Jacobi

Foto & © Elvira Jacobi (besök hennes fantastiska fotoblogg på http://vivalavita.blogg.se)

Det är kanske inte för inte som man säger "vad sjutton också"!?

Alla som inte avlidit innan denna ålder har vid någon tidpunkt varit sjutton år. Min mormor var sexton och då väntade hon sitt första barn - min morbror (sju år äldre än min mamma). Min mor var sjutton när hon blev gravid med mig.

Jag har också varit sjutton år, men då ogravid. Jag födde min första dotter vid en ålder av tjugoett. Hon är idag tjugofem och har en son på två år, men även hon har varit sjutton. Jag har två döttrar till - en på arton och en på sexton, och ytterligare en "sladdistjej" på fem som - tack och lov - inte blir sjutton på ett bra tag till.

Detta tal - denna ålder som får mig att kastas tillbaka till en tid då man var någonting mitt emellan barn och vuxen. Trots att man ville vara stor och visste allt. Och allra bäst visste jag när jag var mellan tjugo till tjugofem år. Minsann! Jag lovar! Jag försökte till exempel få min mamma att förverkliga sig själv genom att ge henne akvarellfärger och block. Anmälde även henne till en av de kurser jag höll på det studieförbund jag då jobbade på som estetansvarig.

Jovisst - hon gick väl på sina klasser och målade en del snygga akvareller - men fan vet om det gjorde henne lyckligare. Jag tyckte bara att hennes liv verkade så futtigt. Precis så som jag gissar att de äldre av mina döttrar tycker att mitt liv ter sig idag. Okay, de vet väl i bakhuvdet att jag var nån slags halvberömd "artist" när de var "typ pyttesmå" - men det räknas ju inte nu för dem. Även om jag är rätt aktiv fortfarande:o)

Jag har således alltid fortsatt enträget med det jag känt att jag kunnat bäst, och det önskar jag att mina barn också gör, oavsett om det för stunden är "inne" eller inte - och oavsett vad jag tycker.

Jag blev motarbetad hemifrån (från mammas håll). "Pappa" sluddrade mest om att jag borde lära mig vad jantelagen innebar, och att jag var alldeles för lik mamma för att duga till något. Jag kom in på musikhögskolan i Arvika efter nian med toppbetyg i alla ämnen. Men det ansågs vara bättre för mig att gå på 2-årig Social linje "för att ha så mycket som möjligt att välja på sedan". För "musik är ju inget att satsa på".

Jag beordrades hem under en tågluff. Jag hade jobbat under flera somrar på bl.a vårdcentralen för att finansiera mina resor. Via poste restante-brev från mamma så tvingades jag åka hem för att gå på lärarhögskolan/förskolelinjen. Jag som ville bli antingen musiker, hjärnkirurg eller barnmorska:o)

Lärarhögskolan i Härnösand på den tiden var en värdelös och meningslös utbildning på alla sätt; dåliga lärare och inget nytt under solen... Men å andra sidan grundlade jag min första självkänsla där, eftersom ingen visste hur utmobbad jag varit innan. Sen har jag haft turen att nyligen ha fått kontakt med två fantastiska människor från den skoltiden - nämligen Kerstin och Björn. Så bara av den anledningen var det väl värt det:o)

Nåväl. Mellan femton- och artonårsåldern hade jag startat ett par tre band där jag skrev musik, text, spelade keyboard och sjöng. Jag var imbecill, kärlekstörstande, promiskuös, gränslös (gjorde saker som ingen fick eller ens idag fått veta). Jag var förälder till min "förälder" - innebärandes att ta hand om min alkoholiserade "pappa" varannan vecka; gömma bilnycklar, kolla upp min lillasyster, laga mat, tvätta, hålla undan, torka spyor och piss, hälla ut sprit, ringa till hans jobb och "sjukskriva honom".

Varannan vecka var jag "hårt hållen" hemma hos mamma, med strikta tider och regler. Trots detta fanns det en slags trygghet i att vara där. Fick till och med lov att inreda en replokal för mina band i deras stora hus.

Men samtidigt skapade varannan vecka-vistelserna givetvis ett utrymme för att göra dumheter. Jag kände mig så ensam, desperat, tjuvrökte, svälte mig, åt för mycket och tvångskräktes, skar mig, hade inga tjejkompisar, utan mest tillfälliga pojkvänner eller ragg. Det är år jag skäms över när jag i text tar upp det, men jag har fått riktigt bra hjälp i omgångar för att förstå orskerna till mitt beteende. Och jag har förlåtit både mig själv, "pappa" och mamma.

Man mår bäst så. Jag ville inte gå och bära på skuld, skam och hat, och musiken och mina texter har varit till stor hjälp för mig. Att jag har kvar de två sista exen - dock med helt olika problematik - att berabeta. Tja - det är väl till viss del det som kommer att skönjas på kommande platta :o)

I början av detta inlägg skrev jag att vi alla - barn, mödrar och mormödrar - någon gång varit sjutton år. Därmed inte sagt att det skulle finns någon direkt gemensam nämnare annat än åldern. Förutsättningarna har ändrats avsevärt under decennierna för oss kvinnor. Och det har såklart alltid varit omvälvande att bli tonåring.

Så vad blir nu kontentan av detta? Kanske hur jag ens kan uppröras och förvånas över mina tonårsdöttrars tidvis förvirrade och nedstämda tillstånd. Deras omotivation. Deras tvära humörkast. Deras famlande efter sitt eget jag... Att de inte vet vad de "vill bli"...

Men kära någon -  det vet inte jag heller!  Det kanske bara räcker med att vara och göra gott?

Jag hoppas och tror jag väljer rätt nu - efter snart femtio år på jorden.

Åh nej, det är inte lätt att leva. Inte så himla ofta - för de som känner efter. Och särskilt inte som tonåring.
Jag hoppas de förlåter att jag satt dem till livet - lika mycket som jag hoppas att de är glada för att jag gjorde just det:o)

Love/G