"Pudelns kärna"





Vad är det för uttryck! Vad då pudel? Varför just den rasen, varför ens hund? Jag får sådan lust att "ta min Mats ur skolan" - vad nu även det betyder - men det låter smått pasande för min känsla. Som ett litet stillsamt uppror. Liknande det att "skilja agnarna från vetet". Är de inte båda rätt bra att ha? Jag menar - vad vore de varför sig, säg?

Nåväl - till kärnan. Jag måste fixa ett arbetsrum! Hemma! Som jag kan stänga. Nu! Jag klarar inte av att känna att jag hela tiden stör alla och att min familj stör mig. Jag får ingenting vettigt gjort, mer än att laga fantastiskt god mat 2-4 timmar per dag. Som någon slags kompensation. Jag får väl i snitt ungefär tvåhundra lysande idéer per dag som kräver sin kvinna för att genomföras. Och hon är dessvärre inte jag. Längre.

Jag får glädja mig åt att jag lyckats tvätta håret (mascara = svunnen tid). Är det inte sjuka barn, ryggskott, lunchtime, middagstime, inhandlande av mattime, lagande av mattime, hämtande och skjutsande av barntime, nattningtime, så är det sovtime för mig. Borde verkligen få till det här med sammanhängande sömn. Missar min man med alla timmar på dygnet utom middagstime.

Jag hittar inte tillbaka till mitt skapande i denna lägenhet. Jag blir fan tokig! Jag ska givetvis inte röka bland barnen. men eftersom jag inte lyckats sluta och mitt skapande kräver att jag får göra det, finns redan där ett stort problem. Förvisso ett I-landsproblem, som allt annat jag tagit upp i min blogg.

Kärnan är - voff, voff, - att jag känner mig "icke behövd". "Icke presterande". Jag orkar verkligen ingenting längre. Hittar inte någon som helst lust att fortsätta skapa. Samtidigt som jag såklart känner ett tvång att tjäna pengar, eftersom jag inte vill bli försörjd. Söker alla jobb jag har behörighet till. Kommer inte ens till intervju.

Det är otroligt kul att Fredrik har fått ett sådant kanonjobb! Ingen är gladare än jag för det! Men var lämnar det mig? Oduglingen? Som inte ens får till en text på den enda hiten till kommande plattan?

Blir ledsen när min man lägger ner en massa tid på andra musikers och artisters marknadsföring, även om det genererar att jag och mina barn kan äta. Jag önskar att att han tog tag i mig, skakade om mig, sa att "vad fan! Du är bara bäst - vi fixar plattan och turné"!

Kärnan... man vill gärna spotta ut den... men om man sväljer den kanske något vackert gror?

Jag bad alldeles nyss Fredrik att läsa detta inlägg. Och han tyckte att det "föll" mot slutet. Att jag inte bundit ihop det "som i en bok, eller mitt vanliga bloggande". Han hade dock inga idéer om hur jag skulle "knyta ihop säcken". Det har inte jag heller. Så jag sparar och publicerar skiten!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0