Jacobi

Jag vill sitta i Idoljuryn, (kanske startar en Sundsvallsvariant i sinom tid) där jag är toksnyggt sminkad har blankt, glänsande löshår och är allmänt ball och kunnig tillsammans med mina fina bögvänner Kim och Tomas. Vi skulle utgöra en mycket snäll, men rättvis jury. Jag skulle vara den sura, analyserande och strikt musikaliskt kritiska jurymedlemmen. Kim, den mest känslomässigt involverade och blödiga - han som ömsom skulle fälla tårar, ömsom brista ut i ohejdat skratt. Tomas, alldeles säkert, den glada och positiva pricken som ideligen kommer med glada tillrop, hyllanden och som kastar gräddtårtor, eller något annat sött på de tävlande. Lilian Bokestig skulle såklart vara sång-coachen!

Nu snackar vi dreamteam:o)

Men alldeles oavsett min dröm så ser det ut såhär (rätta mig om ni tycker jag har fel).

På topp fem har jag:
1. Linda
2. Jay
3. Olle
4. Alice
5. Geir

Sedan tror jag att Daniel blir ett wildcard för att han har en fantastisk variation i sin röst.
Hittills kan jag inte sia om så mycket mer utan att ha hört alla tävlande. Men jag undrar - finns det fler etablerade Sundsvallsbor i branschen som vill vara med på ett liknade projekt i stan?

Puss på alla musikälskare:o)

Foto & © Siw Muskos

Jag har själv drabbats av trattkantareller. En riktigt svår sort eftersom den växer i mängder överallt i de djupa skogarna. På mindre än en vecka har beståndet fördubblats! Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till. Testade att kedja fast bilen i parkeringsstolpen och kastade nyckeln i hamnen, men lik förbaskat tog "Krabaten" mig till jaktmarkerna. Igen, igen och igen. Vi hade extranycklar.

Fredrik försöker febrilt råda bot genom att springa runt på stadens krogar och restauranger och sälja ohyran oerhört billigt. Någon har bjudit skamliga 40 kronor per kilo om vi bara vill dumpa det i deras fryscontainer. Och gudarna vet om vi inte snart antar det budet. Självklart har vi själva försökt få undan en del av parasiterna genom att koka dem i 3,5 minuter - allt efter experten Siw Muskos råd - för att sedan djupfrysa dem.

Jag har provat att tillaga Västerbottenpajer med svamp, kokat stuvningar och grillat varma mackor, lagt dem i heta köttgrytor, försökt torka ut dem - men ändå blir det inte bättre. Det kliar precis hela tiden. Att liksom få gräva djupt i den fuktiga mossan och dra upp dem halvvägs med rötterna... riktigt få känna hur de tynger påsarna...

På nätterna drömmer jag att mina händer är som grävskopor som plöjer upp de gula skaften och sedan sitter jag och rensar hela skörden noggrant, delar varje flikig hatt, sorterar bort alla pinnar och barr;o) Detta måste få en ände!!!

Önskar att det fanns någon slag Lamisil som råder bot på denna åkomma. Finns det någon likasmittad som vill hämta och köpa månne?

Foto, målning "Åh, mina ögonstenar" © Gina Jacobi

Har härmed blivit utnämnd till "Marmor" av "gammeldotra" Millan, som varit här med barnbarnet Leomix några dagar nu:o). Antar att det är rätt passande, eftersom jag tydligen framstår som som en riktig fossil och dessutom är en blandning av mormor och mamma till mitt lillbarn och lill-barnbarnet;o) Trist - för mig - är att Millan tutar i Leomix en massa dumheter. "Nej, nej, nej - inte göra så, för då blir marmor jättearg", heter det titt som tätt, fastän jag inte är det minsta arg:o)

Och Thyra är allvarligt svartsjuk. I morse låg hon på vår mjuka röda matta i köket och filosoferade. Hon sa "mamma, man borde inte få ha bäbisar i lägenheter". Jag frågade hur hon menade då. "Ja, men dom skriker ju så högt att grannarna ovanför blir störda"! Jag kontrade med om hon hade tänkt på sina egna röstresurser när hon får utbrott cirka tio gånger per dag för minsta småsak. Hon blev då både tyst och lite paff. Hon funderade ytterligare och tycktes nog inse att jag hade en poäng i det:o) Senare ikväll satt hon hopkurad i soffan med mig och undrade om jag visste vilka program hon tyckte var bäst på TV. Hon kom själv fram till att det måste vara "Idol", "Robinson" och "Festivimelodalen":o))

Millan frågade en sak i morse när hon satt och bläddrade i gamla fotoalbum från när hon var liten. "Mamma, hur var det när du fick mig - undrade du inte vad du hade gjort, liksom att du inte skulle klara av att vara mamma". Jag kan inte citera det hon sa ordagrant, men jag förstod så väl hur hon menade. Och jag sa att jag blev överlycklig när jag fick veta att jag var gravid. Trots att jag var ensamstående. Det var lite skönt att få den frågan faktiskt. Att hon  reflekterar över det faktum att varken Leomix eller hon skulle ha funnits om inte jag fanns. Och så vidare. Jag berättade också att det är en otrolig skillnad att bli mamma vid 20+ jämfört med 40+. Att jag hade så oerhört mycket mer energi som ung och att jag idag inte orkar alls lika mycket som då, när hon var mitt första barn.

Ytterligare lite senare satt Olivia med en massa undanstoppade bilder från åren då hon var bäbis och gulfjunig. Hon visade mig foton på mig och hennes far från BB. Och från resan till Spanien som jag fick via Skap-stipendiet. Och inser hur mycket jag glömt på grund av depressionsmedicinerna jag tyvärr tog under de åren.

Och så nu. En väldigt förtvivlad Olivia som fick lov att stanna hemma från skolan idag. En av hennes vänner tog livet av sig i helgen. Av respekt för hans föräldrar, flickvän, syskon och övrig vänkrests, vill jag inte skriva mer än att jag är fruktansvärt ledsen för alla deras skull. Jag satt och grät med henne igår när hon kom hem från minnesstunden som man utlyst till hans minne. Jag försökte prata med henne om föräldraaspekten när ens barn mår dåligt. Att det aldrig någonsin kan finnas något värre än att förlora sitt barn. Och att det alltid finns någon slags hjälp att få. Om man bara berättar. I tid.

Finns det någon gud, så sannerligen hoppas jag att hon/han hör min bön - låt det aldrig aldrig hända oss! Och ge de drabbade familjerna, de närmaste, något slags hopp och lindring!

Elvira kom hem från London för lite mindre än en vecka sedan och var så ledsen. Någon hade "stulit hennes liv". Ja, det var så klart kameran! Tack och lov lär hon få ut på försäkringen eftersom hon och Bodil (extrabarnet) hade sinnesnärvaro nog att gå till en polisstation nära dem och anmäla. Idag har hon bestämt sig att ta en intensivkurs för att ta körkort. Något hon lär greja galant, eftersom hon redan haft moppe. Hon tänker att det är lättare att få jobb om hon kommer på att hon ska åka iväg igen utomlands.

Åh, mina smånosar! Åh, mina ögonstenar! Vad ska det bli av er alla fina?

Så kommer vi till min make. Jag känner mig lite som "allmor" här. Han är så ofta sjuk. Och sover på tok för mycket för att det ska betraktas som normalt. Nästan varje vecka är han någon dag jättedålig med diffusa symtom. Fryser, svettas och kräks. Han har säkert gått ner 15 kilo sedan vi flyttade ihop. Och jag upp lika mycket (vi snackar åtta månader). Vi äter samma mat. Och maten är bra. Jag har inte försökt förgifta honom;o) Men i kväll har jag fått honom att lova mig att boka tid på VC imorgon för att ta alla de prover som kan tas. Hans mamma ringer och är orolig hela tiden. Jag försöker lugna henne, men jag vet ju inte själv vad det är som är fel. Bara att. För det är en klen Kapten vid skutan just nu... igen. Och jag är hemskt rädd att det ska hända något "dumpt"...

Mitt i all orolighet så hoppas jag få bli "marmor" till fler och att jag orkar lite bättre då:o)

Foto & © Elvira Jacobi

Jag har några riktigt bra och tänkvärda inlägg till bloggen jag både vill och behöver skriva. Nu! Dessutom har jag en låt i huvudet. En riktig "hit" med stark melodislinga, snygga ackord, en hook bestående av guror och syntar, samt ett groovy trumtänk. Låten har överfallit mig minst hundra gånger dagligen i ett par veckor och den verkligen kräver att få bli inspelad. Nu! Och så har jag väl en fyra, fem påbörjade målningar som alla tjatar efter mer färg för att bli klara...

Ja men, så där ja! Det råder alltså tydlingen ingen brist på vare sig idéer eller kreativitet?

Jag vet inte om andra så kallade kreativa människor håller på på det här sättet? Kanske är jag bara ”normalstörd” - ett underbart uttryck - som jag gärna härmed vill mynta efter att ha sett dokumentären om Glada Hudik-teatern för några kvällar sedan:o)

Men, varför, varför, varför måste jag, innan jag gör slag i saken och verkligen kommer till skott, göra eller känna följande:

1. Städa och plocka undan efter alla i familjen, och dessutom ta mig tid att klaga över det?
2. Planera inköp och handla råvaror varannan dag (inga halvfabrikat här inte... önskar jag kunde fuska ibland) och sedan laga mat 2-3 timmar dagligen, och även ha mage (!) att klaga över det?
3. Slänga på ett par, tre tvättar per dag, torka och vika dem i högar, samt klaga över det (alla utom Thyra skulle ju faktiskt fixa det själva)?
4. Störa mig på allt oväsen utanför studion; onsdag, fredag och lördag, som gör att jag varken kan sjunga in eller mixa?
5. Störa mig varje kväll på att ovanboende granne tycks ha en förkärlek för att pumpa monoton och hög baskagge rakt ovanför mig?
6. Störa mig på att det alltid stinker från restaurang Invitos ventilation alldeles under studion och sovrummen?
7. Störa mig på att mitt arbetsrum inte har någon dörr utan släpper in ljud från köket (diskmaskinen), badrummet (tvättmaskin och torktumlare) och båda tonårsdöttrarnas rum och "musiken" de spelar mest jämt på sina datorer?
8. Störa mig på att Thyra får i snitt ett par, tre vansinnesutbrott om hon inte får spela dataspel (med ljud) på den här datorn, samtidigt som jag vill skriva musik på den som står bredvid?
9. Störa mig på att Thyra får lika många utbrott för att jag vill att hon ska sänka ljudet på TV:n som också står i samma rum när jag vill skriva text på den här datorn?
10. Störa mig på att jag varken får, (för hyresvärden) eller orkar jobba efter 01.00. Då - när det möjligen kan ha lugnat ner sig med ljud inifrån lägenheten.
11. Störa mig på allt detta vrålande, spyende fyllon och sirener utifrån - mestadels beroende på att stans alla krogar  tycks ha etablerat sig just i vårt kvarter?
12. Beklaga mig över att jag inte kan sjunga in på nätterna eftersom jag då stör både grannar och barn (Fredrik borträknad, eftersom han sover som en stock oavsett)?
13. Klaga på att jag inte hinner jobba eftersom jag "bara måste se" vissa program på TV?
14. Klaga på att jag har kommit i klimakteriet och inte fattar ett dyft av hur jag fungerar längre...?

Det finns en hel drös "orsaker" till, som jag inte orkar skriva ner, men som jag uppenbarligen låter hindra mig. Kanske handlar det om att jag inte vågar, eller vill, ge mig själv tid att göra det jag faktiskt behöver. Så då är väl frågan - varför detta självbestraffande? Varför har det blivit så långt till mål? Vad i allt är mitt eget fel? Och vad är på tok med själva miljön? Eller är det månne en blandning av allt?

Det blir väldigt mycket snack med min man om alla mina planer och påbörjade projekt, men alldeles på tok för lite verkstad! Jag måste exempelvis be honom krypa in i sovrummet bakom min musikdator, för att komma åt knappen och starta upp den. Det för att jag själv inte når den med min nuvarande kroppskonstitution. Och ofta kantrar det när datorn äntligen rullar... Jag tar upp den "berömda låten" jag inte kunnat släppa. Men sedan. Poff! Så har jag ingen lust eller ork längre! För att det föregåtts av så många saker som jag "behövde" fixa innan eller stört mig på. Tekniken känns ofta som ett hinder när den inte funkar. Och då vill jag bara gå och sova. Och det händer ibland att jag gör det. Men aldrig särskilt länge...

Självklart finns ju födslovåndorna. Inför tidsåtgången och det riktigt hårda arbete som krävs för att ta fram en bra låt och hitta exakt det sound jag vill ha. Det tär oerhört på engagemang och krafter att göra en fulländad mix. Att hitta det perfekta i varje del av musiken jag skriver. För att inte tala om texterna som måste följa som hand i handske om jag ska bli nöjd.

Det är lite samma dilemma med målandet. Jag vill så gärna få fram de "perfekta" formerna och färgerna i olja, så att det blir som den bild jag såg för mitt inre. Men det blir uteslutande något helt annat i slutänden. Precis som musiken.

Ja, det gör ont att föda. Jag trodde faktiskt jag skulle dö - varje gång. Men resultaten har blivit fyra helt fantastiska döttrar! Det gör ont att skriva låtar, fast på ett helt annat sätt. Det verkar inte blir lättare med åren heller.

Nä, men att... visst är det ”roligt” med musik och sånt, att vara kreativ... Men det jag gör - gör jag för att jag måste. Och just nu känns det som om jag måste för mycket. Är väldigt trött.

Foto & © Elvira Jacobi

När jag ser den här lilla sötknoppen Leomix, min äldsta dotter Millans son, och därmed tillika mitt första barnbarn - blir jag jätteglad! Men samtidigt får jag otroligt dåligt samvete för att vi ses så sällan. Att jag liksom inte är där för vare sig henne eller honom. Visst kan jag väl för all del skylla på avståndet (Stockholm/Sundsvall) penning- och tidsbrist. Men jag tror framför allt att det handlar om att jag själv fortfarande har småbarn. Det skiljer bara fyra år mellan Thyra och Leomix och jag har fortfarande två tonårsdöttrar hemma, med allt vad det innebär...

Jo, det här med att bli mormor. Man har ju alltid hört att det känns så fantastiskt roligt att "riktigt få rå om en liten igen" - när de egna barnen flugit ut ur boet. Att mormödrar vill skämma bort barnbarnen och baka, göra roliga saker, köpa grejer och...tja - riktigt göra det man inte gjorde med sina egna barn - när man var så upptagen med jobb och annat.

Är jag då en hemsk människa, som fortfarande känner att jag har en massa år av egen barntillsyn, uppfostran, lärande och glädje över det kvar? Samtidigt som jag har så mycket jag vill göra rent yrkesmässigt - som jag inte redan gjort. Nej, ekvationen går inte riktigt ihop just nu. Jag har en hel del förlorade år och tar jag inte igen dem nu - så gör jag det aldrig. Med tanke på hur jag mår rent fysiskt, så vet ju bara gudarna hur länge till jag har möjlighet att göra det.

Det är outsägligt svårt att se sin egen mor bli äldre, magrare och något lite tröttare för varje gång vi ses. Tänker hoppfullt nog; att sån blir nog inte jag... Men antar att mina barn tänker detsamma om mig:o) Jag sänder dessutom en tanke varje dag till min "finmomma". Hos henne växte jag upp - och det har betytt så mycket. Ser de prylar, tavlor, vaser, skålar, tillbringare, fat, gunghästar, byråer och soffor i vår lägenhet. Ja, allt det som betydde något på riktigt, och som jag nu strategiskt placerat ut i hemmet). Att veta att hon närmar sig döden dag för dag känns tungt.

Detta stadie - att befinna sig någonstans "mitt emellan" generationerna är inte ett dugg kul. Mina allstädes vakna morgontimmar (04 - 07) avhandlar ständigt varats olidliga tyngd... Inne i klimakteriet själv tydligen. Hela trädet blir synligt. Fast man kanske inte kan se trädet föränn man själv är där.

Undrar vilka som kommer att sakna mig som mormor? Vem vill spara mina uråldriga CD-plattor och tycker att pärmarna med pressklipp är nåt att ha...?

Hett tips - släng allt. Jag blir inte ledsen mer:o)

Foto & © Elvira Jacobi

Konst är det man gör - förutom att bara överleva...
Konst är att våga både gå och måla utanför ramarna...
Det är i sig en konst att leva!
Filosofi torde vara det man förmår fundera över men är för dum för att förstå svaren på - om de ens finns...
Psykologi är det man känner och gör översatt i ord...
Sex är något man har för att intala och övertyga sig själv att man är nära någon på riktigt. Kanske för att slippa själens obotliga ensamhet. Förutom det - leder sex - tidvis till nya barn som också ska leva - och därmed dö...

Herregud vilket sorgligt och ofokuserat inlägg... Men det är ju ändå valvaka och jag håller bara tummarna! Hjärnbristen fortgår och därför skriver jag i princip vad tok som helst... Som inte betyder något. Svamp är gott! Till exempel. Fast det är det ju:o)

Får provsvaren imorgon och kanske en järntransfusion snart igen. Hjärntransplantation är för dyrt. Hej!

Foto & © Elvira Jacobi

Sitter här, funderar och tuggar på en lagom lagrad getost inköpt på torget idag. Nu - efter Idol-uttagningen, vet jag precis vilka tio som kommer med - såklart:o) Som alltid.

Dock har jag ett litet dilemma. Jag lever verkligen inte min egen dröm via barnen. För jag har både drömt och gjort det jag själv velat. Hoppas ändå att jag har så pass bra koll att jag kan bedöma mina barns starka sidor, färdigheter, personliga uttryck och dessutom se vad som är deras egen vilja.

Thyra älskar att stå framför kameran. Framför sin syster Elviras lins:o) Hon är löjligt förtjust i att posera, bli sminkad och sätta på sig olika knäppa munderingar som Elvira föreslår. Hon dansar både bra och gärna, därför känns det extra skoj att hon för en månad sedan ville börja på sin första dansskola i kursen "showkids".

Att hon är musikalisk vet vi redan. Idag drog hon till med ackordet C2 på lunchen när hon satt vid pianot och lajjade. Kolla gärna in hennes första CD som jag spelade in när hon var bäbis: http://www.babystarmusic.com. Oki - erkänner - det är ganska mycket editeringar gjorda. Och hon var inte alltid så glad vid åsynen av en mikrofon. Men vem är väl alltid det?:o)

Så jag frågar mig - är det verkligen okay att skicka in några bilder på Thyra till Stockholmsgruppen och Mikas agentur? Hon säger själv att att det skulle vara jättekul. Och samtidigt känner jag att jag inte på något sätt vill exploatera någon av mina fina döttrar - de klarar de ju så bra själva - de stora ;o) Olivia väntar helst ett tag till, men vill ändå att jag och Fredrik gör en portfolio åt henne utifrån Elviras fantastiska bilder.

Thyra är en rätt udda tjej. Hon vill bli "räcerbilsförare" när hon blir stor (Nejnejnej, och åter nej = mammatänk!). Hon bestämde sig för att ta hål i öronen för en vecka sedan - och gjorde det också utan ett endaste knyst. Tills hålen har läkt, har hon redan kollat ut både dödskallar och ugglor att sätta i dem:o)

Hon är tjurigare än tjurigast. Hatar "tjejprylar", typ dockor, rosa kläder och annat "bjäfs". Hon leker helst med killar (precis som jag alltid gjort), bygger, konstruerar, skitar ner sig mest av alla på skolan och är allmänt säker på vem hon är. Och hur hela föräldrakartan ser ut. Vilka som gjort spermier och ägg, vem som varit med på "födelser" och vem hon kallar vad. Och vilka hon vill umgås med.

Hon blev väldigt glad över sin nya skinnpaj hon fick igår, i fuskskinn givetvis (killmodell - behöver jag skriva det)? Nu ränner hon runt i svart sjömanskeps och låtsas-läderboots.

Se hennes lilla portfolio och tyck själva. Hur skulle ni ha gjort?
Thyras modellalbum

Nä! Nu får jag ta tag i detta på allvar, eftersom det tydligen säljer, och vi behöver klöver. Jag har uppfunnit en salva som man kan smörja in huvudet med för att bli smartare. Och jag tänker också ta 999 pix för det! Precis som de gör för skorna i EasyTone-Reebok reklamen. Det är nog den mest puckade och smaklösa reklam jag någonsin sett! Som min söta dotter Olivia nyss sa - jag vill gärna ha skorna, men inser att man nog måste träna för att få den rumpan.
Mmmmm, tänkte jag.

Det är en och samma rumpa på alla bilder, som inte ens är varken tilltalande eller snygg enligt min smak. Tanig tonåring har fått halvtaskigt betalt för att gå och vicka på höftpartiet i för små trosor på stranden och dessutom armlös! Det jag ser är den rumpa man ofta ser på smått svultna tonårstjejer. Åh, tänker nu tonårsbarnen! Vilken bakåtsträvande och gammalmodig kärring hon är! En som inte hajjar någonting ;o)

Men, vi kommer alla på den stranden att vandra, med eller utan skor, liten som stor.

Mitt exakta salvrecept kommer jag inte avslöja här - men ingredienserna bjuder jag på :o)

Sinnesupphöjande mjukmedel
Godtrogenhetssänkande partiklar
Reklambedövande essenser
Decibelstörningsdämpande frekvensserum
Antiköpimpulsoxiderande radikaler

Allt detta är godkänt av en medicinie professor, med ett hittepå-namn, från vilket fejkat institut som helst i Schweiz. Som självklart heller inte finns.

Jag köper skor på Erikshjälpen för att de passar och se häftiga ut. Min rumpa kommer att hänga ner mer och mer. Men vem bryr sig?

Fredrik - kryssa i ja [ X ] eller nej [  ] 
Jag - kryssa i ja [  ] eller nej [ X ]

Foto & © Elvira Jacobi

Sönsvall. Staden jag bott och verkat i sedan över 40 år tillbaka. Egentligen har jag alltid velat härifrån. Och jag har funnit tusen och en ursäkter för att bli kvar. Jag menar, hur snyggt pratar inte folk härifrån? "Men guuu! Kolla vicken göllig hönn på snöhöögen"! Och här är många ofta ute och går med "vangen" och säger "Äru dömm i hövve elle"?

Som om jämtskan skulle vara så störtskön då! Förstå hur mobbad jag blev för den utrikiska jag talade när familjen flyttade från Hammerdal till Sönsvall när jag var fem år. Jag började på lekis och blev ständigt retad när jag öppnade munnen. Och efter några veckor gjorde jag det knappt alls om jag inte absolut var tvungen.

Vad sägs om "Vö ske ma jara nuö? (Vad ska vi göra nu)? Je vårte sö jallöus. (Jag blev så otålig - fast på ett positivt sätt). Skitt ma fara i måra? (Ska vi inte åka imorgon)? Håkken e en dann? (Vem är han)? En annan lustig sak är att jämtskan sätter antingen a eller en före namn för att påvisa könet. A Gina å en Anesch, gett da spala schack hejjle tia? (Gina och Anders, måste ni spela schack hela tiden)? Sedan har den en mängd vokaler som inte går att stava till med vårt alfabet och som för många är svåra att uttala (märkte jag nyss på fredrik):o)

Kanske är det blandningen av dessa två svenska avarter av dialekter som har gjort att de allra flesta tror att jag är från Stockholm med tanke på hur jag sjunger. Jämtskans mera e-betonade ö:n har gjort att jag undsluppit Sönsvalls-ö:na. Sedan har jag nog tränat bort en del typiskt norrländsk, exempelvis starkt betonade r.

Men fixar man att sjunga på persiska, tre olika kurdiska dialekter, swahili, arabiska, franska, engelska, romani - så vore det väl attans om man inte skulle kunna uppbringa någon slags rikssvenska.

I själva verket tror jag ni förstår att jag tycker det är både fascinerande och jättekul med språk och olika dialekter. Och jag har med åren faktiskt också lärt mig uppskatta Sundsvall med dess omnejd. Det är löjligt vackert här - speciellt runt kusterna. Och stadskärnan går inte av för hackor den heller... så länge man slipper bo i den:o) Mer om ljud och oljud på Tullgatan följer...

Läste igår självbiografin "Född en blå dag" av Daniel Tammet. Jag har nog sällan blivit så glad över en bok. Sällan känt igen mig i så mycket heller, även om jag är rätt usel på matematik. När jag slog igen pärmarna letade jag reda på en underbar filmdokumentär kallad "Brainman", som handlar om författaren själv. Se den gärna på http://video.google.com/videoplay?docid=2351172331453380070&hl=sv#

Daniel är en högfungerande ung engelsman med Aspergers syndrom. Han ser bland annat siffror som färger, former och landskap. Han har memorerat och läst upp Pi-talet med mer än 25 000 decimaler under cirka fem timmar inför publik och kontrollanter i USA. Han lär sig utan problem ett nytt språk på en vecka och har även konstruerat ett alldeles eget sådant med en helt fungerande och logisk grammatik. Daniel är en av en handfull människor i världen som kallas för savant. Forskare försöker med hjälp av dessa mycket speciella personer att förstå hur den mänskliga hjärnan fungerar. Och hur mycket som egentligen kanske är outnyttjade kunskaper och färdigheter som vi alla har.

Författaren till boken har den fördelen, att trots sitt handikapp, kunna förklara hur han tänker och känner, på ett alldeles fantastiskt sätt. Det är det som gör honom så speciell, då savanter vanligtvis har mycket svårt att berätta hur de faktiskt gör sina otroliga uträkningar, sina detaljerade målningar, minns musik, datum eller historiska händelser. Ofta har personer med Aspergers syndrom svårt att förstå andra personer emotionellt, men Daniel berättar hur han lyckats lära sig detta. Till en början genom att härma (mycket tack vare sina hängivna föräldrar) och sedan räknat ut hur han borde bete sig. Och med tiden, efter det att han mött kärleken i sitt liv, lyckats både förstå andra människor och känna empati på riktigt.

Jag kände att jag på många sätt kunde relatera till mina egna erfarenheter och egenheter. Därmed varken sagt eller påvisat att jag har något slags syndrom eller störning. Men kanske faller jag mellan diagnoserna, något många av oss gör och som en framstående professor också sa i slutet av programmet:o)

Jag föddes med väldigt överdimensionerade öron. De såg ut som två stora Dumbo-fladder, ja riktiga trattar, som dessutom stod rakt ut. Sedan dess har de tagit in allt, och inte lyckats stänga av. De fick tjepas. Jag hade även jättestora, runda och mörkbruna ögon. Tyvärr skelade jag och fick gå med lapp för ena ögat. Sedan hade jag extremt glest mellan framtänderna. Folk omkring mig skojade om Thore Skogman (medan jag drack Trocadero och fick tunnbröd med getmese eller tekakor med stekt ägg hos momma). Hur som helst skulle man lätt ha kunnat trycka in en tredje tand emellan dem. Som grädde på moset hade jag väldigt tunt hår och var således inget vackert skådat barn.



Tidigt tog jag på pianot ut låtar som jag hörde på transistorn i köket. Det i min mormors och morfars herrgård i Hammerdal, där jag bodde tills min lillasyster föddes och jag flyttade hem till mamma och "pappa" (han som efter 31 år senare inte visade sig vara det). Redan från 2-års ålder trodde jag såklart att alla kunde spela upp saker de hört, på något instrument, när de ville ha något i repris.

Jag spelade ofta schack med en av farbröderna i huset (både han och hans yngre bror fick bo kvar på den gamla prästgården efter det att "momma" och "moffa" köpte den på 50-talet). Min alldeles egen "farbror" hette Anders (uttalas Anersch på jämtska) och han blev min absolut första bästis. (Min andra heter fortfarande Gussie:o)

Vi satt i alla fall där och spelade våra schackpartier medan han spottade snus på en tidning bakom plast-skinnsoffan. Vilket jag tyckte var hemskt äckligt, men eftersom han hade astma så hade jag tydligen lite överseende med det. Han köpte också den första färg-TV:n i byn och jag var inte sen att springa upp till kammaren för att se på NYHETERNA! Allt var mycket andäktigt.

Anersch brukade spela fiol tillsammans med mig på pianot nere i "salen" när vi fick lov att vara där. Och när jag lärt mig noter och förstod hans förkärlek för "gamla dängor" blev det lättare för mig att hänga med. Innan dess kunde jag bara försöka härma hans melodier.

Han tog med mig på sjön i ekan, lärde mig leta mask, sätta den på kroken, vara tyst alldeles innan regnet kom - så vi kunde gå hem med abbore. Den grillade vi och åt på tunnbröd. Flera av de möbler och saker jag behållt efter alla flyttar kommer från honom. Bland annat en skev byrå med lönnfack, hans privata brevkorrespondens, men också en luggsliten gunghäst han själv snidade som Thyra nu har i sitt krypin.

Ja - han var nog mer en fadersfigur än både morfar och min mammas man/mins systers far någonsin varit. Hos Anersch utvecklades jag både musikaliskt och intellektuellt. Men jag blev otroligt upprörd, när jag i hans klädalkov - hittade högar med FIB-Aktuellt magasin. Fyllda med barbröstade damer:o) Jag smög rätt ofta upp när han var ute eller åt och klippte nogsamt ut speciellt "kittlande" bilder och klistrade in dem i egentillverkade pappersböcker. Och där i skrubben luktade det instängt, kvavt och lite hemma.

What so ever - alla har knäppa minnen. Jag hamnar alltid utanför min tänkta röda tråd.

Jag läste noter flera år innan jag lärde mig läsa. Blev både upprörd och jättearg när fröken i lekis hade mage att påstå att alfabetet började på A. För mig började det på C, D, E, F, G, A, B, H...

För mig har olika toner alltid haft en en egen färg. Likaså ackord. Alla dessa klanger och toner är oftast förknippade med en känsla, och även i många fall en doft. Det var så självklart från början, precis som jag kunde höra svängningarna i varje tonfrekvens. Absolut gehör kallas det i folkmun. Jag är ytterligt känslig för felstämda instrument. (Många av mina ex-musiker har jag sannerligen retat gallfeber på under åren). Jag utarbetade ett slags schema för 20 år sedan där jag beskrev varje tonarts färg, doft och egenskap. (Om jag får lust kanske jag lägger ut det).

Det här med gehöret är verkligen på gott och ont eftersom jag aldrig någonsin kan koppla av till musik. (Om jag inte dansar - och då måste det vara något som kroppen verkligen gillar - typ "Deep Forest"). Jag hör varje beståndsdel och analyserar dessa samtidigt. Bedömer varje instruments inslag, melodins förmåga att göra texten rättvisa. Tänker direkt på hur jag själv skulle ha gjort just det, om jag hade varit med i skapandet. Jag är så allergisk mot fel ord i en annars perfekt textrad.

Jag skriver musik för att trösta mig själv när jag mår dåligt – för att må bättre och för att få höra det jag vill höra.

Angående ljud, överhuvud taget. Så störs jag över det mesta. Jag kan inte sovra om fler än en pratar. Jag vaknar vid minsta lilla ljud och har svårt att somna om. Eftersom jag har fyra pratglada barn och en man som ständigt eller i varje fall i tid och otid, vanligen olämpliga tidpunkter och då jag vill fokusera på att få ur mig något annat, måste berätta något, fråga något eller gör ljud av något slag, så tappar jag koncentrationen och glömmer bort det jag för stunden skulle göra. Därför har jag en tendens att glömma bort saker och istället be min familj att skriva upp allt i min kalender, som ständigt är fullklottrad såklart.

Dessutom är jag väldigt lättskrämd, så våga inte smyga upp bakom mig när jag skär grönsaker, för då kan det hända en allvarlig olycka. Utöver det har jag ett otroligt känsligt luktsinne och förknippar dofter med människor och händelser. Testa inte i min närvaro att ha surstrumporna på! Jag vågar inte ens sluta röka med tanke på hur jag skulle komma att uppfatta alla odörer omkring mig.

Parfymen.
Jag talar inte om en regelrätt doftparfym utan en roman av Patrick Süskind. Läs den! Jag har i tjugo år använt Kenzos Jungle Elephant som verkar vara min alldeles egen doft eftersom ingen annan passar i den och när jag och mina vänner känner den på andra verkar den totalt fel. Min absoluta favoritdoft är rent sandelträ. Snidat på plats i södra Indien bland de gamla munkarna.

Här tappar jag den berömda röda tråden igen - sånt händer ju :) (Tack Fredrik för att du påminde mig!)

Jag vet aldrig riktigt hur mina låtar kommer till. Skapandet sker i ett närmast omedvetet tillstånd. Det är viktigt att få jobba i fred och inte bli störd under den processen.

Det brukar komma till mig vid matlagning och bilkörning, vilket leder till att jag måste stanna upp och klottra kalendern ännu fullare av uppslag.

Men idéerna kommer oftast när jag gått och lagt mig. Då kan hela låtar med ackord, melodi, instrumentering och text komma. Ibland orkar jag inte gå upp för att skriva ned enligt mitt egentillverkade notsystem. Ibland får Fredrik banda på sin mobil - i de fall han går att väcka. Inte så ofta.

Om jag börjat på en låt, lagt in den i datorn och sedan av olika anledningar fastnat, bär det mig oerhört emot att gå tillbaka och fortsätta. Det är som om att det går för lång tid, så glömmer jag bort känslan jag hade vid ursprungsskapandet, och då är det inte roligt eller intressant längre. På så sätt har jag en mängd material som bara är halvfärdigt. Det kan också bero på att jag hinner få fler idéer innan jag hinner slutföra de föregående... Mycket frustrerande...

Likt Daniel Tammet, ni vet savanten, jag började detta inlägg med (för några röda trådar sedan), behöver också jag ett alldeles eget utrymme och ostörd tid för att kunna ge utlopp för mina tankar, funderingar och känslor.

Ja, jag har alltid också känt mig udda och utanför. Jag tror fortfarande att folk tittar konstigt på mig om jag går utanför porten. Känner att jag inte hör hit. Kanske är det därför som så många av mina fans också är antingen ”nördar”, sociala ”katastrofer” eller bara lite sött udda och älskvärda ändå:o) Och all älsk från mig till dem!



Och det här är jag med storöra :o)

Foto & © Elvira Jacobi

Det tjänar inte mycket till att ångra dumma saker man gjort eller sagt i sitt liv. Det enda man kan göra är att be om ursäkt - i de fall det är befogat - och till den/dem det berör. Sedan får man för all del köpa läget om ursäkten inte godtas. Annars gör man nog bara bäst i att förlåta sig själv för sin egen dumhet och oförmåga att alltid fatta bra och genomtänkta beslut.

Okay! Jag erkänner! Jag har de senaste dagarna (i mitt inre) hänfallit åt hämndtankar, vältrat mig i ren och skär ilska, målat upp mer eller mindre utstuderade - men icke desto mindre - fullt genomförbara aktioner. Men samtidigt har jag ridits av en stor sorg över så mycket förlorat liv - dagar, månader, år. Tid jag hade velat ägna åt mina barn, mitt eget välmående och skapande. Haft guldtid tillsammans med mina fina vänner.

Jag är rädd att jag aldrig riktigt kommer att våga lita på mig själv igen. Att jag ska fortsätta kasta pärlor åt svin. Nej! Såklart menar jag inte åt min fina make:o) Men i andra situationer. Ta på mig jobb jag inte vill ha eller mår dåligt över, säga ja till saker fastän jag instinktivt känner "nej" - jag vill verkligen inte. Jag önskar att jag kunde lära mig att välja mer uppbyggande aktiviteter, även om det sker på bekostnad av en sämre ekonomi. Att jag kunde bortse från det dåliga samvetet gentemot Fredrik om och när jag skulle göra det.

Jag fullkomligen hatar att stå i skuld till någon. (Förlåt Anna, har inte glömt)! Och det gör jag ju faktiskt till min man som i vintras löste ut mig för dyra pengar från huset på landet. Det känns som om att vi aldrig riktigt står på samma nivå i relationen eftersom jag och barnen är beroende av hans inkomst. Sedan att jag mestadels ensam försörjt andra under den största delen av mitt vuxna liv, hör liksom inte hit. Jag fixar helt enkelt inte känslan av att vara beroende av någon på det sättet. Det handlar kanske om att jag inte är säker på att då kan se klart. Vad det är jag egentligen känner och på vilka grundvalar vi bygger vårt äktenskap.

Ja ja ja... Jag vet väl det! Det här kan säkert framstå som ett "lyxångestproblem" - ett extremt uppförstorat sådant - och vissa skulle nog ge sin vänstra arm för att ha den här möjligheten. Att fritt tänka. Fritt vara. Fritt skapa. Det är bara det att jag känner mig så onödig, barlast-aktig... Och möjligen det faktum att skapande och inspiration inte går att förbeställa när det passar som bäst i tid.

Så egentligen kanske frågan borde ställas omvänt. Vem kastar pärlor nu? Och för vilket svin;o)

Backskärvsfrö - även ätbart. Foto & © Elvira Jacobi

Om man ser en riktigt fin växt, en vacker blomma. Varför promt pressa den platt och torr mellan tunga tegelstensböcker, namnge den på latin - som numera ingen talar. Den kunde väl bara ha målats av och benämnts som "kolla här - vilken fin jag skapelse jag såg idag"! Men, herrarna i hagen förnekar sig icke. Jag gör tyvärr det. Och gråter. Men det är väl klimakteriet då. Och varken man eller barn fattar någonting av alla dessa tårar. Av att jag inte längre känner mig som i 3-D.

Detta var den första (opublicerade) kommentar jag fick strax efter att jag gjort mitt allra färskaste inlägg i min nystartade blogg. Det hände bara några minuter senare.

***

1X  ([email protected]) om Nu även giftig!: Ja livet blir svårare för somliga när dom lever med människor som ifrågasätter deras lögner. Verkar som det varit samma fel på några i rad nu. Märkligt.

***

Så han (förmodad upphovsman till kommentaren) - mestadels kallad "idioten" i mina kretsar - härjar fortfarande på... Tung suck. Han skröt om alla sina skattebrott, skrattade åt att han hackat sig in på en av de största tidningsportalerna, och därmed lyckats kollapsa hela deras server. Snodde min hårddisk, förvanskade mina mail och bilder och lade ut på nätet - och på gatan där jag bodde. Snöbollar på fönstren och skrik och förföljelse både hemma och på stan.

Tror han fortfarande seriöst att han kan skrämma mig? Genom att göra fler falska anmälningar hit och dit? Starta fler vårdnadstvister? Om en vårdnad han ändå inte ville ha! Kvällen innan huvudförhandlingen hoppade han nämligen av hela tåget. VAD I HELVETE KAN JAG BLI MER RÄDD FÖR IDAG DÅ??? Inget! Absolut nada! Jag går snällt till myndigheter när "anonyma" anmälningar gjorts - numer mest som en vardagsrutin. För alla vet ju redan hela historien. Om allt. Mitt barn kommer också att bli läs- och skrivkunnigt! Och ha möjlighet att bilda sig en alldeles egen uppfattning om sakernas tillstånd.

Jag känner bara leda och uppgivenhet inför det faktum att han ens existerar längre. Men karma tar ju sin tid. Jag har dock kvar det lila fotoalbumet med hjärtan på. Det han stampade sönder på gatan, strax efter det att jag köpt det på Indiska. Satte in lite bilder, för att min dotter, som sagt, ska få känna att hon bestämmer helt själv när det beger sig. Vad hon vill göra med sina minnen och rötter. Och det enda ont jag har sagt om hennes biologiske far är att "han var inte så snäll, så vi kunde inte vara tillsammans längre".

Har ett antal inspelningar på mp3 och CD som styrker det starkt irrationella beteendet hos "idioten" och som dessutom är busenkla att lägga ut. Det gäller inte bara honom, utan folk i hans närhet, med "riktiga" jobb - som de eventuellt vill ha kvar.

Puss!



Foto & © Elvira Jacobi

Alldeles för tjocka, få och för glesa.... men å andra sidan är jag inte riktigt frisk nu att bedöma... Får väl repa upp och göra om då. Annars tyckte jag han var sötare i Lakritstrollskalufsen:o)

Foto & © Elvira Jacobi

" Varje själ väljer sina föräldrar och alla sina erfarenheter för att lära sig de läxor den behöver om den ska kunna utvecklas fullt ut. Om själens mänskliga gestalt visste i förväg vad den behöver lära sig skulle egot ta en genväg om upptäcktsprocessen. De talar om för mig att man till följd av detta dubbla blindprov befinner sig exakt där man ska vara i denna smärtsamma process".

Citat från Julie Gregorys bok "Mamma sa att jag var sjuk".

Jag läste den idag och hittade, bland mycket annat, oavanstående tänkvärda rader. Rader som stämmer så löjligt mycket överens med det jag själv vet och tror om varför vi alls är här. Synd bara att jag inte hade kunnat skriva det lika förödande tydligt, utan att tappa fokus och själva essensen. Något jag känner att jag ofta gör.

På tal om böcker. Och skrivandet. Jag läser säkert minst fem böcker i veckan. Av mycket skiftande karaktär och kvalité. Jag brukar, när jag hittar någon författare jag gillar, låna eller köpa alla böcker hon/han skrivit. Dels för att det är så spännande att följa en eventuell utveckling i författarskapet, men också för att skönja de svackor många har. Som troligen de flesta i ett konstnärligt utövande yrke har. Jag är ännu inte där att jag mäktar ge mig på en roman. Även om jag kan erkänna att det pockar på. Jag har inte det självförtroende jag gissar behövs. Känner mig inte färdig än. För ska jag skriva så måste jag kunna inge hopp om ljusning i läsaren.

Det är nog lite som att måla. Jag kan, men jag kan inte. Jag törs, men jag törs inte. Röster inne i huvudet som maler på om att det inte låter eller ser tillräckligt bra ut. Med andra ord - självcencur på riktigt hög nivå. Förstå alla de gånger jag av en slump råkat höra någon av mina låtar på radion i bilen och verkligen fått fundera... Va? Har jag gjort den låten? Va? är det jag som sjunger?

Allvarligt - så här är det. Jag minns ingenting av själva skapandeprocessen eller födslovåndorna inför varje låt eller tavla. Hur det gick till egentligen... Vet att det tagit lång tid och så, men kommer inte ihåg impulserna som fick mig att välja att gå i vissa riktningar, välja vissa symboler, färger, former, ljud - det som sedan blev resultatet. Förevigat. Kan man förresten göra stillmusik? Tavlor är ju stilla. Kräver inte sekunder och minuter eller ens ögonblick att betrakta, älska eller förkasta. Eller för den delen förhålla sig oberörd till. Medan musik kräver öron och ett resande i tiden för att ens kunna upplevas. Och även den kan älskas eller förkastas.

Men inte bara detta får mig att tveka inför att skriva en bok. Jag vill ju inte göra någon illa, eller ledsen. Det är det värsta jag vet. Jag har ju själv blivit illa gjord och ledsen. Men samtidigt finns det här gnagande behovet av att fritt få uttrycka mig så starkt, att jag inte riktigt kan stå emot. Därav tillkom kanske detta avarts-skrivande som bloggen innebär. Det mesta ihopslafsade och lösryckta tankar i ett snurrigt virrvarr. Men det räcker faktiskt inte längre att "bara" sätta text till de låtar jag skriver. Det blir alldeles för korthugget. Och i mina musiktexter vill jag gärna att det ska bli både sångbart, enkelt, dubblebottnat och rimma. Men det mesta i livet rimmar rätt illa... Tycker jag då.

Man väljer sina strider heter det. Visst! Men den största striden pågår nog inuti en själv. Vem jag egentligen är, varför jag är, varför jag valt som jag gjort. Och i slutänden försöka förlåta sig själv för de riktigt dåliga valen. Duger det att ge sig själv alibi genom att säga "jag gjorde så gott jag kunde"? Eller "jag visste inte bättre då"? Jo... Det kanske det gör. För de flesta av oss vill inte göra andra illa. Inte om vi slipper. Ibland slipper man dock inte ifrån den pinan det innebär. Att såra någon man verkligen bryr sig om. Det är tusen gånger värre att tvingas såra någon än att bli det själv. Det vet jag med bestämdhet.

Just ja. Jag har kanske glömt att berätta att jag tidvis har koncentrationssvårigheter:o) Detta inlägg skulle ju handla om val! Av föräldrar. Jodå, jag valde, jag med, och jag har en skattkammare av erfarenheter att gräva ur - om någon annan än jag skulle känna sig hågad. Jag är fortfarande sjukt nyfiken på vem min biologiske pappa kan vara!

Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig:o) Ni andra får ha en pigg och rolig lördagskväll!

Foto & © Elvira Jacobi

Detta föreställer min make innan dagens åttatimmars-sittning på Afrohörnan. Väntar med spänning på hemkomsten. Lite lur på om han inte vågar gå hem alls:o) Ordnar en bild senare ikväll!

Cirkus Jacobi. Foto & © Elvira Jacobi

För ett år sedan såg mitt liv dramatiskt annorlunda ut än det gör idag. Fast på ett plan är det likadant. Jag känner mig helt slutkörd och totaldränerad på all kraft. Efter en mycket rolig och livgivande sommar:o) Håller på att svimma och spy hela tiden. Allt snurrar. Jag handlar groddar, kött, sockerärtor, dricker mängder av apelsinjuice - eller pressar tio frukter själv och klunkar i mig - fastän jag inte borde på grund av diabetesen - den jag fick i samband med att jag väntade Thyra. Då - för ett år sedan fick jag två plastpåsar järn - intravenöst i dropp. Skulle tro att det är dags igen. För jag har ingenting att må dåligt över idag. Väl? Va va va? Snälla - säg att det är så! Att det bara är en brist. Förutom B-12, insulin, hjärtsvikt och högt blodtryck som jag pillar i mig mediciner för sedan 10 år tillbaka. Vad är vad? Och hur blir man både sömnlös och fet... Kontraindektionerna står inte i bipacksedlarna... Visst ville jag bli läkare. Visst - jag tycker hypokondriker är skitjobbiga. Men något är fel. I huvudet eller kroppen! Spelar det någon roll?

Ett år är en lång tid ju yngre man är. Men för oss medelålders? Ett år, till och med decennier, kan falla i total glömska. Men vad gjorde jag egentligen för anmärkningsvärt då, vad hände, som satte några spår? Förmodligen saker som gjorde avtryck som än idag finns kvar hos mina barn. Men som alldeles har utplånats för mig. För kanske är det så att man inte kan gå omkring med bautaryggsäcken hela tiden! Man sovrar. Skriver. Överlever. Egentligen mycket enkelt.

Behjärtansvärt ändamål? Eh? Nä, nu får Fredrik ta över:o)

*****
MAKENS REFLEKTIONER

För ett år sen upplevde jag dig som jättetrött, gråblek, slutkörd, ledsen & bedragen. Jag vill minnas att det fanns några saker som, förutom järnbristen, hade ett finger med i spelet.

- Du hade tillbringat så gott som hela sommaren "på flykt" från ditt eget hem, bott i kappsäck med Thyra hos goda vänner, både här och där. Anledningen var ju en sambo som inte kunde bestämma sig för om ni skulle vara tillsammans eller inte. Det gjorde sitt till att göra livet ännu lite svårare för dig. Du ville inte bo kvar, sa du till mig, och jag minns att du frågade om vi skulle starta en gemensam studio i huset i Stöde.

- Du var sjukskriven efter dagisjobbet; ett jobb som verkligen fick dig att krascha ordentligt. Jag vet ärligt talat inte om du har kommit över det ännu. För den som inte varit där har nog svårt att förstå att det skapar press, stress och stundtals orimliga krav på hur man skall uppträda och behandla/ta tag i diverse saker och ärenden. Jag beundrar de som har ett sånt yrke och säger att de trivs med det. Samtidigt skulle jag själv aldrig heller mäkta med.

- Ett av barnen. Jag vet inte hur många gånger jag pratade med dig i telefon från Göteborg om att "nu är det nåt med henne igen". Snatteri, Soc, rymningar, Bup osv. Sånt tär naturligtvis. Minns den gången jag och Peter kom upp och hon hade precis burit hand på dig. Stämningen var både ledsen och upprörd. Jag minns inte vad saken gällde, men det hade gått för långt. Det resulterade sedan i ett antal jobbiga möten vill jag minnas. Nu är situationen helt annorlunda, tack och lov! Det finns alltså hopp.

Det finns ljus!

Mitt i allt detta gjorde vi även det sista till "Ömtåligt gods", raggade ihop ett bra band, blev ihop och skrev ny musik. Att vara mitt uppe i allt detta, med både jobbiga och goda saker, var inte helt igenom så krävande som man kan tro. För så här i efterhand kan blandningen av allt kännas helt bisarr och alldeles för mycket. Men jag är idag glad att vi är här, där vi är. Sen vet man ju aldrig vad det var som ledde oss hit, men det är en annan fundering. På ett år hinner det tydligen hända väldigt mycket. Jag skulle nog kunna skriva en bok själv om allt som hänt kring mig det senaste året. Rekord i "omvälvande händelser under ett år" - i alla fall i mitt liv!

***

Fredrik och ungarna mina! Jag älskar er! Men är så löjligt trött just nu att jag inte ens kan göra ett inlägg utan att be om hjälp. Får väl skriva om det med mitt synsätt senare. Lägg märke till hur jag "lovar" senare inlägg hela tiden. Det vet jag så klart inte hur det blir med det. Ha en god helg alla fina som läser. Själv ska jag läsa ett par böcker till, äta "äppelstrudel" och mest bara oroa mig över Elvrias och Bodils Londonresa.

Elviras fina gammelfarmor Viola. Foto & © Elvira Jacobi

Blir jag någonsin så här gammal (90+) och får vara någorlunda frisk, ha mitt känsloliv och tankar någorlunda intakta, ögon att läsa böcker med, öron att skriva musik med... Så javisst, okay då! Det lär väl funka på något vis. Men hur troligt är väl det då? I annat fall tar jag mig hellre "fiffilurigt" av daga innan (om jag nu har vett att fatta att jag vill det). Eller så får jag förhoppningsvis hjälp av någon barmhärtig själ - bara för att få det "överstökat" på ett eller annat sätt. Vill aldrig, ALDRIG bli ett grönsakspaket. För vems skull ska någon bara tvingas överleva? Jag vill dö när jag tycker jag är färdig. I den allra billigaste kistan vill jag ligga! Inte brännas. Ner i myllan bara! Vill att eventuella; och för tillfället manade gäster (inga sörjande ska jag ha) ska ha en riktigt rolig fest! Kanske att någon spelar ett par av mina "gamla dängor"! Om CD-formatet finns kvar då:o) Psalm? Jadå - "Härlig är jorden". För det var den ju ibland. Väldigt mycket till och med när det ville sig:o) Jag är mer än nöjd. Har gjort det mesta jag har föresatt mig att göra:o) Utom en sak. Gissa vad?

Idag när jag och Elvira skulle hämta Thyra på förskolan (hon med nytagna hål och "diamantörhängen" i öronen) mötte jag en tant, modell mycket gammal och förvirrad. Hon försökte sig på en liten promenad i brant uppförsbacke med sin rullator. Hon måste ha tagit sikte på mig, som var iklädd klarröd lång blus och svarta långkjolar. Hon ville veta vilken stadsdel hon var i och vart hon skulle "gå" för att komma till en viss gatuadress. Jag hade aldrig hört talas om den. Hon ramlade in lite i vår "Volvo-krabat" med sin rullator och både jag och Elvira kände att vi borde göra något. Men som tur vad såg vi efter 20 meter en blåklädd vårdarinna komma springandes och jag stannade bilen och frågade om hon letade efter någon. Så det redde tydligen ut sig...

Elvira berättade, efter att i sommar ha jobbat inom långvården, att det är vanligt att de gamla söker sig tillbaka till sin tidigare bostad och "rymmer" från "hemmet". Hon berättde även (efter att ha sett "Uppdrag Granskning" i går) att det på nätterna inte finns personal på alla äldreboenden, utan att det endast är fyra anställda i hela kommunen som åker runt till boendena - det efter eventuella larm. Att hälften av patienterna inte ens har ett alarm att trycka på. Och att övervägande "intagna" (jag tror fan-i-mig att fängelse är bättre) ändå inte skulle veta hur man gör för att larma. Jag ser bilden framför mig - hur våra föräldrar och anhöriga, tidigt på morgnarna, står i korridorer, nerbajsade, nerkissade, har ont, inte kunnat sova. Ja MEN HERREGUD! Vem vill dit? Vem vill jobba med oss blivande gamla? Blir så uppåt väggarna heligt förbannad att vi ska kastas som sopor när vi blir äldre! Många dementa har ett intellekt jämställt med en två-åring. Som Elvira sa - "fatta vilket pådrag det skulle bli om samma sak hände på ett dagis"! Och ack så rätt hon har!

Ett litet positivt synsätt är väl ändå tanken på att vi alla åldras lika mycket, samtidigt. Mina vänner kommer inte heller att bli yngre. Vi kommer att bli rynkiga, få cancer - och beroende på dåvarande styre, eventuellt få relevant vård. Barnen kommer förhoppningsvis bli medelålders och få egna barn, och senare, också få barnbarn... Just nu vill jag att alla mina fina ska leva sina liv - de bästa liv de kan. Med sina drömmar! Och att de blir sanna!

Jag har faktiskt väldigt svårt för detta med åldrandet. Själva processen. Hur hela kroppen faktiskt ger upp. Och att det de facto blir tydligare och tydligare för varje dag som går. Jag blir så outsägligt ledsen när mina barn upptäcker det också. Ojdå! "Jag har ont - både här och där"! Det är hemskt svårt att acceptera. Både som barn och förälder... Man kan nog inte det. Normaltillståndet som bäbis, är ju att inte ha ont. Någonstans alls. Annars gråter man. Och hur jag önskar att jag kunde förskona dem alla.

Vi har så klart alla vår egen existens att tänka på! Inte tu tal om annat. Och varför oroa sig... Kan man undra... innan "skadan" är skedd? Fast jag förfasar mig ändå! Över den enorma tyngd och trötthet jag allt som oftast känner. Jag skulle kunna sova dygnet runt om det var logistiskt möjligt. Nej, jag är inte deprimerad. Det vet jag alltför väl hur det känns...

I min ålder kan man inte längre smidigt ta sig upp ur sängen. Magen hänger som på en nyförlöst kossa. Hur nu det ser ut, vet jag egentligen inte... Men min man vet... Han som bara tycks se yngre och yngre ut. Och som fortfarande får visa leg på boa! Nej, det är verkligen inte så himla roligt längre. Jag läser Mamma Mu för Thyra varje kväll, och känner igen mig mer och mer i omöjliga kroppsövningar:o)

Så helt seriöst - hur kul är det att upptäcka att allt förfaller? Och om man som jag, först varit helt utmobbad i skolan under 12 år, såg halvt okay ut vid tjugo, var som snyggast runt trettio, och sedan lyckats med konststycket att förlora nästan tio år av min "höjdpunkt i livet"! Jamen, grattis Jacobi! Så dags nu:o) Nu är det rutschbana! jag menar bara - hur spännande är det inte nu med alla krämpor - och hur spännande ska det inte bli sedan... eh?

Jag åtminstone fått förmånen att verka och leva "jättemycket" (Elviras två-års-sägning). Både skrattat och gråtit - allt om vartannat. Så är det. Och det kan ingen ta ifrån mig någonsin. Och jag ångrar ärligt talat i stort sett inget jag valt.

Jag tror Alice vinner Idol i år! Har just slagit vad med mina tjejer om 1000 pix! Remember this! :o)) Ska även bekänna några saker till. Jag vill sitta i Idol-juryn en gång i mitt liv:o)) Det är en sak jag verkligen skulle tycka om att göra!

Och jag tycker även att Darins "Lovekiller" är en hit! Rhiannas och Eminems nya reffe golvar mig också. Är helt ute och cyklar:o) Enligt min man:o) Men det är hans problem:o)



Foto & © Elvira Jacobi

Har lagt på mig en del hull också - trots "odieten" som fick mig att gå ner efter ADHD-dieten - som fick mig att gå upp. Skulle ha blodat för en vecka sedan. Antingen är jag äntligen i klimakteriet - eller gravid! Är alldeles yr, trött och matt och kör bil riktigt dåligt. Mår även väldigt illa. Men det kanske hör till. Undrar bara till vad? Åldern? För det skulle kännas ytterst märkligt att föda ett barn som är yngre än mitt söta barnbarn... Och menopaus får man ju bara en gång i livet - såsom allt annat i detta erbarmerliga kvinnoliv.

Utöver det - håller jag på att oroa ihjäl mig över att Elvira åker till London, på obestämd framtid, på lördag. Vill bara förvissa mig om att vi kan ha kontakt kontinuerligt. Det kunde man inte ha när jag var 15 år och yrslade runt i USA. Men det gick ju bra det med. Allt handlar väl om hur man ser på saker...

Foto & © Elvira Jacobi

På förekommen anledning - läs Fredriks FB-status. Visst. Särskrivningar kan vara oerhört roande och locka till skratt och högljudda suckar. Och är visserligen så irriterande att man ibland inte tar människor på allvar. För det de skriver. Sedan att de talar fullt begripligt och har intelligenta resonemang tycks för vissa inte höra hit. Jag hade ett ex som ständigt gjorde sig lustig över (enligt honom) alla korkade och dumma idioter som inte kunde stava. Själv körde han med dubbeltecknad konsonant (framför allt bokstaven m) - något han givetvis inte ville kännas vid. "Slant bara på tangentbordet" hette det som oftast. Lustigt att samma "slintningar" alltid återkom på samma ord:o) Men - vem har väl inte någon gång kastat sten i glashus?

"Utdrag från Wikipedia:

Dyslexi eller specifika läs- och skrivsvårigheter är en varaktig funktionsnedsättning som innebär svårigheter med att läsa och skriva. Funktionsnedsättningen beror på en störning i vissa språkliga funktioner vilket hindrar automatisering av ordavkodningen. Dyslexi är inte relaterat till intelligensnivå. Dyslexi omfattar vidare inte läshinder som orsakas av synproblem eller av brister i undervisning, sociala förhållanden eller motivation. Dyslexi kan vara en medfödd egenskap, utvecklingsdyslexi, eller ha uppkommit vid skada eller sjukdom. En vanlig uppskattning är att 4-8 procent av befolkningen har så stora svårigheter att läsa och skriva att de kan få en dyslexidiagnos. Fler män än kvinnor har specifika läs- och skrivsvårigheter.

Psykopati är en personlighetsstörning som karaktäriseras av en brist eller total avsaknad av grundläggande sociala färdigheter och känslor som medkänsla och empati. Personer som lider av psykopati är utpräglat egoistiska".

Ja...behöver jag referera mer? Mer om psykopati och livet i dess kölvatten följer i senare inlägg.

 

Att göra ner någon för att i skrift inte kunna uttrycka sig enligt gängse språkregler, är lite som att mobba någon för att de inte har gehör eller kan skriva låtar. Det är heller inte alla som kan teckna, skriva, sjunga, måla, sitta i kassan på ICA, ha skiftjobb på fabriken i 40 år eller för den delen vara lyckligt gifta sedan lika länge tillbaka. Vem kan över huvud taget anse sig ha rätten att bedöma vilka egenskaper som står över andra?

Jag är mäkta imponerad över alla de männsikor som orkar och gör det arbete jag aldrig skulle klara av. Dagispersonal, sophämtare, vägbyggare, lokalvårdare, sjukhuspersonal - you name it! Utan detta vårt samhälles mångfald, skulle sådana lyxdrönare som jag inte ha möjlighet att sitta och tramsa i bloggar som denna, eller göra en och annan låt när andan faller på:o)

För det vill jag tacka både Fredrik och alla männsikor därute som gör det hästjobb som får mitt liv att fungera.

Tack!

Själv har jag svårt med kommateringen;o) Bland mycket annat...

Min make (he he - fortfarande ovan vid att skriva eller säga det) och jag har många likheter och beröringspunkter. Vår humor är rätt synkroniserad och vi vräker ofta ur oss saker vi båda tycker är hysteriskt roliga. Dessutom går det snabbt när vi väl hänfaller åt dylik sysselsättning. Vi är båda vetgiriga och nyfikna, och under alla våra bilresor har vi nog ställt tusentals frågor till varandra, som vi skulle (om vi orkat) måst ägna år åt till att googla på för att få svaren. Men nästan inget vi undrar omkring finns det några vettiga svar på. "Har du tänkt på en grej - varför är det si och så - och det tar aldrig slut". Vi hittar på svar till varandra och köper dem i den den mån de verkar någorlunda sannolika:o)

Vi har mestadels väldigt roligt ihop - när vi träffar vänner, går på fest eller lokal (det oerhört sällan). Såklart har vi även musiken gemensamt, eftersom det var där det först begav sig. Vi trakterar en mängd olika instrument, skriver musik ihop - men mest var för sig, läser båda noter, vi har skolats klassikt på piano, varit lite av nördar i skolan och har haft/har en mängd ganska udda intressen genom livet. Vi känner oss både avspända, tillfreds och trygga i varandras sällskap. Törs vara det vi innerst inne är - utan att vara oroliga för hur vi uppfattas av den andre.

Men så har vi då en del olikheter... Vi har till exempel inte samma känsla för textförfattande. Ej heller kulinariska maträtter - även om Fredrik verkligen uppskattar det mesta jag tilllagar. (Jag tillbringar i snitt minst två timmar per dag i köket). Han säger att han aldrig ätit så gott och nyttigt sedan han träffade mig. Märkligt nog har han gått ner minst åtta kilo, och jag upp lika mycket under samma tid. Fast det kan säkert bero på att jag inte längre är så rädd, och vaksam över hur min sambos  humör ska "vara idag" eller hans reaktioner på hur jag för tillfället beter mig. (Det kan som bekant skifta). Så jag lägger på mig:o) Det goda tydligen.

Fredrik har väldigt lätt för att låta bli att oroa sig - "det ordnar sig är hans måtto" - medan jag står i ständig stand-by för de allehanda katastrofer som eventuellt komma skall. Jag förstår inte hur han kan tycka att det mesta är lugnt och okay. För det händer väldigt mycket runt omkring oss. Runt mig har det alltid gjort det - no news... Trodde bara inte han var så van att hantera sådana galenskaper.

Nu till vårt stora problem - förvisso verkligen ett lyxproblem... Han vaknar inte. Han sover enligt mig - jämt. Så länge det bara är möjligt. Vaknar endast om han måste kissa eller äta. Och jag däremot - sover nästan aldrig. Eller mycket lite. På grund av det som tynger och gnager. Det som stör, berör och förgör. Fortfarande. Alltjämt. Förutom när jag fått matkoma (18-19). Då sover jag tungt en timme.

Det blir helg. Vi har ofta kvällen innan gemensamt planerat att göra en massa saker. Åka ut i skogen, till stranden, hälsa på vänner, storhandla, (så jag slipper göra det själv jämt). Och vi därför bestämt att kliva upp i rimlig tid. Eftersom jag alltid vaknar runt 4-snåret och med blandad framgång lyckas somna om vid 09.00, anser jag att 11.00 är i senaste laget för att hinna göra något vettigt ihop. De morgnar jag totalt lagt ner uppväckningsförsöken har Fredrik "självmant" vaknat mellan 14.00 och 15.00. Och då tycker jag att dagen har gått. Och jag är självklart jättesur över det - eftersom vi ses så få vakna timmar. Och ingen vet hur många timmar vi har ihop - nu när vi äntligen hittar rätt. lite så...

De helgmorgnar jag orkar vara trevlig, älskvärd och lite smårolig, har jag testat följande:

1. Ropat "Feeeeerik, whakey! Nu är det morgon! Jag har satt på kaffevatten! Eurpfffh",  blir svaret.

2. Efter en kvart brukar jag prova "Fleeeedlik! (i värsta söta tonarten), nu är det frukost"! "Prupp, örmpfff - ja, jag är vaken" mumlar han.

3. En timme senare är jag klar och har fixat allt inför de eventuella strapatser vi ska göra och småskriker "Hallåååååå - vakna Fleeeedlik!". Då brukar han börja röra på tårna lite. Och ungefär samtidigt hänfaller jag åt tunga grubblerier över vart vårt liv egentligen tar vägen. Och ungefär i detta stadie brukar jag på allvar surna till och börja planera egna, mycket roligare (ehhh) aktiviteter... För mig och hemmavarande barn.

4. Två timmar senare... Då kan jag utbrista "oj, shit vilken spindel!!! Kolla den kryper på dig!" Mina fingrar pillar lite på hans arm, och han sätter sig upp med ett ryck och vrålar i bettskenan...Neeeeej!!!" men går därefter över i djupsömn igen...

5. Såklart har jag testat att ta tag i grejjemojen och pussegullat lite på honom. Men jag är så hungrig, kissis och bajsis på morgonen att det inte skulle funka ändå. Inte utan att jag skulle spy, eller gjort andra äckliga saker i sängen... Så det är faktiskt ingen issuue.

Någon som har några goda idéer? Hur väcka den Fredrik som sover?

På bilden - Björn och Fredde:o)) Björnen höll på att somna (svimmade faktiskt nästan av värmen - men det var helt hans egen idé.) Och sedan gick han ju faktiskt till sig! Det vet ni som var med:o)

Min yngsta dotter Thyra, 5 år, frågar mig ibland vilket av barnen jag tycker "är bäst". Jag brukar givetvis svara att de alla fyra är det, och att jag är evinnerligt glad och tacksam över att de valt mig som mamma. Hur mycket de tidvis må förbanna sitt "omedvetna" och puckade val... Men jag tror på fullaste allvar att det är så det förhåller sig, men det skriver jag kanske om en annan gång.

Alla som fått förmånen att bli förälder vet att man omöjligt kan sätta ett barn före det andra, eller låta bli att älska dem - över allt annat. För det de är. Olika allihopa. Fantastiska, egna individer. Fast det fattar de ju så klart inte. Att vara mamma är nog det mest otacksamma företag man kan ge sig in i. Men samtidigt det mest betydelsefulla och "på-riktigt-projekt" man någonsin startat. Och det fina i kråksången är att man aldrig, aldrig ångrar sig! En abort kan man säkert ångra - har ingen erfarenhet själv - men jag tror det.



Millan - två sidor © Foto: Elvira jacobi

Här har vi då Millan, 25, min förstfödda. Mamma även hon sedan snart två år. Till underbara barnbarnet Leomix (som jag tyvärr träffar alltför sällan eftersom de bor i Stockholm). Hon är yvig, konstnärlig, rolig och sötare än allt sött. Charmar allt och alla. Hon sjunger fantastiskt bra, kan både spela piano och skriva fyndiga texter - och jag tycker att hon såklart borde satsa mer på det:o)

Millan är även en grym konstnärinna. Christian Beijer, som bor rakt ovanför min studio (förlåt för oljudet!) - diggar hennes tavlor. Och det han gör är ju inte heller direkt kattskit:o) Besök gärna Millans sajt på http://jacobiart.blogg.se/ och kolla in hennes makalösa målningar!

Millan var ett förhållandevis "lätthanterligt" barn som liten. Förutom att hon väldigt ofta klättrade upp i saker och sedan envist vägrade att komma ner. Hon fick hänga med mig på det mesta, överallt. Turnéer, intervjuer och på en massa resor världen över. Hon var ensambarn i sju år och fick ta del av den era där jag hade råd att göra lite extravaganta saker, innan hennes lillasyster Elvira "slaven" Jacobi föddes. Elvira och Millan har jättebra kontakt även idag och redan från början bondade de otroligt starkt med varandra. Millan körde sitt lilla "gör det och hämta det-race" med henne. Och lillasyster lydde såklart. Därav slavtiteln:o)



Elvira - sorg och glädje © Foto: Elvira jacobi

Elvira är idag 18 år. Och lyder inte andra fullt lika mycket längre:o) Även om hon i mångt och mycket framstår som både välartad, stabil, mogen och resonabel. Men alltsedan hon var bäbis har hennes signum varit - arg eller glad, av eller på, grobianskratta eller galenvråla. Jag fick lov att göra ett avbrott i musicerandet i och med hennes födelse - för det fungerade absolut inte att ta med henne på vare sig intervjuer eller spelningar. Jag glömmer aldrig när EMI-chefen skrek åt mig att "det här är ingen jävla socialsfallsinrättning!" Detta för att hans gulliga sekreterare fick passa en gråtande Elvira utanför rummet där vi höll presskonferens inför plattan "Det här är bara början". Och det tror jag det är för henne. Hon kommer att kunna gå hur långt som helst med sitt fotograferande. Kolla in hennes fina fotoblogg på http://vivalavita.blogg.se/



Olivia - rakt igenom © Foto: Elvira jacobi

Två år senare fick jag mitt tredje barn tillsammans med basisten i mitt dåvarande band. Hon var den enda planerade bäbisen. Jag förlorade en liten "Olivia" när fadern envisades med att kryssa över ett öppet halvstormande hav med liten motorbåt... Men efter en egen semester med Millan i Spanien, behövde vi bara komma till en gång till, så fastnade hon på riktigt:o) Vi hade ingen aning om vad hon skulle heta. Men när hon kom ut, med alldeles guldgult hår på sitt lilla runda fjunhuvud, vi fått det godaste BB-fika man kan tänka sig, och vi hängde beundrande över hennes plastsäng, så bara kom det till oss! Jag tror vi sa det samtidigt - "Titta vilken liten sol - titta vilken... ooo - OLIVIA!"

Hon klev alltid upp tidigt på morgnarna och snodde allt som hade med hygien, smink och färg att göra. Vanligtvis smetade hon ut det på golv, väggar och dörrar. Tyst som katten var hon också. Och himmel vad det blev dyrt att köpa nytt hela tiden!

Olivia är den som alltid haft modet och säga ifrån på allvar. Och det med all rätt. Under många år gick mitt liv endast ut på att överleva och laga mat. Se till att alla barnen kom till skolor och dagis. Ta hand om det mest basala. Detta på grund av en person som inte ens förtjänar att kallas människa.

Att Olivia, nu 16 år, är arg, bister och sur och aldrig vill följa med oss på våra upptåg - inte vill delta i något vi gör överhuvudtaget - har jag full förståelse för. Dels har jag varit 16 år själv, dels har jag minnen som gör att man tidvis hatar sin både sin uppväxt och sina föräldrar. Och jag ålägger henne definitivt inte att ha förståelse för det nu. Men jag både tror och hoppas att vi kommer att hitta bra och vettiga beröringspunkter inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag försöker dagligen se igenom och förbi den oro hon spridit till så många. Till alla oss som älskar henne på riktigt!

Utöver detta är Olivia ett modellämne så det nästan skriker om det! Jag tror inte hon vet det själv (men vi kollar löjligt nog på Top Model varje vardag ihop - småskämsigt:) Men jag gör ingen sak av det. Vill hon, så vill hon. Hon har i sådana fall mitt fulla stöd. Hoppas även hon, som Millan och Elvira, tar upp tecknandet. Hon är nämligen minst lika driven som de!



Thyra - the tiger © Foto: Elvira Jacobi

Hur Thyra, 5 år - min fjärde dotter, såg världens ljus - fattar man ju. Hon föddes - den vanliga vägen. Hon också. Men storyn runt det orkar jag inte avhandla just nu. Att hon överlevde både graviditet och födelse är endast guds försyn. Jag blev mycket sjuk - och hon med. Det får bli stoff till den eventuella "boken" det. Det var då och där mitt liv avstannade. Hade det inte varit för Thyra - hade jag inte haft mod och kraft att lämna, gå, skriva, musicera och fortsätta. Det var så illa som det någonsin kan bli. Så kan det omöjligt bli igen. Äntligen kan jag lova det! Jag törs lova mina barn, mina vänner och min familj det.

Och lill-Thyra! Du med dina vredesutbrott, minst fem gånger per dag! Du med ditt absoluta gehör:o) Du som sitter och jammar och improviserar  tillsammans med mig och Fredrik på pianot. Du har inte lärt dig läsa än (och bryr dig ännu inte om denna blogg - om någonsin) - men åh, vilka texter och låtar du kommer att skriva! Tror jag då:o)

Som sagt - ni är så löjligt bäst allihopa! Jag VET att ni kan göra vad som helst i livet! Bejaka era drömmar! Lev dem full ut! Jag älskar er över allt. Hejdlöst! Hur djävulskt skitjobbiga ni än är, hur oroliga ni än gör mig, hur fula ord ni än vräker ur er... Så gör jag faktiskt det. Spy på det - om det känns bättre!

Alla de "dåliga" egenskaper jag radat upp i detta inläggg - är vid eftertanke mest mina egna. De "goda" egenskaperna tror jag vi begåvats med hela bunten:o) Men vad är bra eller dåligt? Vem dömer? Låt oss vara allt! Åh, må gud sig förbarma över vårt arvegods:o)

Jag undrar hur många gånger jag kommer att revidera min uppfattning om er och mig... Förhoppningsvis så länge jag lever:o)

Bodil extrabarnet.
Foto & © Elvira Jacobi

Min dotter Elvira har en fru hon ämnar resa till London med om några veckor. De har inget jobb, inga pengar. De kommer att få tigga på gatan, sjungandes jättefula sånger, med en sprillans ny studentkeps att ta emot allmosorna i. (Jamen vad gjorde inte jag i samma ålder!:o) Ingen som vet...:o) Tur det...

På vårt bröllop hade vi i inbjudningarna särskilt betonat att vi inte ville ha några presenter, utan istället valfritt belopp till vår resa i ett kuvert i skattkistan placerad på pianot. Vi satt på söndagen och sprättade alla fina brev och det sista lilla kuvertet vi öpnnade var från Bodil - Elviras bästis, och så här skev hon på en liten söt lapp:

"En tjuga är kanske inte mycke,
men för en fattig ungdom är de ett stor stycke.
Och jag har klurat och kommit på,
att ni en tjuga varje dag på brollopsdagen ska få.
Och jag har räknat med minst femtio år,
så det blir många tjugor tillslut ni får.
Puss"

Klart hon är vårt extrabarn! Klart hon får äta här så ofta hon vill!

Elvira med munkavle.
Foto & © Elvira Jacobi

Elvira, en av mina fyra fina fantastiska döttrar, är en osannolikt begåvad fotografinna. Hon gav mig idag tillåtelse att använda vilka bilder jag vill från sin blogg som återfinns på http://vivalavita.blogg.se. Så det mesta av det som kommer att synas här härstammar från hennes vackra ögon och objektiv.

När Elvira var baby skrek hon hejdlöst mellan 15.00 till cirka 23.00 varje dag i över ett år. Jag glömmer aldrig alla de kvällar och nätter då hon låg på min mage och sparkade neråt, som en liten säl - då 73 centimeter. Buffade med sitt tunnhåriga och gosseluktande huvud mot min hals...Så hon blev mig mycket nära. Men det kom ändå som en chock för mig. Att inte längre kunna ta med mig barnen på allt det jag "behövde göra" i musikvärlden. För den otröstliga gråten...

Min förstfödda dotter, Millan, var ett praktexempel på flexibelt barn. Hon var med i replokalen en vecka efter sin födsel och därefter maskot och sötnos på ett antal gig och turnéer.  Turnéer där hon mestadels hoppade i hotellsängar och frestade på bandets tålamod i största allmänhet:o) Som baby sov hon hela natten efter en månad och grät i stort sett aldrig.

Men 1992, det år Elvira föddes, blev det som sagt andra bullar. När hon väl somnat brukade jag och hennes far (när han kom på besök) sitta och titta genom spjälorna och sucka över underverket. Många gånger hände det att vi kände oss nödgade att väcka henne mitt i natten eftersom hon var så rolig, pratade så tidigt, sa så häftiga saker. När hon var glad alltså.

Vad sägs om detta? "Mamma, mamma, kom och titta! Gannen galen! Gannen suter vedar! (Detta när vår hyresvärd för gårdshuset på Östermalm hade den lilla egenheten att "manligheta" sig klockan åtta på morgonen med lånad vedklyv som hade "utspott" - eller vad det nu kallas).

En natt ställde jag en fråga som tarvar år (liv?) av filosofistudier för att svara på, och således kanske inte är något man nomalt brukar fråga en två-åring. Mamman (jag) -"Elvira...varför dör man tror du?"
Svaret löd: "För att man ska leva jättemycke föståss!" Och just det har därefter både tröstat, berikat, och fått mig att orka gå vidare.

Jamen sälen då? Jo, när jag var i branschen och gjorde mig en hacka då och då (typ varje halvår vid STIM-avräkning) sa min revisor: "Du måste spara alla kvitton. Skicka dem till mig så får jag se vad jag kan göra".

Det hör till saken att jag verkligen har en störtskön revisor! (Gud nåde när han går i pension!) Bengt Hellman på Nöjesrevision HB i Stockholm. Sedan tjugofem år tillbaka... Jag följde såklart hans råd och klistrade nogsamt in alla kvitton jag hade för avdrag i firman på A4-ark. När han sedan ringde upp mig (alltid 8.00 på morgonen varje år) efter att ha fått mitt tjocka paket hade han som vanligt "några frågor". "Hej snygging! Nu har jag sammanställt din deklaration. Fan, vilken koll du har Jacobi! Men...jag undrar lite hur du hade tänkt försöka dra av "säl 1,73 decimeter från IKEA?" Tja... Vad svarar man? Han sa ju alla kvitton. Det var en present till lillan. Idag vet jag lite bättre vad som anses som avdragsgillt.

Och själv har jag ju tidvis sett ut som en säl på exakt 173 centimeter. Vid tre av graviditeterna hade jag måtten 100/100/100. Det ni! Där emellan har jag pendlat från 55 kilo till 80. Önskar att 20% vore avdragsgillt...

Jag har två bästa och söta vänner, Kim och Tomas, som varit med mig under tjockmageperioder. Vi har haft ett antal somrar där vi badstrandat oss, fikat kaffe (dricker inte det annars) kakor och mackor. Och de har grävt fina gropar för min mage att lägga filten på. Visserligen har folk tittat snett och troligen undrat vad vi tillhör för sekt när vi kommit med hela ungskocken, jag med magen i vädret, och de två sedan legat och hånglat och kyssts på en filt nära oss:o)

Hur som helst! För en månad sedan upptäckte jag och min make en alldeles makalös badstrand. Vi körde fel ute i Galtström. Jättefel. Men jag envisades med att vi skulle köra mot ett ställe som heter Oxsand. Det var knappt skyltat överhuvudtaget, men jag dirigerade avtagsvägarna mest på känn, och se! Vi fann en strand som närmast måste beskrivas som Sverige - men utomlands, eller varför inte - utomjordes!
Vilken fauna, vilka färger, vilken sand! Vilket hav!!!

Så klart ville jag ta med Kim och Tomas till detta norrländska Utopia. Vi packade en av deras BMW:ar fullt med allt som man både behöver - och inte behöver (uppfällbara solstolar!). GPS:en gjorde att vi körde fel i ett par timmar, men vi var glada ändå. Efter att vi fikat och herrarna smort in sig med bli-tokbrun på en sekund-olja med kokosdoft, och jag och Thyra insett att det var för kallt att bada, så tog hon och jag en promenad längs den långa, vackra stranden för att ta oss ut på klipporna. Vi tramsade och slamsade runt, såg lila sand, plockade fågelfjädrar, snäckor och vackra stenar. Jag hittade även en sällsynt lila strandväxt som jag grävde upp med rötterna för att plantera på balkongen. Vi lämnade våra "skatter" på ett bra ställe före klipporna.

Väl tillbaka upptäckte jag något konstigt vitt på stranden. Vi gick närmare. Man såg att sanden var mörkare, blötare runt om, och att flugor härjarade runt. "Kom, vi måste kolla vad det är, sa jag till Thyra".
Och då! Ett skelett stack upp. Alltså ett höftben. När vi gick runt såg vi även en hand som pekade uppåt, böjt, med ett knotigt pekfinger.

Jag tog tar min lilla dotter i handen, förklarade pedagogiskt att det säkert är någon som saknar den som ligger i sanden. men att den som ligger där inte vet eller känner något... Vi går väldigt hastigt tillbaka till "gubbarna". Kim orkade inte röra sig, men Tomas följde med tillbaka till "fyndet" med sin taffliga  mobilkamera. Vi insåg ju alla att detta borde dokumenteras och anmälas till polisen!

Tomas hämtade en pinne och började gräva runt omkring fyndet... Tydligen hde han/hon haft någon slags skinnkappa på sig. Jag vågade knappt titta. Flugorna svärmade runt. Vi såg ännu en skeletthand. Tomas plåtade och plåtade.

Vi gick tillbaka till vår strandplats, men passerade en familj som låg en bit innan vår. Jag tänke att det nog vore en bra idé att varsko dem att polisen kanske kommer efter det att vi åkt hem, så jag berättade att vi hittat...ehum...typ...kvarlevor 200 meter bort och de kanske kunde...

Då sa de: "Jaha, den där sälen. Ingen har orkat ta bort den på hela sommaren..."

Den var typ 173 centimeter. Och jag orkar inte ens tänka på vad polisen skulle ha tyckt om vårt alarm... Eller vad det skulle ha stått i blaskorna!

Men idag får man väl ändå nöja sig med att jag och min man hamnat på femteplats på innelistan i Västernorrland i Dagbladet! Björn! Why??? Du som aldrig gillade mig när jag var stor fast mindre:o))


Vatten.
Foto & © Elvira Jacobi

Nej. Alla har inte en egen liten Muskos med html-handskar på. Så sant som han vräkte ur sig häromdan. Och det på tal om fula bloggar - och min okunnighet...

Det bubblar. Under ytan har det visserligen bubblat länge. Allt det som jag vill och behöver skriva, få ur mig - och kanske även blir till eller för någon annan. Bokstäver, ord, meningar och tankar som inte ryms i en sångtext - vers, brygga, refräng och stick.

Så i förrgår bestämde jag mig för att starta en blogg. Verkade hur enkelt som helst. Men såg hur fult ut som helst i default-mallarna på blogg.se. Hela min kalender var fullklottrad med små asterisker och teman jag ville avhandla. Jag brann av lust att sätta mig vid datorn och bara låta det knattra och flöda. Tvärstopp! Funkar inte. Kan väl inte göra inlägg i grodgrönt! "Freeeedrik! Kan du komma en stund? Hur ändrar man det här? Och det där? Och det där då? Så här vill jag inte att det ska se ut!"
"Tur för dig (säger han med ett snett leende) att du har mig med HTML-handskarna på!"

Och så fixar han med blixtens hastighet allt jag klagat på. Sedan tar han med sig tangentbordet ut i köket för att rengöra det. Så att det blir roligare och mer hygieniskt att skriva på:o) Han vet tydligen inte att jag tänker skriva vilket skit som helst här:o) Men han har faktiskt undertecknat en fullmakt som i korta ordalag lyder: "Härmed låter jag, Fredrik Jacobi Muskos, min fru, Gina Jacobi Muskos, skriva precis vad hon vill. Detta utan att begära skilsmässa, utan istället låta henne få all support för att ens kunna upprätthålla denna blogg, med den font, färg och de funktioner hon behöver.
/Fredrik Jacobi Muskos"

Inför vårt oerhört välplanerade och mycket kostsamma (harkel) bröllop som tilldrog sig för två veckor sedan, började jag redan i mars med LCHF-kost. Målet var att gå ner sju kilo så jag skulle komma i brudklänningen, som jag då - tack och lov - ännu inte sytt ihop. Det blev ett rent helvete att handla mat och listorna liknade romaner. Jag lagade väl mat i snitt tre timmar per dag. Oftast tre små rätter...så att det skulle passa alla.

Och på tal om listor. Och bröllop. Vi har fått frågan många gånger nu - "hur kom ni på idén till ett piratbröllop?" Svaret är att vi kom inte på det. Det kom på oss. En dag flanerade vi runt stadens gator med "dramaten" på efterkälken. (Vi köpte lilla rostiga "krabaten" i somras för att vara mer mobila...). Vi passerade Sundsvalls Barnvagnar & Skämtsaker - en butik som skyltar med bland annat maskeradkläder. Just denna vårdag lyste solen glatt i Fredriks korta, lockiga och röda hår. Och Pow!!! Kolla där! Vilken fräck rock! I fönstret hängde en rostbrun piratjacka och liksom skrek ut: jag passar på Fredrik! Till hans röda burr! Så vi gick in och expediten suckade när han blev tvungen att krångla sig ut i skyltfönstret för att klä av plastdockan så att Fredrik kunde prova den. Visserligen var den snygg, men den var tillverkad i något slags låtsastyg, ett riktigt hafsbygge helt enkelt. Så vi tackade för oss och gick tomhänta därifrån. (Senare skulle det visa sig att de aldrig tidigare haft sådan omsättning och efterfrågan på just piratartiklar).

Påföljande helg bodde vi ute på landet hos en av mina bästa väninnor. Där flödade whiskey och vin och gitarrerna var ostämda, bra och mindre bra låtar skrevs (två kommer på nästa album). När vi lämnade stugan på söndagen hade vi skrivit ett tiotal listor. Listor över vilka vi ville bjuda, vad vi skulle fixa, vad som skulle sys, vad som skulle förtäras. Och efter det ändrade vi oss hundra gånger om. Vi köpte mera tyger och attiraljer. Jag sydde fel på Singern (tack Tobbe) och Fredrik sprättade. Sydde åt oss och barnen. Sprättade. Vi uppsökte varenda second-handbutik i Västernorrland, vi kollade Blocket, Tradera, löshårsbutiker och invaderade IKEA. Vi tramsade omkring, hade semester och fick mer och mer sjuka och ogenomförbara idéer för varje kväll. Jag satt i två veckor och gjorde hundra dreads på Fred - med varierat resultat. Men. Till slut - en vecka innan fredagen den 13.e augusti - stod konceptet klart. Och det blev inte alls som vi tänkt oss. Det blev så otroligt mycket bättre, lyckat och roligt! Det var nog inte mindre än femtio musiker/sångare bland gästerna - och det märktes sannerligen! Tack alla ni underbara människor som hjälpte oss och var med i föreställningen!

Om jag gick ner mina önskade kilon? Nähäpp! Jag gick upp sju och Fredrik ner lika mycket...Så nej, livet är inte alltid rättvist. Tur det finns korsetter:o) Men han har fått en stor kvinna som numera bara äter det hon vill och sådant som är gott. Då händer det saker! Fem kilo ner. Bara sådär!

Jag ser tydligt bilden framför mig. Min man bakom lås och bom, skakandes galler i upp till två år! I bästa fall beviljas jag besöksrätt en gång i månaden. Varje gång kommer jag att kroppsvisiteras innan jag släpps in i det lilla, sunkiga besöksrummet där möbelemaget endast består av en galonklädd brits, två plaststolar och ett igengrott handfat.

Eftersom min man (hittills) till största delen stått för familjens försörjning har jag fått lov att flytta från vår stadsvåning och tvingats utackordera mina barn till sina fäder på heltid. Själv bor jag i en lånad gammal husvagn från 60-talet på campingen i Fläsian. Armodet vet inga gränser och jag räknar timmar, dagar och månader tills dess att min man släpps fri. Då kommer han omöjligt att få arbete någonstans eftersom han är straffad för grovt ekobrott. Vi lever sedan våra dagar tillsammans i husvagnen tills dess vi trillar av pinn.

Men herregud, tänker nog vissa. Vad har egentligen hänt? Jo, det ska jag berätta. Posten dråsade i sedvanlig tid ner med en duns mellan våra ytterdörrar idag. Och vanligen öppnar jag all post (inte barnens) - inte på grund av nån svartsjukegen, utan helt enkelt för att jag har bäst koll på räkningar, logistik och planering omkring skeppet Jacobi/Muskos. Ett av kuverten kommer från Göteborgs Tingsrätt och jag ställer matkassarna på diskbänken och sprättar upp brevet. Och läser. Och läser att min man ska inställa sig till huvudförhandling i Göteborgs Tingsrätt i mitten av september angående grovt skattebrott och höras om transaktioner i Handelsbolaget.

Och jag fattar först inte, men ändå gör jag ju det... Magen vänder sig ut och in. Snabbt in på toaletten. Händerna skakar och jag läser igen och igen...Det börjar snurra och jag får järnsmak i munnen. Det kan fan inte vara sant! Inte han! Inte han också! Inget mer tok nu. Snälla gode gud! Och bilderna avlöser varandra i en strid ström - den ena värre än den andra. Hur ska det gå nu? Och vi som just gift oss...fanns det en baktanke från hans sida. Jag klarar inte ens av att slå numret till hans mobil utan raglar istället fram till min dator och googlar på "påföljd för grovt skattebrott". I över 90% av fällande domar får man fängelse i mellan två till sex år.

Min reaktion låter kanske aningen hysterisk, men eftersom så mycket galenskap hänt tidigare i mitt liv så är mina tankegångar helt logiska - för mig alltså.
Jag påstår absolut inte att alla mina relationer varit fyllda av kaos och misär - tvärtom. Bara under denna sommar har tre ex hört av sig och velat träffas. Tre helt underbara människor som bjudit mig och familjen till olika smultronställen runtom i Sverige. Människor som betytt någonting för mig och den jag är idag. Människor jag inte träffat på mellan tjugo och trettio år.

Nej, det jag syftar på är några få (3) relationer där jag fått lite smått udda överraskningar och egenheter serverade efter en tid...Lite smågrejer bara...så som misshandel, psykisk terror, drogmissbruk, sexmissbruk, dataintrång, hot, förföljelse, våldtäkt, stöld, förskingring, egenmäktigt förfarande, självmordshot, mordhot, psykopati, otrohet, falska anmälningar till Försäkringskassan, Soc och Skattemyndigheten. Och en massa prylar jag förträngt. Och glömt.

Så som den luttrade baglady (bärandes tunga väskor med gammal skit) jag blivit lyckas jag efter en halvtimme slå numret till min man och ungefär så här följer samtalet:
"Jag vill prata med dig ostört. Nu".
"Okay, jag är i konferensrummet".
(Tystnad. Funderar på om han menar att han sitter i konferens och det är fullt med folk där, men tydligen är där tomt).
"Är det något du glömt att berätta för mig?"
"Va? Näe...Vad menar du?"
"Till exempel att du ska in på huvudförhandling angående grovt skattebrott om två veckor! Och att du ska sitta inne minst två år!!!"
(Tystnad. Han tänker. Jag Undrar).
"Jag fattar inte vad du pratar om".

Jag läser upp första bladet. Diarienummer och allt. Exakt allt vad som står. Just det. Om jag hade läst exakt allt vad som stod hade jag även läst att han kallats som vittne angående grovt skattebrott. Som någon annan begått. Som min make blivit tillfrågad, i egenskap av expert inom webbdesign, att vittna omkring. För två år sedan. När han inte hade en aning om att han skulle flytta till Sundsvall och gifta sig med en spattig och överkänslig Jacobian.

Men - plötsligt ser framtiden mycket ljusare ut!