Jacobi

Foto & © Elvira Jacobi

Jag kände verklig dödsångest vid femtiden i förrgår eftermiddag. Jag skulle köra hem efter ett besök hos mamma och det hade redan hunnit bli skymning. Två av mina sötnosar till döttrar satt och skrek okvädingsord till varandra i baksätet, så jag tvärbromsade vid vägrenen och steg ilsken ur bilen, med orden "jag kör inte en meter till förrän ni lugnat ner er"! Smällde igen dörren och stod en stund och kontemplerade på en åker samtidigt som det mörknade för varje minut. Efter ett tag gick jag tillbaka. Försäkrade mig om att alla tre var tysta, fastspända och redo för hemfärd.

Jag försökte sikta på den vita, streckade kantlinjen på högersidan (så som mina begåvade ex har sagt till mig att man ska göra). Men faktum är att jag hellre följer efter en långsam långtradare och blir omkörd av alla fartdårar. Då får jag åtminstone ett litet hum om hur jag ska framföra fordonet (mordmaskinen). Men jag styrde med axlarna hårt spända och uppe vid öronen. Barnen höll dock tyst i bilen eftersom de tydligen förstod min panik. (Jag hoppas dock inte att de någonsin ska tvingas köra halvblinda med sina avkommor).

Det här var faktiskt den sista gången jag kör i mörker. Jag vill verkligen inte ha ihjäl oss. Och då får tjejerna tycka vad de vill om att jag sniglar fram i 60 knyck på motorvägen. Thyra vill bli racerförare och "trackar" mig ständigt om att jag är så feg som inte kör "hundra som pappa"... suck... Ja, Oliva med, för den delen...

Att ha ett sinne som sviktar är i sig oerhört sorgligt. Jag törs inte lita på min egen varseblivning och skräcken jag känner i en bil är säkert svårförklarlig för någon som inte själv voltat tre varv i 110 km/h och kraschat in i en bergvägg med tre små barn i baksätet, hamnat upp och ner och sedan dragit ut dem ur framrutan. Den gången var det inte jag som körde. Vilket egentligen inte gjorde saken lättare. Tvärtom. För i efterhand hade jag inte gjort som han gjorde, girat över i vänster körfil när en gubbe i keps körde ut i vägrenen... Och någonstans där började hans och min relation att sakta dö ut. (Vilket jag är säker på att ingen av oss beklagar idag,o)

Okay - det är förvisso tretton år sedan olyckan. Vi hade en chans på 10 000 att alla skulle ha klarat sig - detta enligt statistik från länets trafiksäkerhetsverk (äckligt nog publicerat i lokaltidningen). Det tog tid, vill jag lova, innan jag vågade åka med en man vid ratten igen. Ja, det tog flera år.

Fortfarande har jag vänner som faktiskt fnyser och gör sig lustiga över min åkrädsla, trots att jag förklarat problemet. Det gör mig väldigt ledsen. Dels för att jag kanske inte lyckats förmedla min allstädes påtagliga, och inte helt obefogade skräck. Dels för att jag av naturen inte kunnat dela med mig av de 15-20 sekunder av retrospekt över både barnens och mitt liv under kraschen.

Ett halvår efter olyckan skrev jag en låt som troligen är mer talande än alla ord jag kan uppbringa i talad eller skriven text. Länk till "No promises": http://open.spotify.com/track/30ndQRSqhj54IQriuLYAE1

Skräck är skratt som rinner ut. Liv är det vi andas ut. Andetag för andetag. Motsatsen till kärlek är inte hat, det är rädsla. Jag saknar mörkerseende och är dessutom ljusblind. Och så kan det också vara:o) Men örona hör bra!