Jacobi

Foto © David Schreiner

Detta får avsluta hela fadderuttan med bloggen:o) Men more to come - sas:o) Anonym blogg? Njae - inte riktigt min stil!

"Gina, efter att ha läst ditt senaste (och tyvärr ditt sista) blogginlägg har jag funderat en hel del och slutligen har jag bestämt mig för att foga ihop en liten mejl till dig igen med hjälp av dina sångtitlar och förstås några till ord som jag lagt till för att försöka åstadkomma lite mer tyngd och mening i texten.

Du bör se den som en liten hyllning till det du skrivit hittills. Hoppas du gillar blandningen, håll till godo ;-)

”Din tid som bloggare har verkligen varit ”Inte för inte” och ”Jag undrar” om ”Det finns en gräns” för hur mycket jag kommer att sakna den. Det är det ”Ingen som vet”, nu när i alla fall jag har betraktat den som ”En sällsam gåva”.

Du är alltså lite less på Sveriges långa vintrar och är ”På jakt efter solen” sökande efter ”Tid till liv”. Jag för min del hoppas verkligen att du dyker ”Upp igen” i den ena eller andra formen, som bok eller platta och detta snarast möjligt, ”Alla är” vi väntande på detta, ”Tro mig baby”.

Jag själv kommer ändå att vara ”Min vana trogen” och fortsätta att driva min blogg även fast jag ibland ligger på ”Status noll” och har lite ebb i tankefloden, men rätt som det är så kommer det något ”Över mig” och då passar jag på och skriver några rader.          

Skulle också vilja tala om att ”Jag kommer hem” igen framöver och då kanske jag har vägarna förbi Sundsvall och, men bara kanske, om ”Det faller ljus” så kunde vi träffas. ”Vem kan lova”, och detta förutsatt att du fortfarande bor i Sverige såklart.

”Allt vi behöver” (eller åtminstonde jag) är att fortsätta att vara i kontakt med varandra och att vi aldrig måste ”Gå som på nålar” och att inget ”Svart ljus” påverkar oss negativt allt för ofta.

En sak är säker, ”Vit och ren” blir varken du eller jag igen och ”Ska jag någonsin” komma bort i alla ”Förvirrelser”, kanske känna mig ”Dum” över att inte alltid berätta all ”Sanning” så får jag inse faktum och att ”Män är män”.

Men, som vissa säger, att vi (män) bara ger oss hän åt ”Tyst gråt” är inte rättvist, vår sorg kan också vara genuin och mycket högljudd ibland. ”Varför” ”Regn är regn” och sol är sol råder det inga tvivel om. ”Jag ser inte Gud” men har i alla fall ett vagt begrepp om vad ”Kärlek” är.       

Ibland under nätterna ligger jag sömnlös med ”Händerna på täcket”, jag lyssnar till min fru och tänker ”Hur kan hon” sova så tungt, jag viskar tyst till henne ”Jag ser dig blunda”.

”Allt du ser” under dagen syns inte alls på natten och att ”Hon säger hon flyger” beror säkert på detsamma som jag ibland känner när jag kliver upp, man blir liksom yr, det är väl kanske åldern och det allför hastiga uppstigandet som gör att inte blodet strömmar tillräckligt fort runt i kroppen.”     

Ha det bäst, lycka till med allt (då speciellt med Indiengrejen), lev väl du också och stora kramar ;-) På återskrivande! Blommen".
______
Kram från mig blomman! Här är hans blogg!
http://somiblo.wordpress.com

Förutom en handfull nära och goda vänner, inser jag att jag inte längre känner min stad, dess innevånare, trender eller intresse-grupperingar längre. Sådant som delvis höll mig kvarboende när jag var något yngre med tre döttrar. Kan inte åka på Norra Berget med fjärde barnet och inbilla mig att detta är livet. Inte heller hafsa runt i den nybyggda Hamnparken med henne på rollerblades eller cykel med stödhjul... och känna - detta är hemma! Detta är rätt!

Jag längtar SÅ bort. Söderut. Både inom Sverige och än längre bort. Till ett lugnare och mer avspänt liv. Jag fixar inte vintern. Ett halvår i ide är inte till för mig, och har egentligen aldrig varit det heller.

Jag har bestämt mig för att skicka iväg hela bloggen (och dess kommentarer - utan bilder - i ett word-dokument), till några väl valda förlag. Dels för att se om de har idéer om att göra hela skiten till något slags publicerbart alster i bokform. Om inte annat, hoppas jag i alla fall på någon form av input, av människor som kan skrivande, så att jag kan dra igång boken på riktigt och få en hint om vilken inriktning jag borde välja.

Det lider inte direkt någon brist på ämnen. Inte brist på språk heller, enligt de fina läsarna. Men jag behöver någon som kan sovra och styra upp lite... i allt och det hela.

Och jobben utomlands då? Dessvärre har jag under de gångna veckorna fått "nej tack" på fyra av de sökta lärarjobben i Asien och Afrika. Och det är väl inte särskilt underligt med tanke på att var och en av tjänsterna har haft mellan 200-300 sökande...

Nu återstår bara ett slutgiltigt svar från Kerala/Indienskolan - det - och dit jag helst ville till...

De skickade en ny förfrågan om godkännande av en lön på 24 000 rupier/mån (3200 SEK). Och jag har sagt okay. Mat ingår fem dagar i veckan, men resa och boende måste jag stå för själv. Om Thyras skolavgift kan inräknas som löneförmån, är jag faktiskt på. Antingen från deras sida eller från Sundsvalls Kommun. Finns tydligen någon slags "skolpeng" i välbemedlade kommuner...

Jag fick ett ja att undervisa mitt barn - för länge sedan - från Skolverket, när jag och min äldsta dotter och jag behövde fly - på riktigt - från "fina" Sverige - men min advokat rådde mig att inte göra en "sak av det hela". Hon sa "de ger alltid upp". Hon hade faktiskt rätt. Han gav sig. Precis såsom Thyras far... Har de gjort bort sig så har de...

Men nu får det vara nog. Jag vill göra bra.
Jag avslutar härmed min blogg. Köp boken - om den kommer ut... ni som sponsrat nya plattan - den kommer.

Inlägg kan göras i en veckas tid från och med nu.

Tack för att ni läst! Jätteglad för de flesta kommentarer. Jag har lärt mig något hela tiden. På gott och ont.

Jag ville bara kärlek. Och det vet nog alla som här har läst, utan att ondgöra sig.

Hejdå! Lev väl!

Jag har just fått veta mer... Min fina dotter kom hem. Hon berättade allt - eller en del, för all del. Jag delger inga detaljer. Det gör för ont. Att veta att hon bär detta. Att hon känner skuld, att hennes vänninna känner skuld. Att hans syster känner skuld...

Det finns ingen som kan klandras. Allt är bara den värsta formen av ett oerhört och ofattbart olyckligt slut, och även om alla kan vara efterkloka är frågan - hade någon kunnat göra något? Säkert inte - förutom polisen, som tog väldigt lätt på det för två kvällar sedan, och körde honom hem från samma ställe som det tragiska hände och som han redan valt ut...

Det är en hemsk tanke... att jag för vissa av mina döttrar inte kan göra någonting. Just nu... Fastän jag vill. Fastän jag borde kunna. Fastän jag ligger vaken på nätterna - och ber att det inte må hända oss. Vår familj. Mina ord räcker ingenstans. Heller inte kramar som ingen vill eller kan ta emot...

I övrigt - även om det känns märkligt att skriva vidare - så går livet vidare... och jag skriver vidare...

Jag fick äntligen rå om mitt söta barnbarn i över ett dygn:o) Han är riktigt rolig och han har faktiskt min knäppa humor:o) Dessutom ser han ut som jag när jag var liten, med sina skrattgropar:o) Vi sov ihop igår natt och han låg där och flackade med ögonen och visste nog inte riktigt vad han skulle tycka. "Mamma..., pappa...", kom över hans läppar då och då, men vi somnade till sist, båda lika utmattade;o) Men det var helt fantastiskt att bara ligga där och titta på honom och förstå att han inte hade funnits om inte Millan fanns:o) Vilken känsla! Börjar nog förstå det där med "barnbarns-grejen"!

Jaha, och annars då? Jo, det är väl till synes bättre. Varför jag tog bort en veckas bloggande? Nu har jag faktiskt ingen aning längre... för jag trodde vi hade en deal. Det jag skrivit finns kvar, men inte här. Jag har fortfarande de åsikter jag har. Och de står jag för. Fredrik gör som han vill. Jag med. Och vår deal är privat - och som jag tror - den lär behöva omförhandlas. Vi har städat lite på ytan, men grovgörat kommer att ta sin tid...

Annat jag hunnit tänka på i solen idag:

Finns det någon som aldrig tänker hemska, elaka eller onda tankar, utan bara positiva och goda? Jag har svårt att tro det. Jag funderar över skillnaden mellan att tänka en elak tanke, kontra att uttala den. Även skillnaden mellan att berätta något för en vän eller skrika ut samma sak i megafon på Stora Torget...

Jag fnular på skillnaden mellan att skriva det jag tänker, känner och har upplevt i en blogg, kontra att skriva samma sak i en bok... Och kanske kan det vara så att det "är lite gratis" att ondgöra sig i en blogg. Även om det förstås är gratis att låna en bok på biblioteket. Jag har svårt att tro att "riktiga" läsare tar sig tiden att "recensera" en bok för att sedan skicka ett brev eller mail till förlaget, som vidarebefordrar detta till den "riktiga" författaren.

Men det är väl som alltid... bara jag som är lost in space med mina funderingar...

Jag kan inte köpa frimurartänket där jag som kvinna inte har tillträde. Så är det - och så förblir det. Vi har alla rätt att utvecklas och upptäcka saker på samma villkor. Och i det hänseendet har jag - betydligt längre än Fredrik - både  intresserat mig för, och i viss mån utövat mysticism, alkemi, astrologi, healing, tankens kraft med mera... Och det har jag inte hållit hemligt för honom.

Nu är det mat... och för omväxlings skull har jag även lagat den! ZZZZZZ...

Vad säger man då? När ytterligare en ung människa gått hädan. Denna gång hände det i morse. Det var Elviras klasskamrat och Olivias bästa kompis ex-pojkvän. Hon bor hos sin vän nu och försöker trösta. Det tar uppenbarligen aldrig slut! Detta är ett i raden av dödsfall som drabbar mina barn på olika sätt. Det känns helt absurt eftersom den enda jag hittills mist är min morfar - och då var jag nio år!

Nu pratar jag om mina döttrar som mister sina vänner till höger och vänster, och detta på mindre än ett år. Vi pratar om mina vänner som förlorar sina barn...

Och vill man hitta en gemensam nämnare så finns dessvärre några... Förutom att flera har varit djupt deprimerade, så handlar det om missbruk. Vems är ansvaret? Kunde jag ha förhindrat något?

Nej, jag tänker inte ens dra mina tankar omkring det här. Allt sitter ihop. Och jag blir inte klok. Vare sig som förälder, vän eller partner...

En ung människa borde inte dö - om hon/han inte är sjuk eller behöver hjälp. En gammal människa måste dö - oavsett om hon/han är sjuk, vill dö eller inte. Allt där emellan (om man inte är sjuk) torde vara ett rop på hjälp, eller ett övervägt handlande. Kan vi människor ens hjälpa varandra? Jag börjar fan tvivla!

Eller är det så enkelt? Att meningen med livet är döden? Att vi ska lära oss att dö? Och att lära oss hantera närståendes död - hur den än må uppenbara sig?

Jag vill bara inte att mina barn går "bort/hem" före mig. Jag vill bana vägen och ta emot dem. Med hela mitt hjärta!

Glad påsk känns lite fel... men jag önskar alla gott!

Jag startade den här bloggen i slutet av augusti 2010 och tänkte fortsätta driva den i ett år. Dels för att få ett hum om jag är så pass språkligt driven och mogen att jag vågar börja skriva min första roman. Det har jag fått svar på.

Ytterligare ville jag undersöka om det jag skrev, intresserade läsarna. Det har jag också fått svar på.

Sist men inte minst har bloggen fungerat som ett verktyg för bearbetning av vad som hänt och händer i mitt liv. Det är tack vare mina fina vänner och tack vare min musik och texter som jag fortfarande är kvar här i livet. Och jag varken kan, vill eller orkar skriva en ny låt för allt jag vill ventilera! Jag behöver skriva. Om någon inte står ut med det - läs inte!

Men aldrig någonsin att jag startade min blogg med intentionen att den skulle utvecklas till en digital sandlåda. Det finns så enormt många andra bloggar man kan spy kommentarsgalla över som anonym. Håll er till dem. Eller starta en egen blogg där ni kan ondgöra er.

Hädanefter kommer jag därför endast att publiera de kommentarer jag anser har relevans i förhållande till mitt inlägg. Jag kommer således fortsättningsvis icke att ta med exempelvis liknande dynga och dravel:

Postat av anonym:

“Hur kommer det sig att du alltid väljer fel män? Sedan kavlar ut deras privaliv för hela världen, och inte bara deras, utan änn värre deras barns liv!! Det är beklämmande och jag mår riktigt illa. Du har verkligen axlat offer rollens mantel. Här sätter jag aldrig min fot igen med respekt för dina x och alla barn som fläks ut på det grövsta sätt.
Att du inte blivit polisanmäld är en gåta!”

Postat av Britt (anonym):

"Bara för att du tar bort dem inlägg som du skrek i blir du inte bättre människa. Vi vet redan för mycket . Förresten...mår du bättre av att radera dina inlägg? Går det lika lätt för dig att glömma det du känner i hjärtat (som du brukar säga) dem s6 har sårat dig.. vart dumma mot dig?
Du tar bort inläggar varge gång du inte kan stå för det du själv säger. Har det blivit bättre mellan er för det? Eller har du fått för kalla fötter? Det är inte många som stödjer dig och du har fått så pass många klagomål så nu är det dags för dig att "landa på jorden" du har gått för långt (glöm inte att du är för gammal för att pendla genom himmel och jord, om ingen man är bra för dig skaffa en två-rum lgh och bo ensam och sluta bråka för ingen har sagt att man måste ha en man/kvinna)
Lyckatill till båda!"

Postat av anonym:

"Nolla som artist. Utfattig arbets skygg käring som prioriterar att skriva om kukstorleken på sitt ex istället för att ta hand om sina barn och som skriver blogginlägg om spöken och om hur hon är för fin och bra för att ta ett vanligt jobb och dessutom försöker göra sig rolig över att skolpersonalen läser. Jag tror dom skrattade gott, som så många andra i staden. Vilken sekt som helst är en befrielse i det läget när han gått på samma mina som så många andra. Bra Fredrik! Vi håller på dig"!

____________________

Ja, jag och Fredrik har en deal. Och jag hoppas att den fungerar för oss båda:o) Vi fortsätter städa - för det behövs. Det ju vår - tid nu!

Genomläst & godkänt av © Fredrik

Men inte den ni tror;o)

Jag älskar Kenzos "Djungle Elephant"! Sedan många år är den inte köpbar i Sverige, men mina partners brukar snällt nog beställa den på nätet eftersom den verkar förknippas så starkt med mig. Inte bara bland dem, utan också  väninnor brukar kalla efternoterna för "den Jacobianska doften":o) Tyvärr har jag har märkt att tillverkarna numera börjat fuska och lagt till någon konstig syntetisk ingrediens som inte har där att göra:o(

Här följer en liten (fullständigt ointressant och oanvändbar) lista på dofter och smaker som jag inte vill vara utan:
*Sandelträ
*Ceder
*Bergamott
*Tallbarr
*Nyklippt gräs (påminner om en gammal parfym "Blue Grass" som min farmor hade stående i sitt badrumsskåp på 60-talet).
*Lavendel
*Viol
*Doften som kommer ur sankmark när man klafsar ner i den djupa gröna mossan på försommaren - påminner om Bassets lakritskonfekt när man tuggar på de där runda med pyttesmå blå eller rosa pärlor på, men också om en otroligt gammal herrdoft som hette "Imperial Leather" som jag fann i Herrgårdens och Aneschs badrum då jag var pytteliten, men även ett spår av Diors "Fahrenheit" rakvatten för män. En taskig version av den.
*Blå Surf - det enda tvättmedel man använde i Norrland på 60-talet. Sticker till lagom bra i snoken:o)
*Timjan
*Kanel
*Citronmeliss
*Citron
*Lime
*Koriander
*Kardemumma
*Dragon
*Mynta
*Basilika
*Rosmarin
*Rosépeppar
*Oregano
*Vitlök (dock ej i parfym)
*Spiskummin (absolut inte i parfym, då det rent doftar en svår veckas armsvett)
*Chillipeppar
*Rosenvatten

Ibland är jag glad att jag röker för jag vet inte om jag skulle stå ut med alla dofter (& odörer) och smaker om flimmerhåren varit helt oskadade. Mitt luktsinne är så väl utvecklat att jag torde ha varit hund i ett tidigare liv:o)
Önskar alla en fin söndagskväll!

Ja, så har då Jacobi's Kitchen dragit igång för första veckan med ett varierande antal matgäster. Ännu lite för få för att den smått knäppa idén som sådan ska fungera, men jag tänker testa i några månader till och sedan göra en utvärdering och eventuell omplanering.

Min syster (som jag genom det här konceptet hoppas och tror att jag kommer att få mer kontakt med), undrade vid en av middagarna hur det egentligen kom sig att jag börjat laga så god mat. Jag fick fundera en stund och orsakerna är faktiskt väldigt många.

Jag tror det började redan när jag var väldigt liten och fortfarande bodde hos min mormor uppe i Hammerdal. Hon var fantastiskt duktig i köket och hennes nötfärsbiffar tillagade med grädde och smör, getostar, getmese, Havarti och hembakade "tjockkambrö-stutar" (jämtska) har uppenbarligen präglat mig.

Min mamma har väl inte direkt varit någon matvirituos och jag minns än i dag den trista smaken av kokt torsk med äggsås, strömmingsrullader med kaviar, ketchup och Edamerost, lövbiff med lök, pommes frites och Bearnaisesås från Blå Band... Men hon var/är faktiskt en hejjare på kroppkakor:o) Och hon lagar definitivt bättre mat idag än när jag och syrran var små:o) Hur som helst tror jag att bristen på kryddor (det enda som användes då var salt, peppar och gul lök) gjort att jag kanske ibland går till överdrift nu vad gäller smaksättning av mina egna rätter.

Efter examen från lärarhögskolan, vid 19 års ålder, flyttade jag så hemifrån tillsammans med mitt dåvarande band "Rummets" trummis. Han blev efter en tid chefskock på "Skippers" - en fantastisk Sundsvallskrog för de som minns:o) Redan där fanns en "Jacobis special" som jag designat. En väldigt simpel skapelse som bestod av friterade potatisklyftor med skal, friterade lökringar och tre underbara dipsåser. Tänkt för de som ville ha ett billigt alternativ till mat eller bara ett smaskigt tilltugg till sin öl.

Jag mötte "Det svarta ljuset" och vi hade en stormig "av-och-på"-relation under fyra år. År av kulinariska frukostar där absolut intet fattades på bordet. Vi dukade även upp allehanda godsaker vid sängen och matade varandra:o) Han lär ha glömt det - och det är också okay:o) Låtarna finns ju kvar!

Min resa fortsatte. Runt om i hela vida världen. Jag tog givetvis intryck av sådant som föll mig i smaken, framför allt den asiatiska maten gav mig enorma kickar. När jag senare jobbade som lärare i svenska på en nystartad flyktingförläggning i stan visste min gom inte till sig av glädje. I stort sett varje eftermiddag blev jag och Millan bjudna på fantastiska middagar av våra nya vänner från Libanon, Iran, Irak, Somalia och Kenya.

Vid fyllda 31 lärde jag känna en 20 år äldre psykolog från Iran, detta i samband med ett internationellt musikprojekt jag startat. Att han var både galen och drogberoende visste jag givetvis inte när vi efter nio månader gifte oss hindusikt i Indien, samt Islamskt och borgerligt i Sverige. Jag begärde skilsmässa efter tre månader. Jag fick honom även kickad från Psyks öppenvårdsmottagning tack vare att jag hade hans chef som terapeut. De enda bestående positiva minnen och kunskaper jag har efter honom är valda delar av det persiska köket, språket - som jag verkligen älskar - en stor dos insyn i österlandets musikbyggande och instrumentering, samt en inte alls oansenlig begåvning i att spela "chaste" (backgammon):o)

Så träffade jag en riktigt matglad, men vältränad skåning. Vi dejtade och pendlade 180 mil t.o.r. under nästan fyra år - tror jag - minnet är kort. Avståndet långt... Jag var väl nere hos honom en vecka i månaden, och eftersom jag inte hade något vettigare för mig än att översätta min första hemsida (som han skapat) till engelska när jag var där, började jag utveckla maträtt efter maträtt som han med god aptit både satte i sig och berömde. Så han är i högsta grad "medskyldig" till utvecklingen eftersom han glatt betalade de dyra råvarorna jag åkte och handlade varje dag.

Av en mängd olika orsaker fungerade det dock inte mellan oss och jag blev tillsammans med en "bästa männsika" som var/är vegetarian. Vi hade våra mystiska utsvävningar i köket och både hon och jag pendlade mycket upp och ner i vikt under de fyra åren vi tillbringade ihop. Jag glömmer aldrig när hon och barnen skulle baka en födelsedagstårta till mig som de hade garnerat med färska bär och lökchips! Förvisso älskar jag chips - men inte i kombination med jordgubbar, grädde och söt kaka:o)

Jaha, sen då? Jag märker att det ofta handlar om fyra-års-perioder, och hoppas vid min gud att den trenden inte håller i sig... Thyras biologiske far var extremt duktig i köket. Och i sovrummet. Något annat gott om honom finns vare sig att skriva eller säga. Punkt där. Jag tog mig ur galenskapen med livet i behåll efter fyra års helvete. Det räcker gott.

Sedan följde fyra år med mannen som levt ett liv med fiskpinnar, pannkaka och falukorv. Framför allt falukorv;o) Nej, jag ska inte vara elak nu. Eller varför inte? Jag lagade i alla fall mat för glatta livet i det stora huset på landet. Varje dag - till oss alla - två vuxna och fem barn - varav fyra tonåringar. Två av dem (pojkar) var särskilt hungriga. Att köksan på det dagis jag också jobbade på, (förutom att samtidigt prodda andras och min egen nya svenska platta i hemstudion) gav mig en massa inspiration till nyttig och god kost, gjorde inte saken sämre. I köket hemma alltså.

Men till sist blev allting alldeles ohållbart, och Fredrik - min nuvarande make, (men redan då vän via musiken sedan fyra år tillbaka), och jag bestämde oss för att slå våra påsar ihop. Vilka enorma projekt vi rott iland gott folk! Vi åkte ner till Göteborg, sålde hans hus, packade saker, sorterade, slängde berg, gav bort, magasinerade allt i stor huset på landet - en mycket märklig tid - hittade en superfin sekelskifteslägenhet i Sundsvalls centrum. Och nu har vi bott här i drygt ett år. Köket är som gjort för att vara kreativ i. Jag har lagat, lagat och lagat mat - oftast så att det alltid blir över. Har ingen aning om hur många infrysta matlådor vi har, men vi blev nyligen tvugna att köpa en till kyl och frys:o)

Fredrik har tappat 10 kilo - medan jag dessvärre gått upp lika mycket - fastän vi äter samma sak, och jag i halva mängden. Mycket konstigt... Han var tidigare också en fiskpinneman, men sätter numera oftast tio poäng av tio för varje lunch/middag. Vilket glädjer mig oerhört. Att han är fåning på så goda saker som räkor, kål, oliver, starka ostar och en hel del annat - gör inget. Han rensar bara bort det till min tallrik.

Så vad är det då som fortfarande outtröttligen driver mig att tillbringa minst tre timmar om dagen i köket? För att svara på min systers fråga. Jo, så klart har ovanstående berättelse lett hit.

Men troligen gör jag det mest för att jag vill bli älskad. Ni fattar "vägen till mannens hjärta". Och jag lagar maten med stor kärlek. Jag skapar den på precis samma sätt som jag skriver musik. Jag vill glädja och överraska. Jag vill att man ska förstå hur jag tänkt - att det finns mer än en botten i allt jag gör... ungefär så.

Trots detta så känner jag mig på det stora hela ganska värdelös. Som mor, som partner, som musiker, som kock, som skriverska, som människa. Genom att med berått mod göra och föda barn, har jag samtidigt dömt dem till döden. Livet är ju de facto en alltjämt kortare transportsträcka mot döden. Mat - oavsett hur den smakar - ska ändå bara bajsas ut... Orden tar aldrig slut - jag sätter dem bara i olika följd i en fåfäng önskan att beskriva det jag upplever, ser, glädjs åt, lider av... och för att förstå mig själv. Vilket verkar vara det absolut svåraste. Andra männsikor kan man alltid cementera sig en uppfattning om... För att då och då måsta revidera...

Nej, fy! Jag ville ju skriva något gott:o) Något avväpnande, enkelt och opretantiöst - men se hur det gick!

För övrigt är jag rätt säker på att min första bok kommer att heta just "Hushållsnära känslor". Vad tror ni om det?


Ljus & kärlek/G