Jacobi

På det här lilla viset förhåller det sig:o)

Varje morgon, i stort sett i hela mitt liv, har jag vaknat och känt mig som ... tja, vad - och vem egentligen? Jag har aldrig kunnat definera mig som vare sig kvinna eller man, utan enbart som människa. Ända sedan jag var barn har jag föredragit att leka (eller för den delen jobba) med pojkar (män?), eftersom deras aktiviteter var långt mycket mer spännande än tramsandet med Barbiedockor och annat "bjäfs".

Faktum är att min första riktigt nära kvinnliga vän, träffade jag efter jag fött min äldsta dotter, och då jag var jag fyllda 22. Hon ser mycket kvinnlig ut men är nog den absolut manhaftigaste person jag känner:o) Även om de dragen har börjat mattas ut i takt med stigande ålder (något ingen av oss vill kännas vid förstås). Det är självklart åldern jag syftar på.

Jag har alltid haft svårt för sterotypa könsrollsindelningar och cementerade uppfattningar om hur en "normal relation" borde se ut. Jag blir helt enkelt attraherad av människor istället för kön. Jag antar att termen, eller "diagnosen" för min sexualitet skulle bli bisexuell. Men det har gått i perioder måste jag erkänna.

Jag tycker det är en gåva att få erfara det jag har erfarit. Att inneha förmågan att se bakom någon, eller snarare se in i någon. Och kunna älska det jag ser. Det är ytterligare en gåva, att andra människor, oavsett sexuell läggning och kön har blivit attraherade av mig. Jag har älskat och blivit älskad av heteromän, heterokvinnor, bögar, flator, transsexuella och asexuella (åh, hur jag hatar terminologin)! Men kanske beror det på att jag känner mig som just "bara människa"?

Trist är, att för många av mina fina livskamrater - de som jag fått förmånen att dela en tid av mitt liv med - har det tagit sig helt andra uttryck för att lyckas bli sams med sin kropp, könsidentitet och sexella läggning. Deras liv har kantats av "komma ut ur garderoben-dramer" och några har känt att de behövt göra korrigerande kirurgiska ingrepp.

Så visst tusan inser jag att jag har haft det ganska lätt eftersom jag inte har känt någon begränsning eller haft önskemål om kroppsliga korrigeringar.

Jamen, undrar kanske vän av ordning - "min man är min fru - hur menar hon nu"?

Jag menar: Fredrik är som ett "allt-i-ett-kit". Han är både man och kvinna. Ja, han har själv insett det - sedan rätt länge tror jag. Men han har inga som helst problem med sin fysiska lekamen eller "läggning". Han tycker att jag räcker för alla hans behov av mänsklig närhet. Och jag håller helt med. Han är! Han förstår! Han dömer icke!

PS: Det är enbart en nätslump att Ken på bilden råkar se ut som vår tak-granne Christian Beijer. Förmodar han har humor:o)

Godkänt och läst av © Fredrik (som inte hittade check-tecknet)

Vi lever med svenska mått mätt sannerligen inte något lyxliv i vår familj, och jag har blivit en mästare att ofta koka soppa på en spik. Men ändå anser jag att vi har ett mycket gott liv. Absolut gott nog för mig. Visst kan jag väl längta till sol, hav och rekreation. Tänk att ta med sig en liten skitdator och bara få skriva fritt i några veckor. Klä i ord allt det som pyr och vill ut.

Jag skulle så otroligt gärna vilja få möjligheten att åka till Kerala i södra Inden ännu en gång i mitt liv. För att hitta tillbaka till ett mer nyanserat perspektiv på mig själv och tillvaron. Att få återuppleva den extrema fattigdomen och alla tiggare å ena sidan, men samtidigt den oerhört rika kulturen, musiken, maten, dofterna, färgerna, naturen, ris- och teodlingarna, de beniga heliga korna, de orangeklädda munkarna, templen och den allstädes närvarande tron på mystiken, å andra sidan. Att förlika sig med de enorma orättvisor som råder i största delen av vår värld. De djupa ekonomiska, politiska och religiösa klyftorna människor emellan. Det är något jag skulle vilja dela med min man, under den tid vi får.

Det kan säkert låta som att det vore en smått nostalgi-historisk och pittoreskt resa jag vill göra. Men nej - det är det definitivt inte. Men jag måste verkligen tillbaka till Indien. Som sagt, gärna med Fredrik.

Jag vill till Indien igen för att förstå hur jag kunde gifta mig där, med en galen, 22 år äldre, psykopatisk, persisk psykolog. Hinduiskt. Fast han var muslim. Sedan gifte vi oss igen i Sverige, både borgerligt och muslimskt. Tre gånger gillt. Jag ansökte om skilsmässa efter tre månader. Med all rätt.

Det känns särskilt viktigt nu -  när jag är gift för första gången på riktigt  - och av rätt anledning. Att få återvända till brottsplatsen och få visa min fina allt det fina jag sett och upplevt. Alldeles oavhängigt av någon annan.

Godkänt och läst av © Fredrik / bock (som inte hittade tecknet)

Visst. Det har sannerligen blivit några ex. Tack och lov har jag varit med om endast två, de sista nio åren. Jag hoppas och tror att Fredrik inte blir nästa:o) Jag hade liksom tänkt mig ett livslångt förhållande nu - utan att för den skull plötsligt ha hänfallit åt att läsa "chic-lit-romaner" och anammat deras alltjämt lyckliga slut:o)

En av fördelarna med att blogga är att hågade läsare kan påminna mig om hur det "faktiskt förhöll sig" just då när det var som det var. Det är som att omge sig med en liten "allmänpolis". Själv läser jag sällan mina inlägg i efterhand, och om jag gör det, kan jag förvånas över att det är jag som har skrivit bloggen. Men det är väl åldern - och det finns säkert något bokstavssyndrom på det med. Om man orkar leta. Det finns det säkert på mina ex också - om de ens fått någon diagnos. Dessvärre botar inte en diagnos någons beteende. Endast en egen inneboende vilja till förändring, gör det.

Det är väl klart att jag gärna skulle vilja häva ur mig både ett och annat till exens nya "donnor". Så där nästan förpubertalt, om vilka problem som kan uppstå med just den eller den mannen. Då menar jag saker som inte är specifikt förknippade med mig och honom, utan rent allmänt förekommande "laster" och olater hos ex-partnern. För visst är det så att man upptäcker saker man önskat man helst inte velat hitta hos sin "tillkommande". Jo - det var faktiskt två bröllop inplanerade (och ett genomfört) innan jag gifte mig med Fredrik (så tanten har legat i;o)!

Men Gud förlåt mig om jag skulle avslöja komprometterande sanningar. Så lågt sänker jag mig icke! Jag menar - tänk i fall att jag skulle få för mig att skriva jättehemska saker om folk! Saker som skulle uppfattas som personangrepp och som jag dessutom eventuellt bara hittat på! För att jag kanske inte hade något vettigare för mig just då... för att jag hade ..typ tråkigt.. Och sedan skulle jag säkert bli stämd och därefter få skaka galler tills jag dör. Eller eller bli ålagd att betala dyra böter för pengar som jag inte har. Vilken tur att Fredrik läser igenom och godkänner varje inlägg jag skriver innan jag får publicera det! För annars är det ju han som får pröjsa:o(

Så jag har bestämt mig för att inte ta upp några exempel som att: en var gift med två till när jag gifte mig med honom, en psykolog satte på sina kvinnliga patienter samtidigt som han fick en överläkare att skriva ut ”legalt” opium, en notoriskt ljög om precis allt, en skröt om att han kunde suga sin egen k-k, en gärna hade velat jobba som porrskådis, en bara måste vara ute på nätet för att hitta damer och k-a runt, en måste ta till våld - för att jag råkat säga eller agera "fel", en gjorde oräknerliga anonyma anmälningar till myndigheter för att försöka ”sätta dit” mig, en försökte vända hela musikbranchen emot mig, en åt sina egna snorbobbor, en hoppade från balkongen när jag ville gå, en hotade med självmord varannan vecka, och så vidare. Orkar inte komma ihåg allt.

Jag har minnen av ex som är mycket goda också. Om jag skulle skriva om dem och ge exempel, vilket skulle kännas betydligt lättare - så skulle det se ut så här: en fick mig att tro på mig och min musik, en lärde mig att älska, en hade jag fantastiska diskussioner med om varandet, livet och döden, en lärde mig laga riktigt god mat, en lärde mig få tillbaka min fysiska kropp och uppleva njutning, en stöttade mig genom "de dåliga tiderna", en fanns alltid vid min sida, en stod altid ut med alla mina "olater" och utbrott, en förstod vad jag menade.

Och så klart. Ingen är enbart ond eller god. Många av mina minnen av exen har dessutom härstammat från en och samma människa. Så jag får faktiskt lov att säga tack, till vissa. För den jag är idag. För vore jag inte det så skrev jag inte den musik som håller på att födas, vore inte den mamma jag är nu, inte den partner till Fredrik som jag är. Den han säger att han älskar. Inte den vän till mina vänner - de som betytt allra mest. Och DE borde veta vilka de är:o)

Godkänt och läst av © Fredrik / bock (som inte hittade tecknet)

Jag fick idag en lite halvskum kommentar på ett av mina tidigare inlägg "Tiga ner eller säga upp"? Något som jag givetvis inte kan undanhålla alla andra läsare då den är riktigt humoristisk - mitt i sitt allvar;o)

Så här skriver "Vikaire" om inlägget: "Kul att du påstår att lokalen är ostädad. Städas ju för din information två gånger i veckan av lokalvårade. Damning har förövrigt varit lärarnas ansvar fram till förra veckan".

Okay, jag behöver kanske inte göra mig lustig över stavningen, men seriöst - sedan när brukar det ingå i en lärartjänst att städa/damma skolsalen? Det var ingenting rektorn påtalade att det skulle åläggas mig när jag skrev på anställningskontraktet. Däremot traskade jag första arbetsdagens morgon upp till honom för att ta upp just problemet med hur grisigt det var i musiksalen. Han nämnde något om att någon städerska kanske hade varit sjuk, att det varit jullov, han visste inte riktigt, men skulle kolla upp det.

Och hör och häpna! På den tredje dagens morgon var det "städat"! Det vill säga; någon hade bytt soppåse i papperskorgen och dessutom passat på att slänga två plastpåsar med egethändigt tillverkat undervisningsmaterial som jag skulle ha till dagens klasser. Jag hade lagt dem på mixerbordet för att ha dem nära till hands. Gissa om det blev improvisation eftersom eleverna dök upp fem minuter senare. På lunchen, efter rastvakten, fick jag lov att memorera, skriva ner och klippa handskrivna lappar till kommande lektioner. Behöver jag påpeka att salen i övrigt var precis lika skitig som förut?

Jag påstår för övrigt inte att lokalen var ostädad. Jag vet det. Så även de som var med mig dit helgen innan skolstart för att försöka få all utrustning att fungera och andarna/spökena att coola ner lite. En av dem fick allergiska besvär och extremt ont i huvudet en hel dag efteråt.

Jag har dessutom fått veta att vissa föräldrar överväger att inte låta sina barn få vistas där om problemet kvarstår. Vilket vi alla får hoppas att det inte gör:o) Men nu är jag ju så "upplyst" att jag vet att städning kommer att ske två gånger i veckan framledes. Och att det inte är lärarens uppgift längre enligt "Vikaire".

Hmm... undrar om jag gör någon speciell lokalvårdare sur nu? Det må vara hänt:o) Kanske någon som fått bassning. Det må i så fall vara hänt. Jag tänker faktiskt på barnen och den nya läraren. Mitt hetaste tips till de som som gör detta arbete - planera så att ni är två däruppe samtidigt. Ensam varken bör, eller vill, man vara där! Men såklart - jag har säkert en skruv lös...

Peace & Love!

Stannade uppe sent igår och försökte sjunga. Insåg efter någon timme att jag lyckats spela in både Fredriks basar och min sång på systemdisken i stället för arbetsdisken!!! Gah! "Sången" raderade jag eftersom den ändå lät skit efter flera månaders hosta och heshet, men basen räddade jag upp genom att göra en enda mix av alla delar. Sedan fimpade jag alla inspelade basfiler.

Men alltså - vad är det med mig? Hur kan jag efter elva år med samma inspelningssystem göra sådana här tabbar fortfarande? Jag tror faktiskt det är åldern. Håller man inte uppe arbetet kontinuerligt så tappar man helt enkelt ryggmärgshandlingarna. Tror därför att jag inte ska ge mig på att ut och cykla i vår. Det var nämligen mycket länge sedan och då körde jag rakt ner i en djup bäck... Ute och cyklar är jag ändå varje dag tydligen.

Jag blir så trött på dottern som alltid är så "trött". Dagens "alibi" för att skita i skolan var "jag kunde inte sova för att du sjöng till halv tre" - detta sagt klockan tio i morse. Hon har rummet längst bort i lägenheten. Jag ansåg att hon borde ge sig iväg på direkten trots att hon missat flera lektioner, men se, det tyckte inte hon. För att "straffa" mig ämnade hon skolka. Jag kan inte låta bli att undra varför hon - som har både ben och mun - inte kunde kliva upp och säga till mig att hon blev störd, om så var fallet. Då hade jag givetvis lagt ner mina försök till sång - som till antalet var 9 x 3 minuter totalt. Och definitivt inte varade till halv tre. Och dessutom var det första gången på flera månader som jag ens tagit en ton.

Att ta ännu en tusende diskussion med henne om vikten av att åtminstone gå på lektionerna är det ingen av oss som orkar med längre. För det leder ingenstans. Vi har nämligen redan testat allt! Det har gått så långt att jag nästan hunnit förlika mig med att hon kommer att dröna runt, bo hemma tills hon är 30 och någon (Fredrik - jag är för blödig) kastar ut henne. Som grädde på moset vill hennes far tydligen inte kommunicera med oss alls längre. Struts-syndrom i folkmun kallat.

Det är också oerhört märkligt att hon tycks sova väldigt djupt de morgnar jag knackar på och försöker få henne att stiga upp. Dessutom brukar det vara ett herrans liv på Thyra och Fredrik här i köket vid den tiden. I övrigt var det ingen annan som blev störd i rummen alldeles intill studion.

Jag blir också så evinnerligt trött på Fredriks ex. Som han mådde igår kväll vill jag inte se honom igen. Han är inte ämnad för dylika känslotillstånd, min man. Exet, läser min blogg oerhört frekvent (jag har bara en sådan läsare från en viss stad i England). Detta gör hon uppenbarligen enkom för att skaffa fram "bevis" för att vi lever i lyx, sus och dus. Tydligen anser hon sig genom detta kunna kräva ett fett underhåll från Fredrik för deras gemensamma barn. Det hela är fullständigt befängt, eftersom vi nästan varje månad tvingas låna pengar för att ens gå runt, då det endast är Fredriks lön vi hankar oss fram på. Och som jag nu har riktigt dåligt samvete över - eftersom jag sade upp mig från tjänsten jag fått, men av olika orsaker inte fixade.

Exet har via mail nämligen krävt att, innan söndag, få kopior på handlingar som styrker alla våra räkningar, utgifter och inkomster. Inkluderas även där våra två enskilda firmor. Fredrik satt i tre timmar och scannade och svor. Jag tyckte det borde finnas ett bättre sätt att lösa detta på och föreslog ett snack med FK. Vi får se om han lyckats med trollerikonsten att få prata med en handläggare under dagen...

Vad beträffar tonåringen så önskar jag faktiskt hon vore tondöv - om nu mitt sporadiska sjungande vore själva problemet. Men det är det så klart inte. Och jag förstår inte vad jag mer kan göra för att det ska fungera heller. GE MIG ETT TECKEN! Jag älskar henne precis lika mycket som mina andra döttrar, och så är det väl för de flesta föräldrar. Men det är verkligen inte lätt att hantera hennes avsaknad av eget ansvar och oförmåga att inse sitt eget bästa, samt konsekvenserna som följer av att inte göra det.

På tal om döv. I dag fick jag äntligen en vettig information av en lika vettig läkare angående Thyras hörselskada. Hon har undertryck i båda öronen sedan flera år tillbaka. Detta orsakar i sin tur en vätskeansamling vilket gör att hon hör ljud som genom en filt. För att råda bot på detta ska hon nu försöka träna att blåsa upp trycket med en så kallad "näsballong". Om inte det fungerar efter tre månader, så kan det bli aktuellt med en operation då man sätter in dräneringsrör för att få vätskan att sippra ut uppåt. I samma veva tar man bort hennes "körtlar" - tidigare kallat polyper - i näsan, eftersom det är de som alltid orsakat hennes snorkande. I sovande tillstånd; extremt högljutt snarkande. Läkaren såg också att hon hade extremt stora halsmandlar. Själv har jag fyra och polyperna togs bort i samma ålder som hon är i nu. Men de kom tillbaka.

Någon som ibland undrat varför jag har en så säregen röst?

Jag fattar förtås hur de tänkte - de som myntade själva uttrycket en gång för länge sedan. Men hur högaktuellt känns det egentligen idag, när det väl knappast finns en enda familj som inte på något sätt är ett sammelsurium av släkttrådar - ärvda som förvärvade. Det är olika mammor, pappor, mormödrar, farfäder, syskon och kusiner till höger och vänster. Låtsas, halv, styv, plast, surrogat, adoptiv, foster, bonus med mera, är ord som ofta läggs till som hemgjorda prefix före det "egentliga epitetet". Jag föredrar att kallas för Gina:o)

Det säger sig självt att det är en komplett omöjlighet att lyckas samla någon slags familj inför alla kalas, högtider och traditioner, men inte sörjer jag för det. Jag har ju själv bidragit med en betydande del för att ytterligare "strula till" det:o)

Men verkar ändå finnas många som vägrar ta in faktum - att kärnfamiljen inte längre finns. Möjligen existerar den en kortare tidsperiod någon gång under våra liv.

Det finns barn som inte vill träffa sina biologiska föräldrar. Det finns föräldrar som förskjuter sina barn. Det finns syskon som aldrig kommer att dra jämt, helt enkelt för att de är så olika. Det finns ex som aldrig släpper taget, men som likväl inte är fysiskt närvarande. Det finns relationer där man känner sig mer ensam och isolerad än om man vore singel. Det finns tusen orsaker till att bryta de så kallade "banden" vi anser oss ha. Och lika många att hålla fast i dem - eller hitta nya. Kanske starkare. Och sundare.

Jag vill väldigt gärna behålla alla de positiva band jag har med min ursprungsfamilj (de femtio procent jag än så länge känner till). Jag är alltid öppen för nya konstellationer. Konstigt vore det väl annars:o) Sen får det väl bli lite som det blir med vilka som är med här och där.

Som mor till fyra döttrar med lika många fäder, som dessutom har barn med flera mödrar - och de i sin tur till övervägande del är skilsmässobarn, har nya sambos och extrabarn, så inser jag - hastigt räknat, att om vi skulle vi ha någon slags släktträff lär vi bli minst 500 personer... troligen fler. Och då skulle vi nog inte skåla i vare sig blod eller vatten. Men jag måste medge - en sådan tillställning vore synnerligen intressant:o)

Foto & © Elvira Jacobi

Jag var faktiskt riktigt kreativ och mixade lite musik i går ikväll. Började bena ut låten och gå igenom alla kanaler en stund efter sagoläsande och nattande av Thyra. Men så blev jag störd och irriterad över att hon sprattlade upp en fem, sex gånger med lika många ursäkter. Jag blev snart även tokig över att jag akut behövde gå på toa samtidigt som tonårsdotter III duschade. Hon behagade inte öppna dörren på över en halvtimme trots ett flertal påknackningar och böner från min sida om att kvicka sig på. Jag funderade nästan på att kissa i en hink och ställa in på hennes rum under tiden. Fast den var också inlåst i badrummet. Nästa gång det händer blir det kniv för att öppna dörren utifrån. Tappa energi. Tappa lust. Tappa fokus.

Jag blev också arg för att jag måste sitta och frysa med fönstret öppet när jag skapar och skriver, för annars blir döttrarna sura över att jag röker - vilket jag självklart önskar jag kunde sluta med, men inte klarar. Jag röker vanligtvis under fläkten, men det funkar inte när jag jobbar i studion. Tyvärr. Jag behöver ett rum. Inte ett mellanrum...  Önskar dessutom att dottern som duschar mest och längst själv kunde sluta röka på sitt rum och stjäla mina cigaretter. Jag önskar att vi slapp bli ovänner var eviga morgon då hon inte kommer upp till skolan i tid, eller ens alls, som idag. Detta trots day-light-väckarklockan vi köpte i julklapp åt henne. Skulle gissa att hon inte använder den... Tappa energi. Tappa lust. Tappa fokus.

Ikväll ska jag finputsa texten till låten och eventuellt börja gasta in leaden. Om jag inte tappar fokus innan förstås.

Låten i fråga är inte ny utan skrevs tillsammans med duktige Carl-Fredrik Jensen strax efter 11:e septemberkatastrofen. Då hette den "Lonely Life" och finns på plattan "Like me" - som jag gissar att nästan ingen har hört, även fast den legat ute på Spotify en tid. Nu kommer den att heta "Bara barn". Jag tycker mycket om låten och jag hoppas jag kommer att göra texten samma rättvisa som den fick då, även om den inte behandlar samma ämne. Lyssna gärna på originalet/förlagan här: http://ginajacobi.se/wp-content/uploads/LonelyLife.mp3

Idag fick jag ett telefonsamtal från rektorn på skolan där jag var på intervju i torsdags. Han berättade att jag inte fått jobbet och jag sa att jag själv tänkt i samma banor, och att det ändå skulle ha krockat alltför mycket med andra åtaganden att jobba alla dagar i veckan. Passade på att önska honom lycka till med rekryteringen.

Jag har sett att det under dagen rått en viss trafik till min blogg från det ställe jag "sade upp mig" ifrån förra onsdagen. Hoppas de gillar det jag skriver:o) Eller åtminstone att inläggen inte gör att de får svårt att få tag i någon annan musiklärare. Så här i efterhand, när jag haft lite reflektionsmöjligheter omkring det hela, så hade jag nog grejat upp själva undervisningen - med extremt mycket jobb förstås - men inte i den lokalen. Den vill jag inte tillbaka till under några som helst omständigheter någonsin. Det måtte ha varit blandningen av komponenter som fick mig att ge tappt så snabbt. Var det bara barn eller tappade jag fokus?

Jag är så glad! Och oerhört lättad. Över mina beslut! Framför allt över att min fine make är ännu gladare över dessa, och att han nyss pussade mig med rödhårig, vass, skäggstubb på mina spruckna och vintertorra läppar och sa: "jag är så stolt över dig. Att du är den du är. Att du lyser du igen!"

Och vad annat kan jag göra än att bara känna ödmjuk tacksamhet över att han förstår och ser mig som den varelse jag på riktigt är. Hur många har det så?

Jag får lov att säga som Tomas brukar (en mycket nära och kär vän). ”Den Store Anden” är även med mig. Jag önskar alla detsamma!

Gissa om jag ska sjunga in och mixa låtar i helgen och en tid framöver:o)!!!

Måhända framstår detta som ett klart fall av I-landsproblem. Och så får man tycka, men då är tipset att sluta läsa genast! Om någon, mot förmodan, ändå inte kan slita sig, så ondgör dig gärna i bloggen medelst syrliga kommentarer:o) Det blir mer underhållande så för de som väljer att följa mitt resonemang:o)

Jag har gjort en lång resa i "verkligheten" (så som den ser ut för de flesta - men inte för mig) under de fem gångna veckorna. Samtidigt har jag förlorat lika många kilo i vikt, vilket väl får lov att betraktas som en positiv bieffekt. Men vad resan mest gett mig, är förmågan att börja lyssna till mitt eget hjärta igen. Något som jag under många år  saknat, men som jag alltid tidigare under mitt yrkesverksamma liv gjort till hundra procent.

Sammantaget har detta också gett mig en rejäl spark i baken att se framåt och att åter igen börja rikta min energi mot de saker jag vill, älskar och är bra på. Jag ska inte arbeta med stora barngrupper. Jag ska inte undervisa i musik på en nivå som är ljusår ifrån den jag själv verkar i. För då tappar jag helt lusten att skapa min egen musik. Jag har varken råd eller tid att kasta bort hälften av mitt liv på något jag inte brinner för. Vem som helst kan dö i morgon...

Uppdatering från tidigare inlägg: Jodå - jag sa upp mig efter sista lektionen igår (läs onsdag). Per mail på eftermiddagen. Jag lade nycklarna i ett kuvert i rektorns skåp innan jag körde därifrån. Jag valde att göra så, istället för att gå på lärarkonferensen som skulle följa efter de sista lektionerna, då jag skulle ha behövt hyckla inför kollegorna. Jag kände också att jag inte ville stjäla tid från mötet eftersom jag ansåg att detta mest berörde rektorn och mig.

Jag kunde inte tiga. Jag orkade inte låtsas mer. Jag måste följa min "intuition" - och detta blev helt enkelt inte rätt. Även om de som hemsöker lokalen - under den korta tid jag var där - höll sig rätt väl "på mattan", så var det inte en bra miljö att skapa glädje i. Eller att göra musik i.

Mina argument för att säga upp mig med omedelbar verkan var dessa:

"Min arbetsbeskrivning (dvs vad som förväntats av mig) har varit mycket bristfällig. (tidigare lärare hade ingen sparad dokumentation alls att överlämna). Nu har jag dock hunnit haft lektioner och pratat med alla klasser (300 elever på tre dagar) för att få ett hum om vad de tidigare gjort och vad de har för önskemål framöver.  

I dessa samtal med eleverna har det framkommit att jag – förutom att planera och undervisa i alla dessa klasser – också förväntas vara projektledare för både “5:ans salonger” (som verkar vara ett mycket omfattande projekt), samt tillsammans med 6:orna styra upp en talangtävling som tydligen ska gå av stapeln i månadsskiftet jan/feb. Utöver det ska jag även medverka i "Elevens val" och slutligen ansvara för repetitioner inför skolavslutningen. Allt detta - samtidigt som jag ska utforma lektioner och arbeta enligt läroplanen för ämnet Musik.

2. Jag känner att mina specifika ambitioner och kunskaper inte får något som helst utrymme i denna tjänst. Dels för att det är alltför många klasser, och ett flertal av dem är så stökiga att det omöjliggör någon som helst vettig undervisning.

3. Förvisso är tjänsten på 50%, men det kommer helt klart att ta mig två heldagar till, bara för att skräddarsy planeringar för i stort sett varje klass. Min förhoppning var att det skulle räcka med tre parallella planeringar för 1-2, 3-4, 5-6, men det har absolut inte fungerat.

4. Arbetsmiljön är under all kritik. Högtalarna till stereon är spräckta och låter riktigt illa. Det fattas en PA-högtalare av okänd anledning. Lokalen ser ut att inte ha blivit städad på minst ett år, med tanke på alla dammråttor och närmast centimetertjocka lager av damm på all utrustning. Det skulle faktiskt behövas en totalsanering i musiksalen; inte minst med tanke på allergirisken. Elever i olika klasser har berättat att städerskorna sagt att de vägrar att gå upp dit på grund av spökerierna.

Även jag har ansatts hårt av “de” som faktiskt huserar där. Jag har inte kunnat undgå de extremt dåliga energierna eftersom jag alltid varit medial. Ärligt talat har jag aldrig tidigare i mitt liv varit med om så mycket och tydliga “demonstrationer” av “andar”. Det är i stort sett omöjligt att befinna sig i lokalen ensam och det är väldigt dålig energi uppe i tornet. J (förra läraren) berättade att han aldrig satt däruppe för att planera/förbereda – och jag har full förståelse för det.

Allt detta sammantaget är orsaken till att jag måste gå vidare. Även om jag fått mycket positiv kritik av många elever som verkligen visat öppna famnen för mig som ny lärare, så är jag ändå tvungen att tänka på mitt eget välmående och energi. Jag ska räcka till en hel familj med många barn, och även till det andra arbetet jag har – fortsatt komponerande av min kommande platta.

Slutligen, och som sagt - jag är uppriktigt väldigt ledsen om jag gör er besvikna – men förhoppningsvis hittar ni någon behörig som kan ta över Musiken.

Det är inte "andarna" som fått mig att gå vidare - önskar snarare att de gör det;o)
Det handlar om det omöjliga i arbetssituationen. Jag har ambitioner, har en massa kunskap, idéer och visioner med allt jag gör".

Jag valde således att inte "tiga ner" utan att säga upp mig innan jag åkte till en ny arbetsintervju idag. Jag förstår att mitt beteende kan sticka folk i ögonen. Att det förmodligen både verkar dumdristigt och oerhört korkat för många. Men jag vet rätt väl hur jag fungerar vid det här laget. Funkar inte jag, har jag ingen energi, och då har jag heller ingenting att ge - till någon.

Det var inte alltför länge sedan jag gick in i den berömda "väggen". Sedan icke att förglömma, under största delen av mitt liv har jag själv styrt och skapat mina arbeten, projekt och plattor. Det i sig har krävt enormt mycket arbete, planering och äskande efter ekonomiska medel för att ens bli genomförbart. Det har självklart tärt enormt på den ekonomiska tryggheten och på min energi, men jag har alltid känt att det varit värt det. Jag har bara gjort saker jag själv trott på.

Jag har svårt att arbeta efter cementerade regler, fasta ramar och att någon talar om för mig vad jag ska göra. Jag är nog mera av ett chefsämne än en undersåte. Men jag är givetvis inte så imbecill att jag tror att alla människor har möjligheten att välja. Allt handlar om ekonomi, levnadsbetingelser, familj, krav i övrigt - och framför allt - vilken personlighetstyp man är. Jag är en konstnär som vill ha kontroll. Rimmar illa mot den gängse uppfattningen - men så är det.

Just nu, i mitt liv, har jag möjligheten att kunna välja igen. Detta på grund av att min man har ett välbetalt arbete som han älskar. Dessutom driver han sin lilla webb-firma. Så vi går runt, men inte mer än så. Så det vore på sin plats att jag drog in lite kulor också. För att ha som en buffert, till oförutsedda händelser - och inte minst för att vi i sommar kommer att ha alla barn här i fem veckor och få möjlighet att göra något roligt tillsammans. Legoland är allas största önskan. Falsterbo och en hyrd liten stuga, är Fredriks och min:o)

Javisst ja! Jag var ju på en arbetsintervju idag. Jag tror jag får tjänsten på 75%. Men det kommer inte att fungera någonstans. Resorna blir 1,5 tim/dag. Jag arbetar alla dagar någonstans mellan 9.00 -16.00. Det betyder att jag aldrig kommer att få tid att göra klart plattan. Så, utan att veta om de ringer imorgon eller inte, säger jag tack - men nej tack.

Vad skrev då rektorn tillbaka efter min "osnygga" uppsägning, kanske någon undrar? Jo såhär:

"Hej Gina.
Jag fick mina aningar när nycklarna låg i facket. När jag läser ditt mail så ser jag att du tänker rätt som kliver av direkt. Jag ser det inte som ett svek, du är nog bara ärlig mot dig själv.

Jag skriver en timrapport så att du får lön för veckan.

Lycka till med nya plattan!

Med vänliga hälsningar, XX"

Ny fundering... Jag kanske borde börja med healing och andlig rådgivning igen - men numera ta betalt för det;o))

Nu får spökbloggen vila så länge. Jag vet att jag både ser, hör och förnimmer saker som de flesta andra inte gör. Att jag sedan länge haft någon slags förmåga att heala, kanalisera och hjälpt människor genom regression.

Jag förstår att jag därmed också fått gåvan, eller kalla det hellre "förbannelsen" att uppleva och ta in obehagliga saker "på köpet". Inser idag att jag faktiskt är rädd och att jag borde utvecklas på fler plan än jag tidigare gjort. Våga ha en vettig relation till exempel. Åtminstone hitta tillbaka till de plan jag hade koll på för över åtta år sedan. Innan jag tillät två relationer med tilllika många män få tillträde till mitt liv och dessutom fullskaligt inskränka det. Fuck them för det! Men man väljer fel ibland.

Att Fredrik hörde saker på skolan idag, fick förvisso mig att inse jag inte "uppfattat fel". Men det kändes ändå bra att ha fått träffa och prata med både präst, flera medium, healers och "hus/jordrenare".

Sammanfattningsvis och enhälligt handlar fenomenen - även om de alltid funnits och fortfarande finns - om mig! Om min infantila öppenhet. Om att jag altid tar in allt som finns och känns. Hela tiden. Att jag inte kan inte sovra stort från smått. Gott från ont. Viktigt som oviktigt.

Samtidigt är det denna öppna kanal utåt - mot änglar/mina guider (och numera osaliga andar tydligen) - som gör att jag kan skriva som jag gör. Komponera de låtar jag skriver. Och också mår så dåligt som jag tidvis gör. Buhä!

Men det heta tipset var ikväll att jag måste lära mig stänga av min öppenhet - fast flödet/skapandet är samma kraft  för mig. Och då fattar jag inte hur i hela friden jag kan ge barnen i skolan något om jag är avstängd, och än mindre hur plattan ska komma till och bli färdig.

Kontenta från kvällens sittning - Frågan: "Vad vill du göra egentligen"? Svaret: Jag vill skriva min musik och jag vill skriva. Krönikor, inlägg, noveller och framledes en roman.

Så - case closed som sagt. Jag planerar i morgon för första veckan med 13 klasser och så får jag se hur det går. Jag åker i snömodd dit på morgnarna, har lektionerna och funkar det inte går jag till rektorn och säger upp mig. Jag undrar bara lite vad som kan hända om jag säger upp kontraktet? Hamnar jag i fängelse då, får dyra böter?

Nej - jag skulle gärna planera och styra upp detta i en ny lokal med åtminstone en fungerande ljudanläggning! Det skulle till och med kännas riktigt roligt!

Vill också från hela hjärtat tacka alla er som idag/ikväll fått upp mina ögon för vad det EGENTLIGEN handlar om! Vi ses säkert igen alla ljusa själar:o)

Idag var vi där med vår vän som är präst. Han hade svårt att först filtrera vad som var hans egna, negativa minnen från åren som elev där och vad som fortfarande finns kvar av obehagliga energier. Vi gick runt och kände in oss i lokalerna och även han tyckte att vissa områden var mer negativa än andra. Några åtgärder vidtogs.
Vi gick sedan vidare till aulan och Fredrik hjälpte mig få igång utrustningen till scenen. Därefter besökte vi konferenslokalerna i våningen under min. Där var stämningen betydligt ljusare och trivsammare på alla det sätt, och jag har full förståelse för att den förra musikläraren valt att lägga sitt planeringsarbete där bland de andra lärarna.

Jag och Fredrik fortsatte att undersöka inventarier och rum och eftersom vår vän inte fanns där efter en stund, antog vi att han gått en trappa upp igen. Vi hade just släckt ner och jag var på väg att låsa till hela våningen när både Fredrik och jag hörde någon typ av skräning musik långt bort ifrån. Detta fast inga andra än vi fanns på hela bygget. Strax efteråt hörde vi båda en kvinna som tydligt ropade "Hallåå, hallåå - ...ina"!! (Svårt att veta om det var Gina eller Amina -  som jag hörde häromdagen).

Vi mötte vår kamrat som mycket riktigt fanns uppe i musiksalen igen och jag frågade om han ropat på oss. Det hade han inte. Det enda han gjort var att titta runt på lite rytminstrument och tagit ett par toner på pianot.

Det bra med detta är att nu vet Fredrik att jag inte inbillar mig någonting. Det känns fint att veta att det inte bara är jag som i så fall blivit komplett galen. Talade med ett av de medium jag fick kontakt med igår. Hon berättade per lur vad hon känt in hos både mig och skolan, men det tar jag inte upp just nu, eftersom jag vill lämna fler dörrar öppna för andra att fritt läsa av och tolka sina intryck vid ett eventuellt besök på platsen i helgen.

Nu ska vi iväg till puben för att träffa fler "dårar". Uppdatering följer:o)

I går kväll chattade jag på FB med vår fina päst som vigde mig och Fredrik i somras. Han följer med oss imorgon till skolan! Där går hans son nu. Där har han själv också gått. Han har musicerat i just de lokalerna, mått riktigt dåligt, fann ingen som helst ro. Förhoppningsvis kanske vi gemensamt kan hitta ett sätt få någon form av frid där. Hjälpa andarna mot ljuset så att de törs träda igenom "passagen" och bli där de borde vara. På andra sidan.

Jag har tillbringat dagen med att söka efter medium och andeutdrivare på nätet. Jag hittade väl ett tiotal i Sundsvallsområdet och skickade mailförfrågningar till tre av dem. Jag fick även kontakt med en kvinna som driver "Amuletten" och "Anderummet" - och hon föreslog just att jag skulle kontakta två av de jag redan skrivit till:o)
Som av "en händelse" kommer hon till Sundsvall imorgon och då ska hon och hennes vänner "som håller på med sånt här" träffas på Bishop, en pub ett kvarter härifrån och hon föreslog att jag också skulle komma dit. Självklart tänker jag göra det!

Hon skrev att vi setts en gång tidigare, för länge sedan, på just den puben. Att hon och hennes sällskap frågat om jag sökte någon när jag ensam kommit in i lokalen och antagligen sett smått vilsen och förvirrad ut. Kvällen slutade med att jag satt och pratade med dem och hon och hennes man följde med mig hem. Vi hade tydligen suttit och surrat halva natten. Av detta har jag faktiskt inget minne, men det ska bli både roligt och intressant att ses imorgon.

Kanske ropar jag "hej" lite för tidigt nu, men det känns faktiskt som om fler och fler pusselbitar hamnar på plats. Som om att hela utvecklingen är meningen. Med jobbet, just den skolan, just de lokalerna med de osaliga som huserar där. Jag vill gärna tänka så åtminstone. Det går rätt halvdant får jag väl erkänna...

Fast vad som dock förbryllar mig när man söker efter Vivsta skola på nätet, är att det är samma framställning på alla sajter som kommer upp, och alltså författat av en och samma person. Det är ju uppenbarligen känt som ett hemsökt ställe, men ingenstans finns något som tyder på att man försökt göra något åt det under årens lopp.

Så det är väl dags nu då? "HEJ"!

Först vill jag passa på att tacka de stackars berörda som orkade prata och chatta med mig i natt. TACK!

Jag, Thyra och Fredrik åker dit nu! För att kolla igen. Bara för att de vill... More to come...



Väl hemkommen igen och fem timmar senare, efter ett mycket seriöst försök att natta Thyra - och sova själv, hittade jag efter en timme Fredrik sovandes i soffan med ett ont öra. Men nu sover både han och Thyra. Tror jag. Men jag inte. Såklart! Det blir väl i vanlig ordning snarare vid morgonkvisten igen...

Jodå, vi åkte till skolan. Larmet gick inte igång. Fredrik hade läst spökbloggen 1 innan, så han visste vad som hänt. Gissa om han kände av något alls? Nej. Thyra däremot sprang runt med sin lasersnurra och satte igång den på tre ställen i lokalen. Sedan började hon spela trummor - på riktigt (hon har aldrig ens testat förut) - med baskagge, virvel, hi-hat, pukor och cymbaler. Jag blev helt tagen av hennes rytmkänsla!

Vi hängde upp min skräckinjagande Balimask på öppna spisen och placerade min bästa Ganeshafigur på spiselkransen. Sedan dukade vi upp timbales, bongos och congas mitt på golvet och så körde vi tre en jamsession där jag sjöng lite tänk, känn och besvärjelser. Bland annat att jag inte vill ont - gärna hjälpa dem, men också att jag inte vill bli störd i arbetet. Det är min lokal nu. De får faktsikt acceptera det. Jag är inte där av en slump antar jag... Så mycket aversioner som jag haft och har inför denna tjänst.

Thyra, ikväll efter den icke somningsbara sagan: "mamma - det är ingen fara - de är snälla och nästan borta nu", och du kan jobba där. Okay, sa jag. Jag hoppas verkligen det.

Puss alla troende och ateister:o)

Goda råd emottages tacksamt ändå, för jag befarar att det bara är när jag vistas där ensam som något märkligt händer.

Härmed behagar jag starta spökbloggen! Och det inte för inte. Det kommer mera.

Men först! Efter fyra totalt sömnlösa nätter, då jag förvisso läst en massa böcker, grubblat, läst ännu mera, gått på toa, grubblat lite till, så har jag äntligen lyckats somna. Oftast runt 6-tiden. Då har jag legat i någon slags vakendvala - fylld med makabra drömmar om allehanda katastrofer, blandat med fullständigt vardagliga saker. Ibland så jag tror att jag redan duschat, ringt, fixat, bokat eller skrivit och spelat in det jag ska - för att sedan vakna och inse att jag måste göra om alltihop...

Dvaldrömmarna/vakengrubblerierna innefattar dels lektionsplanering och upplägg för de tretton klasserna jag ska undervisa i om inte ens en vecka. Dels kokar hjärnan över av riktlinjer för boken jag behöver skriva - boken som tydligen innehar tio olika huvudpersoner med vitt skilda yrken, öden, miljöer och familjesituationer. Sedan ska alla växla emellan sina personligheter och övriga liv. Utöver detta yrsel på nätterna tar nya låtar och texter sig utrymme i min stackars hjärna. Grannarna tjafsar på från 4-tiden, Thyra och Fredrik snarkar vidare. I otakt. Jag svettas klimakteriesvett, det kliar, jag vänder och vrider mig och jag KAN bara inte somna, eller sova vidare.

Snurrigt värre är det. Att hålla reda på allt under förutsättningarna. Och vad som är vad.

Men man blir sällan bipolär eller schizofren efter 48 års ålder, har jag förstått. Så det kanske bara är lite mycket för mig nu åt alla håll att planera och styra upp - förutom det rent praktiska i familjen och ekonomin.

Jag åkte till skolan idag igen - för att träffa rektorn och vaktmästaren. Det var en massa papper, klasslistor, utrymningsplaner, nycklar, information jag behöver ha och ganska snart gick det runt i den trötta skallen igen. Och lokalerna är faktiskt groteskt labyrintartade.

Okay - jag tar det från början med tanke på bloggens nya namn.

De åtta (av 30) nya medarbetarna jag träffat idag verkade jättepositiva och trevliga på alla sätt! De såg mig rakt i ögonen och hade fasta handslag. Fick höra flera gånger att all personal "är kanon och att alla hjälps åt".

Skönt för mig, och det känns väldigt bra på det sättet. Sedan följde vaktmästaren (har jobbat där i 25 år samt gått i skola själv där) med till gamla byggnaden. Vi gick runt och kollade nycklar, larm, kopiator, datorer osv. Han visade även aulan, PA-anläggning, mickar och skåp för strömförsörjning till vita duken, ridå, med mera med mera...

Sedan gick vi upp till min fjärde våning i den gamla byggnaden, där man först låser upp till en hall i gräsligt orangemålade väggar. Jag frågade vad dörren mitt emot gick till och han svarade att det är till vinden. Men att där är det låst och där går ingen in. Jag frågade om de påstådda spökerierna och ha sa bara att "det är en gammal legend", men det har skrivits en del om skolan.

Well, Mr Vaktmästare var kvar i ungefär tio minuter. Han visste att jag ville stanna kvar och kika lite på material och teknisk utrustning och lämnade mig med ett "lycka till". Sedan ropade han i trapphuset att han låste efter mig så att jag fick låsa utifrån när jag lämnade byggnaden. Okay, skrek jag tillbaka och hörde entredörren slå igen.

Jag lämnade dörren till hallen öppen och fortsatte min upptäcktsfärd. Plötsligt hör jag ett litet ljud. Det är en inplastad stor planch som suttit på insidan av salsdörren som ramlar ner på golvet. Jag hade inte tittglasögonen på mig men det var något slags gammaldags schema över den antika musiken och dess släktskap. Ignorera Jacobi!

Jag försökte sedan hitta strömmen till mixerbordet och högtalarna. Efter bara någon minut hörde och såg jag hur dörren (den med låset från hallen mot trappan) smällde igen med ett högt "pang"!

Ignorera igen! Jag ville ju hitta material som jag kunde ta med mig hem så jag gick till den svarta tavlan där ett skåp med popmusik-böcker fanns. Hela tiden var det som att någon iakttog mig från den öppna spisens håll. Det var otroligt påtagligt och jag kände att jag inte ville vända ryggen till åt det hållet. Jag fann en ask vita kritor som jag lade under den svarta tavlan och då kommer plösligt tre knackningar från väggen bakom. Tre till. Och tre till mycket tydligt. Jag hade innan fått veta att där var lärarnas arbetsrum och där kopiatorn finns. Inga fanns där idag. Bara fritids två trappor ner.

Jag fick syn på en bokylla i andra änden av rummet och gick dit för att se om det fanns något användbart. En meter innan jag når fram så börjar hyllan skaka och låta i en udda men upprepande melodi. Jag grabbar tag i en bok, och strax hörs ljudet igen. Backar några meter. Men samma sak händer med samma melodi. Jag går fram igen och särar på två grå blomkrukor som jag tror står för tätt och därmed utlöser ljudet/melodin. Backar igen, men det fortsätter skaka och låta.

Här börjar jag bli riktigt illa till mods och tänker att jag måste rafsa ihop lite böcker och dra. Jag stänger av strömmen till synt och PA men den vill inte bli avstängd. Jag släcker lyset, samlar ihop mina ytterkläder och väskan fylld av oövertänkta böcker, klasslistor, scheman och kontrakt och skyndar mig att låsa.

Precis utanför musiksalsdörren, utanför den oranga hallen, ståendes mitt emot den låsta vindsdörren i trapphuset, hör jag högt och tydligt en flicka ropa från vinden "Amiiiina!!!" Det efterföljdes av andra flickors prat och rop. Jag sprang som en tok ner de fyra våningarna och låste ytterdörren.

Snälla läsare! Vad har jag gett mig in på? Jag vill helst inte vara där en sekund själv. Det första som kom upp i promenaden till bilen var att jag måste sätta upp min balinesiska skräckgudinnamask på den öppna spisen. Hon har skyddat mig förr. Jag vill äga den här salen om jag ska kunna göra ett bra arbete. Så - förlåt mig - alla andar! Jag kan vara där för er - men låt mig vara ifred, jag känner er inte. Men ta gärna del av mina kanaler för att hitta ro. Hjälper ni mig så hjälper jag er. Ok? Ska man skriva två kontrakt på denna skola? Om inte alla skriver på snarast så säger jag upp mig omgående! Hör ni det?!! Mohahahah...nä, det är inget att skoja om. Men det är så tydligt.

Jag ska ta dit hela min familj på torsdag - dels för att Fredrik har lovat mig att hjälpa till med allt elektroniskt - som inte funkade idag - och för att mina barn är jätteintresserade av "spökerier".

Själv vill jag lära känna eleverna och göra något roligt, nu när jag ändå är kallad dit.

/Gina

Nu tar han tag i allt (exakt som en duracell) som jag planerat här hemma inför nyår och flytt-om i lägenheten. Det blev så klart svårigheter med väckningen av honom efter den långa resan, men jag har med lite pyssel och pussel lyckats betala alla tokräkningar som december innebär. Och även tackat ja till mitt nya jobb. Även om det innebär tio dagars planering så nu känns all oro lite mindre orolig. Jag behöver verkligen Fredrik i mitt liv. Jag vill inte att han försvinner. Han är aldrig orolig utan alltid positiv. Till skillnad från mitt ständiga katastroftänkande.

Fast det är kanske inte så konstigt att jag alltid inväntar total storm - ni som följt bloggen inser säkert min beredskap för allt.

Lustigt är att han säger att JAG (???) gör honom lugnare och att han kan vara precis som han vill i vår relation. Det är ju så jag känner. Jag kan andas ut. Falla tillbaka. Älta lite. Planera framåt. Fjanta runt i tankegångarna utan att få skit.

Odd, odd, odd i min värld. Men jag tackar anden, eller vad nu Tomas skulle ha skrivit. Det kommer kanske att bli bra? För mig och tjejerna? Ja, jag tror det.

Love och GOTT NYTT ÅR!

Det är ju inte direkt så att jag lagt ner plattan - tvärtom vill jag mer än någonsin färdigställa den (ser gärna att någon bokar en turné också). Men... det inbringar inga cash nu, och det är just det som fattas oss.

Jag var på jobbintervjun idag. Jag borde troligen inte ens ha mage att betänka erbjudandet jag fick. Schemat är skräddarsytt. Lönen helt okay. Rektorn trevlig. Men i just musiksalen spökar det. Det är en av Sveriges mest kända platser för paranormala fenomen. Salen ligger längst upp i den hundraåriga skolan och jag blir ensam lärare att husera däruppe. Som vissa vet är jag mycket känslig för andar och spöken. Jag har förvisso varit med om mycket udda saker under mina levnadsår, men just där finns något som oroar mig... Jag har inte satt fingret på det ännu eftersom det blev alltför många intryck, korridorer, dörrar, rum och prång, intstrument, utrustning, information osv.

Efter att ha gått nedför en liten trappa bakom aulan, hamnade jag och rektorn inne på fritids (han hade själv svårt att hitta i lokalerna). Det första som hände när vi klev in var att en tjej i 8-års åldern ropade "Hej! Är du vår nya musikfröken"? Jag förstod inte hur hon kunde tro det eftersom jag nyss suttit i intervju, varken bestämt mig, eller ännu mindre skrivit något kontrakt... Dessutom kom fritidsfröknarna fram och hälsade och sa "välkommen, hoppas du ska trivas hos oss"!

Alltså - det är något skumt med det hela. Men det kanske är lika bra eftersom jag själv mestadels känner mig så skum. Det här kanske är ett tillfälle där jag bara borde blunda och hoppa. Och fyra trappor upp och ner förtielva gånger per dag borde åtminstone ge mig en viss efterlängtad kondis. Och till matsalen som är inhyst i ett äldreboende blir det två kilometers promenad per dag:o)

Tack alla snälla FB-vänner! För att ni gratulerar mig. Men jag har till torsdag på mig att tacka ja eller nej. Och jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska göra än. Varför undrar nog somliga?

Dels är det spökerierna förstås. Får jag arbetsro där? Det handlar också om att jag vet att jag kommer att lägga väldigt mycket tid för att det ska bli så bra som möjligt för eleverna. Att planera och ge dem allt jag bara kan, kommer att kräva en massa energi. På bekostnad av plattans tillkommande. På bekostnad av mina barn, min man och hushållssysslor - min kära matlagning...

Ytterligare hatar jag seriöst att köra bil och det blir långa och jobbiga resor när man som jag inte längre ser okay - vare sig ut eller på vägen...

Det hör också till saken att jag rent ekonomiskt inte behöver jobba i erbjuden utsträckning för att vi ska gå runt här. Och det är givetvis inget jag beklagar! Hur många har det så?

Nåväl - jag kommer nog att ge det en chans, men får jag arbete närmare stan så tar jag hellre det. Undrar hur lång uppsägningstid man har på en halvårsanställning? Någon som vet?

Sover på saken i natt...nej! Fredrik kommer hem imorgon natt jue...

Nu råder ommöbleringsplaner. Både rent fysiskt i lägenheten men också mentalt och arbetsmässigt. Troligen kommer det också att påverka hushålleriet här hemma. Jag ska alltså på jobbintervjun imorgon, sent om sider, efter åtta veckors influensa från h-vetet. Nervös? Nej, inte direkt annat än för väglaget, snömassorna, min syn och krabatens framkomlighet.

Jag tror att jag har stora utsikter att få arbetet, men samtidigt har jag omfattande idéer omkring det - och som kanske inte passar utlyst tjänst. Mina vänner tycker jag borde ta vad som bjuds eller krävs. Men mina ambitioner är alltid så mycket större, och jag arbetar som bekant helst i projektform. Vi får se vad rektorn tycker.

Jag har sökt flera andra tjänster som känns intressanta. Dels för att de ligger närmare hemmet, inte kräver lika mycket "performance" och 100% personlig entusiasm och närvaro. Musik är ju det jag alltid håller på med. Drama, bild och svenska känns mer som något jag både vill och kan utveckla i undervisandet. För elevernas och min egen skull. För att det är roligt på riktigt!

För mig har musik, sedan jag var barn, varit på fullaste allvar och ett sätt att överleva, försköna, förfula, förföra och beskriva mitt liv. Så när det gäller ett begränsat, externt musikaliskt åtagande, kommer jag att behöva ge "gärnet", och vilja ha ett tydligt mål.

Betänk, kära läsare - jag har mycket sällan varit anställd - utan alltid skapat de jobb jag tror på. Wish me good luck!

Alltså - det rasslar bara till när jag skriver något ogenomtänkt här:o) Men kan inte ni som troligen också ogenomtänkt läser här, kommentera något i samma anda lika ogenomtänkt HÄR och inte i FB? Så är vi liksom på samma bana... eller plattform... eller vad man kallar det:o)

Tack!

Vi hade en jättefin julafton hos Kim och Tomas igår. Lugnt, trevligt och avspänt och en massa god mat. Ett hjärtans varmt tack från mig och tjejerna! Ni skulle bara sett "granen";o)) Men man tager vad man haver som Kim skrev!

Men sedan. Hem till mörker och tystnad i ett nästan nersläckt city (förutom grannarna som började vråla, slåss och kasta möbler i vanlig ordning vid fyratiden...). Innan dess hade vi i och för sig det ganska mysigt och Thyra pysslade med sina klappar till efter tolv-slaget. Själv kunde jag omöjligt sova utan hamnade tillsist i soffan framför en outsägligt tråkig film med Jeff Bridges som handlade om en man och hans hund. Jag menar, hur intressant är det se en i övrigt bra skådis försöka få sin knäppa sheepdog att valla får? Jag borde ha räknat får istället. Somnade nog inte förrän efter 06.00...

Juldagen. Allt var stängt, vi har ätit rester - alltså köttbullar, omelett med svampstuvning, korv - inte sopor:o) Thyra och jag har spelat spel, jag har smetat in mina fötter i olivolja, trätt på ett par plastpåsar samt sockor på dem. Har fått centimeterdjupa sprickor på hälarna eftersom jag alltid springer barfota på kalla golv. Får se hur mycket det finns kvar av dem imorgon. Fötterna alltså.

Jag vet att jag skrivit att jag inte är mycket för traditioner - och det är förvisso alldeles sant. Att jag och flera av tjejerna inte diggar julmat heller. Men det är ledsamt att inte ha sin man, alla barn och barnbarnet här. Hur trist fattade jag nog inte förrän jag för några timmar sedan läste på FB att min syster och hennes familj varit till vår mamma och ätit julmat idag. Ingen i Jacobiklanen hade en aning om det. Tjejerna blev ganska ledsna. För hade jag vetat att mor med man skulle till syster på julafton hade jag givetvis tagit de barn som var hemma och åkt dit, som syrran föreslog - även fast vi inte hade råd med klappar. Bara för att träffa dem alla. Inte för traditionen. Därmed förringar jag absolut inte vår kväll med K & T.

Nåväl - det kommer fler jular, med fler barn och en alldeles äkta make hemma. Men helst seriöst vill jag då helst ha öppet hus här. Bjuda alla som vill komma. De som annars kanske sitter helt ensamma eller inte har någonstans alls att vara. Jag skulle tycka det vore fantastiskt trevligt och jag vet att Fredrik stödjer den idén.

Det är klart att jag spekulerat i varför det i min ursprungsfamilj bara är vissa individer - eller ibland inga alls - på "min" sida räknas in, då och då. Mig gör det inget. Men mina barn tar illa upp och självklart tar jag på mig skulden för det.

Jag är medveten om att jag väl väldigt länge setts som den "konstiga", den deprimerade med tvivlaktiga förhållanden men som ändå med "berått mod" (läs obetänksamhet) "skaffat" fler barn, den som inte alltid varit en god mor, den som mestadels haft obskyra (musik) arbeten, den som inte haft råd till allt som "man borde" ha råd med som förälder.

Och visst - fine. Jag kan hålla med om att jag själv till viss del valt mycket - och inte alltid till allas bästa, och ibland käpprätt fel - men långt i från allt som hänt och förorsakat barnen, vännerna och familjen smärta. Jag hyser ändå en stark tro på förlåtelsens helande. Om jag kan förlåta så kan såklart andra - om de vill och behöver. Som min fina Fredrik brukar säga "jag ska ingenstans - jag finns här". Och så känns det faktiskt. För de som vill - finns jag. Alltid. Om inte fysiskt, så igenom min musik.

Men snipp snapp snut! Nu tog bloggen slut! God fortsättning till alla som orkar läsa:o) Ni har även en stående inbjudan till oss på Tullgatan på knytkalastill nyår. Skriv bara ett litet meddelande först:o)

Hostiga kramar/Gina

Ps: Och i slutänden får vi väl alla vila i julefrid:o)
Ps 2: Tack AO för samtalet häromkvällen. Fick lite perspektiv! Hoppas du haft en bra helg!