Jacobi

Tack Jermunn - som både vän och präst gjorde du dagen 11.11.11 till ett fint möte, en oförglömlig sammankomst med nära och kära - det var så många som jag inte träffat på länge. Tack Tomas - för din vackra sång (synd att inte Kim kunde vara med) för ni två är nog de enda av de jag känner som verkligen symboliserar kärlek, hopp och tro för mig. Tack min älskade dotter Millan - för den fantastiska låt du skrivit och spelat in själv och som vi fick lyssna på under cermonin. Tack mina andra älskade tre döttrar för att ni finns och var med igår. Tack morbror Bertil och kusin Ia för att ni åkte ner. Skulle så gärna ha talat mer med er.

Jag är obeskrivligt ledsen - framför allt för min mammas och Ramóns biologiska döttrars skull. Jag vet inte hur många pappersnäsdukar som gick åt för oss på raden längst fram. Annika och Karin - ni ska veta att jag verkligen delar er sorg. Men det var sannerligen mycket vackert det hela. Och på något märkligt sätt kändes allt lite lugnare när cermonin var över. Det blev ett slags avslut, även om hans ande alltid finns kvar i huset och kommer att förknippas med det - det var ju hans livsverk.

Jag är mycket glad och tacksam över att min mamma fått ha honom så länge i sin närhet. Hon har inte heller haft det lätt alla gånger. Särskilt tacksam är jag över att mina döttrar har haft en så fin och allt igenom god människa de kunnat kalla för morfar. Jag älskade också min morfar - det var ju han som fick mig att tro på att jag hade gehör och uppmuntrade mig att börja musicera redan som tvååring:o)

Ja, alla vi döttrar och barnbarn har så klart olika minnen av Ramón. Och så är det ju bara. Jag hade tänkt att lägga ett litet brev till honom i pärmen, men mäktade inte eftersom jag vet att det finns andra som har stått honom mycket mera nära än jag. Jag var ju en minst sagt en rätt obstinat tonåring då jag flyttade in i huset;o) Krävde dessutom att få ha replokal på övervåningen och envisades med att blanda in vitlök i allt och laga vegetarisk mat under många år... För fanns det något Ramón ogillade (och det var inte mycket) så var det vitlök:o) Förlåt...

Att begrava någon för mig, betyder att glömma, lägga undan - men det här var ju egentligen precis tvärtom. Jag tyckte att vi igår fick möjlighet att tala om vad vi minns av Ramón, och är övertygad om att minnesstunden/cermonin hjälper oss att bevara, och med glädje minnas, allt det det ljusa han har tillfört i våra liv.

Jag avslutar inlägget med ett innerligt Tack och sänder min kärlek via bokstäver till alla som var med. Mamma - jag och lillasyster finns med dig. Tveka inte att be oss komma ut! Och bjud oss gärna på krogen varje vecka - som vi surrade om i bilen upp till Umeå.:o)

Ramón - Tack för allt - vi ses:o)

På begäran från många som deltog lovade jag att lägga ut Millans egenskrivna/egeninspelade låt här. Klicka på (eller kopiera) följande länk så kan du lyssna: http://goo.gl/RQIH6

Foto & © Elvira Jacobi

Detta inlägg hamnar alldeles utanför något som helst vettigt sammanhang. Jag är bara ful, gammal och trött. Det kommer inte ens att skönjas en lite finurlig knorr i slutet... Men, jag skyller på att det IGEN faktiskt är lite mycket nu. Och ni (du) som tröttnat på mitt evinnerliga "beklagande" och som inte vill läsa min blogg och anser att den är skit - gör er (dig) icke då heller så stort besvär med att kommentera! För slit & skit har jag nog av, och jag orkar inte att publicera mer än min egen dynga här...

Antingen har jag har fått löss från skolan, eller så kliar det bara i största allmänhet i huvudet. Försöker sjunga - i min nu äntligen fungerande studio, utan sub-bas. Och inser att jag låter som en gammal kråka efter att inte ha sjungit på flera månader på grund av influensa, tidsbrist och skoljobb.

Nästa fredag är det begravning för min fina styvfar. Millan har skrivit en underbar sång till honom som ska spelas upp från CD. Är mäkta stolt över min äldsta dotter som spelat in och gjort så gott hon kunnat i sin lillstudio. Vid tillfälle kanske jag lägger upp låten här. Om hon godkänner det. Själv har jag skrivit ett litet brev till honom, men vet inte om jag törs lägga det vid minnesbordet... Om min saknad. Fastän mammas såklart är tusenfalt större... så det känns gement på något vis...

På tal om det - det är inte klokt hur mycket jag saknar alla mina tre "stora" döttrar som flyttat hemifrån. Jag saknar deras stingslighet och sjuka humor! För att inte tala om mitt barnbarn... Allt händer för fort i livet just nu. Kvar "hemma" är endast lillnosen. Med sin nya kompis som jag kanske blir extramamma till. Vännen är nio år och bor här väldigt ofta. Sen är det ju katterna - en story för sig. Tusen hyss och en massa merjobb - men söta när det beger sig;o)

Osammanhängande inlägg?  Visst! Jag skrev ju det.

Soluppgångarna här - obeskrivliga - synd att jag inte har en vettig kamera att plåta dem med...

Åh, hur jag vill att alla jag tycker om kommer hit och bor och äter och sover! Känner mig otroligt ensam här ute. Och fruktansvärt ledsen. Jag vaknar minst fyra, fem gånger per natt. Går omkring, kontemplerar, funderar, skriver på något inlägg jag ändå inte sedan publicerar. Tittar på stjärnorna, ser alla olika gryningar, öppnar fönster på grund av febervallningar (när jag sover ensam i något rum), och hör vågorns brus. Och blir ännu mer ledsen för att jag inte är så glad över detta som jag trodde jag skulle vara. Visst, flunsan har tagit riktigt hårt i höst, men det är ändå som om jag inte riktigt kan ta in den underbara miljön som detta boende faktiskt innebär.

Vart tog allt det goda vägen? Och varför är jag inte förmögen att göra något åt någon annan än mig själv? Om ens det. Varför blev 2011 ett sådant sorgens år för så många?

Evt på återhörande - men nästa vecka blir tung på många sätt...

"Tro inte på allt du själv eller andra säger"./Gina

Ps: En liten avslutningsknorr kan vara en uppmaning att läsa Martin Svenssons böcker! Sagolik ordkonstnär - alldeles otippat! Håller på att totaldissekera en av hans låtar som följde med första boken - och hoppas han inte stryper mig. Vill gärna göra en duett med honom trots att jag bytt ut halva texten;o) Han lovade mig åtminstone fria tyglar:o)