Jacobi

Foto & © Olivia Jacobi

Wooooh!!! Idag har ja varit å shoppat mat och annat på willys och ja köpte världens fränaste och snygga termo pants som bli jätte bra till vintern som facktiskt snart är här:o) Fasst igentligen hatar ja vintern men man måste ju endå för bereda sej:o) men ja köpte både lila och svarta som nog passar till gabberoben:o)

i dag tog jag en sterkande prommenad till bilen i det fina höst vädret för att hämta thyra från skolan:o) käns så bra att röra på sig lite grand när man annars lixom bara sitter still på dator stolen och typ skriver nåt:o)

å i morse borstade jag tänderna med värdens bästa tankräm. det blir lixom så fräsht med den här blå pepsodenten som ger vita tänder och har glömt vad den heter . men man känner sej lxom piggare på nåt vis.
sen har vi haft skit god mat IGEN! Ja gjorde äppel pannkakor med äpplen å kanel å guuud va allihopa älskar dom! tro ja ska göra om dom fler ggr:o)) ikväll ska ja fösröka hinna med å se på hollywod fruarna och kanske ska ja skriva lite mer i blogen. jag har så mycket som ja vill ha ut typ. annars har det varit en ganska bra dag och jag verkligen älskar jusåklart mina barn för dom är det bästa jag vet fasst det vet ju alla som är mammor själv!

Ä skit glad för jag har just betalat räkningarna på datan å äntligen i tid fasst det ä min gubbe som igentligen betalar. på riktigt alltså. Senatt ja vill gö det as mycket sen det vet han men säger inte så mycke. om det. asså

Vi har ialla fall ett jätte mysigt liv ihop och ja känner att ja kan utvecklas å köpa det jag gillar utan att han bli sur för han tyccker ja ska ha det besta hela tiden för ja tror faktist han älskar mig på. riktigt.

Å så dom hära jupa tankarna har han lixom lärt sig leva mä å de käns så fint från hans sida facktiskt

nu bara puss&krampå allihopa som läser min blog
Puss%kram/g

Jag har nog inte riktigt förstått vad som får en blogg att generera intresserade läsare och därför ville jag göra ett litet, fånigt experiment:o) Kanske det är bra för mig att småträna lite innan påhoppen i boken;o) Tell me if I go over the top sas;o) Inte flygbolaget då:o)

Foto & © Olivia Jacobi

Världens bästa arbetsbyte måste vara att byta lite kråksång mot fresh cousine! Sånt händer bara i Cobis värld!

I afton har vi, Lilian och Fredde, hamnat i Nirvana. Vi har i denna varma boning avhandlat allt från damp/fisk till klassiska/moderna ackord. Vi har avnjutit kofta, ristårta toppat med råstekta pärer (japp, i Norrland heter det pärer), ljuvlig sallad med ostsås och smarrigt rött vin. Till dessert bjöds en kulinarisk kullerbytta i form av hemgjord limeglass med äppelkanelkompott. MUMS!

Detta öppnade våra sinnen och visioner på ett mycket djupt plan. Innan vi visste ordet av hade både Fredde och Lilian konstaterat att damp färgat vår uppväxt och format oss till de fantastiska individer vi är idag. Åtminstone tycker Cobis att vi är hyfsat ok… Garanterat hade de inte hittat mer entusiastiska gourmetälskare! Vi älskar Ginas mat!!! (Gussie hade helt klart kvalat in, men hon är i hufvudstaden och får skylla sig själv, he he).

Nå, det var ena delen av byteshandeln. Sen blev det grovjobb! Nu snackar vi falsett hard core, musikteori från helvetet i galen Cobianda. Ingen lek för två stackars leadsångare som är vana att få sväva ut fritt efter egen kreativitet. Helt plötsligt fångas vi i denna bur av strikta regler som vi vet generar magisk musik. We're not worthy! (buga, buga, buga)

Nu orkar vi inte hårdjobba mer. Nu minsann skiter vi i det här och jammar en sväng i stället… Vem vet - vi kanske skapar en ny hit ;)

We'll be back!

Fredde & Lilian

Nu har jag fått/hittat tillgång till fruns blogg, och här ska skrivas! Sporadiskt, tvångsmässigt eller avreagerande, vet jag ännu inte, men det öppnar ett helt nytt forum för mig att få uttrycka mig.

 

Hett filmtips! Vill ni skratta ihjäl er åt en rulle från -95 som ska
föreställa -87 (av nån anledning) så kolla in denna med Julianne Moore:
http://www.voddler.com/movie/info/2756631855430658993/safe/ - gratis
på Voddler! Hon är, och har aldrig varit någon favorit;o)

Ett fullständigt frosseri i 80-talsmode, innehållandes mintgröna, laxrosa, storblommiga och volangprydda
klänningar med axelvaddar, sönderpermanentade hår och upptuperade luggar.
Männens byxor slutar i brösthöjd och har en passform som inte avslöjar något mer än ett eventuellt brett arsle (om de ens har något).

Soundtracket består enbart av taskiga stråkljud från en Juno 6:a. Varje scen är i stort sett filmad med en kamera,
så man hela tiden får gissa sig till vem som säger vad. Sen har vi då dialogen, som varken hänger samman med bild eller story. Men å andra sidan finns ingen story, så det är ju kanske lika bra det!

Vi trodde att filmen hade ambitionen att visa hur miljöutsläpp och dess konsekvenser påverkar människor. Samtidigt som den ville spegla den utsatta människans psyke och diverse sekters påverkan och förmåga att hela den sjuke, men se där lyckades varken skådespelare, manus eller regi övertyga någon. Ett sabla michmach! Inget berör!

Det hela blir så löjeväckande att vi funderar på att ladda hem Barbarella istället:o)

Slutsatsen är att denna även borde klassas som kultfilm!

Foto & © Elvira Jacobi

Ja. Jag har nu bestämt mig för att försöka skriva en roman, med allt vad det innebär. Både jag och ni kommer troligen att bli besvikna. Det är lite som att föda barn för första gången, fast långt mer komplicerat. Man måste även använda hjärnan! Oj, oj, oj!

Men under tiden tänkte jag att ni gärna får hålla denna blogg öppen och igång, med inlägg, teman - ja, alldeles som andan faller på:o). Och jag kommer säkert att svara på det jag känner för också.

Jag har haft en liten maildiskussion med en mycket duktig, och i "etablissemanget" erkänd författarinna de senaste två dagarna (har läst alla hennes böcker). Och därmed förstått att jag kan skriva vad "i helvete jag vill", utan att bli stämd:o) Precis som hon gör. Och alltid gjort.

Tack Bunni! Och tack ni som läser! Nu gör vi något på min lilla cyberplats till något bra, va!?

Kram / G

Yes! Jag skriver klart låtarna under tiden:o)

En synnerligen trevlig helg har passerat. Igen! Jag inser att jag har tur! Som redan har, och träffar, nya (gamla) fina vänner:o) Det enda tråkiga med det är att jag kommer att mista dem, om inte jag dör före.

På fredagen kom vår godisar Gussie och Fredde hit med sina fyrbenta vildingar och vi spelade "Vem vill bli miljonär?" (och det ville ju alla bli!) på X-box, eller vad tusan det nu heter. Även en box rött stod bredvid och tömdes efterhand. Ingen kom längre än till 50 000 pix på egen hand, så efter ett tag struntade vi i att vara fyra spelare, vi liksom samkörde. Efter ytterligare en stund tröttnade jag och tvingade Fredde att "laga" sin ledande körstämma på nya låten istället. Och det tror jag han gjorde med bravur. Ska strax klippa hans insatser och kolla. Om jag orkar. Fredrik och Gussie satt under tiden och viskade och fortsatte sitt närmast maniska uppdrag - att vinna storkovan. Som mest kom de väl upp till 400 000 kronor.

Vid halv två tog jag mitt täcke och min kudde och drog mig in till Olivias rum, det tystaste i hela lägenheten, eftersom hon sov hos sin far. Gussie slocknade i soffan något senare och övriga Fredrikar hade "kalas" till 7.00! Något jag inte hade vetskap om.

Det var kanske inte särskilt konstigt att jag inte fick någon som helst kontakt med maken dagen därpå. Han svarade förvisso, men mest grymtande han. Och ibland några sammanhängande meningar... fast mest ofattbara. Jag försökte från nio-tiden att väcka honom, men gav upp vid halv två och tänkte att nu åker jag och Thyra själva iväg till Skatan. Till Kerstin och Bengt alltså. Vi hade sedan en vecka tillbaka bestämt att vi skulle komma dit och göra maten tillsammans. På utvägen skulle vi kika på Max Magnus Normans lägenhet, då det kanske kunde vara en variant för oss med tanke på boytan, och studion. Det var det inte - men vi ska försöka kränga en riktigt häftig målning till Fredriks arbetsgivare.

Whatever - när jag inte kunde få liv i mannen skickade jag ett par sms och bad om ursäkt för att "vi blir ett par timmar sena". Och det här tycker jag är jättejobbigt, ledsamt och pinsamt. Att Fredrik och jag missar så mycket tid på hans lediga dagar, eftersom han helst av allt vill sova. Jag tror det kommer att bli ett ännu större problem framöver om vi inte hittar ett sätt att lösa det på. Snarast. En slags halvvägsdeal. Fast det verkar som att han inte tycker det är ett problem. Rädd här. Och väldigt nygift.

Nåväl. Vi kom fram till Skatan vid halvfemtiden. Cobi gjorde mat tillsammans med Kerstin. Vi åt. Det smakade väl okay, fast jag tyckte jag misslyckades med både köttet, potatisen och såsen. Jag kan bättre! Än så(s)!

Kerstin och Bengt är fantastiska människor, och jag är så glad att vi fått kontakt igen. Efter trettio år! Men - de hade fått hjärnsläpp... (ett oöppnat spel i present för ett år sedan). Och jag med hjärnbrist förlorade halva hjärnan och satt inne på psyket flera gånger. Jag kom inte ut förrän jag hade fått ordentlig gruppterapi och blivit helt botad. Det kändes väldigt skönt. Bengt fick ju terapi av mig en massa gånger, men eftersom han verkar otroligt stabil och "grounded" kom han ju ut ur sessionerna gång på gång:o) Det blev en lång natt, och vi, förutom Kerstin, kom väl inte i säng förrän vid 5-tiden på morgonen. Lite skämsigt när man är gäst, att ens dotter är uppe med tuppen och Kerstin tog hand om både henne och barnbarnet som kom och hälsade på...

Jag bad en stilla bön att Thyra inte skulle berätta för fröknarna på förskoleklassen att mamma, Fredrik och hennes kompisar varit på psyket flera gånger i helgen... Kerstin försökte mörka till det hela genom att säga att ”det är där de säljer cyklar”. Thyra tycktes köpa det för tillfället i alla fall:o)

Jag körde hem till stan på söndagseftermiddagen för att laga mat. Mina fina tonårstjejer hade redan gjort pankisar, till Thyras stora glädje:o) Sedan behövde jag däcka en stund. Jag vaknade vid 22-tiden och hittade då en lapp skriven av Fredrik. Där stod "Jag har gått till Knaust för att hälsa på min syster som gift sig med Kenth idag". Jag blev så upprörd att jag skrev svar på lappen istället för att messa först;o)

Sedan slängde jag osminkad på mig några paltor och greppade en väldigt hög och stor, svart vas med höstväxter jag plockat från mammas trädgård och rusade iväg för att gratta dem. På en fin svit blev vi kvar en god stund, tårar trillade, glädjetårar såklart, champangen flödade och jag tyckte vid flera tillfällen att det var "dags att gå hem nu Fredrik". Deras bröllopsnatt och så vidare...

Jadå vi gick... till hissen tror jag... sedan ramlade vi ihop i en hög för att jag snubblade på trottoaren hemma - ett kvarter därifrån. Både jag och Fredrik har missklädsamma blåmärken idag.

Det var en tung, men mycket minnesvärd helg och jag vill verkligen tacka alla inblandade för inblandningen av oss - men måste också dessvärre meddela att nu blir det nog några lugna helger:o) För min del.

(Jo! Kerstin! Gåtan är löst! Det par du pratade med var Elviras far och hans nya kvinna;o)

Foto & © Elvira Jacobi

Och fulare. Och argare. Tröttare visste vi redan. Maken jobbar som vanligt dubbelt för att ha mig hafsande här. Möjligen för att jag eventuellt kan komma att skriva mer bra musik. Eller värka fram en bok. Och för att jag, för hans lön, handlar råvaror och lagar god, god mat - vilket han tydligen är den ende, förutom jag, i familjen att uppskatta. Eller kanske för att han typ... älskar mig?

Men, han blir ju inte direkt glad när dotter 3 stjäl mina cigaretter gång på annan - så att han känner sig tvingad att springa och köpa nya mitt i natten eller sju på morgonen. Och det är sannerligen inte okay!

Jag tar striden - hon nekar - såklart. Fredrik tycker jag måste gömma paketen bättre. Jag gömmer och gömmer, och glömmer var jag gömt dem. Och jag hoppas för varje gång att jag ska hitta dem på något smart ställe. Jag blir bara så förbannat arg!!! Jag vill ju inte röka själv! Det är äckligt, fult och så dumt! Jag har massor av sjukdomar som orskats av det! Jag fullkomligt hatar att jag är beroende av nikotin! Så hur skulle jag någonstans tycka det är okay att hon röker??? Inte alls är svaret! Samtidigt vet jag att jag inte kan hindra henne från att göra illa sig själv, men jag har verkligen inga intentioner att subventionera hennes rökande!

Åh, hur jag önskar att Fredrik kunde ta ledningen här och införa ett absolut nikotinstopp. Att själv sluta ha en prilla instoppad bakom överläppen i stort sett under hela hans vakna dygn. Det är ju han som betalar skiten! Vi är nikotinslavar. Jag vill inte förbli sådan, men behöver stöd från alla i familjen - och då vore det ju lägligt om Olivia slutade röka efter bara två års missbruk. Annars fixar inte jag det! Kan det bli en deal? Jag vill fråga henne och få ett ärligt svar. Slutar hon nu - så gör jag det också! Tänk att det behövde gå så här långt!

Host, host, host, host...

Fortsättning följer...

Foto & © Elvira Jacobi

Borde ha startat en cirkus för länge sedan... För mycket har varit både roande och oroande...

Jag hade det lite "yrsligt" som barn. Det var väl inte så särskilt skoj och upplyftande i skolåldern heller. Jag var totalt utmobbad. Men det tycktes inte hindra mig från att ändå vilja sticka ut ur mängden genom att klä mig som en komplett galning. Vad sägs om hemsydda v-jeans med blå, blombroderade platåskor i siden där klackarna var gjorda av bast. Detta kombinerade jag med röd- och vitrandiga tåstrumpor och en apful, kortärmad, limegrön silkespolo. Som grädde på moset brukade jag bära en vit hemvirkad poncho runt halsen och ansiktet var ljusrosa (av nya Clerasil med "hudfärg" - dock inte min) i mitt fåfänga försök att täcka de bölder och finnar jag hade hundratals av i högstadiet. Nej, jag var så långt ifrån en vacker syn man kunde komma. Tyvärr, eller kanske tack och lov, har jag bränt alla bilder från den tiden så jag kan tyvärr inte lägga upp något här i bloggen för att bevisa sanningshalten.

Millan var likadan när det gällde kläder. Hon hade ingen hejd på sina utstyrslar. Det var allt från gula kycklingkostymer med barndgula ankfötter, till grälla huvudbonader som fick folk att halvt vrida huvudet av sig. Hon försökte även att sälja gråstenar utanför ICA, med parollen att "min mamma är Gina Jacobi och hon har inga pengar". Men allt detta fick ett abrupt slut i typ i mitten av högstadiet, då hon ville vara lika mainstream som alla andra.

Själv har jag alltid fortsatt klä mig odd och hippeieaktigt - och blir ständigt lika glad och överraskad när ungarna tycker jag ser hipp ut. Det sker cirka var sjätte år har jag märkt. Det är då de stjäl saker från min garderob och gör räder ner till källaren för att botanisera bland mina gamla scenkläder.

Jag har gjort allt i "fel" ordning. Jag började med att studera till förskollärare i Härnösand, (mot min vilja men efter starka påtryckningar hemifrån). Ett yrke som jag, förutom de senaste åren, innan dess bara arbetade en dag inom. När jag var tjugo fick jag jobb på Sundsvalls Kvartersteater och var en av de tjugo som startade upp hela verksamheten. Efter ett halvt år blev jag gravid - trots att jag åt p-piller. Det fanns två fäder att välja på. Ingen av dem var särskilt önskvärd i vare sig rollen som pojkvän eller far, så jag valde att gå igenom graviditeten ensam. Dock träffade jag en "normal" kille i femte månaden och han har sedan dess funnits och fungerat som Millans pappa.

En vecka efter nedkomsten med henne började min "musikkarriär" på allvar och jag spelade in min första platta 1985 med mitt dåvarande band "Rummet". Efter ett år var allt i spinn och jag gjorde ytterlige en platta i mitt eget namn, på nytt bolag. Under några hektiska år blev jag "kändis" både i min hemstad men också i resten av landet. Inspelningar av tre plattor till, avlöstes av turnéer.

Visst var det väl på många sätt en dröm som gått i uppfyllelse. Att kunna livnära sig på att skriva egen musik, spela in och giga. Samtidigt kände jag att baksidan av hela mediekarusellen blev allt mer tärande psykiskt. Och i och med att jag fick mitt andra barn 1992, helt oplanerat, med en vän som dessutom var dokumenterat steril, valde jag att ta en paus i skivproduktionen. Jag genomgick, på eget initiativ, graviditet och förlossning ensam, även om pappan ofta hälsade på och blev en del av andra dotterns vardag. Och är ännu.

Det gick ett par år och jag startade ett nytt band och efter en tid blev jag tillsammans med basisten. Vi flyttade ihop och blev begåvade med den tredje och (den första) planerade dottern 1994. Tyvärr drabbades jag av en djup depression bara sex veckor efter förlossningen. En depression som varade i fyra år. Det finns mycket att skriva om orsakerna till detta, men det får bli ett helt annat inlägg. Hur konstigt det än kan verka så skrev jag och spelade in en svensk platta under denna mörka och bedrövliga period. Troligen för att jag behövde bearbeta allt som hänt, fast det var inget jag kände då. Den heter "Alla är" och kom ut 1995. Jag tycker inte alls om den idag. Vare sig produktionsmässigt eller själva låtarna.

Jag hann under de mörka åren även "göra bort mig" - ja, det känns faktiskt så - genom att starta och genomföra ett par kulturprojekt som involverade en mängd olika musikaliska resor tillsammans med flyktingar och invandrare i Sundsvall. Syftet var väldigt gott (fick till och med ett Olof Palme-stipendium) men allt urartade i någon slags främlingsfientlighet inom de olika etniska grupperna, och jag stod där som en åsna mellan hötapparna... En av deltagarna vill "rädda mig", men han bröt ner mig ännu mer.

Jag hann åka till Indien med honom och gifta mig både hinduiskt, muslimskt och i Sverige - borgerligt. Han - en psykiskt sjuk, opiummissbrukande, persisk psykolog, verksam på sjukhuset i min hemstad. Vi var gifta i tre månader innan jag tog ut skilsmässa. Självklart visste jag inte hur knäpp han var när det begav sig.

Depressionsmediciner i alla ära - men sannerligen - jag kunde inte urskilja vad som var bra för mig eller inte under den tiden. Det var som om ingenting spelade någon riktig roll i något hänseende alls. Det var inte svart, vitt och allt där emellan. Det var bara grått. Jag gjorde en massa dumma saker som jag har svårt att förlåta mig själv för. Glädjande nog fick jag honom kickad från sitt "arbete" genom att berätta vad han gjort för hans kvinnliga chef som tillika var min terapeut.

Jag slutade med medicinerna. Träffade via nätet en "fan" från södra sverige som hade byggt min första hemsida. "Tycke uppstod" efter ett halvår av långa telefonsamtal. Relationen fortlöpte under några år med långa och otaliga resor. Vi köpte ett hus i Sundsvall. Vad som gjorde att den "sagan" tog slut blir många långa kapitel. Och inte här. Jag kommer heller inte att avhandla vad som hände därefter.
Mer än att det blev mycket svårt. Igen, igen och igen.

Som belöning - för all denna cirkus - eller hur man nu vill se det - fick jag lilltjjejen 2004. Och hon känns som hon bara är min. Och jag tror att faktiskt jag gjort mig förtjänt av henne. Hon var inte planerad - men oerhört välkommen. Hon gjorde mig starkare, att gå vidare från tok till bra. Vilket jag hoppas att mina äldre änglar har gynnats av och någon dag inser...

Och så nu! Jag fyller snart 48 och är nygift! (Måtte det inte bara bli tre månader;o). Jag är så barnsligt glad över där jag befinner mig idag. Även om det inte alltid syns.

Passus: Det är en omöjlig uppgift att i detta format som bloggen innebär, kunna berätta hela storyn och alla detaljer, men jag känner inte heller att det är meningen just nu. Det blir nog en bok. Jag tror faktiskt det. Med all respekt för levande och döda.

Extra roligt är, att jag på mina utskick de senaste veckorna om krönikör/skribentjobb fått 25% positiva svar:o) Dels från en större veckotidning, en ännu större branchtidning, en lokaltidning och lokalradion. De vill alla hitta en form av samarbete. Alltså - då kan jag ju inte vara så dålig på att skriva som jag faktiskt tror och tycker att jag är.

Foto & © Henrik Muskos

Jag borde givetvis ha tagit bilder, men det gick inte. För jag låg bredvid. Och försökte hela honom. Hittade nån liten gammal fraktur på höger revben, men hann inte så mycket längre för det blev lite yrsligt runt omkring i angränsande rum. Det var länge sedan jag praktiserade detta och jag hoppas han har förståelse:o) Jag såg något om "det delade hjärtat också"...

Jo, vi hade således vår fantastiska vigselpräst här i helgen tillsammans med mina fina Gussie och Fredde. Jermunn kom med en alldeles jättelik höstbukett från sin egen trädgård. En kvast som enligt både honom och mig borde ha kostat en sisådär 4000 spänn i butik:o) Ja, den såg faktiskt ut så och den står fortfarande jättevacker kvar och lyser upp vårt vardagsrum!

Det blev en rätt speciell afton. Vi åt en ansenlig mängd mat, som gästerna tyckte var god. Gode gud, vilken tur!
Sedan kikade vi alla på bröllopsbilderna som vår nitiske fotograf David tagit. Bilder som jag bara hade sett en bråkdel av (jag gillade alla på Fredrik, men bara några få på mig).

I takt med att rödvinet gjorde sitt, tyckte jag att det var på sin plats att fråga hur Jermunn visste att han blivit frälst - om han nu ens var det. Varför han hade valt sitt yrke? Vad som drivit honom? Att alltid stå till tjänst som själavårdare. (Man lägger tydligen inte direkt på luren om någon ringer "olämpligt" när man är präst). Det gör man sällan som f.d. artist heller;o)

Han berättade en massa intressanta, roliga anekdoter, tillbakablickar och tänkvärda händelser som format honom till den han är idag. Och då fick jag ju ved under kitteln - i vanlig ordning - och berättade också en hel del saker saker som jag varit med om och tänkt på och gjort. Jag blev senare lite orolig att jag skrämt honom med allt förtroende jag visat, men han sa också att han kunde känna om folk har gränser och känna in någon annans gränser. Så... jag hoppas och tror vi ses igen för inspirerande samtal:o) Och god mat!

Passade på att spela upp lite låtar från gamla album, bland annat "Jag ser inte gud - för alla präster". Vi samtalade om andlighet och religion. Eller var det kanske mest jag? Troligen... I alla fall så kändes det oerhört befriande att få tala med en man i kristendomens tjänst, som varken är inskränkt eller dömande. Jag har nämligen haft ett antal vänner som hänfallit åt enfaldigt dyrkande och nitiskt följande av olika läror. Vissa av dem har jag totalt tappat kontakten med på grund av att de fått något smått robotaktigt i blicken (de kallar det frälsning), och de gånger vi försökt umgås alltid citerat bibeltexter.

Jag har gjort fullständigt korkade saker under mitt liv. Hädat (som det kanske kallas). Sådant som jag djupt har ångrat, saker jag bett om förlåtelse för. Saker som jag innerligt önskat att andra bett om förlåtelse för gentemot mig.

Och visst har även jag sökt febrilt. Efter något mer. Något större. En högre mening med allt. Och det är väl inte så konstigt, för alla söker vi nog efter ett sammanhang och en sanning. Samtidigt köper jag inte detta "skenheliga" liv som några av ovan nämnda vänner valt att anamma. Och jag har sett många själar gå vilse, men ber till "kraften" (som jag kallar den) att de hittar hem i sinom tid.

Jag vill ha roligt, lära mig nya saker, förstå människors olika sätt att tänka. Jag vill lära mig respektera även mina "fiender". Jag behöver nödvändigtvis inte ha med dem att göra, för nu för tiden väljer jag själv vad och vilka jag vill ge något av den utmätta tid jag har.

Hur som helst. Jag var rätt orolig över att vår nye vän Jermunn tyckte att kvällen som helhet blev lite "för mycket" och för påträngande. Men jag kanske kan andas ut, eftersom han inte körde hem förrän vid halv två på natten. Jag vill i alla fall bara säga STORT TACK till honom! Till Fredrik, barna, vännerna och alla andra som finns i mitt liv.

Foto & © Elvira Jacobi

Är det detta som är utmärkande när man har blivit ”tant” - att man inte längre styr över sina handlingar, tankar och beteende? Att intrycken och uttrycken kommer och går lite som de själva vill och att man inte riktigt vet vad man håller på med. Närminnet sviktar, orken tryter, kroppen förfaller, rynkorna frodas och man kan när som helst brista ut i gråt för minsta bagatell. Sexdriften minskar, likaså ämnesomsättningen, men matlusten ökar - och således omfånget... Ligger nära till hands att gråta en skvätt för det med.

Jag glömmer bort hur jag brukar jobba i mitt musikprogram och får ofta be Fredrik om hjälp. Har extremt svårt att somna, och om jag av en händelse skulle göra det väcks jag av minsta lilla ljud, rörelse eller svettanfall som inte är av denna värld. Sedan fyra veckor tillbaka har jag konstanta störtblödningar; något som tydligen kan förkomma i klimakteriet. Först hoppade mensen över i sju veckor för att därpå tydligen pågå lika länge (vad vet jag)? Så här kan det hålla på några år har jag läst... Mycket uppmuntrande.

Eftersom jag har högt blodtryck, diabetes och förmaksflimmer är östrogenbehandling inte att tänka på. I annat fall hade jag absolut provat det.

Mina stora döttrar har fått mycket berättat för sig om vad som kan hända i tonåren, om den enorma berg-och-dalbanan och den omställning som sker i både kropp och känsloliv. Dels av mig, när de undrat över något, men också via skolan, kompisar och Ungdomsrådgivningen. Och såklart media - det på gott och ont. Jag vill gärna tro på gott, men är mycket tveksam efter att bland annat ha tittat på den engeskla serien "Sex-education" som visar att våra ungdomar har en väldigt skev syn på sex och vad som kan anses vara okay. Nej, skulle inte vilja vara ung tjej idag!

Jag minns att det som var sorgligast med att bli tonåring var att barndomen för alltid var förbi. Man kände sig ju inte särskilt vuxen ens vid tjugo men samtidigt förväntades man vara mogen och ansvarstagande.
Nu förvånas jag över den sorg jag känner inför det faktum att jag för all framtid blivit av med mina år som fertil kvinna. Varför pratar ingen om detta? Någon äldre släktning? Ens mamma? Eller är det på något sätt skamligare att beröra åldrandet och allt vad det innebär?

Jag skulle vilja veta om gamla människor är rädda för att dö. Har alla dödsångest? Eller är det så, att det i takt med att kroppen ger upp, verkligen får människor att känna att det är okay att avsluta? Är det är därför som kroppen måste rasa - för att vi ska förlika oss med vårt öde? Vi är alla födda och därmed måste vi dö. Jag skulle vilja veta hur man som gammal och sjuk känner inför det faktum att man är beroende av andra för att ens klara sig. Är det meningen att så många av oss ska bli dementa för att vi inte ens ska kunna ställa oss dessa frågor? Va? Jag förstår inte!

Varför finns det ingen Ålderdomsrådgivning?

Med lite smått panik tänker jag på Fredrik, som innan vi blev tillsammans, hade en relation med en 19-åring. Vad kan han se hos mig egentligen? Jag är dessutom åtta år äldre och han får fortfarande visa leg på bolaget. Vad kommer han att se om tio år? Om ett förresten! För här går det undan.

Okay, jag kommer inte att klippa, krullpermanenta och blåfärga håret. Jag kommer heller inte att ha städrock även om min mage nog kräver en. Jag kommer inte att sluta tycka att unga killar är snygga. Jag kommer att skriva bra och tung popmusik och har fortfarande likadan röst som jag hade för tjugo år sedan (tycker jag).

Sen kan alla unga, blonderade och opererade fjoll-bellor sitta och blogga, göra ner varandra, försöka ge våra ungdomar taskigt självförtroende och tro att de vet hur deras fantastiska liv kommer att te sig. Alla åldras tack och lov samtidigt. Och hur tilltalande kommer de att se ut om bara tio år? Mohahahah! Troligen som Hollywoodfruarna - suck... Alla vill se ut som anka... Not!

Det finns förstås ljuspunkter med att bli "till åren kommen". Ingen kan längre tala om för mig vad jag ska göra och inte. Det tar jag reda på själv! Och i bästa fall gör jag det också:o) Någonstans har jag kommit till ro med att utsidan är ganska oväsentlig. Jag känner inte pressen på att vara snyggt sminkad och klädd längre. Kan gå till affären och skita i folks blickar, även om jag då och då blir igenkänd. Så kortfattat mitt i all turbulens - "Freedom"! Inte en dag för tidigt!

”Om någon tystar mig, så förblir den tyst i mig”

Jag vill sitta i Idoljuryn, (kanske startar en Sundsvallsvariant i sinom tid) där jag är toksnyggt sminkad har blankt, glänsande löshår och är allmänt ball och kunnig tillsammans med mina fina bögvänner Kim och Tomas. Vi skulle utgöra en mycket snäll, men rättvis jury. Jag skulle vara den sura, analyserande och strikt musikaliskt kritiska jurymedlemmen. Kim, den mest känslomässigt involverade och blödiga - han som ömsom skulle fälla tårar, ömsom brista ut i ohejdat skratt. Tomas, alldeles säkert, den glada och positiva pricken som ideligen kommer med glada tillrop, hyllanden och som kastar gräddtårtor, eller något annat sött på de tävlande. Lilian Bokestig skulle såklart vara sång-coachen!

Nu snackar vi dreamteam:o)

Men alldeles oavsett min dröm så ser det ut såhär (rätta mig om ni tycker jag har fel).

På topp fem har jag:
1. Linda
2. Jay
3. Olle
4. Alice
5. Geir

Sedan tror jag att Daniel blir ett wildcard för att han har en fantastisk variation i sin röst.
Hittills kan jag inte sia om så mycket mer utan att ha hört alla tävlande. Men jag undrar - finns det fler etablerade Sundsvallsbor i branschen som vill vara med på ett liknade projekt i stan?

Puss på alla musikälskare:o)

Foto & © Siw Muskos

Jag har själv drabbats av trattkantareller. En riktigt svår sort eftersom den växer i mängder överallt i de djupa skogarna. På mindre än en vecka har beståndet fördubblats! Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till. Testade att kedja fast bilen i parkeringsstolpen och kastade nyckeln i hamnen, men lik förbaskat tog "Krabaten" mig till jaktmarkerna. Igen, igen och igen. Vi hade extranycklar.

Fredrik försöker febrilt råda bot genom att springa runt på stadens krogar och restauranger och sälja ohyran oerhört billigt. Någon har bjudit skamliga 40 kronor per kilo om vi bara vill dumpa det i deras fryscontainer. Och gudarna vet om vi inte snart antar det budet. Självklart har vi själva försökt få undan en del av parasiterna genom att koka dem i 3,5 minuter - allt efter experten Siw Muskos råd - för att sedan djupfrysa dem.

Jag har provat att tillaga Västerbottenpajer med svamp, kokat stuvningar och grillat varma mackor, lagt dem i heta köttgrytor, försökt torka ut dem - men ändå blir det inte bättre. Det kliar precis hela tiden. Att liksom få gräva djupt i den fuktiga mossan och dra upp dem halvvägs med rötterna... riktigt få känna hur de tynger påsarna...

På nätterna drömmer jag att mina händer är som grävskopor som plöjer upp de gula skaften och sedan sitter jag och rensar hela skörden noggrant, delar varje flikig hatt, sorterar bort alla pinnar och barr;o) Detta måste få en ände!!!

Önskar att det fanns någon slag Lamisil som råder bot på denna åkomma. Finns det någon likasmittad som vill hämta och köpa månne?

Foto, målning "Åh, mina ögonstenar" © Gina Jacobi

Har härmed blivit utnämnd till "Marmor" av "gammeldotra" Millan, som varit här med barnbarnet Leomix några dagar nu:o). Antar att det är rätt passande, eftersom jag tydligen framstår som som en riktig fossil och dessutom är en blandning av mormor och mamma till mitt lillbarn och lill-barnbarnet;o) Trist - för mig - är att Millan tutar i Leomix en massa dumheter. "Nej, nej, nej - inte göra så, för då blir marmor jättearg", heter det titt som tätt, fastän jag inte är det minsta arg:o)

Och Thyra är allvarligt svartsjuk. I morse låg hon på vår mjuka röda matta i köket och filosoferade. Hon sa "mamma, man borde inte få ha bäbisar i lägenheter". Jag frågade hur hon menade då. "Ja, men dom skriker ju så högt att grannarna ovanför blir störda"! Jag kontrade med om hon hade tänkt på sina egna röstresurser när hon får utbrott cirka tio gånger per dag för minsta småsak. Hon blev då både tyst och lite paff. Hon funderade ytterligare och tycktes nog inse att jag hade en poäng i det:o) Senare ikväll satt hon hopkurad i soffan med mig och undrade om jag visste vilka program hon tyckte var bäst på TV. Hon kom själv fram till att det måste vara "Idol", "Robinson" och "Festivimelodalen":o))

Millan frågade en sak i morse när hon satt och bläddrade i gamla fotoalbum från när hon var liten. "Mamma, hur var det när du fick mig - undrade du inte vad du hade gjort, liksom att du inte skulle klara av att vara mamma". Jag kan inte citera det hon sa ordagrant, men jag förstod så väl hur hon menade. Och jag sa att jag blev överlycklig när jag fick veta att jag var gravid. Trots att jag var ensamstående. Det var lite skönt att få den frågan faktiskt. Att hon  reflekterar över det faktum att varken Leomix eller hon skulle ha funnits om inte jag fanns. Och så vidare. Jag berättade också att det är en otrolig skillnad att bli mamma vid 20+ jämfört med 40+. Att jag hade så oerhört mycket mer energi som ung och att jag idag inte orkar alls lika mycket som då, när hon var mitt första barn.

Ytterligare lite senare satt Olivia med en massa undanstoppade bilder från åren då hon var bäbis och gulfjunig. Hon visade mig foton på mig och hennes far från BB. Och från resan till Spanien som jag fick via Skap-stipendiet. Och inser hur mycket jag glömt på grund av depressionsmedicinerna jag tyvärr tog under de åren.

Och så nu. En väldigt förtvivlad Olivia som fick lov att stanna hemma från skolan idag. En av hennes vänner tog livet av sig i helgen. Av respekt för hans föräldrar, flickvän, syskon och övrig vänkrests, vill jag inte skriva mer än att jag är fruktansvärt ledsen för alla deras skull. Jag satt och grät med henne igår när hon kom hem från minnesstunden som man utlyst till hans minne. Jag försökte prata med henne om föräldraaspekten när ens barn mår dåligt. Att det aldrig någonsin kan finnas något värre än att förlora sitt barn. Och att det alltid finns någon slags hjälp att få. Om man bara berättar. I tid.

Finns det någon gud, så sannerligen hoppas jag att hon/han hör min bön - låt det aldrig aldrig hända oss! Och ge de drabbade familjerna, de närmaste, något slags hopp och lindring!

Elvira kom hem från London för lite mindre än en vecka sedan och var så ledsen. Någon hade "stulit hennes liv". Ja, det var så klart kameran! Tack och lov lär hon få ut på försäkringen eftersom hon och Bodil (extrabarnet) hade sinnesnärvaro nog att gå till en polisstation nära dem och anmäla. Idag har hon bestämt sig att ta en intensivkurs för att ta körkort. Något hon lär greja galant, eftersom hon redan haft moppe. Hon tänker att det är lättare att få jobb om hon kommer på att hon ska åka iväg igen utomlands.

Åh, mina smånosar! Åh, mina ögonstenar! Vad ska det bli av er alla fina?

Så kommer vi till min make. Jag känner mig lite som "allmor" här. Han är så ofta sjuk. Och sover på tok för mycket för att det ska betraktas som normalt. Nästan varje vecka är han någon dag jättedålig med diffusa symtom. Fryser, svettas och kräks. Han har säkert gått ner 15 kilo sedan vi flyttade ihop. Och jag upp lika mycket (vi snackar åtta månader). Vi äter samma mat. Och maten är bra. Jag har inte försökt förgifta honom;o) Men i kväll har jag fått honom att lova mig att boka tid på VC imorgon för att ta alla de prover som kan tas. Hans mamma ringer och är orolig hela tiden. Jag försöker lugna henne, men jag vet ju inte själv vad det är som är fel. Bara att. För det är en klen Kapten vid skutan just nu... igen. Och jag är hemskt rädd att det ska hända något "dumpt"...

Mitt i all orolighet så hoppas jag få bli "marmor" till fler och att jag orkar lite bättre då:o)

Foto & © Elvira Jacobi

Jag har några riktigt bra och tänkvärda inlägg till bloggen jag både vill och behöver skriva. Nu! Dessutom har jag en låt i huvudet. En riktig "hit" med stark melodislinga, snygga ackord, en hook bestående av guror och syntar, samt ett groovy trumtänk. Låten har överfallit mig minst hundra gånger dagligen i ett par veckor och den verkligen kräver att få bli inspelad. Nu! Och så har jag väl en fyra, fem påbörjade målningar som alla tjatar efter mer färg för att bli klara...

Ja men, så där ja! Det råder alltså tydlingen ingen brist på vare sig idéer eller kreativitet?

Jag vet inte om andra så kallade kreativa människor håller på på det här sättet? Kanske är jag bara ”normalstörd” - ett underbart uttryck - som jag gärna härmed vill mynta efter att ha sett dokumentären om Glada Hudik-teatern för några kvällar sedan:o)

Men, varför, varför, varför måste jag, innan jag gör slag i saken och verkligen kommer till skott, göra eller känna följande:

1. Städa och plocka undan efter alla i familjen, och dessutom ta mig tid att klaga över det?
2. Planera inköp och handla råvaror varannan dag (inga halvfabrikat här inte... önskar jag kunde fuska ibland) och sedan laga mat 2-3 timmar dagligen, och även ha mage (!) att klaga över det?
3. Slänga på ett par, tre tvättar per dag, torka och vika dem i högar, samt klaga över det (alla utom Thyra skulle ju faktiskt fixa det själva)?
4. Störa mig på allt oväsen utanför studion; onsdag, fredag och lördag, som gör att jag varken kan sjunga in eller mixa?
5. Störa mig varje kväll på att ovanboende granne tycks ha en förkärlek för att pumpa monoton och hög baskagge rakt ovanför mig?
6. Störa mig på att det alltid stinker från restaurang Invitos ventilation alldeles under studion och sovrummen?
7. Störa mig på att mitt arbetsrum inte har någon dörr utan släpper in ljud från köket (diskmaskinen), badrummet (tvättmaskin och torktumlare) och båda tonårsdöttrarnas rum och "musiken" de spelar mest jämt på sina datorer?
8. Störa mig på att Thyra får i snitt ett par, tre vansinnesutbrott om hon inte får spela dataspel (med ljud) på den här datorn, samtidigt som jag vill skriva musik på den som står bredvid?
9. Störa mig på att Thyra får lika många utbrott för att jag vill att hon ska sänka ljudet på TV:n som också står i samma rum när jag vill skriva text på den här datorn?
10. Störa mig på att jag varken får, (för hyresvärden) eller orkar jobba efter 01.00. Då - när det möjligen kan ha lugnat ner sig med ljud inifrån lägenheten.
11. Störa mig på allt detta vrålande, spyende fyllon och sirener utifrån - mestadels beroende på att stans alla krogar  tycks ha etablerat sig just i vårt kvarter?
12. Beklaga mig över att jag inte kan sjunga in på nätterna eftersom jag då stör både grannar och barn (Fredrik borträknad, eftersom han sover som en stock oavsett)?
13. Klaga på att jag inte hinner jobba eftersom jag "bara måste se" vissa program på TV?
14. Klaga på att jag har kommit i klimakteriet och inte fattar ett dyft av hur jag fungerar längre...?

Det finns en hel drös "orsaker" till, som jag inte orkar skriva ner, men som jag uppenbarligen låter hindra mig. Kanske handlar det om att jag inte vågar, eller vill, ge mig själv tid att göra det jag faktiskt behöver. Så då är väl frågan - varför detta självbestraffande? Varför har det blivit så långt till mål? Vad i allt är mitt eget fel? Och vad är på tok med själva miljön? Eller är det månne en blandning av allt?

Det blir väldigt mycket snack med min man om alla mina planer och påbörjade projekt, men alldeles på tok för lite verkstad! Jag måste exempelvis be honom krypa in i sovrummet bakom min musikdator, för att komma åt knappen och starta upp den. Det för att jag själv inte når den med min nuvarande kroppskonstitution. Och ofta kantrar det när datorn äntligen rullar... Jag tar upp den "berömda låten" jag inte kunnat släppa. Men sedan. Poff! Så har jag ingen lust eller ork längre! För att det föregåtts av så många saker som jag "behövde" fixa innan eller stört mig på. Tekniken känns ofta som ett hinder när den inte funkar. Och då vill jag bara gå och sova. Och det händer ibland att jag gör det. Men aldrig särskilt länge...

Självklart finns ju födslovåndorna. Inför tidsåtgången och det riktigt hårda arbete som krävs för att ta fram en bra låt och hitta exakt det sound jag vill ha. Det tär oerhört på engagemang och krafter att göra en fulländad mix. Att hitta det perfekta i varje del av musiken jag skriver. För att inte tala om texterna som måste följa som hand i handske om jag ska bli nöjd.

Det är lite samma dilemma med målandet. Jag vill så gärna få fram de "perfekta" formerna och färgerna i olja, så att det blir som den bild jag såg för mitt inre. Men det blir uteslutande något helt annat i slutänden. Precis som musiken.

Ja, det gör ont att föda. Jag trodde faktiskt jag skulle dö - varje gång. Men resultaten har blivit fyra helt fantastiska döttrar! Det gör ont att skriva låtar, fast på ett helt annat sätt. Det verkar inte blir lättare med åren heller.

Nä, men att... visst är det ”roligt” med musik och sånt, att vara kreativ... Men det jag gör - gör jag för att jag måste. Och just nu känns det som om jag måste för mycket. Är väldigt trött.

Foto & © Elvira Jacobi

När jag ser den här lilla sötknoppen Leomix, min äldsta dotter Millans son, och därmed tillika mitt första barnbarn - blir jag jätteglad! Men samtidigt får jag otroligt dåligt samvete för att vi ses så sällan. Att jag liksom inte är där för vare sig henne eller honom. Visst kan jag väl för all del skylla på avståndet (Stockholm/Sundsvall) penning- och tidsbrist. Men jag tror framför allt att det handlar om att jag själv fortfarande har småbarn. Det skiljer bara fyra år mellan Thyra och Leomix och jag har fortfarande två tonårsdöttrar hemma, med allt vad det innebär...

Jo, det här med att bli mormor. Man har ju alltid hört att det känns så fantastiskt roligt att "riktigt få rå om en liten igen" - när de egna barnen flugit ut ur boet. Att mormödrar vill skämma bort barnbarnen och baka, göra roliga saker, köpa grejer och...tja - riktigt göra det man inte gjorde med sina egna barn - när man var så upptagen med jobb och annat.

Är jag då en hemsk människa, som fortfarande känner att jag har en massa år av egen barntillsyn, uppfostran, lärande och glädje över det kvar? Samtidigt som jag har så mycket jag vill göra rent yrkesmässigt - som jag inte redan gjort. Nej, ekvationen går inte riktigt ihop just nu. Jag har en hel del förlorade år och tar jag inte igen dem nu - så gör jag det aldrig. Med tanke på hur jag mår rent fysiskt, så vet ju bara gudarna hur länge till jag har möjlighet att göra det.

Det är outsägligt svårt att se sin egen mor bli äldre, magrare och något lite tröttare för varje gång vi ses. Tänker hoppfullt nog; att sån blir nog inte jag... Men antar att mina barn tänker detsamma om mig:o) Jag sänder dessutom en tanke varje dag till min "finmomma". Hos henne växte jag upp - och det har betytt så mycket. Ser de prylar, tavlor, vaser, skålar, tillbringare, fat, gunghästar, byråer och soffor i vår lägenhet. Ja, allt det som betydde något på riktigt, och som jag nu strategiskt placerat ut i hemmet). Att veta att hon närmar sig döden dag för dag känns tungt.

Detta stadie - att befinna sig någonstans "mitt emellan" generationerna är inte ett dugg kul. Mina allstädes vakna morgontimmar (04 - 07) avhandlar ständigt varats olidliga tyngd... Inne i klimakteriet själv tydligen. Hela trädet blir synligt. Fast man kanske inte kan se trädet föränn man själv är där.

Undrar vilka som kommer att sakna mig som mormor? Vem vill spara mina uråldriga CD-plattor och tycker att pärmarna med pressklipp är nåt att ha...?

Hett tips - släng allt. Jag blir inte ledsen mer:o)

Foto & © Elvira Jacobi

Konst är det man gör - förutom att bara överleva...
Konst är att våga både gå och måla utanför ramarna...
Det är i sig en konst att leva!
Filosofi torde vara det man förmår fundera över men är för dum för att förstå svaren på - om de ens finns...
Psykologi är det man känner och gör översatt i ord...
Sex är något man har för att intala och övertyga sig själv att man är nära någon på riktigt. Kanske för att slippa själens obotliga ensamhet. Förutom det - leder sex - tidvis till nya barn som också ska leva - och därmed dö...

Herregud vilket sorgligt och ofokuserat inlägg... Men det är ju ändå valvaka och jag håller bara tummarna! Hjärnbristen fortgår och därför skriver jag i princip vad tok som helst... Som inte betyder något. Svamp är gott! Till exempel. Fast det är det ju:o)

Får provsvaren imorgon och kanske en järntransfusion snart igen. Hjärntransplantation är för dyrt. Hej!

Foto & © Elvira Jacobi

Sitter här, funderar och tuggar på en lagom lagrad getost inköpt på torget idag. Nu - efter Idol-uttagningen, vet jag precis vilka tio som kommer med - såklart:o) Som alltid.

Dock har jag ett litet dilemma. Jag lever verkligen inte min egen dröm via barnen. För jag har både drömt och gjort det jag själv velat. Hoppas ändå att jag har så pass bra koll att jag kan bedöma mina barns starka sidor, färdigheter, personliga uttryck och dessutom se vad som är deras egen vilja.

Thyra älskar att stå framför kameran. Framför sin syster Elviras lins:o) Hon är löjligt förtjust i att posera, bli sminkad och sätta på sig olika knäppa munderingar som Elvira föreslår. Hon dansar både bra och gärna, därför känns det extra skoj att hon för en månad sedan ville börja på sin första dansskola i kursen "showkids".

Att hon är musikalisk vet vi redan. Idag drog hon till med ackordet C2 på lunchen när hon satt vid pianot och lajjade. Kolla gärna in hennes första CD som jag spelade in när hon var bäbis: http://www.babystarmusic.com. Oki - erkänner - det är ganska mycket editeringar gjorda. Och hon var inte alltid så glad vid åsynen av en mikrofon. Men vem är väl alltid det?:o)

Så jag frågar mig - är det verkligen okay att skicka in några bilder på Thyra till Stockholmsgruppen och Mikas agentur? Hon säger själv att att det skulle vara jättekul. Och samtidigt känner jag att jag inte på något sätt vill exploatera någon av mina fina döttrar - de klarar de ju så bra själva - de stora ;o) Olivia väntar helst ett tag till, men vill ändå att jag och Fredrik gör en portfolio åt henne utifrån Elviras fantastiska bilder.

Thyra är en rätt udda tjej. Hon vill bli "räcerbilsförare" när hon blir stor (Nejnejnej, och åter nej = mammatänk!). Hon bestämde sig för att ta hål i öronen för en vecka sedan - och gjorde det också utan ett endaste knyst. Tills hålen har läkt, har hon redan kollat ut både dödskallar och ugglor att sätta i dem:o)

Hon är tjurigare än tjurigast. Hatar "tjejprylar", typ dockor, rosa kläder och annat "bjäfs". Hon leker helst med killar (precis som jag alltid gjort), bygger, konstruerar, skitar ner sig mest av alla på skolan och är allmänt säker på vem hon är. Och hur hela föräldrakartan ser ut. Vilka som gjort spermier och ägg, vem som varit med på "födelser" och vem hon kallar vad. Och vilka hon vill umgås med.

Hon blev väldigt glad över sin nya skinnpaj hon fick igår, i fuskskinn givetvis (killmodell - behöver jag skriva det)? Nu ränner hon runt i svart sjömanskeps och låtsas-läderboots.

Se hennes lilla portfolio och tyck själva. Hur skulle ni ha gjort?
Thyras modellalbum

Nä! Nu får jag ta tag i detta på allvar, eftersom det tydligen säljer, och vi behöver klöver. Jag har uppfunnit en salva som man kan smörja in huvudet med för att bli smartare. Och jag tänker också ta 999 pix för det! Precis som de gör för skorna i EasyTone-Reebok reklamen. Det är nog den mest puckade och smaklösa reklam jag någonsin sett! Som min söta dotter Olivia nyss sa - jag vill gärna ha skorna, men inser att man nog måste träna för att få den rumpan.
Mmmmm, tänkte jag.

Det är en och samma rumpa på alla bilder, som inte ens är varken tilltalande eller snygg enligt min smak. Tanig tonåring har fått halvtaskigt betalt för att gå och vicka på höftpartiet i för små trosor på stranden och dessutom armlös! Det jag ser är den rumpa man ofta ser på smått svultna tonårstjejer. Åh, tänker nu tonårsbarnen! Vilken bakåtsträvande och gammalmodig kärring hon är! En som inte hajjar någonting ;o)

Men, vi kommer alla på den stranden att vandra, med eller utan skor, liten som stor.

Mitt exakta salvrecept kommer jag inte avslöja här - men ingredienserna bjuder jag på :o)

Sinnesupphöjande mjukmedel
Godtrogenhetssänkande partiklar
Reklambedövande essenser
Decibelstörningsdämpande frekvensserum
Antiköpimpulsoxiderande radikaler

Allt detta är godkänt av en medicinie professor, med ett hittepå-namn, från vilket fejkat institut som helst i Schweiz. Som självklart heller inte finns.

Jag köper skor på Erikshjälpen för att de passar och se häftiga ut. Min rumpa kommer att hänga ner mer och mer. Men vem bryr sig?

Fredrik - kryssa i ja [ X ] eller nej [  ] 
Jag - kryssa i ja [  ] eller nej [ X ]

Foto & © Elvira Jacobi

Sönsvall. Staden jag bott och verkat i sedan över 40 år tillbaka. Egentligen har jag alltid velat härifrån. Och jag har funnit tusen och en ursäkter för att bli kvar. Jag menar, hur snyggt pratar inte folk härifrån? "Men guuu! Kolla vicken göllig hönn på snöhöögen"! Och här är många ofta ute och går med "vangen" och säger "Äru dömm i hövve elle"?

Som om jämtskan skulle vara så störtskön då! Förstå hur mobbad jag blev för den utrikiska jag talade när familjen flyttade från Hammerdal till Sönsvall när jag var fem år. Jag började på lekis och blev ständigt retad när jag öppnade munnen. Och efter några veckor gjorde jag det knappt alls om jag inte absolut var tvungen.

Vad sägs om "Vö ske ma jara nuö? (Vad ska vi göra nu)? Je vårte sö jallöus. (Jag blev så otålig - fast på ett positivt sätt). Skitt ma fara i måra? (Ska vi inte åka imorgon)? Håkken e en dann? (Vem är han)? En annan lustig sak är att jämtskan sätter antingen a eller en före namn för att påvisa könet. A Gina å en Anesch, gett da spala schack hejjle tia? (Gina och Anders, måste ni spela schack hela tiden)? Sedan har den en mängd vokaler som inte går att stava till med vårt alfabet och som för många är svåra att uttala (märkte jag nyss på fredrik):o)

Kanske är det blandningen av dessa två svenska avarter av dialekter som har gjort att de allra flesta tror att jag är från Stockholm med tanke på hur jag sjunger. Jämtskans mera e-betonade ö:n har gjort att jag undsluppit Sönsvalls-ö:na. Sedan har jag nog tränat bort en del typiskt norrländsk, exempelvis starkt betonade r.

Men fixar man att sjunga på persiska, tre olika kurdiska dialekter, swahili, arabiska, franska, engelska, romani - så vore det väl attans om man inte skulle kunna uppbringa någon slags rikssvenska.

I själva verket tror jag ni förstår att jag tycker det är både fascinerande och jättekul med språk och olika dialekter. Och jag har med åren faktiskt också lärt mig uppskatta Sundsvall med dess omnejd. Det är löjligt vackert här - speciellt runt kusterna. Och stadskärnan går inte av för hackor den heller... så länge man slipper bo i den:o) Mer om ljud och oljud på Tullgatan följer...

Läste igår självbiografin "Född en blå dag" av Daniel Tammet. Jag har nog sällan blivit så glad över en bok. Sällan känt igen mig i så mycket heller, även om jag är rätt usel på matematik. När jag slog igen pärmarna letade jag reda på en underbar filmdokumentär kallad "Brainman", som handlar om författaren själv. Se den gärna på http://video.google.com/videoplay?docid=2351172331453380070&hl=sv#

Daniel är en högfungerande ung engelsman med Aspergers syndrom. Han ser bland annat siffror som färger, former och landskap. Han har memorerat och läst upp Pi-talet med mer än 25 000 decimaler under cirka fem timmar inför publik och kontrollanter i USA. Han lär sig utan problem ett nytt språk på en vecka och har även konstruerat ett alldeles eget sådant med en helt fungerande och logisk grammatik. Daniel är en av en handfull människor i världen som kallas för savant. Forskare försöker med hjälp av dessa mycket speciella personer att förstå hur den mänskliga hjärnan fungerar. Och hur mycket som egentligen kanske är outnyttjade kunskaper och färdigheter som vi alla har.

Författaren till boken har den fördelen, att trots sitt handikapp, kunna förklara hur han tänker och känner, på ett alldeles fantastiskt sätt. Det är det som gör honom så speciell, då savanter vanligtvis har mycket svårt att berätta hur de faktiskt gör sina otroliga uträkningar, sina detaljerade målningar, minns musik, datum eller historiska händelser. Ofta har personer med Aspergers syndrom svårt att förstå andra personer emotionellt, men Daniel berättar hur han lyckats lära sig detta. Till en början genom att härma (mycket tack vare sina hängivna föräldrar) och sedan räknat ut hur han borde bete sig. Och med tiden, efter det att han mött kärleken i sitt liv, lyckats både förstå andra människor och känna empati på riktigt.

Jag kände att jag på många sätt kunde relatera till mina egna erfarenheter och egenheter. Därmed varken sagt eller påvisat att jag har något slags syndrom eller störning. Men kanske faller jag mellan diagnoserna, något många av oss gör och som en framstående professor också sa i slutet av programmet:o)

Jag föddes med väldigt överdimensionerade öron. De såg ut som två stora Dumbo-fladder, ja riktiga trattar, som dessutom stod rakt ut. Sedan dess har de tagit in allt, och inte lyckats stänga av. De fick tjepas. Jag hade även jättestora, runda och mörkbruna ögon. Tyvärr skelade jag och fick gå med lapp för ena ögat. Sedan hade jag extremt glest mellan framtänderna. Folk omkring mig skojade om Thore Skogman (medan jag drack Trocadero och fick tunnbröd med getmese eller tekakor med stekt ägg hos momma). Hur som helst skulle man lätt ha kunnat trycka in en tredje tand emellan dem. Som grädde på moset hade jag väldigt tunt hår och var således inget vackert skådat barn.



Tidigt tog jag på pianot ut låtar som jag hörde på transistorn i köket. Det i min mormors och morfars herrgård i Hammerdal, där jag bodde tills min lillasyster föddes och jag flyttade hem till mamma och "pappa" (han som efter 31 år senare inte visade sig vara det). Redan från 2-års ålder trodde jag såklart att alla kunde spela upp saker de hört, på något instrument, när de ville ha något i repris.

Jag spelade ofta schack med en av farbröderna i huset (både han och hans yngre bror fick bo kvar på den gamla prästgården efter det att "momma" och "moffa" köpte den på 50-talet). Min alldeles egen "farbror" hette Anders (uttalas Anersch på jämtska) och han blev min absolut första bästis. (Min andra heter fortfarande Gussie:o)

Vi satt i alla fall där och spelade våra schackpartier medan han spottade snus på en tidning bakom plast-skinnsoffan. Vilket jag tyckte var hemskt äckligt, men eftersom han hade astma så hade jag tydligen lite överseende med det. Han köpte också den första färg-TV:n i byn och jag var inte sen att springa upp till kammaren för att se på NYHETERNA! Allt var mycket andäktigt.

Anersch brukade spela fiol tillsammans med mig på pianot nere i "salen" när vi fick lov att vara där. Och när jag lärt mig noter och förstod hans förkärlek för "gamla dängor" blev det lättare för mig att hänga med. Innan dess kunde jag bara försöka härma hans melodier.

Han tog med mig på sjön i ekan, lärde mig leta mask, sätta den på kroken, vara tyst alldeles innan regnet kom - så vi kunde gå hem med abbore. Den grillade vi och åt på tunnbröd. Flera av de möbler och saker jag behållt efter alla flyttar kommer från honom. Bland annat en skev byrå med lönnfack, hans privata brevkorrespondens, men också en luggsliten gunghäst han själv snidade som Thyra nu har i sitt krypin.

Ja - han var nog mer en fadersfigur än både morfar och min mammas man/mins systers far någonsin varit. Hos Anersch utvecklades jag både musikaliskt och intellektuellt. Men jag blev otroligt upprörd, när jag i hans klädalkov - hittade högar med FIB-Aktuellt magasin. Fyllda med barbröstade damer:o) Jag smög rätt ofta upp när han var ute eller åt och klippte nogsamt ut speciellt "kittlande" bilder och klistrade in dem i egentillverkade pappersböcker. Och där i skrubben luktade det instängt, kvavt och lite hemma.

What so ever - alla har knäppa minnen. Jag hamnar alltid utanför min tänkta röda tråd.

Jag läste noter flera år innan jag lärde mig läsa. Blev både upprörd och jättearg när fröken i lekis hade mage att påstå att alfabetet började på A. För mig började det på C, D, E, F, G, A, B, H...

För mig har olika toner alltid haft en en egen färg. Likaså ackord. Alla dessa klanger och toner är oftast förknippade med en känsla, och även i många fall en doft. Det var så självklart från början, precis som jag kunde höra svängningarna i varje tonfrekvens. Absolut gehör kallas det i folkmun. Jag är ytterligt känslig för felstämda instrument. (Många av mina ex-musiker har jag sannerligen retat gallfeber på under åren). Jag utarbetade ett slags schema för 20 år sedan där jag beskrev varje tonarts färg, doft och egenskap. (Om jag får lust kanske jag lägger ut det).

Det här med gehöret är verkligen på gott och ont eftersom jag aldrig någonsin kan koppla av till musik. (Om jag inte dansar - och då måste det vara något som kroppen verkligen gillar - typ "Deep Forest"). Jag hör varje beståndsdel och analyserar dessa samtidigt. Bedömer varje instruments inslag, melodins förmåga att göra texten rättvisa. Tänker direkt på hur jag själv skulle ha gjort just det, om jag hade varit med i skapandet. Jag är så allergisk mot fel ord i en annars perfekt textrad.

Jag skriver musik för att trösta mig själv när jag mår dåligt – för att må bättre och för att få höra det jag vill höra.

Angående ljud, överhuvud taget. Så störs jag över det mesta. Jag kan inte sovra om fler än en pratar. Jag vaknar vid minsta lilla ljud och har svårt att somna om. Eftersom jag har fyra pratglada barn och en man som ständigt eller i varje fall i tid och otid, vanligen olämpliga tidpunkter och då jag vill fokusera på att få ur mig något annat, måste berätta något, fråga något eller gör ljud av något slag, så tappar jag koncentrationen och glömmer bort det jag för stunden skulle göra. Därför har jag en tendens att glömma bort saker och istället be min familj att skriva upp allt i min kalender, som ständigt är fullklottrad såklart.

Dessutom är jag väldigt lättskrämd, så våga inte smyga upp bakom mig när jag skär grönsaker, för då kan det hända en allvarlig olycka. Utöver det har jag ett otroligt känsligt luktsinne och förknippar dofter med människor och händelser. Testa inte i min närvaro att ha surstrumporna på! Jag vågar inte ens sluta röka med tanke på hur jag skulle komma att uppfatta alla odörer omkring mig.

Parfymen.
Jag talar inte om en regelrätt doftparfym utan en roman av Patrick Süskind. Läs den! Jag har i tjugo år använt Kenzos Jungle Elephant som verkar vara min alldeles egen doft eftersom ingen annan passar i den och när jag och mina vänner känner den på andra verkar den totalt fel. Min absoluta favoritdoft är rent sandelträ. Snidat på plats i södra Indien bland de gamla munkarna.

Här tappar jag den berömda röda tråden igen - sånt händer ju :) (Tack Fredrik för att du påminde mig!)

Jag vet aldrig riktigt hur mina låtar kommer till. Skapandet sker i ett närmast omedvetet tillstånd. Det är viktigt att få jobba i fred och inte bli störd under den processen.

Det brukar komma till mig vid matlagning och bilkörning, vilket leder till att jag måste stanna upp och klottra kalendern ännu fullare av uppslag.

Men idéerna kommer oftast när jag gått och lagt mig. Då kan hela låtar med ackord, melodi, instrumentering och text komma. Ibland orkar jag inte gå upp för att skriva ned enligt mitt egentillverkade notsystem. Ibland får Fredrik banda på sin mobil - i de fall han går att väcka. Inte så ofta.

Om jag börjat på en låt, lagt in den i datorn och sedan av olika anledningar fastnat, bär det mig oerhört emot att gå tillbaka och fortsätta. Det är som om att det går för lång tid, så glömmer jag bort känslan jag hade vid ursprungsskapandet, och då är det inte roligt eller intressant längre. På så sätt har jag en mängd material som bara är halvfärdigt. Det kan också bero på att jag hinner få fler idéer innan jag hinner slutföra de föregående... Mycket frustrerande...

Likt Daniel Tammet, ni vet savanten, jag började detta inlägg med (för några röda trådar sedan), behöver också jag ett alldeles eget utrymme och ostörd tid för att kunna ge utlopp för mina tankar, funderingar och känslor.

Ja, jag har alltid också känt mig udda och utanför. Jag tror fortfarande att folk tittar konstigt på mig om jag går utanför porten. Känner att jag inte hör hit. Kanske är det därför som så många av mina fans också är antingen ”nördar”, sociala ”katastrofer” eller bara lite sött udda och älskvärda ändå:o) Och all älsk från mig till dem!



Och det här är jag med storöra :o)