Saker vi vet...
- inte vet, tror oss veta, eller kanske borde fråga om - trots risken att ibland få inte få de svar vi hoppats på... Eller inte få svar alls för den delen...
Ja, visst är allt relativt! Det vet vi ju! Men varför måste då människor i så hög grad ifrågasätta varandras leverne? Livet är inte rättvist, och alla jag känner någorlunda väl, har mig veterligen sitt bagage i ryggsäcken. Somliga släpar på mer än de egentligen behöver, klagandes över sina tunga ben och intrampade stigar. Andra tycks ha fattat grejen och valt att "släppa taget". En av mina allra finaste vänners make gjorde det - och han har både "sonat sina synder" och skapat ett fantastiskt bra liv. För att han till sist vågade se på sig själv. (Du vet nog vem du är om du läser:o)
Men åter igen finns det många som drar runt med "lagom" mycket börda i förvissning om att "sånt är bara livet".
Som någon läsare skrev - jag kanske är för ärlig för mitt eget bästa - men kan jag inte annat, så varför borde jag ge mig ut på ljugandets hala is? Det verkar dessutom otroligt jobbigt. Orkar sannerligen inte nysta in mig i de härvor av hyckleri, självbedrägeri och livslögner som en del har en tendens att göra. För att skapa sitt existensberättigande? Alla ni som uppenbarligen kan läsa detta/jag som kan skriva det - och annat - finns. Är det svårare än så?
Ingen verkar ju ha fattat varför vi är här över huvud taget! Många söker svaret - andra fjärmar sig från (den faktiskt mycket relevanta) frågan.
Har vissa rätt? Andra fel? Såklart inte! Det handlar enbart om överlevnadsstrategier. Och alla har rätt till sina egna sådana!
Har vissa rätt? Andra fel? Såklart inte! Det handlar enbart om överlevnadsstrategier. Och alla har rätt till sina egna sådana!
Peace? Love? And some understanding? Någon?
Slutligen - detta är månne en tröttsam, men ändå smått nödvändig påminnelse - vi vet faktiskt inte hur länge vi får "ha" varandra - så vi borde inte säga fula saker, utan fina - varje gång vi skiljs åt från en människa som betyder något för oss. Annars föreligger stor risk för att man ångrar ihjäl sig... Och livslång (vet ju aldrig hur länge det pågår då) bitterhet - vet vi som bekant, att ingen blir glad av.
Pöss!/G
Stilla frid?
Kära, kära människor, mina barn och vänner - kan stormen avta? Kan den - om ej i stitje - ändock bedarra något? Mana till eftertanke? Varför vi alla gör våra val?
För vi har ju val! Att vara vänner, fiender eller något famlande där mitt emellan. Åtminstone i "Mitt land" har man det.
Och jag borde nog fortsätta med musiken nu när E-disken återhittats och jag åter igen kan, och har "tillåtelse" att bo hemma.
Tänk om jag bara kommer att skriva mild hissmusik hädanefter! (I och för sig inte särskilt troligt).
Jag har hur som helst fattat ett gammalt beslut tillsammans med mig själv - att fortsätta vara ärlig. Sen må det kränka eller skada vissa personer. Men jag kan inte gå emot min sanna natur. Fredrik är alldeles underbar på så många sätt, och det kan ingen ta ifrån honom eller mig - och mina känslor. Och underbar förblir han alltid i mitt hjärta. Att vi inte ska ha en parrelation upptäcktes efter det att vi ingick i en. Tyvärr... Bara han kan ändra på det...
Nu vill jag ta mig tid till att utforska andra sceenarier - utan att bli åthutad, dissekerad och borttagen från den "fantastiska plattformen facebook" av forna "vänner";o)
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om kärlek. Och alla dess märkliga yttringar. Jag lyckades kanske inte - men har å andra sidan inte sovit ordentligt på fyra dygn... Godnatt!
