det, men jag har fått riktigt bra hjälp i omgångar för att förstå orskerna till mitt beteende. Och jag har förlåtit både mig själv, "pappa" och mamma.

Man mår bäst så. Jag ville inte gå och bära på skuld, skam och hat, och musiken och mina texter har varit till stor hjälp för mig. Att jag har kvar de två sista exen - dock med helt olika problematik - att berabeta. Tja - det är väl till viss del det som kommer att skönjas på kommande platta :o)

I början av detta inlägg skrev jag att vi alla - barn, mödrar och mormödrar - någon gång varit sjutton år. Därmed inte sagt att det skulle finns någon direkt gemensam nämnare annat än åldern. Förutsättningarna har ändrats avsevärt under decennierna för oss kvinnor. Och det har såklart alltid varit omvälvande att bli tonåring.

Så vad blir nu kontentan av detta? Kanske hur jag ens kan uppröras och förvånas över mina tonårsdöttrars tidvis förvirrade och nedstämda tillstånd. Deras omotivation. Deras tvära humörkast. Deras famlande efter sitt eget jag... Att de inte vet vad de "vill bli"...

Men kära någon -  det vet inte jag heller!  Det kanske bara räcker med att vara och göra gott?

Jag hoppas och tror jag väljer rätt nu - efter snart femtio år på jorden.

Åh nej, det är inte lätt att leva. Inte så himla ofta - för de som känner efter. Och särskilt inte som tonåring.
Jag hoppas de förlåter att jag satt dem till livet - lika mycket som jag hoppas att de är glada för att jag gjorde just det:o)

Love/G

Foto & @ Fredrik Jacobi Muskos

Det är nånting jag varken visat eller berättat för min fru, men det är nämligen så att jag är rätt duktig på att laga mat!

Om man ska man bjuda på middag så ska det göras ordentligt. Som den hejare jag nu är i köket är detta ingen svår konst. Det gäller bara att ladda upp med rätt ingredienser och använda sig av sin uppfinningsrikedom.

Kött ska det nu bli, så jag börjar med att ta på mig jaktutstyrseln. Hemjagad kossa är alltid snäppet godare än de stackars massuppfödda kreaturen i Willy:s köttdisk.

Nästa steg är att skära ut den del som är absolut smarrigast och mörast. Därför väljer jag höger sidas nedre del, den alldeles framför bakbenen, ni vet. Det blir en stor och fin bit. Den lägger jag hel i ugnen i ca 2 timmar; detta för att dra ur köttsaften och så att säga "förtorka den lite". För att det ska bli riktigt tuggvänligt har jag ett knep: jag lägger helt sonika stycket i torktumlaren, som jag tömmer omsorgsfullt först (både på kläder och dammtussar). Sedan kör jag den i ca 30 minuter på 80 grader. En liten varning utfärdas - köttet kan vara varmt att ta i direkt efter avslutad tumling, så använd med fördel inte dina egna händer när du tar ut den - utan någon annans.

Nu är det dags för tärning, inte kastad, och jag föredrar yxa. Jag häller ner allt i en kastull med 2 buljongtärningar, lite vatten, mjöl, grädde, finhackad paprika, 2 kg lök, vitlök och bruten sparris.

Låt koka tills det skummar på ytan. Det gör det efter att du till exempel har tittat på avsnitt 3 i andra säsongen av Outsiders på www.kanal5play.se. Koka gärna snabbmakaronerna under tiden. De mår, som alla vet, bäst av att få kallna innan allt ska blandas ihop.

Rör ihop makaronerna och köttet och tillsätt ytterligare några bitar rått kött. Detta återställer alla torkningsprocessers effekt till åtminstone 50%. Jag gillar vitlök, så jag pressar en hel rakt i grytan. Salt och kött passar ihop - det upptäckte jag under en av mina jaktsessioner där jag oturligt nog glömt ta med mig salt. Sedan dess har jag alltid en liten läderpung med salthängande i mitt bälte. Det tipset bjuder jag också på!

Snåla verkligen inte med saltet. Häll i minst ett halvt kilo samt 5 liter vatten och låt koka i 5 timmar.

När koktiden är över häller jag på ett kilo finfin Herrgårdsost. In i ugnen en kvart tills osten bubblar sig och blir brun. Avsluta med att strö en halv burk basilika över rätten, varmrätten alltså.

Till förrätt har jag valt manglad purjolök inbäddad i gräddstuvade nudlar. Toppa med riven parmaskinka och lägg ett lagerblad på toppen. En aptitretare som heter duga! Känn er fria att servera på en bädd av sesamoljedoppade solrosfrön.

Efterrätten blir dock inte i köttets tecken. Här har jag valt ut fina vinterprimörer i form av tallbarr och övervintrade eklöv. Kan man verkligen äta detta, undrar ni säkert? Vänta och se, säger jag!

Jag lägger tallbarren - som jag brukar passa på att plocka när jag fäller kor - tätt uppradade på en fyrkantig assiett. Barren ska täcka hela assietten. Lägg sedan eklöven som en ram runt. I mitten placerar jag trancherade tomathalvor och strör vitlökspulver över tomaterna tills de är täckta. Runt dem bryter jag mörk blockchoklad och lägger klickar av handvispad grädde. I grädden har jag pressat limeskal och kanel och den toppas till slut med karamellströssel (kulörta färger).

Som dryck till hela menyn rekommenderar jag svagdricka med vodka. Den syrliga svagdrickan möter perfekt köttets textur och framhäver nyanser ni inte trodde fanns i vanligt svenskt hemjagat kokött.

Kära läsare, där har ni er gourmetkväll med smak av vinter! Beräknad tid för tillagning blir ca 8-12 timmar, så planera noga. Men jag lovar, gästerna kommer att jubla! Och fler matbloggar kommer, var så säkra. Lycka till!
/ F

Jag vaknade för halvannan timme sedan av att min make gnisslade tänder och snarkade. Det hjälpte inte att knuffa på honom för att vända sig till sidosovning. Jag började därför killa och peta lite snällt och småskojigt på honom, men jag fick bara onda grymtanden till svar. Då frågade jag om han pulat in bettskenan - den som brukar förhindra gnisslandet och knakandet. "Näe" blev svaret.

Jag försökte sedan febrilt få honom att leta reda på den för att bädda in sina små tänder. Han förstod inte vad jag sa och blev småilsk. Jag blev detsamma, och efter fem minuters "tjatande" och upprepade av mitt ärende utbrast han: "JAG HITTTAR INTE SÖKVÄGEN TILL TANTKÖTT"!

Jag tog detta mycket personligt och blev än mer irriterad. Bad honom igen att stoppa in "silikonhelvetet"! Dock fortsatte han yrsla om sökvägar och tyckte jag var en fullkomligt idiot. Han gick upp och kissade. Damp strax därpå ner i sängen igen.

Drog mig nyss till minnes att min bästa väninna var här under dagen med sina två små terrier-dogs. Den ena har en fablesse att antingen äta upp Thyras gossedjur, länsa toalettens papperskorg på använda tamponger och tydligen även Fredriks tredje bettskena!

Nej, jag får sova i ett annat rum i natt. Dessutom borde min man inte jobba fullt så mycket med html-kodning... Jag borde kanske kontakta hans chef? Och berätta hur det är "for real" - även om de är supernöjda med honom på dagtid...

Ibland sker så udda saker att de inte bara faller i glömska efteråt. I eftermiddags var jag med två av mina döttrar för att handla mat på Willys (inga designerplagg denna gång - *ler*).

Jag gick in i butiken något före mina barn, eftersom den äldsta av döttrarna träffade sin kompis och ville surra lite utanför. Jag greppade ett matbröd och var på väg till pastan när någon kom upp precis bakom mig och knackade mig glatt på axeln. Han stod en halv meter ifrån mig och log, och jag var precis på väg att krama om honom (ni vet - den gamla bekant-feelingen).

I vanlig ordning gör min hjärna diverse retro-volter för att placera någon i rätt sammanhang. Det händer rätt ofta att jag inte kan memorera var jag sett människor som hälsar och börjar prata med mig. Men efter bara några sekunder sa mannen urskuldande "åh, jag tog fel på person". Jag hasplade strax därefter ur mig någon märklig mening jag inte nu kan minnas. För allt blev så himla konstigt.

JAG kände igen honom så väl. Han verkade oerhört bekant. När jag sedan tänkte vidare på det kom jag på att han påminde lite om mig själv till utseendet. Ganska fyrkantigt ansikte, stora, rätt runda och bruna ögon. Han hade mörkt kortklippt hår, var kanske i min längd, ca 172 cm.

Jag har ingen aning om vem han tyckte att jag liknade, men såhär i efterhand har jag fått känslan av att vi kanske är släkt på något sätt. Jag har alltid sett mig ha fler syskon än bara min lillasyster. Och det särskilt efter att jag i 30-års-åldern fick veta att min "far" inte var min biologiske pappa. Dessvärre har jag efter ett flertal tester, gjorda under fem år, inte lyckats spåra min rätte far.

Jag skulle bli ofantligt glad över att hitta mina okända syskon och därmed hälften av mitt påbrå. Inte minst för mina barns skull.

Finns det någon härute som vet hur man går till väga? Någon som känner igen sig? Och om "min bror" läser detta - kontakta mig gärna.

Puss & kram på alla fina:o) Nu ska jag skriva klart texten på "hiten" och rensa BH:n från nya dreads!

Foto & © Gina Jacobi

Det var ju bara några veckor sedan min hustru hittade sina hotta pants på Willys. Och i går var det min tur! Efter att vi liksom bara i förbifarten ramlat in på stans kanske största och coolaste modebutik (Myrorna - för er som "råkat" missa detta) så började vi leta efter tröjor åt mig. Jag hade nämligen slängt ur mig på vägen ut i stadsvimlet att jag minsann behövde uppgradera min garderob med långärmat. Inför stundande vinter och kyla. Mycket förutseende tycker jag!

Efter precis 2 minuter i butiken tar Gina fram en helt makaber långärmad bomullströja i skrikiga och pråliga färger. "Den här ska du ha" sa hon uppmuntrande. "Den kommer att gå jättebra ihop med dina dreads om du har dem utsläppta". Hmm, tänkte jag... och tittade på prislappen. Herregud! Hela sextiofem kronor! En kort stund trodde jag att hon drabbats av allvarlig shoppinghysteri och amnesi vad beträffar min månadslön. Men hon gav sig inte utan skickade mig resolut till kassan.

Det var inte mycket kvar av min frihet under lunchtimmen och klockan var redan slagen 12.55. Vad händer, tror ni? Jo, en tant - 4 före mig i kön - köper en stoooor servis i säkert 30 delar. Vad gör personalen - kallar på förstärkning? Nej då, de två arma butiksbiträdena vrider och vänder på varenda liten del av servisen i hopp om att hitta prislappen. Sedan skulle allt varsamt slås in minsann, i skyddande papper. Det tog sin lilla tid, och ursäkta Håkan om jag blev några minuter sen tillbaka från lunchen.

Nu vill jag gärna beskriva detta vidunder till tröja som min fru vaskade fram bland de tusen och åter tusen fina designerplagg som finns i hyllorna på Myrorna. Tröjan är av bekväm och varm bomull. Egyptisk eller inte, framgår dessvärre inte av den numera urblekta lappen på insidan. Sen är det olika motiv på fram- och baksidan! Bara en sån sak! Det har man ju inte sett på länge. Det är, tro mig, nåt som är i antågande och kommer att bli riktigt hett runt andra veckan i februari. Det är ju den tiden på året när man tröttnat på vintern och behöver fräschas upp lite. Då vaknar också de nya trenderna. Kom ihåg var ni läste det först.

För övrigt ser ni på bilden hur min nya, heta tröja ser ut. Och visst passar den så bra med mina dreads? Gina hade helt rätt, redan innan jag provat tröjan. Ett rent mirakel i framsynthet må jag säga.

Märket är Desigual och alla ni som liksom jag älskar mode vet ju att en tröja sällan kostar under 800:- Så ikväll känner jag mig som en helt ny människa. Jag tror på allvar att jag borde börja modeblogga, för när jag googlade på Desigual inser jag återigen att jag gjort världens kap! Liknande plagg  kostar mellan 10-20 ggr mer! Hur månne detta sluta: att jag står där med världens dyraste garderob till lågpris eller att vi måste flytta för att allt inte får plats i lägenheten? Det får tiden utvisa för nu ska jag vila mina modeögon och lägga lite tamburin.

Jag hörde precis min fru, liggandes i soffan och slötittandes på nåt dåligt program utbrista: "Fredrik, ska vi skaffa  kattförsäkring?". Men nånstans där går min gräns - vi har ju inte ens katt.

/ F

Kära läsare.

Det känns oerhört konstigt att bara andra gången jag skriver till er bli så personlig, men why not, tänkte jag. Det ligger nämligen till så här. Jag är en lycklig människa! Och det vill jag förmedla.

Min tanke och känsla hela dagen idag har varit att "så här vill jag ha det, så här vill jag leva". Jag är oerhört lycklig med min situation på alla plan. Jag har en underbar fru som har jättefina döttrar, jag har världens roligaste jobb, vi bor bra och äter förstklassig mat varje dag. Vad mer kan man begära?!

Det är inte långt att ta sig för att göra dagliga inköp i form av mat och andra förnödenheter, vi rör oss mest inom Stenstan, typ. Ibland blir det storhandling ute i Birsta (stort köpcentra strax norr om stan, för er som inte vet). Praktiskt tycker jag som kört minst 45 min enkel väg till jobbet varje dag i nio år. Lyckopoäng!

Sen trivs jag oerhört bra med min relativt nya familj. De är roliga, smarta och vi är på ungefär samma nivå i allt.  OK, tonåringarna kunde bli bättre på att plocka undan disk och göra andra hushållssysslor, men i det stora hela funkar det jättebra. Pluspoäng!

Jag har förstått att pengar inte skapar glädje. Så är det helt enkelt, eftersom vi kan leva bra på en liten ekonomi. Vi klarar oss. Och vi begär inte mer än det heller. Vi har mat för dagen, bor bra och gör det vi vill, ska och måste. Inte så svårt egentligen.

Häromdagen träffade jag "min" präst på stan. Han var ute med sina barn, varav en hade varit hos frisören, lite motvilligt. Han kallade det barnmisshandel och jag är benägen att hålla med :)
Vi har alltid mycket att tala om och han inger alltid ett sånt lugn, men samtidigt en känsla av att man börjar fundera på sig själv. Det är stort. Och välkommet, såklart. Allt man kan lära sig är bra.

Detta leder mig helt naturligt till nästa stycke.

I natt såg jag Gud!
Ja, det är alldeles sant. Jag fick se min Gud i natt. Han (ja, det var en han) talade till mig och gav mig en styrka jag inte känt förut. Han såg ut som jag gör (och även mina syskon, när han vred på sig); han talade som jag gör fast han införlivade saker i mig som gjorde mig starkare, säkrare och mer "mig själv". Att se någon som ser ut som dig själv, tala till dig på ett sätt du aldrig hört förut och som dessutom säger saker du helt och fullt håller med om, kan inte annat än ge styrka.

Nu tror ni att jag är helt snurrig, men faktum är att jag inte är med i Svenska Kyrkan sedan många år och inte något annat samfund heller. Och jag tror inte på kyrkans gud fullt ut eller andra "traditionella" gudar heller. Jag har min alldeles egen för mig själv! Det får vara så. Sen får ni tycka och tro vad ni vill, jag har hittat "min" Gud och är säker i detta.

Så ni förstår att livet är bra just nu. Egentligen vill jag inte frysa det heller, utan det ska rulla vidare, som sig bör. Känslan idag är dock att jag skulle lätt kunna frysa livet här och stanna här, om det nu inte vore för att mina barn är i England - skulle gärna vilja ha dem med här.

"Men ska han inte klaga på nått, då?!", kanske ni tänker. Nej, varför det, säger jag. Livet är gott. Livet är underbart. Och som min käre kollega Göran Ljungblom sa: "Det handlar om att bestämma sig". Det ligger mycket i det. Läs gärna hans blogg på http://ljungblomide.blogg.se

För det Göran säger tror jag ligger mycket sanning i. Att man själv sätter sin riktning och sitt mål och inte låter det slumpa sig eller låter andra bestämma. Man är faktiskt själv chef över sitt liv.

Jag har bestämt mig för att göra bra, så är det. Sen om jag fryser fast på livets väg, det får vi se, men det tror jag knappast.

Puss på er alla!
/F

Foto & © Elvira Jacobi

Jag kände verklig dödsångest vid femtiden i förrgår eftermiddag. Jag skulle köra hem efter ett besök hos mamma och det hade redan hunnit bli skymning. Två av mina sötnosar till döttrar satt och skrek okvädingsord till varandra i baksätet, så jag tvärbromsade vid vägrenen och steg ilsken ur bilen, med orden "jag kör inte en meter till förrän ni lugnat ner er"! Smällde igen dörren och stod en stund och kontemplerade på en åker samtidigt som det mörknade för varje minut. Efter ett tag gick jag tillbaka. Försäkrade mig om att alla tre var tysta, fastspända och redo för hemfärd.

Jag försökte sikta på den vita, streckade kantlinjen på högersidan (så som mina begåvade ex har sagt till mig att man ska göra). Men faktum är att jag hellre följer efter en långsam långtradare och blir omkörd av alla fartdårar. Då får jag åtminstone ett litet hum om hur jag ska framföra fordonet (mordmaskinen). Men jag styrde med axlarna hårt spända och uppe vid öronen. Barnen höll dock tyst i bilen eftersom de tydligen förstod min panik. (Jag hoppas dock inte att de någonsin ska tvingas köra halvblinda med sina avkommor).

Det här var faktiskt den sista gången jag kör i mörker. Jag vill verkligen inte ha ihjäl oss. Och då får tjejerna tycka vad de vill om att jag sniglar fram i 60 knyck på motorvägen. Thyra vill bli racerförare och "trackar" mig ständigt om att jag är så feg som inte kör "hundra som pappa"... suck... Ja, Oliva med, för den delen...

Att ha ett sinne som sviktar är i sig oerhört sorgligt. Jag törs inte lita på min egen varseblivning och skräcken jag känner i en bil är säkert svårförklarlig för någon som inte själv voltat tre varv i 110 km/h och kraschat in i en bergvägg med tre små barn i baksätet, hamnat upp och ner och sedan dragit ut dem ur framrutan. Den gången var det inte jag som körde. Vilket egentligen inte gjorde saken lättare. Tvärtom. För i efterhand hade jag inte gjort som han gjorde, girat över i vänster körfil när en gubbe i keps körde ut i vägrenen... Och någonstans där började hans och min relation att sakta dö ut. (Vilket jag är säker på att ingen av oss beklagar idag,o)

Okay - det är förvisso tretton år sedan olyckan. Vi hade en chans på 10 000 att alla skulle ha klarat sig - detta enligt statistik från länets trafiksäkerhetsverk (äckligt nog publicerat i lokaltidningen). Det tog tid, vill jag lova, innan jag vågade åka med en man vid ratten igen. Ja, det tog flera år.

Fortfarande har jag vänner som faktiskt fnyser och gör sig lustiga över min åkrädsla, trots att jag förklarat problemet. Det gör mig väldigt ledsen. Dels för att jag kanske inte lyckats förmedla min allstädes påtagliga, och inte helt obefogade skräck. Dels för att jag av naturen inte kunnat dela med mig av de 15-20 sekunder av retrospekt över både barnens och mitt liv under kraschen.

Ett halvår efter olyckan skrev jag en låt som troligen är mer talande än alla ord jag kan uppbringa i talad eller skriven text. Länk till "No promises": http://open.spotify.com/track/30ndQRSqhj54IQriuLYAE1

Skräck är skratt som rinner ut. Liv är det vi andas ut. Andetag för andetag. Motsatsen till kärlek är inte hat, det är rädsla. Jag saknar mörkerseende och är dessutom ljusblind. Och så kan det också vara:o) Men örona hör bra!

Foto & © Rapunzel of Sweden

När man ser denna bild så förundrades - åtminstone jag, hur redan långhåriga damer på svartvita bilder, har transformerats till färg i fläktmaskinen för att de fått ännu mera hår. Lös hår.

Jag är en sån där person som alltid envist vägrat att klippa mig kortare. Trots att håret bara blir stripigare och tunnare för varje dag. Jag har allvarligt talat inte gjort det på 15-20 år. Mer än att toppa en centimeter då och då på egen hand. Men ikväll hände det. Olycksfall i giftermålet, eller vad man nu ska kalla det...

Det finns ett företag som heter Rapunzel (inte helt otippat) som via sin webbsajt säljer löshår och olika produkter för hårförlängningar. Bland annat har de en produkt som kallas nail-extentions med keratinvax. På deras sida står att det är lätt att sätta fast och lika lätt att ta bort. Det går ut på att man med en varm tång låter varje hårslinga som i toppen har en liten nagelliknande vaxskiva smälta fast i det egna håret så nära hårbotten som möjligt.

Fina Elvira (en av mina söta döttrar) hjälpte mig med detta en vecka före bröllopet i augusti. Det fungerade bra och blev riktigt snyggt. Fast efter en månad började det se rätt skumt ut då vaxet liksom hängt ner sig 5 centimeter. Därför skrev jag till ovannämnda företag och ville beställa keratinvax-removern. Tyvärr hade de den inte hemma för tillfället. Så jag fick snällt vänta en månad till på den lilla gröna flaskan (10 milliliter) med tillhörande pipett.

Den dök upp i går och jag bad Elvira ikväll hjälpa mig att ta bort alla extensions jag hade i underhåret. Nu hade de vandrat ner cirka 10 centimeter. Jag öppnade flaskan och luktade... och det luktade bara aceton. Tog en tuss och testade på mitt nagellack, och givetvis försvann det. Det var alltså aceton, som normalt kostar högst 20 pix för en flarra på apoteket eller ICA. Känner mig lurad!!!

Whatever. Visst - löshåret lossnade. Dessutom mitt eget som hade dreadat sig under alla svettiga nätter. Vaxet sitter kvar som äckliga pluppar och gick inte att få bort alls med acetonet. Gjorde en blandning på olivolja och hårbalsam och försökte dra. Men nej. Toket är kvar! Hur SKA jag kunna fortsätta som artist? Va? Va? Va?

Det enda Elvira och Olivia kom på att göra när de satt och förfasade sig över min hårmisär var att klippa av hela skiten. Och nu är det gjort! Har inte ens halva håret kvar. Men blev lite glad ändå när döttrarna sa att "du ser mycket yngre ut" (säkert bara för att vara snälla)!

Nej, har inte för avsikt att lägga ut bilder på resultatet - kommer i sådana fall att förlänga allt i photoshop ändå! Men jag tackar Elvira - det känns som jag gått ner i vikt:o) Du var verkligen jätteduktig!

Och bäst av allt är att jag har nacken fri och inte behöver svettas så kopiöst i tantkroppen längre:o)

Men jag ville ju bara gfta mig. Och vara snygg! Nä, men att... jag borde nog stämma Rapunzel?

Foto & © Fredrik Jacobi Muskos

Jo, i lördagsnatt bildades ett nytt band minsann (Babbah) :) Med tre leadsångare, en allmusiker, (Fredrik) en basist/sångerska (Lilian) och en gitarrist/sångare (Fredde) - båda ovannämnda på bild. Och så jag då - på keyboard - och som bestämmer och spelar in det hela:o) Vi hade en löjligt kul skaparafton i riktig 70-talsanda. Vi älskade alla varandra och det vi frambringade melodiskt ihop. Det lät otroligt bra just då.

Jag kan idag - tidig tisdagmorgon - erkänna att jag inte ens vågat lyssna på min makes mobilinspelning av detta sammelsurium av idéer. Men filerna ligger och skriker på mitt skrivbord i datorn. I morgon kanske jag törs?

Jag som alltid har jobbat ensam och tyckt att jag vetat bäst, är idag alldeles salig över att få förmånen att arbeta tillsammans med musiker i skrivandeprocessen. Det föder låtar jag aldrig kunnat skapa själv.

Sen gör det inte saken sämre när både Lilian och Fredde tycker att det är otroligt givande att jobba med mig, som körsångare. Detta trots att de båda själva varit vana att fritt sväva som huvudakter i olika samanhang. Jag hoppas att detta beror på att de gillar min musik - de säger så - och då får jag väl tro på det. Och för det är jag så evinnerligt glad och tacksam att jag kan laga tusen goda middagar till, för att få jobba med duktigt folk, om det är det som krävs.

Om jag fick önska skulle jag vilja ha dessa fina musiker i mitt band för kommande turné:
Kör: Lilian Bokestig (+ tamburin), Anna Stadling (+ ackegura), Isabelle Olsson, Kim Janson och Fredde Edlund
Gitarr: Per Kjeller, Örjan Strandberg, Thomas Engberg och Daniel Höglund
Keyboards: Micke Öhlén
Bas: Fredrik Jacobi Muskos (har ändå bott ihop med 7 basister i mitt liv, men min hane är bäst!)
Trummor: Magnus Norpan Eriksson

Det är ju en annan sak att jobba ihop med fina människor med inspelningarna av plattorna. Men ibland har folk inte tid och möjlighet att kuska runt på turnéer med mera. Jag skulle så gärna vilja ha med ALLA de musiker och sångare som har bidragit på mina låtar - men det är av naturen en omöjlighet.

Intresserade, och ovan nämnda musiker får gärna kontakta mig om ni vill vara med till våren!

Puss puss, ska vi åka? :o)