Jacobi

Jag har, kära läsare, som de flesta redan vet, hittat hem. Här vill jag bo och verka och låta min yngsta dotter växa upp. Det oavsett hur många anonyma anmälningar hennes biologiske far fortfarande gör till diverse instanser (som sedan alltid läggs ner), och oavsett hur många fula ryktesspridningar han och andra därmed gör/gjort sig skyldiga till, så kommer det inte att påverka mina beslut längre. Lika lite som det beslut jag tog redan då, när hon var ett år och jag till sist vågade lämna honom.

Jag tog ett annat relevant beslut i augusti 2011, som ledde till att jag ansökte om skilsmässa i december. Jag hade mina skäl, men har inte för avsikt att basunera ut heller dem här. När- och om jag gör det - får bokförlaget ta de eventuella "stämningskostnaderna"! (Lars var är du btw? Pianot gråter jue)!

Tycker jag borde få medalj idag. Julklappsbestyren avklarade på mindre än en timme till sju barn! Puh! Hade inte ens någon planering. Det tog längre tid att få igång bilskrället som dog redan i Bosvedjan. Han var tydligen sur och baktände eller nåt... Vågade mig därför inte ut till Birsta utan ihandlade toys i stan utifall att jag skulle behöva ta bussen till hemmet sedan. Och kanske lika bra det - det lär ha varit ren dårskap att beblanda sig med folkmassorna en dag som denna. Nu återstår bara själva inslagningsprocessen - det mest tidskrävande momentet i "Operation Jul"! Något som jag faktiskt är riktigt obegåvad på.

Gud, låt mig någon gång ha råd att bjuda familjen på en resa istället och skippa denna vedervärdiga tradition!

Julpynt hos Cobi/Muskos? Njae...gjorde ett tappert försök att klafsa runt i den mörka skogen på torsdagseftermiddagen för att bryta lite grankvistar att göra en minigran av. Hade inhandlat begagnade julkulor på Röda Korset så att Thyra skulle få dekorera skapelsen. (Av någon mystisk anledning, lämnar jag alltid kvar julpyntet hos mina ex när jag flyttar - kanske i tron/förhoppningen om att det inte kommer en jul till).

Det började i alla fall med att katterna välte min största vas så den gick i tusen bitar, så vi fick ta Elviras vita sopkorg i plåt (visserligen riktigt snygg) som vattenbehållare istället. I ungefär en minut fick "granen" vara ifred. Sedan satte de söta kissemissarna igång med att riva av pyntet och spela någon slags laglös vansinnes-tassboll, så det blev till att ställa ut resterna av skapelsen på verandan.

Dagen efter kunde julkulor och granris skådas runt hela uppfarten och tomten (gården alltså) eftersom stormen drog i väg med allt löst tjafs som finns. Till exempel träd, tjocka som skurhinkar, en del med rötterna. Stranden och vägen hit blir aldrig sig mera lik. Fast omväxling förnöjer ju:o)

Julstämningsfaktor? Trots uteblivna attribut kan nog hemmet passera som ganska "juligt" ändå. Det är ju liksom inrett i vitt och rött och elden sprakar allt som oftast i brasan. Ja, i braskaminen då alltså. Lite snö på det här så torde inte Fredriks barn bli besvikna.

Nu ska jag fortsätta ha ont i magen, planera lektioner, rätta prov och slå in klapparna - om jag inte slår in något annat... Tur det finns en smarrig kålpudding kvar sedan igår:o) Då blir jag säkert go & gla till kvällen! Ja, så är karusellen...

Foto & © Elvira Jacobi

Det är länge sedan jag orkade skriva något här, men ska göra ett tappert försök att uppdatera mitt livs gång.

Visserligen "ser" jag (registrerar) väldigt mycket - kanske för mycket för mitt eget bästa, trots att sikten är skymd av diverse tragiska händelser som inträffat under det gångna året. Men jag märker att jag mer och mer har hänfallit åt att "stänga ute" mina riktiga känslor eftersom jag antar (vet av erfarenhet) att jag annars inte skulle hålla ihop som person, mamma och lärare. Och kanske är det en alldeles fantastisk egenskap som jag säkert hade mått bra av att ha förvärvat för länge sedan. Ty, som både jag, mina närmaste och alla läsare vet - mitt liv har i stort sett alltid tett sig extremt turbulent. Och visst - en hel del är dessvärre självförvållat.

Men en stor del av turbulensen må också tillskrivas andra människor. Hur de mår, deras beteende och blytunga saker och personliga katastrofer som drabbat dem. Och som en sann Jacobian vill jag ju alltid försöka verka till det bättre, ordna, fixa, göra bra, rätta till, skapa struktur, balans och harmoni. Jamen ni hör ju, hur kan någon som jag ens TRO att det vore möjligt? Som inte hittat det själv. Eller tillåter jag mig inte?

Ändå försöker jag oförtrutet vidare. Stångar pannan blodig. För så länge jag finns och försöker göra något gott, riktigt, vettigt och användbart för någon annan - så har jag ju faktiskt ett existensberättigande.

Under det snart passerade året har jag varit på tre begravningar, samt extremt nära deltagit i ett dödsfall. Jag kan inte gå in på det sistnämnda av personliga anledningar. Men det har drabbat både dem det berör och mig själv oerhört djupt. Och kanske har det varit just den sista händelsen som gjort att även min "igenstängningsmekanism" satts i spinn - den som så många verkar ha... men inte jag. I viss mån avundats jag människor som lyckats "stänga" sina känslor ute... det verkar så mycket lättare att handskas med livet då. Att inte riktigt bry sig, utan bara "gå vidare".

Men å andra sidan hade jag förmodligen aldrig skrivit de texter och den musik jag faktiskt gjort. Inte heller haft de både spännande, utvecklande, lärorika  - och några gånger - destruktiva relationer jag tagit mig igenom. Så...? Jag beklagar mig sannerligen inte över det.

Jag har också hunnit med att börja jobba som lärare på en mycket speciell skola med otroligt fina elever i 6 månader. Mycket har fungerat, men ungefär lika mycket - inte alls. Och eftersom jag "ser" så säger jag - och det har inte alltid varit så populärt. Och som vanligt lyckas jag hamna i scenarier, vars lösning absolut inte ingår i min anställning, men jag vill ju självklart ändå försöka påverka till förbättringar för elevernas skull. Man kan nog säga att jag försatt mig i epitetet "en jobbig jävel, men hon behövs" eller dylikt. Jag lämnar härmed arbetssituationen därhän, men kan meddela att jag tänker vara kvar ett tag till:o) För det kan bli riktigt bra!

Sikten har varit mer än skymd på det personliga och känslomässiga planet - så sant. Men också på det fysiska planet. Under de tre sista veckorna har jag fått kapitulera inför att min mörkersyn innebär livsfara för både mig och medpassagerare i bilen. Min make har fått köra mig ut till mitt arbete på Ön, och jag har sedan tagit bussen in till stan för att bli upphämtad på eftermiddagen.

Det enda jag kan se ordentligt längre är på avståndet 50 cm - det vill säga - det avstånd som är mellan tangentbordet och skärmen. Där är det åtminstone skarpt läge:o) Jag måste ha två olika glasögon på nära och långt avstånd, men hittar dem aldrig - eller glömmer var de är. Det finns även en medicinsk förklaring. Härnedan följer Jacobis hemgjorda läkarjouornal:o)

1. Av min hjärmedicin och blodtryckmedecin får jag torra ögon, vilket gör att det rinner hela tiden om det blåser eller är under 10 grader varmt. Det innebär att jag inte kan känna igen människor på mindre än två meters håll. Jag är alltså inte arrogant!:o)

2. På grund av min B-12 brist injecerar jag Behepan sedan 20-års ålder. Glömmer ibland att göra det. Påverkar tillförseln av ny blodbildning och påverkar hjärnan likt MS. Signifikativt för det, är att man glömmer saker... som att ta sprutorna i tid. Jag har också väldigt svårt med namn, men känner alltid igen ansikten. Något som vållat en del problem på skolan efter över 100 elever.

3. Diabetes. Började ta sprutor när jag väntate Thyra. Numera måste jag bara hålla koll på dieten. Diabetes påverkar synen negativt. Fötterna är dåliga - en massa liktornar har poppat upp och jag har svårt att gå utan att halta.Jag filar vidare och sätter på plåster så jag inte får kallbrand:o)

4. Klimakteriet??? Vilket tok det är då! Har inte blött på 5 månder nu, men svettas, fryser och är nedstämd mest jämt. Kan inte äta hormoner på grund av hjärtat och blodtrycket. Man kan eventuellt bli deprimerad av mindre:o(

5. Födelsedagen! Ett år innan femtio! Vem vill fira det? Det känns fruktansvärt trist att jag nu måste välja mellan botoxinjeceringar i ansiktet, fettsugningar runt magen eller en laseroperation av ögonen:o( Men det sistnämnda vore nog smartast. Så kanse jag kan se klart. Igen.

PS: Jag såg för några dagar sedan ett av mina mycket tidiga ex på stan med ledhund och vit käpp. Han förlorade båda sina ögon i en bilolycka i tidigt 80-tal. Jag vågade inte gå fram och säga hej, för jag trodde inte han skulle känna igen mig... men om någon läser detta och förstår vem jag menar och känner honom - snälla - hälsa honom så varmt från mig!:o)

Tack Jermunn - som både vän och präst gjorde du dagen 11.11.11 till ett fint möte, en oförglömlig sammankomst med nära och kära - det var så många som jag inte träffat på länge. Tack Tomas - för din vackra sång (synd att inte Kim kunde vara med) för ni två är nog de enda av de jag känner som verkligen symboliserar kärlek, hopp och tro för mig. Tack min älskade dotter Millan - för den fantastiska låt du skrivit och spelat in själv och som vi fick lyssna på under cermonin. Tack mina andra älskade tre döttrar för att ni finns och var med igår. Tack morbror Bertil och kusin Ia för att ni åkte ner. Skulle så gärna ha talat mer med er.

Jag är obeskrivligt ledsen - framför allt för min mammas och Ramóns biologiska döttrars skull. Jag vet inte hur många pappersnäsdukar som gick åt för oss på raden längst fram. Annika och Karin - ni ska veta att jag verkligen delar er sorg. Men det var sannerligen mycket vackert det hela. Och på något märkligt sätt kändes allt lite lugnare när cermonin var över. Det blev ett slags avslut, även om hans ande alltid finns kvar i huset och kommer att förknippas med det - det var ju hans livsverk.

Jag är mycket glad och tacksam över att min mamma fått ha honom så länge i sin närhet. Hon har inte heller haft det lätt alla gånger. Särskilt tacksam är jag över att mina döttrar har haft en så fin och allt igenom god människa de kunnat kalla för morfar. Jag älskade också min morfar - det var ju han som fick mig att tro på att jag hade gehör och uppmuntrade mig att börja musicera redan som tvååring:o)

Ja, alla vi döttrar och barnbarn har så klart olika minnen av Ramón. Och så är det ju bara. Jag hade tänkt att lägga ett litet brev till honom i pärmen, men mäktade inte eftersom jag vet att det finns andra som har stått honom mycket mera nära än jag. Jag var ju en minst sagt en rätt obstinat tonåring då jag flyttade in i huset;o) Krävde dessutom att få ha replokal på övervåningen och envisades med att blanda in vitlök i allt och laga vegetarisk mat under många år... För fanns det något Ramón ogillade (och det var inte mycket) så var det vitlök:o) Förlåt...

Att begrava någon för mig, betyder att glömma, lägga undan - men det här var ju egentligen precis tvärtom. Jag tyckte att vi igår fick möjlighet att tala om vad vi minns av Ramón, och är övertygad om att minnesstunden/cermonin hjälper oss att bevara, och med glädje minnas, allt det det ljusa han har tillfört i våra liv.

Jag avslutar inlägget med ett innerligt Tack och sänder min kärlek via bokstäver till alla som var med. Mamma - jag och lillasyster finns med dig. Tveka inte att be oss komma ut! Och bjud oss gärna på krogen varje vecka - som vi surrade om i bilen upp till Umeå.:o)

Ramón - Tack för allt - vi ses:o)

På begäran från många som deltog lovade jag att lägga ut Millans egenskrivna/egeninspelade låt här. Klicka på (eller kopiera) följande länk så kan du lyssna: http://goo.gl/RQIH6

Det kanske bara är så enkelt att det är resterna (ränderna går aldrig ur) av mitt gamla "teatraliska" jag som spökar runt igen? Som om jag inte törs tillåta mig själv att vila i något, gott, fint och sunt? Har jag månne ett omättligt behov av att beklaga mig över mina partners och deras tillkortakommanden? Och samtidigt alldeles bortse från mina egna? Förhåller det sig så mäkta simpelt att jag inte vill bli lycklig? Inte vara nöjd? Eller finns det måhända någon relevans och substans i mina ord?

Kanske är allt jag upplever, känner och tänker bara ett enda stort "hittepå" från en själsligt desorienterad (desformerad) kvinna som vägrar ta eget ansvar för sina relationer och växa upp? Ja, måhända är det så att det är jag som är innesluten, känslokall och inte hyser empati för någon annan än mig själv? Alltid jag som alltid trycker och förflyttar problemen framåt genom att uttala lättvindiga fraser i stil med "det ordnar sig"?

Jag hyser full förståelse för människor som inte orkar med mig eller förstår vad jag yrslar om. Jag ÄR jävligt jobbig att leva med och tänker och undrar alldeles för mycket för både mitt eget- och andras bästa. Men vad ska jag göra? Kan man stå i donationskö för en ny hjärna? Ett annat känsloliv? En annan uppväxt, göra om sina val, köpa andra erfarenheter? Fine - då anmäler jag mig direkt! 

För jag är rätt trött på det här. Med att vara jag - i en massa sammanhang. Men samtidigt har jag ingen som helst lust att vara någon annan heller - jo, kanske kika in i huvet på väl valda individer under ett dygn eller så, men nej - det är som det är. Jag bad inte om att få födas - eller så gjorde jag det:o) Mina barn inte heller - eller så gjorde de också det:o) Men allt är troligen precis som det ska vara för var och en av oss. Och det känns ju tryggt att veta - och bra...

Betänk en annan grej! Om det vore så att mina iakttagelser och slutledningar om diverse människor och deras förehavanden visade sig var hyfsat korrekta - på ett plan (ja, ja - allt går att se från alla håll), så borde jag kanske inte vara så lost ändå?

Avslutar ännu ett  dåligt skrivet inlägg med att bokstavligen buga för det outgrunnliga Livet - och lägger strax händerna mot grangolvet och önskar alla en trevlig allahelgonshelg! Nu ska jag sjunga vidare och sedan tända alla ljus i hela huset!

Foto & © Elvira Jacobi

Detta inlägg hamnar alldeles utanför något som helst vettigt sammanhang. Jag är bara ful, gammal och trött. Det kommer inte ens att skönjas en lite finurlig knorr i slutet... Men, jag skyller på att det IGEN faktiskt är lite mycket nu. Och ni (du) som tröttnat på mitt evinnerliga "beklagande" och som inte vill läsa min blogg och anser att den är skit - gör er (dig) icke då heller så stort besvär med att kommentera! För slit & skit har jag nog av, och jag orkar inte att publicera mer än min egen dynga här...

Antingen har jag har fått löss från skolan, eller så kliar det bara i största allmänhet i huvudet. Försöker sjunga - i min nu äntligen fungerande studio, utan sub-bas. Och inser att jag låter som en gammal kråka efter att inte ha sjungit på flera månader på grund av influensa, tidsbrist och skoljobb.

Nästa fredag är det begravning för min fina styvfar. Millan har skrivit en underbar sång till honom som ska spelas upp från CD. Är mäkta stolt över min äldsta dotter som spelat in och gjort så gott hon kunnat i sin lillstudio. Vid tillfälle kanske jag lägger upp låten här. Om hon godkänner det. Själv har jag skrivit ett litet brev till honom, men vet inte om jag törs lägga det vid minnesbordet... Om min saknad. Fastän mammas såklart är tusenfalt större... så det känns gement på något vis...

På tal om det - det är inte klokt hur mycket jag saknar alla mina tre "stora" döttrar som flyttat hemifrån. Jag saknar deras stingslighet och sjuka humor! För att inte tala om mitt barnbarn... Allt händer för fort i livet just nu. Kvar "hemma" är endast lillnosen. Med sin nya kompis som jag kanske blir extramamma till. Vännen är nio år och bor här väldigt ofta. Sen är det ju katterna - en story för sig. Tusen hyss och en massa merjobb - men söta när det beger sig;o)

Osammanhängande inlägg?  Visst! Jag skrev ju det.

Soluppgångarna här - obeskrivliga - synd att jag inte har en vettig kamera att plåta dem med...

Åh, hur jag vill att alla jag tycker om kommer hit och bor och äter och sover! Känner mig otroligt ensam här ute. Och fruktansvärt ledsen. Jag vaknar minst fyra, fem gånger per natt. Går omkring, kontemplerar, funderar, skriver på något inlägg jag ändå inte sedan publicerar. Tittar på stjärnorna, ser alla olika gryningar, öppnar fönster på grund av febervallningar (när jag sover ensam i något rum), och hör vågorns brus. Och blir ännu mer ledsen för att jag inte är så glad över detta som jag trodde jag skulle vara. Visst, flunsan har tagit riktigt hårt i höst, men det är ändå som om jag inte riktigt kan ta in den underbara miljön som detta boende faktiskt innebär.

Vart tog allt det goda vägen? Och varför är jag inte förmögen att göra något åt någon annan än mig själv? Om ens det. Varför blev 2011 ett sådant sorgens år för så många?

Evt på återhörande - men nästa vecka blir tung på många sätt...

"Tro inte på allt du själv eller andra säger"./Gina

Ps: En liten avslutningsknorr kan vara en uppmaning att läsa Martin Svenssons böcker! Sagolik ordkonstnär - alldeles otippat! Håller på att totaldissekera en av hans låtar som följde med första boken - och hoppas han inte stryper mig. Vill gärna göra en duett med honom trots att jag bytt ut halva texten;o) Han lovade mig åtminstone fria tyglar:o)

Nej. Just nu känns det inte som jag orkar något mer i hela mitt liv - hur långt det nu månne bli... Är alldeles förkrossad och sönderstressad...

Det har hänt alltför mycket den senaste veckan, med min fina styvfar, barnens morfar, min mammas make sedan 34 år. Försöker på väldigt jordnära sätt lindra hennes outsägliga sorg och saknad... Vet inte om jag kan det... Hon mår sämre än sämst, dessutom är min make allstädes frånvarande och trasig på alla de sätt, bilen gick sönder igen. Försöker låna och rodda (tack söta syster och Tomas), planera för skolan, tröstar en arg, trött och lesdsen Thyra... Säger "smarta" saker för varför vi inte kan bo hemma - hon saknar havet och katterna och sin nya kompis. Jag saknar min vanliga Fredrik, vårt nya liv vid huset som jag knappt hann bo in mig i - mer än att städa -  och önskar att han söker och får den hjälp han behöver. Olivia verkar ha styrt upp en del viktiga saker vilket glädjer en moders hjärta.

I övrigt lever jag och borde väl enligt jantelagen inte klaga... men jag tar gärna själv emot hjälp just nu. Kram och puss! Gina

Foto & © Elvira Jacobi

Min mamma är bara 18 år äldre än jag. Så det kunde lika gärna varit jag som befunnit mig i samma situation. Med tanke på makens sviktande hälsa. Hon har det inte lätt just nu. Hon förlorade nyligen sin mamma och jag min mormor. Igår eftermiddags fick hennes man, mina barns enda kända morfar och tillika min styvfar en hjärnblödning. Han kördes till Umeå och har under dagen genomgått tre operationer. För någon timme sedan ringde en läkare min mamma och sa att det inte fanns mycket hopp, men att man gjorde allt man kunde för att rädda honom.



Foto & © Elvira Jacobi

Jag orkar inte orda mer om alla turer omkring detta förrän jag vet mer (om ens då). Mer än att jag är mer än outsägligt ledsen för mammas och hans skull (han borde fått se huset vid havet). Hon ringde för en stund sedan och grät och undrade vad hon skulle göra med hunden och hela det stora huset... Jag kommer nog inte att vara så tillgänglig på nätet ett tag - det finns alltför mycket annat att lägga den lilla livsenergin jag kan uppbåda på.

Kära mamma - jag och min lillasyster finns. Vi kommer att hjälpa dig vad som än händer. Jag ber och hoppas att allt blir bra, men om inte, så ber jag och hoppas att allt kan bli bra så småningom.

Kärlek och kramar/Gina

Jag har räknat ut, att sedan jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder, har jag bott på 20 olika ställen. Jag fyller 49 år i december. Nä, det låter så klart inte särskilt sunt någonstans, men ödet, familjeförändringar och tillfällen till bra boenden, har gjort att jag ändå valt att packa ihop hemmet, "rycka upp" döttrarna och dra vidare. Men jag kan redan i denna rad lika gärna erkänna - det må icke ske igen! Ty därtill orkar jag inte en gång till. Det sliter upp så mycket från det förflutna, att gång på gång tvingas kasta, rensa, packa, packa upp, köpa nytt, dekorera och placera ut, och sedan i ännu ett fåfängt och desperat försök, skapa ett fungerande hem i någon slags visuell harmoni. Det tär så fruktansvärt på krafterna, och återigen känner jag mig alldeles dränerad. Slut. Ledsen. När jag i själva verket borde vara lättad och glad.

Så är det - trots att jag vid skrivande tangentbord bara behöver lyfta blicken mot panoramafönstren för att se havet och dess oupphörligen skiftande vyer. Tvåmetersvågorna och de piskande regnen vid höststormarna, de rosa och gyllengula soluppgångarna då vattnet är kavlungt klockan fyra på morgnarna, månen, i sina olika skepnader, som vandrar sina sälla färd på den svarta natthimlen för att sakta dra sig till ro bakom tallarna.

Nä, jag är ingen riktig naturromantiker som ni märker. Jag fjantar mig lite bara:o) För faktum är att jag har svårt att på riktigt ta till mig hur vackert det faktiskt är här. Jag har väldigt svårt att förstå att jag faktiskt bor här, och att jag eventuellt har någon slags "rätt" till det. För alltså! Av 580 spekulanter för att köpa detta fantastiska ställe - fick VI HYRA det! För att vi inte hade råd att köpa det. Finns Gud? Isåfall är Gud både vår närmaste granne och hyresvärd!

Nu har vi "småflyttat" i över tre veckor, samt tokflyttat föregående helg. Allt är relativt på sin plats, förutom min och Fredriks studio (han tar gästhuset för det ändamålet). Jag har varit sjuk och hes och idiotförhandlingarna med vår förra hyresvärd pågår fortfarande. Lång story och så dum, att jag inte ens orkar skriva mer än att vi ska betala en massa pengar (återställa det vi köpt från föregående hyresgäst) för att komma ut därifrån, fastän vi hade de perfekta hyresgästerna som vill- och kunde lösa ut oss - vid rätt datum. Vi står med dubbla hyror nu...

Men shit happens. I övrigt - och som känns riktigt trist och tungt, är att Elvira flyttade idag till sin storasyster Millan i Stockholm. Hoppas och ber att hon får det bra där, och önskar hon kommer hem och bor här när hon ska plugga på distans:o) Men jag vet ju att Millis kommer att ta hand om henne:o)

Kul var att Olli, kom hit idag med sin nya "sambo"? Hon som bara "stuckit hemifrån" och skulle "bo på gatan", ämnade ta kontakt och lämpa över/hämta saker till/från vårt förråd. Sådant värmer en moders hjärta. Faktiskt. Så lite. Önskar bara att hon gör det bästa för sig själv.

Och så hela den smått patetiska harangen, men icke desto mindre sann - ja - jag älskar alla mina döttrar - och vill alltid försöka ha en fungerande kontakt med var och en av dem, (det skiljer trots allt 20 år emellan dem) så det blir på lite olika nivåer.

Nu minsann, ska jag lägga mig i den soffa och kolla på Idol som en vanlig Svensson (skillnaden är väl att jag vill sitta i juryn), och troligen vore väl lämpad för det. Puss allihopa!

PS: Om eleverna tycker att det är komplicerat många ingedienser? Jo vars:o) Kolla in det senaste receptet de ska få göra på tisdag. Tog fyra dagar att skriva ihop och jag använde Fredrik som testpilot-lagare nyss. Och efter vissa smärre ändringar och förvirrelser ser nu receptet ut som följer:

Recept kyckling & grönsaker i ugn med jasminris och sötsur sås

Ta fram:

1 vit pajform
1 mellanstor plastbunke
1 mellanstor kastrull
1 liten kastrull
1 skärbräda

Ingredienser:

Kycklingbröstfilé (1 hel, eller 1/2 per person)
Jasminris (högst 1dl per person)
Röd paprika
Purjolök
Gul lök
Blomkål
Broccoli
Passerade tomater
Grekisk/turkisk matlagningsyoughurt
Konserverad ananas
Grönsaksbuljong
Thai sweet chilli-sauce
Sesamolja
Olivolja
Socker
Dragon
Salt
Svartpeppar
Vitlökspulver
Koriander
Ingefära
Kinesisk soya
Citronsaft
Limesaft
Ketchup
Smör

Kycklingen

1. Sätt ugnen på strax under 200 °.

2. Häll i och rör om följande i en mellanstor plastbunke (om ni är få, eller inte så hungriga - beräkna allt på halva receptet):

* 1/2 dl Thai sweet chilli-sauce
* 1/2 dl youghurt
* 2 msk olivolja
* 2 msk sesamolja
* 2 msk kinesisk soya
* 2 kryddmått svartpeppar
* 1/2 tsk vitlökspulver
* 1/2 tsk salt
* tsk limesaft

3. Skär i lagom stora bitar/skivor:
* 1/2 paprika,  
* 1/2 gul lök
* 1/2 blomkål (eller så mycket ni vill ha)
* 1/2 broccoli (eller så mycket ni vill ha)

4. Lägg kycklingbröstfiléerna och de skurna grönsakerna (punkt 3) i pajformen.
Häll på blandningen från plastbunken och rör om så att allt gojsar ihop sig.
Skjuts in i ugnen ca 40 min! Ställ klockan på 20 min - ta ut formen och vänd på allt - grilla i ca 20 min till!

Sötsur sås

1. Ta fram den lilla kastrullen. Lägg i 2 msk smör. Sätt inte på plattan ännu!

2. Hacka 1/4 dels purjolök, 1/4 del av paprikan samt två ananasringar jättefint och häll i kastrullen.

3. Häll också följande i den lilla kastrullen:
* 1 tsk vitlökspulver
* 2 msk citronsaft
* 2 tsk socker
* 1 tsk dragon
* 1 tsk grönsaksbuljong
* 1/2 tsk svartpeppar
* 1 kryddmått koriander
* 1 kryddmått ingefära
* 1 msk kinesisk soya
* 2 msk ketchup

4. Sätt på plattan och rör runt tills det kokat ihop - ca 5 min.

5. Häll sedan i 1 dl passerade tomater och 1/2 dl Thai sweet chilli-sauce och låt puttra på mellanvärme tills allt annat är klart för servering. Häll eventuellt i en skvätt vatten om såsen verkar för tjock.

Jasminris

1. Ta fram den mellanstora kastrullen och häll i högst 1 dl ris per person - beroende på hunger.

2. Fyll upp med dubbelt så mycket kallt vatten som ris.

3. Häll i 1 msk olivolja.

4. Sätt plattan på högsta värmen och koka riset i ca 10 - 15 min. Rör inte om!  Obs!  Sänk värmen när det börjat bubbla till mellanvärme. När riset inte har något vatten kvar och verkar klibbigt - dra av kastrullen till en kall platta och låt stå med lock fram tills servering. Evt kan man hälla på en skvätt vatten om det blivit för torrt.

5. Diska under tiden och duka. Smaklig måltid!

Nu hörrni, är jag riktigt, riktigt trött. Ja, gammal. Har ont överallt, är sjuk och ledbruten. För fet - nej, inte nu längre... Har hållit på med flytten i nära på två veckor, målat om och tapetserat på nya stället, kört kartonger nästan varje kväll och satt upp och skruviluvat allt dekorationstrams jag tydligen behöver dra med mig i den 20:e flytten, haft krismöte med en av döttrarnas lärare, packat, burit till förbannelse, planerat och haft diverse lektioner på nya skolan, saknat mina vänner och försökt hinna med att äta, sova, kissa, bajsa och kontemplera... Det sistnämnda får vänta tills dess att allt är klart vid det lilla huset vid havet. Jag vill ju bara skriva! Och stå på scenen igen. Och det är väl inte så illa, mitt i all turbulens, att ha kommit fram till det:o)

I övrigt är jag sjukt stressad av att vår, än så länge, nuvarande hyresvärd har joxat till det så pass illa, att vi måste lägga ut 20 papp för att komma härifrån. Mer om denna lilla händelse kommer framöver, och advokat lär behöva anlitas.

Eftersom Bredbandsbolaget aldrig kan lova när de kan ge oss lina igen, kan det dröja innan jag skriver något mer. Detta är givetvis inte intressant för andra än de som följer min knäppa blogg med intresse:o) Puss!

/G - möjligen för evigt utloggad;o)

Denna dag är på det stora hela egentligen obeskrivbar, så varför jag ens orkar bemöda mig med ord på ord, får förbli en gåta... Foten är uppsvullen och blågrön efter 10 000 steg enligt stegmätaren som vi fick på Norrportens kick-off i helgen. Jag har ändå lyckats genomleva tre söta åttor/grupper med lax i ugn med chilli, lime, kokt potatis, fräsch sallad och kall vit sås med rödlök och dill. Det här låter säkert som en baggis, men jag förutsåg inte berget av mat jag hade beställt och skulle dela upp och lägga ut i varje kök innan lektionerna i morse, de tunga soppåsarna efter varje dito, all disk och städning som blivit kvar efteråt, då ungdomarna måste hasta vidare till andra lektioner, mentortider eller skolbussar hem.

Men jo, det är kul. Jätteroligt, känner att det är ett menigsfullt arbete - och jag går definitivt ner i vikt. Desvärre hade jag inte förutsett alla de slöa knivarna och skär-olyckor som drabbade fyra av eleverna i den första gruppen:o( En blödde så rejält att det blev tre turer till omplåstringscentralen, men han förblev vid gott mod och hjälpte till i den mån han kunde i sitt kök, med en hand.

Jag upptäckte också att alla formar, vitlökspressar, rivjärn, glas, gafflar, tallrikar - ja typ allt - får "fötter" under en dag! Har ingen aning om hur många gånger elverna frågat mig var olika saker finns, och jag svarat att jag faktiskt inte vet - "leta please"!... Trist att behöva säga det när jag så snyggt hade beställt och placerat ut allt i varje kök. Ett av dem saknar nämligen diskbänk och måste dela med det närmaste, sedan finns det bara en kyl och frys som jag delar med 4-5:ornas lunch och cafégruppen. Lite smått jiddrich...

Dessutom ramlar de två diskmaskinerna ut på golvet och eventuellt över någon, om någon inte tar emot dem... En kille fick en skåplucka i handen, och fortfarande saknas det handtag till över hälften av köksluckorna, samt lådhurtsar och hyllor överallt. Cobi har beställt saker även idag. Hoppas att rektorerna inte kommer att lessna på mig. Ty jag torde bli riktigt dyr i drift! Men å andra sidan får de fyra bra utrustade kök och en fungerande hemkunskap:o) Det är väl värt en del det med:o) Satte även alla äckliga handdukar på tvätt i eftermiddags, men insåg att ingen tumlare fanns. Så jag får åka extra tidigt i morgon också för att hänga dem... på nåt... Hoppas det inte regnar.

Nej - jag borde kanske inte klaga - det kunde absolut ha varit värre. Men jag vill att mina lektioner ska fungera på ett bra sätt för eleverna och mig. 80 minuter är alldeles för kort tid för HK om alla ska kunna hinna njuta av det de lagat. Å andra sidan är 80 minuter för lång tid för musiklektionerna. Jag får dra även det för ledningen... Men det är - som tidigare skrivet - en alldeles underbar skola! Och jag är supernöjd med tänket och upplägget i sig.

Ja, men sen då. Körde bil till och från Thyras skola och ut till Ön i två timmar. Anlände till hemmet där "någon" borde laga mat, fast jag sa att ”någon” inte orkade, (gissa vem som gjorde potatis & gräddig purjulökssoppa och våfflor med vaniljgrädde och hallonsylt?)

Mitt i alltihop kom Fredriks syster, hennes två barn och Fredriks två barn, samt en kvinnlig präst som ville kolla på lägenheten. Jag tror inte hon vill ha den - för det är omöjligt att bilda sig en uppfattning om hur en bostad ser ut med 12 personer yrslandes samtidigt omkring.

Lilian kan inte ta vår bostad på grund av för många MC:s, Robban har vi inte hört av - så nu - kära läsare! Vill någon flytta in här i nästa månadsskifte blir det smått brådis:o) Kolla in här!

https://picasaweb.google.com/112525778603211853620/Hemmet?authkey=Gv1sRgCO-Z6Jn6-7_NmwE

Pöss så länge!