Jacobi

Vad är det som gör att vissa människor ständigt känner att de återkommande måste ljuga? Jag har aldrig fattat själva vitsen med det, men försöker inte desto mindre förstå mekanismen bakom det hela.

Kan det vara så enkelt att de inte har det allra renaste mjölet i sin påse? Eller är det för att de behöver projicera sina egna tillkortakommanden på andra - en omedveten önskan att "komma undan" med något de inte tål hos sig själva? Eller vill de bara skryta lite sådär allmänt, verka något lite bättre än de egentligen är?

Varför ljuger föräldrar för sina barn? Varför ljuger barn för sina föräldrar?
Den sitnämnda företeelsen är ganska lätt att förstå. Det handlar i de flesta fall om frigörelse. Att vilja ha något eget, något som ingen annan vet - och i synnerhet inte ens föräldrar. Och det är väl gott så. Men det faktum att föräldrar ljuger för sina barn, som till stor del är "allseende" och "allförstående", köper jag inte någonstans. Det skapar alltid sår och i bästa fall läkta ärr i vuxenlivet. Ärr som man bär med sig som förälder till sig själv.

Men - vad i hela friden är det med mig som gör att övervägande av de så kallade "vuxna" män som jag haft relationer - och bott ihop med, varit notoriska lögnare? Jag är ju både en sanningssökare och en dito "sägare". Jag har på fullaste allvar trott och hoppats att mina partners sett och tagit in det. Det som är så pass signifikativt för just mig. Ja, precis som i mina låttexter, har jag alltid fläkt ut mig som en löjligt öppen bok, aldrig känt att jag haft någonting att dölja. Alltid stått med "varningsskyltar" och smått basunerat ut " såhär har det varit för mig, och såhär är jag idag". "Gå nu om du blir rädd"! Men de gick inte.

Istället blev jag ljugen för - från smått till stort. Ofta dubblekollad i dator, brev och specifierade telefonräkningar.

AXPLOCK:

* Jag går till skolan/jobbet nu älskling = Jag lånar femtiotusen av min morsa för att jag skäms för att jag inte ens gått dit. Och sedan får du betala.

* Jag kollar din mail minituöst för att jag tror du är otrogen = Jag är själv ute och dejtar allehanda damer hela tiden. Dessutom såg dina barn alla 600 bilder där jag la ut mitt kön på dejtingsajter.

* Jag har slutat röka = fan, att du hittade mina cig i jackfickan när du letade efter en tändare.

* Jag har lånat en fem-strängad bas för vår inspelning = Jag lämnar inte tillbaka den till ägaren utan säljer den i Stockholm.

* Jag kör dig dit så du kan göra ditt jobb = Samtidigt tänker jag hota med att köra ihjäl dig, åminstone kasta ut dig ur bilen mitt i natten, utan jacka, väska och pengar. Stod på en mack och grät.

* Jag stöttar dig i graviditeten...men här... Det skulle bli så många stjärnor till och jag orkar inte skriva mer nu. Bok. 

Jag har i duktig kronoligi jämt bemödat mig om att berätta allt dumt - både det jag och andra tillfogat mig och sig själva. Därmed har jag också blivit "dödens trött" när jag gått in i en ny relation, eftersom att jag "måstat dra allt från början" ännu en gång. Det har känts som att - "nä inte igen". Jag har helt enkelt blivit så less på min egen historia om mitt liv. Nu vill jag leva på riktigt. Det är nog bara Fredrik, min ljuve make, som till fullo köpt och accepterat mig och mitt tänkande och varande.

Men fortfarande blir min förvåning och tillika sorg så stor, när jag gång på gång bemöts med lögner.

Jag har faktiskt, i perioder i mitt liv, medvetet undanhållit sanningen. Detta i de fall jag tvingats utstå misshandel och övergrepp, och då endast med syftet att andra inte skulle behöva ta illa vid sig. Tillfällen när min sanning varit alltför otrevlig för folk att höra eller bära.

Det kan nog verka som om jag är lite arg ibland, men det är kanske inte helt obefogat!:o)

I övrigt ljuger jag endast i de fall lögnen överträffar verkligheten - och det gör den aldrig. Tro mig.