Glad majbrasa!
Små triviala och världsliga problem...
Foto © Elvira Jacobi
...i det större sammanhanget - om där nu existerar något sådant alls. Men FB är ju nu en gång stöpt i formen "individens förbannade rättighet/skyldighet" att förmedla sig till omvärlden igenom. Att Framträda Bra - vilket gillas och hyllas. Eller om man så vill - klaga lite allmänt - eller för den delen lite mer djuplodande - något som ibland belönas med glada och engagerade tillrop. Detta för att familj och vänner, bekanta och fans, ska få hänga med, och sedan med gott samvete slippa själva omaket med att ses irl. Jag har själv blivit likadan. Och FAN ta mig för det! Jag saknar ju precis alla! Och tackar alla som finns och har funnits för mig när jag behövt det.
Om du som läser detta vill slippa läsa vidare, är ett jättehett tips att inte gå in på ginajacobi.blogg.se....i det större sammanhanget - om där nu existerar något sådant alls. Men FB är ju stöpt i formen "individens förbannade rättighet/skyldighet" att förmedla sig till omvärlden igenom. Att Framträda Bra - vilket gillas och hyllas. Eller om man så vill - klaga lite allmänt eller för den delen lite mer djuplodande - vilket belönas med glada och engagerade tillrop. Detta för att familj och vänner, bekanta och fans ska få hänga med och med gott samvete slippa själva omaket med att ses irl. Jag har själv blivit likadan. Och FAN ta mig för det! Jag saknar ju precis alla!
Om du som läser detta vill slippa läsa vidare, är ett jättehett tips att inte gå in på ginajacobi.blogg.se.
Okay - du som inte vill läsa mer är ju ändå inte härinne. Varför då?
Det är tungt. På många sätt. Med min älskade igen, att det uppkommer konstigheter som ibland kan förklaras med förvärvat bagage. Men också för att jag inte hunnit, eller har haft råd att träffa min äldsta dotter och barnbarnen. Det gör mig väldigt ledsen och frustrerad. Likaså musiklärarjobbet som jag har fram till skolavslutningen. Det skulle kunnat vara riktigt bra - men har någon varit med om att få springa till varje klass med all utrustning i famnen för att det fattas musiksal? Har någon erfarit att få sjukt ont i huvudet på den andra skolan på grund av mögel (ja den ska rivas och slås samman med den första). Visst - det blir nog bra i höst, och rektorn vill tydligen att jag ska söka tjänsten. Jag börjar dock blir riktigt fedup med att verka inom skolan. Och jag fattar att inga skolor hittar musiklärare.
Jag fick igår veta att graviditetsdiabetesen jag fick med yngsta dottern för 9 år sedan har slagit till igen. Rätt hårt dessutom. Det var egentligen bara en slump att jag förstod det. Först när jag började kolla blodsockret med hanens överblivna stickor och pryttlar för en månad sedan. Dels var det min extrema trötthet sedan ett halvår tillbaka, som gjorde att jag ringde läkare och fick tid för alla prover. B-12-injektionerna, alla prover i övrigt är bra - men bukspotten verkar ha dormat av totalt... Andra värden som järn, levertjofs,halsthyroxin är helt ok.
Men nu är det som det är. Jag måste gå ner 10 kilo på två månader. Medelst kost och motion. Det förstnämnda - kosten - den satans kosten. Det som egentligen är mitt "levebröd" fast på omvänt sätt - ska jag INTE ändra på. Men kocken-hanen får se i stjärnorna efter socker och smör nu... Fast det borde han;o)Inga mer popcorn:o) Inte mer Shweppes lcitrus/lime-fusion uppblandat med kolysrat skitvatten. (Usch - det är unkas här vid havet om det inte får stå til sig).
Allt det här för ju med sig en sak - en intention att bli bikinismal och snygg (hallååå - 50 plus!), men eftersom vi bor nere vid den privata stranden, så får hanen ta med mig på lååååånga strandpromenader:o)
Annars? Jo ni! Idag har jag verkligen shoppat loss! Tog med mig sötbarnet till Dollarstore! Kolla: 2 Mr Muscle (ja alla fattar att det är för olika användningsområden - 2 for 30:-). Sedan disktrasor 10 pack, toalettborste, tvål 2 pack, deodorant "for men" jag kan stå ut med mig själv på och hnom. Blått mjukmedel som alla gillar, mjuka tandborstar till hanen 10 st!!!;o), Och balsam. För håret eller nåt. (själen vore ju något). Och en hudkräm för "gammalt kött för mormödrar".Åhh! En humla! Kom just flygande mot mitt ben! Både jag och katterna blev glada! Surr...surr...Tja.. annars har jag sökt jobb som butiksbiträde i sommar. När musiklärarjobbet är slut. Strandcaféet vi tänkte starta beror på hyresvärden. Men han är bra. Annars skulle jag inte ha varit här alls.
Håll utikik - ni strandande utan käk. Håll också öröppnande - ni som blev lovade mer musik.
All kärlek igen!
Mormor igen!
Är så ofantligt glad! Min dotter ligger (nej - rullar på boll) på förlossningen nu - och är glad över värkarna! Åh, om mina barn kunde förstå hur lycklig jag är över att ha fött dem - fostrat dem, i gott som ont... Och hur jag aldrig kommer att sluta älska dem.
Hon är, och blir en fantastisk tvåbarns-mamma!
Och så mycket mer begåvad och vacker än jag någonsin varit:o)
Klart slut! Jag är så stolt!
Att ha något/någon att skylla på...
Foto & copright: Elvira Jacobi
Ovanstående avbildat barn - av ett äldre barn - har fått mig att inse att alla fyra är orsaken till att jag finns - och jag, en direkt orsak till att de är här. Och så ska det vara. Bara för att så är det. Och jag vill vara med dem så länge jag orkar och får vara frisk. Och jag kommer att uppskatta varje minut.
Ja, vad har vi att skylla på? För att det "inte blev" som vi önskade? Som barn, tonåring, "vuxen", förälder?
Facebook?
Försäkringskassan?
Arbetsförmedlingen?
Regeringen?
Vecko- skvaller- och kvällspressen?
Fördummande TV?
CSN?
Låneinstituten?
Den taskiga barndomen=
Räntemarknaden?
Sockerbagarna som bor i staden?
Mäklarna?
Monopolet?
Internet?
Utbudet?
Efterfrågan?
Begravningsbyråerna?
Familjeterapeuterna?
Psykologerna?
Lärarna?
Läkarna?
SMS?
AA?
Stim?
Kulturrådet?
Christer i P3?
Keruberba och änglarna på takmålningarna i kyrkan?
Kyrkor och samfund?
Kronofodemyndigheten?
Svampbrist i år igen?
Ex partners?
Partnern?
Arbetskamraterna?
En massa icke namngivna stollar som härjat runt?
Husdjur?
Solen?
Kylan och snön?
Äldrevården?
Cheferna?
Grannarna?
Föräldrarna?
Barnen?
Vännerna?
Vi själva?
De flesra fattar ju grejen! Listan kan bli hur lång som helst. Alla kan fylla på efterhand. Och jag kan orera vidare - bara för att det är "kul". Men, det kan jag erkänna, att för mig är det alldeles nödvändigt att plita ner mina tankar och ord för att överleva och förstå min omvärld. Nej, jag har ingen vetenskaplig undersökning att vifta i luften med bakom mina funderingar. Jag bara undrar vad ni tycker. Hur mycket bör man rannsaka sig själv för att komma underfund med vad man faktiskt kan påverka nu och vad man dessvärre inte kunde ändra på? Ni vet det där som redan har hänt... Det som man säkert kunde ha ändrat på, men ändå förhöll sig till på ett annat (moget eller infantilt sätt). Då - när vi alla säkert gjorde vårt allra bästa - men tydligen ändå inte räckte till...
Själv är jag nu inne i ett stim av att enbart fylla i en massa papper till höger och vänster, samt invänta papper från sådana som inte behagar fylla i papper som jag måste ha för att ens kuna skicka iväg ännu en bibba papper till de som vill ha papperen ifyllda. Och om papper nu vore den minsta issuen, vilket de är, så borde jag har slutat klaga här för länge sedan. Ni som inte pallar får helt sonika klicka bort sidan.
Snälla söta mänsklighet - och de jag lärt känna - VAD ÄR DET HÄR? Jag hade alla kriterier redan innan för att bli knäpp på riktigt - men detta liknar ingenting! Trodde jag någorlunda hade tillskansat mig en del av mitt gamla förstånd sedan en viss person jobbade hårt för att radera det, men när två ex efter honom också verkar ha fått FY-spray på sig efter mitt uttågande ur deras liv, så vette tusan om Kattmynta kommer att funka på dem. Nu räknar vi tolv år! Fixa ett liv för guds skull! Och lev det! Väl. Låt mig vara! Så kanske vi alla kan få någon enda dag av sanningsenlig lycka. En dag som vi med glädje kan minnas när vi passerar ljustunneln.
Mitt 30-åriga arbete är likställt med ingenting. Och så är det absolut för många fler än jag. Läs Nike Markelius insändare i DN häromdagen! Så på pricken bra beskrivet! Och det är inte ett spår lättare att gå från den arbetsuppgift man brinner för, är kallad till och som man verkligen behärskar - till att BLI en lärare i dagens skola. Jag har lellat runt och jobbat mig snurrig i 7 år nu. Ett inlägg jag tog bort, men det lär väl återkomma i den så kallade boken. Funderar på om jag kan anmäla mig för "vård av sjukt huvud" imorgon.
Nä - jag ska ju inte bli alltför privat här - precis som Nike skrev. Varför man blir sjukskriven beror givetvis på många saker - nu är inte jag det, men har gått in i väggen två gånger tidigare och vill för allt i världen inte göra det igen. Vilket är mycket nära med tanke på hur min lekamen beter sig. Så min innersta önskan är just nu att ha uppfyllt "villkoren för ett liv" - dvs A-kassans villkor - så att jag får en liten andhämtning innan de två datorerna är lagade och jag kan återgå till det jag höll på med innan något kom och... ehum störde lite grann...
Pöss!
.
Har härmed levt halva livet - om jag blir hundra...
Sitter och stirrar ut på över en meter snö runt huset och ett brusande hav. Äter smörgåstårta och potatisskruvar i ottan, ignorerar alla fula kommentarer (opublicerade), medan tillkommande nosen kör lillnosen till skolan. Det känns smått psykideliskt...
Vilken alldeles fantastisk gårdag jag fick! Jag har inte riktigt kunnat smälta alla intryck ännu - och definitvt inte alla otroligt fina presenter... Men ändå - ingen glömd - TACK! Av hela mitt hjärta! Det må vara trasigt, men det är stort:o)
Jag vågade börja sjunga och skriva igen när bästa Gigi fyllde 50 för 4 år sedan - det resulterade i "Ömtåligt gods". Och när nu min kära mor har gett mig möjligheten att skapa en ny och fungerande musikdator, så vore det väl själva f-n om jag inte blir klar med kommande platta innan hennes födelsedag! Jag får ju god hjälp av älsklingen, vars gitarrfingar är så smäckra att min ring är dubbelt så stor:o)
Och nu blev det tillfälligt avbrott, för T kom tillbaka;o)
Nej, men sammanfattningsvis - jag är oändligt glad över min familj och deras omtanke! Jag är tacksam att få utgöra en del av ett sammanhang. Dotter, mor, syster, partner och vän.
Var i består då min styrka? Något jag undrat över lääääänge...
Jag kan och förstår musik - en livslång glädje! Och förhoppningsvis mitt framtida yrke igen.
och
jag kan både gråta och förlåta.
Det är jag - er och mig själv - för evigt tacksam över.
/G
Stalkers...
Jag behöver inte titta på det nya TV-programmet med samma namn för att inse att jag fortfarande har en stalker efter mig! Han kommer inte att "vinna" det "krig" han utlyst, eftersom jag faktiskt har livet att ta itu med och inte ämnar kriga. Han borde bara ta itu med sitt eget. (Sakligt och synnerligen milt konstaterande).
Kanske och möjligen inse att han har en riktigt smart dotter som i sinom tid får ta del av alla skithögar han efterlämnat! Kartong finnes i garaget (olåst) märkt med det svarta korset. Erbjuder bara en björntjänst för evt ibrottstjuv:o) Han verkar veta var "min brevlåda bor sas".
Därför har jag plockat bort hans kommentarer här inne. Har troligtvis missat en del eftersom blogg punkt se gjort om själva fäpplet vaddetnuheter... är så intresserad av datatjafs! NOT!
Jag bryr mig om orden och försöker se till att de betyder något.
Och i övrigt önskar jag följande till min gammeldag (omöjliga att uppfylla såklart):
1. Att mina fina barn och barnbarn får ett alldeles okay liv.
2. Att jag och min tillkommande någonsin har tid och råd att göra klart den nya svenska plattan.
3. Att de som kommer på dagen inte känner att de måste - utan gör det för att de vill fira att jag orkat så här länge.
4. Att vi äter gott, spelar och sjunger lovord och prisar Livet!
5. En musikdator som funkar... he he... så vi kan spela in allt öht...
6. En fettsugning, en ögonlaseroperation, en rynkreducering, ett pannlyft och pannkaka! Med hemgjord jordgubbssylt!
PS Jag kan ge er hans (dårens) namn om ni skriver privat till mig. Moha ha ha! Som om;o)
Puss!/Gina
Nu - även äldre!
Välkommen att "fira" 12-12-12!
Då blir jag lika gammal som min mormor "nyss" blev, (och jag åkte kana hela kvällen utefter den anrika Knaust-trappans ledstång:o) Men jag tänkte även passa på att förlova mig för allra sista gången;o) Älsklingen har nämligen svarat ja! Och nu får det vara och bli bra:o)
Vi ämnar dock inte slå på den stora trumman, utan blir hemma i huset vid havet. Dessa tilldragelser uppmärksammar vi helt opretentiöst (i vanlig ordning), genom att invitera alla hågade på en bit smörgåstårta. I övrigt kör vi knytis, och jag har fått ledigt dagen efter:o)
Jag önskar inget - mer än att min familj, mina gamla- och nytillkomna vänner dyker upp. Alltså - inga presenter! Jag har redan allt - förutom en fungerande musikdator...
Puss!/G
Foto: Håkan Alamaa - det "svarta ljuset";o)
Jag äger denna blogg! Och lite uppdatering - om någon bryr sig;o)
Hej alla mina fina vänner/läsare! Jag är sporadiskt tillbaka. Förhoppningsvis mer frekvent igen på längre sikt.
Till WB! Dina kommentarer kommer aldrig någonsin att bli publicerade här! Så lägg din energi på annat.
Nu är det förstås inte därför som jag inte skrivit på länge - utan helst enkelt för att tiden inte funnits. Jag jobbar sönder mig på en skola med "problem", jag har varit sjuk, (har fortfarande två riktigt onda revbensfrakturer - obs sönderhostade denna gång) och en massa andra saker har hänt, som krävt min närvaro, långt mycket mer än bloggen. Men jag saknar orden. Extremt mycket. Och jag saknar att kunna skriva musik som förut. Jag har inte längre den ventil jag behöver för att förstå och bearbeta vad som händer. Och händer gör det.
Jag har faktiskt inte hunnit tänka en enda tanke färdigt sedan augusti, och än mindre har jag lyckats skriva ner de fragment som fortfarande rör sig i mitt arma huvud. Det finns oerhört mycket jag vill säga och berätta, men det får dröja. Jag har i alla fall lärt mig om skolan i Sverige i dag - och det är sannerligen inte lite - och det är inte trevliga erfarenheter jag fått.
Kortfattad historia: Min fina skåning T flyttade upp i somras. Han är också musiker och dessutom kock. Snacka om bra matchning där! Mötesplatsen ska ha all cred:o) Vi har påbörjat minst tio låtar som jag skulle vilja prodda klart. Han jobbar, jag jobbar - men tanken är att vi båda ska kunna hinna med att spela in och slutföra alla de fina låtar vi håller på med.
Nu matlagning del 2 (Thyra och hennes vän har redan ätit), min nos kommer strax hem efter mötet - och då vill jag ju ha grytan klar sas;o)
Hinner inte hitta bild just nu, men fin-Elvis har tagit många i France... Sakanar Olli, Millis, barnbarn allstädes, och skulle bli så glad om ni kommer upp till jul.
Allt gott liv/Gina
Ord är överflödiga ibland...
Hade tänkt skriva en hel massa ord - men tror nog att bilderna talar för sig själv:o) Har annars en väldig massa mycket att berätta. Det kommer så småningom. Här är bilder tagna av en av mina underbara döttrar på en annan underbar dotter. Ingen glömd. Vi finns alla i henne - och känner nog igen oss:o)
Det känns som om jag ändå gjort något bra. Älskar er!
Borde jag det, åh boorde jag det?
Foto & copyright: Elvira Jacobi
Jag kan förvisso skylla på förälskelse (har alibi där), åldern (alibi där med), ja fan och hans moster skulle jag kunna skylla på - men faktum kvarstår - jag har trampat en nära vän på tårna och fullkomligt hatar mig själv för det. Hon är den bästa vännen man kan ha. Själv ser jag mig inte alls som en särskilt bra sådan, inte alltid tillgänglig, ofta uppslukad av livets självförvållade vedermödor och plågor... Men oavhängigt hur det förhåller sig med den saken, har hon betytt- och betyder fortfarande oerhört mycket för mig.
Jag har funderat. Igen. På hur jag borde jag göra? Om jag borde byta ut alla namn och göra gällande redan i förordet (i den bok jag ämnar skriva, och här i bloggen) att de som känner igen sig inte ska tro att det handlar om dem? Jag menar - skriver jag om min mamma, torde ju mamma ta åt sig, eftersom det endast finns en sådan - det ligger ju lite i sakens natur. Hur gör egentligen "de riktiga" författarna? Struntar de i allt? Har de ansökt om lov någonstans för att använda och bearbeta sina liv och det som hänt dem i textform? Vandrar de sedan lungt vidare helt utan någon form av repressalier? Eller gäller det eventuellt bara de manliga, "stora" författarna? Att liksom bara kunna skita i att folk mår dåligt av att hängas ut...
Det har aldrig varit min mening att hänga ut någon (jo - i ett mycket specifikt fall kommer det kanske att ske). Jag känner mig bara allmänt vissen och vilsen just nu. I längtans tider, smått vingklippt... Vill inte vara ovän med någon. Jag drar säkert på för stora växlar - i vanlig ordning.
Jag borde gå till Tempo och handla (vågar inte), dammtorka, dammsuga och skura golven, byta sängkläder efter alla febernätterna, tvätta och sanera toaletten - ja en massa saker - istället för att laga en räkpaj med fetaost, västerbottenost, svamp, salladslök, svarta oliver och en fräsch tomatsallad till... Storbarnet - det är mat nu! Ringer till stugan...
Kanske jag till och med dristar mig till att glo på den dumma burken en stund? Borde jag det?
Det har aldrig varit min mening att hänga ut någon (jo - i ett mycket specifikt fall kommer det kanske att ske). Jag känner mig bara allmänt vissen och vilsen just nu. I längtans tider, smått vingklippt... Vill inte vara ovän med någon. Jag drar säkert på för stora växlar - i vanlig ordning.
Jag borde gå till Tempo och handla (vågar inte), dammtorka, dammsuga och skura golven, byta sängkläder efter alla febernätterna, tvätta och sanera toaletten - ja en massa saker - istället för att laga en räkpaj med fetaost, västerbottenost, svamp, salladslök, svarta oliver och en fräsch tomatsallad till... Storbarnet - det är mat nu! Ringer till stugan...
Kanske jag till och med dristar mig till att glo på den dumma burken en stund? Borde jag det?
Det blev hela kittet. Alldeles svettig och febrig igen, men glänsande rent hemma. Tack dottern för all hjälp! Och Tempo gick bra för hon följde med som stöd. Vi slog på stort och inhandlade varsin Otrivin menthol! Ja, för att inte smitta ner varandra;o)
Varför var jag för övrigt aldrig lika cool som Thyra i samma ålder? Mr Bean är btw obetalbar:o)
Mitt hem är min borg - inte sorg:o)
Förutom att jag gått åstad och blivit vanvettigt förälskad, samt rannsakat både mig själv och honom omkring detta fenomen, pågår det ändå någon form av vardag omkring mig. Det är inte alltid helt lätt att delta i denna på ett friskt och för andra tillfredställande sätt. Men å andra sidan har min vardag aldrig tett sig särskilt normal tidigare heller. För att bringa lite balans (läs ytterligare lite turbulens) har älsklingen varit söt nog att lämna en röd skjorta kvar i garderoben (luktar på den då och då), en påse med öronproppar i toalettskåpet (luktar inte på dem alls - jag snarkar antingen väldigt högljutt, eller så är han lika lättväckt som jag), samt fyra halvskrivna låtar i min tröskverksdator - låtar som jag förväntar mig att styra upp till något lyssningsbart:o) Fastän han med större lätthet kunde gjort det själv i sin fina dator med nya program:o) Fast, kanske inte sången då... Och det underlättar mycket om texten skrivs färdigt först så att den ens går att sjunga in...
Nåväl - denna beryktade (ibland kallad grå - varför då?) vardag. Jag tar gårdagen som exempel. Jag behöver egentligen bara traska upp till Tempo här i lilla Bredsand så kan man ge sig den på att något ganska otippat händer. Alltså, det gick bra i affären. Jag kom ihåg nästan allt jag behövde inhandla, jag mindes koden på ett av bankkorten också. När jag kom ut från butiken sprang en Somalisk kvinna fram och bad mig hjälpa henne att översätta ett intyg på svenska till engelska. I Bredsand bor för övrigt halva sveriges inflyttade och asylsökande somalier, för er som inte vet. Mycket pittoreskt och trevligt för oss som inte bor i själva ghettot sas, men ändå får lov att inandas främmande kulturer alldeles vid knuten. På somrarna är det helt psykedeliskt att se mammorna i långa, färgglada saris, kjolar, och slöjor svalka sig i havet tillsammans med sina glada barn. Hoppas Thyra finner några nya vänner på lovet, nu när hennes bästis från Ryssland flyttat till Stockholm.
Jag fattar inte varför jag hamnar utanför ämnet hela tiden! Eller, jo - det gör jag väl. Hjärnan - den lilla - är fullständigt ockupperad av någon annan, som i sin tur anser att hans är drabbad av detsamma - av min existens. Tufft läge;o) Jag blev i alla fall ombedd att översätta ett intyg utfärdat från Psykiatriska kliniken av en överläkare till engelska. Normalt sett brukar jag inte ha svårt med vare sig svenska eller engelska, men det var något som gjorde att det fullkomligt låste sig där utanför Tempo. Jag kan inte gå in på vad som stod i brevet, men jag lyckades åtminstone få kvinnan att förstå att hon skulle bifoga detta intyg till rätten, i det fall hon ville överklaga ett eventuellt utvisningsbeslut. Hon har inte mått psykiskt bra under flera år - tror fan det! Minns väl hur våra vänner mådde under tiden då jag och väninnan (Cissi) jobbade på flyktingförläggningen i början av 90-talet. Der önskar man inte någon att behöva genomlida. Väntan, oron, att inte ha någon som helst framförhållning i livet, inte kunna lugna sina barn, inte vara behövd, inte veta vad som händer härnäst... Nej, vilket helvete de måste ha haft!
Och nu kastar jag mig snabbt och skoningslöst in på ett sidospår - men lugn! Det finns en koppling. Faktiskt. Men någon kanske hinner somna innan jag kommit fram till vad. Är det så här man håller läser vaken och alert? Måste fråga Läckberg... Funderar på om jag faktiskt borde läsa en av hennes böcker först... Nä, det blir nog inte av är jag rädd. Inte efter veckans fem fantastiska romaner jag slukat:o)
När jag var ung och hyfsat "framgångsrik" artist, hände det vid några tillfällen att jag hade riktiga "stalkers" efter mig. Människor som inte riktigt förstått att musiken var ett arbete för mig. Det jag kunde bäst. Det jag ville göra och gjorde, med skiftande- både musikalisk och ekonomisk framgång. Det fanns en man, runt 10-15 år äldre än jag, som på fullaste allvar trodde att han var ST:Göran. Han hyste även reptiler hemma och de var givetvis drakarna i hans värld. Om jag skulle föreställa någon typ av jungfru (eller hur nu berättelsen förtäljer) blev jag aldrig klok på. However, denne man (två meter lång, blek och tunnhårig, dock med hår växandes ut på fingrarna) stod plötsligen utanför min dörr en kväll. Han hade en gigantisk bukett blommor, hemgjord glögg (på sjukhussprit fick jag nogsamt veta!?) samt biljetter till en boxningsmatch??? Jag fattade såklart absolut ingeting och bad honom vänligen, men mycket bestämt att avlägsna sig.
Uppvaktningen, eller vad man nu ska kalla det - fortgick under en tid och jag försökte avstyra alla former av inviter från hans sida. Men så enkelt gav han dock inte upp.
Och nu kastar jag mig snabbt och skoningslöst in på ett sidospår - men lugn! Det finns en koppling. Faktiskt. Men någon kanske hinner somna innan jag kommit fram till vad. Är det så här man håller läser vaken och alert? Måste fråga Läckberg... Funderar på om jag faktiskt borde läsa en av hennes böcker först... Nä, det blir nog inte av är jag rädd. Inte efter veckans fem fantastiska romaner jag slukat:o)
När jag var ung och hyfsat "framgångsrik" artist, hände det vid några tillfällen att jag hade riktiga "stalkers" efter mig. Människor som inte riktigt förstått att musiken var ett arbete för mig. Det jag kunde bäst. Det jag ville göra och gjorde, med skiftande- både musikalisk och ekonomisk framgång. Det fanns en man, runt 10-15 år äldre än jag, som på fullaste allvar trodde att han var ST:Göran. Han hyste även reptiler hemma och de var givetvis drakarna i hans värld. Om jag skulle föreställa någon typ av jungfru (eller hur nu berättelsen förtäljer) blev jag aldrig klok på. However, denne man (två meter lång, blek och tunnhårig, dock med hår växandes ut på fingrarna) stod plötsligen utanför min dörr en kväll. Han hade en gigantisk bukett blommor, hemgjord glögg (på sjukhussprit fick jag nogsamt veta!?) samt biljetter till en boxningsmatch??? Jag fattade såklart absolut ingeting och bad honom vänligen, men mycket bestämt att avlägsna sig.
Uppvaktningen, eller vad man nu ska kalla det - fortgick under en tid och jag försökte avstyra alla former av inviter från hans sida. Men så enkelt gav han dock inte upp.
Min väninna Cicci, hade under samma period som detta hände, uppsökt sin gyndkolog på kvinnokliniken för att göra ett sedvanligt cancertest. Och det är ju bra att göra med jämna mellanrum. Grejen var att hon på en helg blev uppringd av gynekologen efter provtagningen, och gissa om hon blev galet orolig över det. Att en läkare ringer en röd dag. Det kan ju bara betyda att något obotligt hittats inuti henne. Men nej! Icke! Denna gynekolog hade lagt ihop ett och ett och funnit att hon var min kamrat. Han ringde för att få "inside information" om det förhöll sig så som han alltid "vetat" - att jag i alla mina texter hade vävt in hemliga meddelanden till honom?
Cissi gick nuts och skällde ut honom utan noter (hon spelar inga instrument)? Hon blev ju jätterädd - och dessutom tål hon inte sådana stollar (ja, det har varit några till som fått för sig saker under min "aktiva" artistperiod).
Och gissa hur kul det var när vi fattade att det var "stalkern" som grävt i henne som gynekolog som var samma person (kräkreflex hög) som uppvaktat mig!
Och gissa igen hur udda det känns att läsa ett intyg skriven av någon som blev fråntagen sin läkartjänst på Gyn, för att sedan bli överläkare på Psyk! Ja - inget "hittepå" här! Det behövs inte. Jag kan böra önska den somaliska kvinnan all lycka till och att hon slipper ha mer kontakt med honom och snart får sitt uppehållstillstånd. Vi lär ju ses på Tempo:o)
Avslutningsvis - för att vara så utlämnande, privat - eller var det personlig (kan inte skilja på de där epiteten) som bara jag kan - har jag fyndat avslutningskläder till Thyra och mig på Röda Korset idag. Jag har fått finger- och tånaglar målade i korallrött av stora dottern, en liten herpesblåsa på vänstra sidan om överläppen, klippt gräset, städat garderoben (hälften åkte ut i garaget till den kartong där jag just tog in lika mycket...) och tränar mig i att hålla mig ifrån mobilen och slå ett visst nummer. Har inte så mycket att säga;o)
En vanlig dag, barn, bilar, tröttelse och Love!
Inser - vid efterläsning - att jag torde sriva om detta inlägg vid ett senare tillfälle... det blev mycket hackat och yrt... men inte utan helt utan anldning... Ni som bestämt er för att hata mig, läs INTE vidare! Eller gör just det!
Jag är just nu förhållandevis tillfreds och lycklig med mitt liv, men samtidigt oändligt trött i både hjärna och i kropp, - den till åren kommen ni/vi vet - och fortfarande lite orolig över en hel del annat... Jag saknar två av mina fyra (fem) nosar otroligt mycket, men vem är jag att beklaga - jag som själv är riktigt usel på att höra av mig till dem på grund av för alla tokerier här "hemma". Jag borde skämmas, men jag har inte haft råd att resa, men skulle gladeligen ha träffat alla fina varje helg! Men lillnosen kräver verkilgen sitt. Dessutom ringer jag de "stora" alltför sällan... Men nu blir jag i alla fall kvar här i huset, och sommarens kurser stundar, så plats för "hälsepåande" i sommar finnes:o) Och ja - jag har "Halebop vänner" till och med!
Sen är det ju detta med transportmedel som varit- och fortfarande är ett stort aber i mitt liv. Ja, förutom männen då;o) Först "glömde" någon (modell mycket sjuk - vi kan för enkelhetens skull kalla honom T) att säga att han inte alls ämnade bo med mig utan gå tillbaka till sin förra (läs enda) kvinna - varpå de tre senare "tillkommande/typ frångående" startade en facebook-grupp och ville att jag skulle gå med. Tack, men nej tack! Han skrev, sade och gjorde samma saker med/till dem, som till mig. Så varför ens sörja? Jag känner mig varken hedrad eller dissad. Det handlade om EN enda månad för min del. Men visst - det ställde till det rejält rent logistiskt sett. Men jag har så att säga varit med om värre. För rent krasst - vilka av damerna har skrivit tio plattor om - och till sina män för att försöka överleva?
Men ojsan - det var ju bilar jag skulle avhandla! Men de är ju rätt lika män - de går sönder hela tiden och jag fattar inte hur eller vad jag ska laga - jag gjorde ju allt för att köra fint och bra, höll alltid hastighetsbegränsningen hela tiden... kollade oljan, vatten, frystjofset och ja - framför allt bensinen - eller snarare bristen på den! Och oj vad de alla drog och slukade! Energisnåla? Nej - inte ett dugg!
T tog hur som helst tillbaka sin utlånade bil i januari - skriven på honom, med ursäkten att han inte var "mogen för en relation nu" (repris repris!) och gick tillbaka till sitt fjärde ex, eller hur man nu ska numrera de/oss alla...
Sen lyckades maken (den jag ligger i skilsmässsa med i endast en månad till) köpa en skitbils-Saab som stått på T som förrförra ägare (och som jag också lånat för att ta mig till jobb och Thyras skola). Och döm om min allvarliga kräksreflex när jag skulle köra den "nya Audi'n, Adion", (byte från påskostad Volvo vinröd) - och drar fram papparen i handskfacket - förrförra ägaren var också T! Måste allt sitta samman? Eller är allt en slump?
Smått petitessartat kan det tyckas, men jag blir sjukt störd över detta! Den nuvarande säljaren - dvs han som skulle ha fixat Volvon som jag fått ta över från min exmake, förde över bilförsäkringen på Audin till mig, så att vägverket/transportstyrelsen/bilförsäkringsverket/besiktningsmyndigheten/"ha en fungerande, besiktigad, skattad, försäkrad, rätt-däckad och tankad bil-myndigheten" skulle få rätt uppgifter
Ändå har jag uppenbarligen kört tre bilar med körförbud och oförsäkrade (nu sjunger Thyra en liten sång "mamma ... du är världens bästa mamma... det är nog liiite för sent att fiiiiska.... hur säger man båt på engelska ....boat....
Längst ner i denna fullsändigt osammanhängande blogg följer min vanliga dag snabbt och nedskrivet vid sporadiska och hackiga tillfällen, minuter och sekunder - helt oredigeat - önskar jag hade tid, men så ser det ut när man inte hinner berarbeta eller tänka klart en enda tanke innan det blir hål i huvet.
Vänta. Ska natta Thyra nu. Hon ska bara hämta ovannämnda katt först. Men han låg i kartongen som hon tejp-gaffat ihop och han kände sig lite obekväm med fjorton gossedjur i den och satte sig på min studiohögtalare istället... De som balanseras enbart på stenar från stranden... och snart välter någon av dem, och jag har inte råd att köpa nya. Jag försöker ändå ha tålamod. Katten är deprimerad. Han saknar sin bror som varit försvunnen i 3 veckor nu...
Vänta. Ska natta Thyra nu. Hon ska bara hämta ovannämnda katt först. Men han låg i kartongen som hon tejp-gaffat ihop och han kände sig lite obekväm med fjorton gossedjur i den och satte sig på min studiohögtalare istället... De som balanseras enbart på stenar från stranden... och snart välter någon av dem, och jag har inte råd att köpa nya. Jag försöker ändå ha tålamod. Katten är deprimerad. Han saknar sin bror som varit försvunnen i 3 veckor nu...
Jag har alldeles nyligen (känns dock som minst ett par år) otippat mött en enastående, underbar och smått besynnerlig man (ja, han liknar mig i nästan allt). Han bor hundra mil härifrån, är kock och spelar gudomlig gitarr och skriver låtar jag känner jag vill haka på och skriva melodier, text och sjunga till! Det var ett tag sedan jag kände lust att skriva musik.
Han är ingenting av det jag trott mig söka - men desto mer därtill är han den jag ämnar leva med. I resten av mitt liv, hur långt det nu månne bli med tanke på viss sviktande hälsa.
Vad konstigt allt kan bli. Och jag har äntligen på riktigt fått stifta bekantskap med saknad/längtan - ett begrepp jag tidigare inte varit helt bekväm med. Jag är riktigt förbaskat glad idag!
Måhända är det kanske inte är så konstigt att jag känner mig trött, när bitarna väl håller på att falla på plats. Att vara kär är synnerligen tröttsamt. Och tiden tycks aldrig te sig så lång som nu. Allt går i ultrarapid. Min tid brukar annars bara försvinna och knappt ens uppfattas - eller ännu mindre noteras mer än som hållpunkter, klockslag och som ett, för andra, otydbart klotter i min kalender.
TV-tittande finns inte längre. Jag surrar uppenbarligen hellre i luren i 4 timmar och ser ut som ett spöke på jobbet dagen efter;o) DET är kärlek det!
Ja, jag är kär! Tokigt kär! Och länge leve kärleken!
Men skrattfaktorn här är helt gratis, remember - och det är ju jag som bjuder;o)
Och här kommer de alldeles oredigerade anteckningarna över min helt vanliga dag... gääääh!
Love/Gina
___________
Min Dag...
Ny bil - lämnat lyset på
Försov mig
Dra ut prov
Prov - fel sal - extrauppgift
Bilen konstig - hittade inte kopplingspedalen
Köpte dyra blommor - inte dö nu!
Till mamma - lght, hus, hund osv
Hämta Thyra och kompis på fritids - få underskrivet att Thyra var sjuk
Handla på Liedl på väg hem
Paralellt med E4 - posta brev till a-kassa och F-kassa för tusende gången - stanna bredvid lådorna för att lägga på kuverten
Bilen går inte att lägga in växel
Står helt still - folk arga stressade
Ber barnen förklara och lägga på brev men folk lyssnar inte - tror väl de tigger eller nåt
Ringer killen jag lån/köpt Audin av - jag kommer om en stund
45 minuter
Farbror Göte Borg - kan vi kalla honom - skogsbolagare SCA - jag kan allt om tallar mtp Tallvägen
Omtänksam, testar kopplingen med sina 45:or - hans stackars fru sitter i en bil längre bort och väntar.
Han skäller ut de som är otrevliga för att jag står i vägen - en är stadsarkitekt och fd granne till honom, samt hans överordnade i det militära - "nej - vi har ingen koppling - syftandes på mig - och egentligen bilen - jag vill bara hjälpa en dam i nöd.
Jag får hans mobilnummer eftersom de annars kan skjutsa hem mig, två barn och 9 kassar med blommor, mat och arbetspärmar samt allt som ska hem från Thyras skola om inte "säljaren" dyker upp och vi knappast kan släpa allt till bussen... tack Göte!
Träffar Stålis - en av oss tre i Gimala records - många herrans år sedan "Alla är"-plattan - han ser alltid löjligt ung och vältränad ut trots att han borde vara långt över 60 nu - svart bälte i karate eller vad det nu var;o)
Äntligen hemma - sätta ut blommorna, solen går i moln - iskallt - låt de inte dö! Stora dottern vill att jag ska kolla hur fint hon fixat i gästhuset - och ja! Det var det. Hade gladeligen bott så själv i 20-års åldern!
Grannen kommer med gräsklipparen och vi hamnar diskussioner om "mina" bilar (som byts varje vecka snart), bilkompisen i ännu längre utläggning om bilar, skattemyndigheten och hur illa allt har gått sedan 2005. Han lovade försöka fixa Audin men evt vänta med min Volvo - men nu har jag båda försäkrade och båda har körförbud... Måste ha bil till måndag...
Nu laga mat - kycklingrisotto till stora dottern och mig.
Köttbullar till Thyra och hennes kompis. Föräldrarna hämtar honom om en timme - så nu är det brådis!
Tvättat, städat, bäddat, barnen har haft begravning och kullerbyttekrig i sängen - bäddat om.
Torkat golv för att mjölkförpackningen läckt typ överallt.
Äldsta dotter serverade bubbelvatten - sprutade ner halva köket och golven - delvis skurat kök:o)
Strömavbrott när jag körde igång diskmaskinen - 7 gånger. Rensade den, ett salladsblad. Fäpplade in röret i hålet så som sig bör. Alla datorerna dog hela tiden eftersom huvudströmbrytaren måste slås på. Stora dottern skulle ladda ner film. Gick dåligt.
Jag diskade allt för hand och hädanefter får det bli så. Måste säga till hyresvärden.
Medan jag hänger tvätten hör jag utifrån allrummet och Thyra som frågar sin storasyster om hon får hångla med henne samtidigt som hon slänger ut frågan om vad det betyder (alternativt massera fötterna) varpå stora systern svarar: "Man pussas med tungan och det är jätteäckligt"...
Jag upptäcker att jag glömt 6 degknyten med fetaost och spenat i ugenen så det blir min och äldsta dotterns kvällsfika/mys. Thyra dricker te och äter två rostade formfranskor med bregott.
Vårat mys består i övrigt av diskussioner om hur bra barnen ser i mina läs- respektive titt & körglasögon. Det slutar med att jag får se en bild på katten i stora dotterns mobil med mina guldglasögon på. Thyra utbrister - "Gud vad han är lik dig" till systern. Ytterligare avhandlas senaste dagarnas mardrömmar angående min älskling. Snacka om att vi blandar och bandar. Jag menar - jag önskar mig inte en lila plastvas - lika lite som jag tror att min älskling skulle läxa upp min dotter;o)
Och ciggen - de som skulle slockna av sig självt nu för tiden - det gjorde den inte.
Medan vikning av tvätt och försök till att starta tröskverksdator - hör och ser jag stora dottern dansa och halvsjunga/mässa: trummor, trummor, stövlar, stövlar, spjut, vibration, regndans, solen, grytan, masken, rumpa, karusell, rumpa, rumpa. Thyra hakar på och jag med. Afrodans. Gissa om jag kommer att anmäla mig till kursen? Afrikansk dans är det bästa och roligaste jag gjort - då när det begav sig. Men fri ska den vara. Och koreografi tar jag aldrig;o) Ingen lets Dance här inte:o)
Skulle vilja hinna sätta mig och skriva detta, fortsätta på någon av min Kärlekens och mina låtar, evt smådö och mysa med tjejerna i soffan, läsa ut min sjunde bok på en vecka
Lägga ut betygen på mina fina nior i hemkunskap och musik medan jag har allt färskt i huvudet.
Prata gulligt i telefon med min älskling;o)
Försöker göra det men måste skriva om alla stavfel när jag läser det här för honom;o)
PS: Fastnade nyss med min finaste svarta långkjol i kontorsstolen jag fått av gullenosdottern;o)DS.
Alla mina "ex" och nuet...
Tro mig, när jag säger att jag är oändligt tacksam för vad alla mina "ex" både tillfört - eller för den delen bortfört - i mitt liv. Vore det inte för dem - eller mina egna val (visserligen smått diskutabla), hade jag ju inte varit där jag är nu. Inte fått de fantastiska döttrar jag faktiskt har.
För där jag är idag - där vill jag vara. Både fysiskt, mentalt och yrkesmässigt. Punkt.
Jag har som bekant några år och "ex" på nacken. Några av dem gjorde väldigt bra och rätt. Funkade inte ändå. Några gjorde snarare ganska dumt och fel. Funkade inte alls. När man ser på det så här efteråt. Och ytterligare ett par, var skvatt galna och försökte få mig att "lägga ner". Men se, det gör jag inte förrän det är dags - och då av helt andra skäl. Sjukdom, ålderdom, tja - troligen av en fullständigt "naturlig" dödsorsak. Självklart hade jag så klart en stor del i händelseförloppen, så att säga;o)
Men så var det. Det tar jag. Men nu är det såhär. Jag är kär. Jag tänker bo kvar i huset vid havet, vad än "någon" ämnar ta sig för. För det här är mitt! Det här är frihet för mig och jag väljer själv vilka jag vill ha i mitt liv. Mina nära och kära såklart! Och nytillkommande vänner.
Alldeles nyss hade jag ett "ex" här som var gullig och högg flisved åt mig. Ved som en barndomsvän varit gullig nog att leverera - dock för lång och grov - veden alltså;o)
Ett annat "ex" hjälpte mig med räkningarna idag - för så säger "lagen" när man ligger i skilsmässa. Inte någonstans kul, men nödvändigt. Och jag vill sannerligen tacka honom för allt det vi hade, och hoppas att han blir lyckligare med sin nya kvinna.
Jag har flera fina "ex", och jag hoppas att ni förstår att jag uppskattar - från roten av mitt hjärta - att jag fått dela en tid av mitt liv med er. Och jag önskar att även jag tillfört någonting positivt i era efterkommande val av liv.
Plattan kommer att skrivas klart i sommar och i höst - med min själsfrände - även gitarrist och kock:o) Hur bra kan det bli? Det blir vi:o)
Gud hjälpe mig - men jag är så LYCKLIG! Och har vett att inse att jag får vara det! Eller är det högmod att skriva såhär?
Åh, vad jag önskar alla mina fina människor ett rikt och gott liv - oavsett vad som hänt eller inte hänt - ännu.
All Kärlek från Cobi, som tänker LEVA tills hon dör. Och som inte alls har ont av att havet brusar utanför;o)
Saker vi vet...
- inte vet, tror oss veta, eller kanske borde fråga om - trots risken att ibland få inte få de svar vi hoppats på... Eller inte få svar alls för den delen...
Ja, visst är allt relativt! Det vet vi ju! Men varför måste då människor i så hög grad ifrågasätta varandras leverne? Livet är inte rättvist, och alla jag känner någorlunda väl, har mig veterligen sitt bagage i ryggsäcken. Somliga släpar på mer än de egentligen behöver, klagandes över sina tunga ben och intrampade stigar. Andra tycks ha fattat grejen och valt att "släppa taget". En av mina allra finaste vänners make gjorde det - och han har både "sonat sina synder" och skapat ett fantastiskt bra liv. För att han till sist vågade se på sig själv. (Du vet nog vem du är om du läser:o)
Men åter igen finns det många som drar runt med "lagom" mycket börda i förvissning om att "sånt är bara livet".
Som någon läsare skrev - jag kanske är för ärlig för mitt eget bästa - men kan jag inte annat, så varför borde jag ge mig ut på ljugandets hala is? Det verkar dessutom otroligt jobbigt. Orkar sannerligen inte nysta in mig i de härvor av hyckleri, självbedrägeri och livslögner som en del har en tendens att göra. För att skapa sitt existensberättigande? Alla ni som uppenbarligen kan läsa detta/jag som kan skriva det - och annat - finns. Är det svårare än så?
Ingen verkar ju ha fattat varför vi är här över huvud taget! Många söker svaret - andra fjärmar sig från (den faktiskt mycket relevanta) frågan.
Har vissa rätt? Andra fel? Såklart inte! Det handlar enbart om överlevnadsstrategier. Och alla har rätt till sina egna sådana!
Har vissa rätt? Andra fel? Såklart inte! Det handlar enbart om överlevnadsstrategier. Och alla har rätt till sina egna sådana!
Peace? Love? And some understanding? Någon?
Slutligen - detta är månne en tröttsam, men ändå smått nödvändig påminnelse - vi vet faktiskt inte hur länge vi får "ha" varandra - så vi borde inte säga fula saker, utan fina - varje gång vi skiljs åt från en människa som betyder något för oss. Annars föreligger stor risk för att man ångrar ihjäl sig... Och livslång (vet ju aldrig hur länge det pågår då) bitterhet - vet vi som bekant, att ingen blir glad av.
Pöss!/G
Stilla frid?
Kära, kära människor, mina barn och vänner - kan stormen avta? Kan den - om ej i stitje - ändock bedarra något? Mana till eftertanke? Varför vi alla gör våra val?
För vi har ju val! Att vara vänner, fiender eller något famlande där mitt emellan. Åtminstone i "Mitt land" har man det.
Och jag borde nog fortsätta med musiken nu när E-disken återhittats och jag åter igen kan, och har "tillåtelse" att bo hemma.
Tänk om jag bara kommer att skriva mild hissmusik hädanefter! (I och för sig inte särskilt troligt).
Jag har hur som helst fattat ett gammalt beslut tillsammans med mig själv - att fortsätta vara ärlig. Sen må det kränka eller skada vissa personer. Men jag kan inte gå emot min sanna natur. Fredrik är alldeles underbar på så många sätt, och det kan ingen ta ifrån honom eller mig - och mina känslor. Och underbar förblir han alltid i mitt hjärta. Att vi inte ska ha en parrelation upptäcktes efter det att vi ingick i en. Tyvärr... Bara han kan ändra på det...
Nu vill jag ta mig tid till att utforska andra sceenarier - utan att bli åthutad, dissekerad och borttagen från den "fantastiska plattformen facebook" av forna "vänner";o)
Jag hade tänkt skriva ett inlägg om kärlek. Och alla dess märkliga yttringar. Jag lyckades kanske inte - men har å andra sidan inte sovit ordentligt på fyra dygn... Godnatt!
"Operation Jul"!
Tycker jag borde få medalj idag. Julklappsbestyren avklarade på mindre än en timme till sju barn! Puh! Hade inte ens någon planering. Det tog längre tid att få igång bilskrället som dog redan i Bosvedjan. Han var tydligen sur och baktände eller nåt... Vågade mig därför inte ut till Birsta utan ihandlade toys i stan utifall att jag skulle behöva ta bussen till hemmet sedan. Och kanske lika bra det - det lär ha varit ren dårskap att beblanda sig med folkmassorna en dag som denna. Nu återstår bara själva inslagningsprocessen - det mest tidskrävande momentet i "Operation Jul"! Något som jag faktiskt är riktigt obegåvad på.
Gud, låt mig någon gång ha råd att bjuda familjen på en resa istället och skippa denna vedervärdiga tradition!
Julpynt hos Cobi/Muskos? Njae...gjorde ett tappert försök att klafsa runt i den mörka skogen på torsdagseftermiddagen för att bryta lite grankvistar att göra en minigran av. Hade inhandlat begagnade julkulor på Röda Korset så att Thyra skulle få dekorera skapelsen. (Av någon mystisk anledning, lämnar jag alltid kvar julpyntet hos mina ex när jag flyttar - kanske i tron/förhoppningen om att det inte kommer en jul till).
Det började i alla fall med att katterna välte min största vas så den gick i tusen bitar, så vi fick ta Elviras vita sopkorg i plåt (visserligen riktigt snygg) som vattenbehållare istället. I ungefär en minut fick "granen" vara ifred. Sedan satte de söta kissemissarna igång med att riva av pyntet och spela någon slags laglös vansinnes-tassboll, så det blev till att ställa ut resterna av skapelsen på verandan.
Dagen efter kunde julkulor och granris skådas runt hela uppfarten och tomten (gården alltså) eftersom stormen drog i väg med allt löst tjafs som finns. Till exempel träd, tjocka som skurhinkar, en del med rötterna. Stranden och vägen hit blir aldrig sig mera lik. Fast omväxling förnöjer ju:o)
Julstämningsfaktor? Trots uteblivna attribut kan nog hemmet passera som ganska "juligt" ändå. Det är ju liksom inrett i vitt och rött och elden sprakar allt som oftast i brasan. Ja, i braskaminen då alltså. Lite snö på det här så torde inte Fredriks barn bli besvikna.
Nu ska jag fortsätta ha ont i magen, planera lektioner, rätta prov och slå in klapparna - om jag inte slår in något annat... Tur det finns en smarrig kålpudding kvar sedan igår:o) Då blir jag säkert go & gla till kvällen! Ja, så är karusellen...
När sikten är skymd...
Foto & © Elvira Jacobi
Det är länge sedan jag orkade skriva något här, men ska göra ett tappert försök att uppdatera mitt livs gång.
Visserligen "ser" jag (registrerar) väldigt mycket - kanske för mycket för mitt eget bästa, trots att sikten är skymd av diverse tragiska händelser som inträffat under det gångna året. Men jag märker att jag mer och mer har hänfallit åt att "stänga ute" mina riktiga känslor eftersom jag antar (vet av erfarenhet) att jag annars inte skulle hålla ihop som person, mamma och lärare. Och kanske är det en alldeles fantastisk egenskap som jag säkert hade mått bra av att ha förvärvat för länge sedan. Ty, som både jag, mina närmaste och alla läsare vet - mitt liv har i stort sett alltid tett sig extremt turbulent. Och visst - en hel del är dessvärre självförvållat.
Men en stor del av turbulensen må också tillskrivas andra människor. Hur de mår, deras beteende och blytunga saker och personliga katastrofer som drabbat dem. Och som en sann Jacobian vill jag ju alltid försöka verka till det bättre, ordna, fixa, göra bra, rätta till, skapa struktur, balans och harmoni. Jamen ni hör ju, hur kan någon som jag ens TRO att det vore möjligt? Som inte hittat det själv. Eller tillåter jag mig inte?
Ändå försöker jag oförtrutet vidare. Stångar pannan blodig. För så länge jag finns och försöker göra något gott, riktigt, vettigt och användbart för någon annan - så har jag ju faktiskt ett existensberättigande.
Under det snart passerade året har jag varit på tre begravningar, samt extremt nära deltagit i ett dödsfall. Jag kan inte gå in på det sistnämnda av personliga anledningar. Men det har drabbat både dem det berör och mig själv oerhört djupt. Och kanske har det varit just den sista händelsen som gjort att även min "igenstängningsmekanism" satts i spinn - den som så många verkar ha... men inte jag. I viss mån avundats jag människor som lyckats "stänga" sina känslor ute... det verkar så mycket lättare att handskas med livet då. Att inte riktigt bry sig, utan bara "gå vidare".
Men å andra sidan hade jag förmodligen aldrig skrivit de texter och den musik jag faktiskt gjort. Inte heller haft de både spännande, utvecklande, lärorika - och några gånger - destruktiva relationer jag tagit mig igenom. Så...? Jag beklagar mig sannerligen inte över det.
Jag har också hunnit med att börja jobba som lärare på en mycket speciell skola med otroligt fina elever i 6 månader. Mycket har fungerat, men ungefär lika mycket - inte alls. Och eftersom jag "ser" så säger jag - och det har inte alltid varit så populärt. Och som vanligt lyckas jag hamna i scenarier, vars lösning absolut inte ingår i min anställning, men jag vill ju självklart ändå försöka påverka till förbättringar för elevernas skull. Man kan nog säga att jag försatt mig i epitetet "en jobbig jävel, men hon behövs" eller dylikt. Jag lämnar härmed arbetssituationen därhän, men kan meddela att jag tänker vara kvar ett tag till:o) För det kan bli riktigt bra!
Sikten har varit mer än skymd på det personliga och känslomässiga planet - så sant. Men också på det fysiska planet. Under de tre sista veckorna har jag fått kapitulera inför att min mörkersyn innebär livsfara för både mig och medpassagerare i bilen. Min make har fått köra mig ut till mitt arbete på Ön, och jag har sedan tagit bussen in till stan för att bli upphämtad på eftermiddagen.
Det enda jag kan se ordentligt längre är på avståndet 50 cm - det vill säga - det avstånd som är mellan tangentbordet och skärmen. Där är det åtminstone skarpt läge:o) Jag måste ha två olika glasögon på nära och långt avstånd, men hittar dem aldrig - eller glömmer var de är. Det finns även en medicinsk förklaring. Härnedan följer Jacobis hemgjorda läkarjouornal:o)
1. Av min hjärmedicin och blodtryckmedecin får jag torra ögon, vilket gör att det rinner hela tiden om det blåser eller är under 10 grader varmt. Det innebär att jag inte kan känna igen människor på mindre än två meters håll. Jag är alltså inte arrogant!:o)
2. På grund av min B-12 brist injecerar jag Behepan sedan 20-års ålder. Glömmer ibland att göra det. Påverkar tillförseln av ny blodbildning och påverkar hjärnan likt MS. Signifikativt för det, är att man glömmer saker... som att ta sprutorna i tid. Jag har också väldigt svårt med namn, men känner alltid igen ansikten. Något som vållat en del problem på skolan efter över 100 elever.
3. Diabetes. Började ta sprutor när jag väntate Thyra. Numera måste jag bara hålla koll på dieten. Diabetes påverkar synen negativt. Fötterna är dåliga - en massa liktornar har poppat upp och jag har svårt att gå utan att halta.Jag filar vidare och sätter på plåster så jag inte får kallbrand:o)
4. Klimakteriet??? Vilket tok det är då! Har inte blött på 5 månder nu, men svettas, fryser och är nedstämd mest jämt. Kan inte äta hormoner på grund av hjärtat och blodtrycket. Man kan eventuellt bli deprimerad av mindre:o(
5. Födelsedagen! Ett år innan femtio! Vem vill fira det? Det känns fruktansvärt trist att jag nu måste välja mellan botoxinjeceringar i ansiktet, fettsugningar runt magen eller en laseroperation av ögonen:o( Men det sistnämnda vore nog smartast. Så kanse jag kan se klart. Igen.
PS: Jag såg för några dagar sedan ett av mina mycket tidiga ex på stan med ledhund och vit käpp. Han förlorade båda sina ögon i en bilolycka i tidigt 80-tal. Jag vågade inte gå fram och säga hej, för jag trodde inte han skulle känna igen mig... men om någon läser detta och förstår vem jag menar och känner honom - snälla - hälsa honom så varmt från mig!:o)
En vacker minnesstund för Ramón och inte en begravning...
Tack Jermunn - som både vän och präst gjorde du dagen 11.11.11 till ett fint möte, en oförglömlig sammankomst med nära och kära - det var så många som jag inte träffat på länge. Tack Tomas - för din vackra sång (synd att inte Kim kunde vara med) för ni två är nog de enda av de jag känner som verkligen symboliserar kärlek, hopp och tro för mig. Tack min älskade dotter Millan - för den fantastiska låt du skrivit och spelat in själv och som vi fick lyssna på under cermonin. Tack mina andra älskade tre döttrar för att ni finns och var med igår. Tack morbror Bertil och kusin Ia för att ni åkte ner. Skulle så gärna ha talat mer med er.
Jag är obeskrivligt ledsen - framför allt för min mammas och Ramóns biologiska döttrars skull. Jag vet inte hur många pappersnäsdukar som gick åt för oss på raden längst fram. Annika och Karin - ni ska veta att jag verkligen delar er sorg. Men det var sannerligen mycket vackert det hela. Och på något märkligt sätt kändes allt lite lugnare när cermonin var över. Det blev ett slags avslut, även om hans ande alltid finns kvar i huset och kommer att förknippas med det - det var ju hans livsverk.
Jag är mycket glad och tacksam över att min mamma fått ha honom så länge i sin närhet. Hon har inte heller haft det lätt alla gånger. Särskilt tacksam är jag över att mina döttrar har haft en så fin och allt igenom god människa de kunnat kalla för morfar. Jag älskade också min morfar - det var ju han som fick mig att tro på att jag hade gehör och uppmuntrade mig att börja musicera redan som tvååring:o)
Ja, alla vi döttrar och barnbarn har så klart olika minnen av Ramón. Och så är det ju bara. Jag hade tänkt att lägga ett litet brev till honom i pärmen, men mäktade inte eftersom jag vet att det finns andra som har stått honom mycket mera nära än jag. Jag var ju en minst sagt en rätt obstinat tonåring då jag flyttade in i huset;o) Krävde dessutom att få ha replokal på övervåningen och envisades med att blanda in vitlök i allt och laga vegetarisk mat under många år... För fanns det något Ramón ogillade (och det var inte mycket) så var det vitlök:o) Förlåt...
Att begrava någon för mig, betyder att glömma, lägga undan - men det här var ju egentligen precis tvärtom. Jag tyckte att vi igår fick möjlighet att tala om vad vi minns av Ramón, och är övertygad om att minnesstunden/cermonin hjälper oss att bevara, och med glädje minnas, allt det det ljusa han har tillfört i våra liv.
Jag avslutar inlägget med ett innerligt Tack och sänder min kärlek via bokstäver till alla som var med. Mamma - jag och lillasyster finns med dig. Tveka inte att be oss komma ut! Och bjud oss gärna på krogen varje vecka - som vi surrade om i bilen upp till Umeå.:o)
Ramón - Tack för allt - vi ses:o)
På begäran från många som deltog lovade jag att lägga ut Millans egenskrivna/egeninspelade låt här. Klicka på (eller kopiera) följande länk så kan du lyssna: http://goo.gl/RQIH6
Lösryckta ord... ett skitinlägg helt enkelt!
Foto & © Elvira Jacobi
Detta inlägg hamnar alldeles utanför något som helst vettigt sammanhang. Jag är bara ful, gammal och trött. Det kommer inte ens att skönjas en lite finurlig knorr i slutet... Men, jag skyller på att det IGEN faktiskt är lite mycket nu. Och ni (du) som tröttnat på mitt evinnerliga "beklagande" och som inte vill läsa min blogg och anser att den är skit - gör er (dig) icke då heller så stort besvär med att kommentera! För slit & skit har jag nog av, och jag orkar inte att publicera mer än min egen dynga här...
Antingen har jag har fått löss från skolan, eller så kliar det bara i största allmänhet i huvudet. Försöker sjunga - i min nu äntligen fungerande studio, utan sub-bas. Och inser att jag låter som en gammal kråka efter att inte ha sjungit på flera månader på grund av influensa, tidsbrist och skoljobb.
Nästa fredag är det begravning för min fina styvfar. Millan har skrivit en underbar sång till honom som ska spelas upp från CD. Är mäkta stolt över min äldsta dotter som spelat in och gjort så gott hon kunnat i sin lillstudio. Vid tillfälle kanske jag lägger upp låten här. Om hon godkänner det. Själv har jag skrivit ett litet brev till honom, men vet inte om jag törs lägga det vid minnesbordet... Om min saknad. Fastän mammas såklart är tusenfalt större... så det känns gement på något vis...
På tal om det - det är inte klokt hur mycket jag saknar alla mina tre "stora" döttrar som flyttat hemifrån. Jag saknar deras stingslighet och sjuka humor! För att inte tala om mitt barnbarn... Allt händer för fort i livet just nu. Kvar "hemma" är endast lillnosen. Med sin nya kompis som jag kanske blir extramamma till. Vännen är nio år och bor här väldigt ofta. Sen är det ju katterna - en story för sig. Tusen hyss och en massa merjobb - men söta när det beger sig;o)
Osammanhängande inlägg? Visst! Jag skrev ju det.
Soluppgångarna här - obeskrivliga - synd att jag inte har en vettig kamera att plåta dem med...
Åh, hur jag vill att alla jag tycker om kommer hit och bor och äter och sover! Känner mig otroligt ensam här ute. Och fruktansvärt ledsen. Jag vaknar minst fyra, fem gånger per natt. Går omkring, kontemplerar, funderar, skriver på något inlägg jag ändå inte sedan publicerar. Tittar på stjärnorna, ser alla olika gryningar, öppnar fönster på grund av febervallningar (när jag sover ensam i något rum), och hör vågorns brus. Och blir ännu mer ledsen för att jag inte är så glad över detta som jag trodde jag skulle vara. Visst, flunsan har tagit riktigt hårt i höst, men det är ändå som om jag inte riktigt kan ta in den underbara miljön som detta boende faktiskt innebär.
Vart tog allt det goda vägen? Och varför är jag inte förmögen att göra något åt någon annan än mig själv? Om ens det. Varför blev 2011 ett sådant sorgens år för så många?
Evt på återhörande - men nästa vecka blir tung på många sätt...
"Tro inte på allt du själv eller andra säger"./Gina
Ps: En liten avslutningsknorr kan vara en uppmaning att läsa Martin Svenssons böcker! Sagolik ordkonstnär - alldeles otippat! Håller på att totaldissekera en av hans låtar som följde med första boken - och hoppas han inte stryper mig. Vill gärna göra en duett med honom trots att jag bytt ut halva texten;o) Han lovade mig åtminstone fria tyglar:o)
När allt går sönder...
Nej. Just nu känns det inte som jag orkar något mer i hela mitt liv - hur långt det nu månne bli... Är alldeles förkrossad och sönderstressad...
Det har hänt alltför mycket den senaste veckan, med min fina styvfar, barnens morfar, min mammas make sedan 34 år. Försöker på väldigt jordnära sätt lindra hennes outsägliga sorg och saknad... Vet inte om jag kan det... Hon mår sämre än sämst, dessutom är min make allstädes frånvarande och trasig på alla de sätt, bilen gick sönder igen. Försöker låna och rodda (tack söta syster och Tomas), planera för skolan, tröstar en arg, trött och lesdsen Thyra... Säger "smarta" saker för varför vi inte kan bo hemma - hon saknar havet och katterna och sin nya kompis. Jag saknar min vanliga Fredrik, vårt nya liv vid huset som jag knappt hann bo in mig i - mer än att städa - och önskar att han söker och får den hjälp han behöver. Olivia verkar ha styrt upp en del viktiga saker vilket glädjer en moders hjärta.
I övrigt lever jag och borde väl enligt jantelagen inte klaga... men jag tar gärna själv emot hjälp just nu. Kram och puss! Gina
Det har hänt alltför mycket den senaste veckan, med min fina styvfar, barnens morfar, min mammas make sedan 34 år. Försöker på väldigt jordnära sätt lindra hennes outsägliga sorg och saknad... Vet inte om jag kan det... Hon mår sämre än sämst, dessutom är min make allstädes frånvarande och trasig på alla de sätt, bilen gick sönder igen. Försöker låna och rodda (tack söta syster och Tomas), planera för skolan, tröstar en arg, trött och lesdsen Thyra... Säger "smarta" saker för varför vi inte kan bo hemma - hon saknar havet och katterna och sin nya kompis. Jag saknar min vanliga Fredrik, vårt nya liv vid huset som jag knappt hann bo in mig i - mer än att städa - och önskar att han söker och får den hjälp han behöver. Olivia verkar ha styrt upp en del viktiga saker vilket glädjer en moders hjärta.
I övrigt lever jag och borde väl enligt jantelagen inte klaga... men jag tar gärna själv emot hjälp just nu. Kram och puss! Gina
