Jacobi

Foto & © Elvira Jacobi

Det tjänar inte mycket till att ångra dumma saker man gjort eller sagt i sitt liv. Det enda man kan göra är att be om ursäkt - i de fall det är befogat - och till den/dem det berör. Sedan får man för all del köpa läget om ursäkten inte godtas. Annars gör man nog bara bäst i att förlåta sig själv för sin egen dumhet och oförmåga att alltid fatta bra och genomtänkta beslut.

Okay! Jag erkänner! Jag har de senaste dagarna (i mitt inre) hänfallit åt hämndtankar, vältrat mig i ren och skär ilska, målat upp mer eller mindre utstuderade - men icke desto mindre - fullt genomförbara aktioner. Men samtidigt har jag ridits av en stor sorg över så mycket förlorat liv - dagar, månader, år. Tid jag hade velat ägna åt mina barn, mitt eget välmående och skapande. Haft guldtid tillsammans med mina fina vänner.

Jag är rädd att jag aldrig riktigt kommer att våga lita på mig själv igen. Att jag ska fortsätta kasta pärlor åt svin. Nej! Såklart menar jag inte åt min fina make:o) Men i andra situationer. Ta på mig jobb jag inte vill ha eller mår dåligt över, säga ja till saker fastän jag instinktivt känner "nej" - jag vill verkligen inte. Jag önskar att jag kunde lära mig att välja mer uppbyggande aktiviteter, även om det sker på bekostnad av en sämre ekonomi. Att jag kunde bortse från det dåliga samvetet gentemot Fredrik om och när jag skulle göra det.

Jag fullkomligen hatar att stå i skuld till någon. (Förlåt Anna, har inte glömt)! Och det gör jag ju faktiskt till min man som i vintras löste ut mig för dyra pengar från huset på landet. Det känns som om att vi aldrig riktigt står på samma nivå i relationen eftersom jag och barnen är beroende av hans inkomst. Sedan att jag mestadels ensam försörjt andra under den största delen av mitt vuxna liv, hör liksom inte hit. Jag fixar helt enkelt inte känslan av att vara beroende av någon på det sättet. Det handlar kanske om att jag inte är säker på att då kan se klart. Vad det är jag egentligen känner och på vilka grundvalar vi bygger vårt äktenskap.

Ja ja ja... Jag vet väl det! Det här kan säkert framstå som ett "lyxångestproblem" - ett extremt uppförstorat sådant - och vissa skulle nog ge sin vänstra arm för att ha den här möjligheten. Att fritt tänka. Fritt vara. Fritt skapa. Det är bara det att jag känner mig så onödig, barlast-aktig... Och möjligen det faktum att skapande och inspiration inte går att förbeställa när det passar som bäst i tid.

Så egentligen kanske frågan borde ställas omvänt. Vem kastar pärlor nu? Och för vilket svin;o)

Backskärvsfrö - även ätbart. Foto & © Elvira Jacobi

Om man ser en riktigt fin växt, en vacker blomma. Varför promt pressa den platt och torr mellan tunga tegelstensböcker, namnge den på latin - som numera ingen talar. Den kunde väl bara ha målats av och benämnts som "kolla här - vilken fin jag skapelse jag såg idag"! Men, herrarna i hagen förnekar sig icke. Jag gör tyvärr det. Och gråter. Men det är väl klimakteriet då. Och varken man eller barn fattar någonting av alla dessa tårar. Av att jag inte längre känner mig som i 3-D.

Detta var den första (opublicerade) kommentar jag fick strax efter att jag gjort mitt allra färskaste inlägg i min nystartade blogg. Det hände bara några minuter senare.

***

1X  ([email protected]) om Nu även giftig!: Ja livet blir svårare för somliga när dom lever med människor som ifrågasätter deras lögner. Verkar som det varit samma fel på några i rad nu. Märkligt.

***

Så han (förmodad upphovsman till kommentaren) - mestadels kallad "idioten" i mina kretsar - härjar fortfarande på... Tung suck. Han skröt om alla sina skattebrott, skrattade åt att han hackat sig in på en av de största tidningsportalerna, och därmed lyckats kollapsa hela deras server. Snodde min hårddisk, förvanskade mina mail och bilder och lade ut på nätet - och på gatan där jag bodde. Snöbollar på fönstren och skrik och förföljelse både hemma och på stan.

Tror han fortfarande seriöst att han kan skrämma mig? Genom att göra fler falska anmälningar hit och dit? Starta fler vårdnadstvister? Om en vårdnad han ändå inte ville ha! Kvällen innan huvudförhandlingen hoppade han nämligen av hela tåget. VAD I HELVETE KAN JAG BLI MER RÄDD FÖR IDAG DÅ??? Inget! Absolut nada! Jag går snällt till myndigheter när "anonyma" anmälningar gjorts - numer mest som en vardagsrutin. För alla vet ju redan hela historien. Om allt. Mitt barn kommer också att bli läs- och skrivkunnigt! Och ha möjlighet att bilda sig en alldeles egen uppfattning om sakernas tillstånd.

Jag känner bara leda och uppgivenhet inför det faktum att han ens existerar längre. Men karma tar ju sin tid. Jag har dock kvar det lila fotoalbumet med hjärtan på. Det han stampade sönder på gatan, strax efter det att jag köpt det på Indiska. Satte in lite bilder, för att min dotter, som sagt, ska få känna att hon bestämmer helt själv när det beger sig. Vad hon vill göra med sina minnen och rötter. Och det enda ont jag har sagt om hennes biologiske far är att "han var inte så snäll, så vi kunde inte vara tillsammans längre".

Har ett antal inspelningar på mp3 och CD som styrker det starkt irrationella beteendet hos "idioten" och som dessutom är busenkla att lägga ut. Det gäller inte bara honom, utan folk i hans närhet, med "riktiga" jobb - som de eventuellt vill ha kvar.

Puss!



Foto & © Elvira Jacobi

Alldeles för tjocka, få och för glesa.... men å andra sidan är jag inte riktigt frisk nu att bedöma... Får väl repa upp och göra om då. Annars tyckte jag han var sötare i Lakritstrollskalufsen:o)

Foto & © Elvira Jacobi

" Varje själ väljer sina föräldrar och alla sina erfarenheter för att lära sig de läxor den behöver om den ska kunna utvecklas fullt ut. Om själens mänskliga gestalt visste i förväg vad den behöver lära sig skulle egot ta en genväg om upptäcktsprocessen. De talar om för mig att man till följd av detta dubbla blindprov befinner sig exakt där man ska vara i denna smärtsamma process".

Citat från Julie Gregorys bok "Mamma sa att jag var sjuk".

Jag läste den idag och hittade, bland mycket annat, oavanstående tänkvärda rader. Rader som stämmer så löjligt mycket överens med det jag själv vet och tror om varför vi alls är här. Synd bara att jag inte hade kunnat skriva det lika förödande tydligt, utan att tappa fokus och själva essensen. Något jag känner att jag ofta gör.

På tal om böcker. Och skrivandet. Jag läser säkert minst fem böcker i veckan. Av mycket skiftande karaktär och kvalité. Jag brukar, när jag hittar någon författare jag gillar, låna eller köpa alla böcker hon/han skrivit. Dels för att det är så spännande att följa en eventuell utveckling i författarskapet, men också för att skönja de svackor många har. Som troligen de flesta i ett konstnärligt utövande yrke har. Jag är ännu inte där att jag mäktar ge mig på en roman. Även om jag kan erkänna att det pockar på. Jag har inte det självförtroende jag gissar behövs. Känner mig inte färdig än. För ska jag skriva så måste jag kunna inge hopp om ljusning i läsaren.

Det är nog lite som att måla. Jag kan, men jag kan inte. Jag törs, men jag törs inte. Röster inne i huvudet som maler på om att det inte låter eller ser tillräckligt bra ut. Med andra ord - självcencur på riktigt hög nivå. Förstå alla de gånger jag av en slump råkat höra någon av mina låtar på radion i bilen och verkligen fått fundera... Va? Har jag gjort den låten? Va? är det jag som sjunger?

Allvarligt - så här är det. Jag minns ingenting av själva skapandeprocessen eller födslovåndorna inför varje låt eller tavla. Hur det gick till egentligen... Vet att det tagit lång tid och så, men kommer inte ihåg impulserna som fick mig att välja att gå i vissa riktningar, välja vissa symboler, färger, former, ljud - det som sedan blev resultatet. Förevigat. Kan man förresten göra stillmusik? Tavlor är ju stilla. Kräver inte sekunder och minuter eller ens ögonblick att betrakta, älska eller förkasta. Eller för den delen förhålla sig oberörd till. Medan musik kräver öron och ett resande i tiden för att ens kunna upplevas. Och även den kan älskas eller förkastas.

Men inte bara detta får mig att tveka inför att skriva en bok. Jag vill ju inte göra någon illa, eller ledsen. Det är det värsta jag vet. Jag har ju själv blivit illa gjord och ledsen. Men samtidigt finns det här gnagande behovet av att fritt få uttrycka mig så starkt, att jag inte riktigt kan stå emot. Därav tillkom kanske detta avarts-skrivande som bloggen innebär. Det mesta ihopslafsade och lösryckta tankar i ett snurrigt virrvarr. Men det räcker faktiskt inte längre att "bara" sätta text till de låtar jag skriver. Det blir alldeles för korthugget. Och i mina musiktexter vill jag gärna att det ska bli både sångbart, enkelt, dubblebottnat och rimma. Men det mesta i livet rimmar rätt illa... Tycker jag då.

Man väljer sina strider heter det. Visst! Men den största striden pågår nog inuti en själv. Vem jag egentligen är, varför jag är, varför jag valt som jag gjort. Och i slutänden försöka förlåta sig själv för de riktigt dåliga valen. Duger det att ge sig själv alibi genom att säga "jag gjorde så gott jag kunde"? Eller "jag visste inte bättre då"? Jo... Det kanske det gör. För de flesta av oss vill inte göra andra illa. Inte om vi slipper. Ibland slipper man dock inte ifrån den pinan det innebär. Att såra någon man verkligen bryr sig om. Det är tusen gånger värre att tvingas såra någon än att bli det själv. Det vet jag med bestämdhet.

Just ja. Jag har kanske glömt att berätta att jag tidvis har koncentrationssvårigheter:o) Detta inlägg skulle ju handla om val! Av föräldrar. Jodå, jag valde, jag med, och jag har en skattkammare av erfarenheter att gräva ur - om någon annan än jag skulle känna sig hågad. Jag är fortfarande sjukt nyfiken på vem min biologiske pappa kan vara!

Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig:o) Ni andra får ha en pigg och rolig lördagskväll!

Foto & © Elvira Jacobi

Detta föreställer min make innan dagens åttatimmars-sittning på Afrohörnan. Väntar med spänning på hemkomsten. Lite lur på om han inte vågar gå hem alls:o) Ordnar en bild senare ikväll!

Cirkus Jacobi. Foto & © Elvira Jacobi

För ett år sedan såg mitt liv dramatiskt annorlunda ut än det gör idag. Fast på ett plan är det likadant. Jag känner mig helt slutkörd och totaldränerad på all kraft. Efter en mycket rolig och livgivande sommar:o) Håller på att svimma och spy hela tiden. Allt snurrar. Jag handlar groddar, kött, sockerärtor, dricker mängder av apelsinjuice - eller pressar tio frukter själv och klunkar i mig - fastän jag inte borde på grund av diabetesen - den jag fick i samband med att jag väntade Thyra. Då - för ett år sedan fick jag två plastpåsar järn - intravenöst i dropp. Skulle tro att det är dags igen. För jag har ingenting att må dåligt över idag. Väl? Va va va? Snälla - säg att det är så! Att det bara är en brist. Förutom B-12, insulin, hjärtsvikt och högt blodtryck som jag pillar i mig mediciner för sedan 10 år tillbaka. Vad är vad? Och hur blir man både sömnlös och fet... Kontraindektionerna står inte i bipacksedlarna... Visst ville jag bli läkare. Visst - jag tycker hypokondriker är skitjobbiga. Men något är fel. I huvudet eller kroppen! Spelar det någon roll?

Ett år är en lång tid ju yngre man är. Men för oss medelålders? Ett år, till och med decennier, kan falla i total glömska. Men vad gjorde jag egentligen för anmärkningsvärt då, vad hände, som satte några spår? Förmodligen saker som gjorde avtryck som än idag finns kvar hos mina barn. Men som alldeles har utplånats för mig. För kanske är det så att man inte kan gå omkring med bautaryggsäcken hela tiden! Man sovrar. Skriver. Överlever. Egentligen mycket enkelt.

Behjärtansvärt ändamål? Eh? Nä, nu får Fredrik ta över:o)

*****
MAKENS REFLEKTIONER

För ett år sen upplevde jag dig som jättetrött, gråblek, slutkörd, ledsen & bedragen. Jag vill minnas att det fanns några saker som, förutom järnbristen, hade ett finger med i spelet.

- Du hade tillbringat så gott som hela sommaren "på flykt" från ditt eget hem, bott i kappsäck med Thyra hos goda vänner, både här och där. Anledningen var ju en sambo som inte kunde bestämma sig för om ni skulle vara tillsammans eller inte. Det gjorde sitt till att göra livet ännu lite svårare för dig. Du ville inte bo kvar, sa du till mig, och jag minns att du frågade om vi skulle starta en gemensam studio i huset i Stöde.

- Du var sjukskriven efter dagisjobbet; ett jobb som verkligen fick dig att krascha ordentligt. Jag vet ärligt talat inte om du har kommit över det ännu. För den som inte varit där har nog svårt att förstå att det skapar press, stress och stundtals orimliga krav på hur man skall uppträda och behandla/ta tag i diverse saker och ärenden. Jag beundrar de som har ett sånt yrke och säger att de trivs med det. Samtidigt skulle jag själv aldrig heller mäkta med.

- Ett av barnen. Jag vet inte hur många gånger jag pratade med dig i telefon från Göteborg om att "nu är det nåt med henne igen". Snatteri, Soc, rymningar, Bup osv. Sånt tär naturligtvis. Minns den gången jag och Peter kom upp och hon hade precis burit hand på dig. Stämningen var både ledsen och upprörd. Jag minns inte vad saken gällde, men det hade gått för långt. Det resulterade sedan i ett antal jobbiga möten vill jag minnas. Nu är situationen helt annorlunda, tack och lov! Det finns alltså hopp.

Det finns ljus!

Mitt i allt detta gjorde vi även det sista till "Ömtåligt gods", raggade ihop ett bra band, blev ihop och skrev ny musik. Att vara mitt uppe i allt detta, med både jobbiga och goda saker, var inte helt igenom så krävande som man kan tro. För så här i efterhand kan blandningen av allt kännas helt bisarr och alldeles för mycket. Men jag är idag glad att vi är här, där vi är. Sen vet man ju aldrig vad det var som ledde oss hit, men det är en annan fundering. På ett år hinner det tydligen hända väldigt mycket. Jag skulle nog kunna skriva en bok själv om allt som hänt kring mig det senaste året. Rekord i "omvälvande händelser under ett år" - i alla fall i mitt liv!

***

Fredrik och ungarna mina! Jag älskar er! Men är så löjligt trött just nu att jag inte ens kan göra ett inlägg utan att be om hjälp. Får väl skriva om det med mitt synsätt senare. Lägg märke till hur jag "lovar" senare inlägg hela tiden. Det vet jag så klart inte hur det blir med det. Ha en god helg alla fina som läser. Själv ska jag läsa ett par böcker till, äta "äppelstrudel" och mest bara oroa mig över Elvrias och Bodils Londonresa.

Elviras fina gammelfarmor Viola. Foto & © Elvira Jacobi

Blir jag någonsin så här gammal (90+) och får vara någorlunda frisk, ha mitt känsloliv och tankar någorlunda intakta, ögon att läsa böcker med, öron att skriva musik med... Så javisst, okay då! Det lär väl funka på något vis. Men hur troligt är väl det då? I annat fall tar jag mig hellre "fiffilurigt" av daga innan (om jag nu har vett att fatta att jag vill det). Eller så får jag förhoppningsvis hjälp av någon barmhärtig själ - bara för att få det "överstökat" på ett eller annat sätt. Vill aldrig, ALDRIG bli ett grönsakspaket. För vems skull ska någon bara tvingas överleva? Jag vill dö när jag tycker jag är färdig. I den allra billigaste kistan vill jag ligga! Inte brännas. Ner i myllan bara! Vill att eventuella; och för tillfället manade gäster (inga sörjande ska jag ha) ska ha en riktigt rolig fest! Kanske att någon spelar ett par av mina "gamla dängor"! Om CD-formatet finns kvar då:o) Psalm? Jadå - "Härlig är jorden". För det var den ju ibland. Väldigt mycket till och med när det ville sig:o) Jag är mer än nöjd. Har gjort det mesta jag har föresatt mig att göra:o) Utom en sak. Gissa vad?

Idag när jag och Elvira skulle hämta Thyra på förskolan (hon med nytagna hål och "diamantörhängen" i öronen) mötte jag en tant, modell mycket gammal och förvirrad. Hon försökte sig på en liten promenad i brant uppförsbacke med sin rullator. Hon måste ha tagit sikte på mig, som var iklädd klarröd lång blus och svarta långkjolar. Hon ville veta vilken stadsdel hon var i och vart hon skulle "gå" för att komma till en viss gatuadress. Jag hade aldrig hört talas om den. Hon ramlade in lite i vår "Volvo-krabat" med sin rullator och både jag och Elvira kände att vi borde göra något. Men som tur vad såg vi efter 20 meter en blåklädd vårdarinna komma springandes och jag stannade bilen och frågade om hon letade efter någon. Så det redde tydligen ut sig...

Elvira berättade, efter att i sommar ha jobbat inom långvården, att det är vanligt att de gamla söker sig tillbaka till sin tidigare bostad och "rymmer" från "hemmet". Hon berättde även (efter att ha sett "Uppdrag Granskning" i går) att det på nätterna inte finns personal på alla äldreboenden, utan att det endast är fyra anställda i hela kommunen som åker runt till boendena - det efter eventuella larm. Att hälften av patienterna inte ens har ett alarm att trycka på. Och att övervägande "intagna" (jag tror fan-i-mig att fängelse är bättre) ändå inte skulle veta hur man gör för att larma. Jag ser bilden framför mig - hur våra föräldrar och anhöriga, tidigt på morgnarna, står i korridorer, nerbajsade, nerkissade, har ont, inte kunnat sova. Ja MEN HERREGUD! Vem vill dit? Vem vill jobba med oss blivande gamla? Blir så uppåt väggarna heligt förbannad att vi ska kastas som sopor när vi blir äldre! Många dementa har ett intellekt jämställt med en två-åring. Som Elvira sa - "fatta vilket pådrag det skulle bli om samma sak hände på ett dagis"! Och ack så rätt hon har!

Ett litet positivt synsätt är väl ändå tanken på att vi alla åldras lika mycket, samtidigt. Mina vänner kommer inte heller att bli yngre. Vi kommer att bli rynkiga, få cancer - och beroende på dåvarande styre, eventuellt få relevant vård. Barnen kommer förhoppningsvis bli medelålders och få egna barn, och senare, också få barnbarn... Just nu vill jag att alla mina fina ska leva sina liv - de bästa liv de kan. Med sina drömmar! Och att de blir sanna!

Jag har faktiskt väldigt svårt för detta med åldrandet. Själva processen. Hur hela kroppen faktiskt ger upp. Och att det de facto blir tydligare och tydligare för varje dag som går. Jag blir så outsägligt ledsen när mina barn upptäcker det också. Ojdå! "Jag har ont - både här och där"! Det är hemskt svårt att acceptera. Både som barn och förälder... Man kan nog inte det. Normaltillståndet som bäbis, är ju att inte ha ont. Någonstans alls. Annars gråter man. Och hur jag önskar att jag kunde förskona dem alla.

Vi har så klart alla vår egen existens att tänka på! Inte tu tal om annat. Och varför oroa sig... Kan man undra... innan "skadan" är skedd? Fast jag förfasar mig ändå! Över den enorma tyngd och trötthet jag allt som oftast känner. Jag skulle kunna sova dygnet runt om det var logistiskt möjligt. Nej, jag är inte deprimerad. Det vet jag alltför väl hur det känns...

I min ålder kan man inte längre smidigt ta sig upp ur sängen. Magen hänger som på en nyförlöst kossa. Hur nu det ser ut, vet jag egentligen inte... Men min man vet... Han som bara tycks se yngre och yngre ut. Och som fortfarande får visa leg på boa! Nej, det är verkligen inte så himla roligt längre. Jag läser Mamma Mu för Thyra varje kväll, och känner igen mig mer och mer i omöjliga kroppsövningar:o)

Så helt seriöst - hur kul är det att upptäcka att allt förfaller? Och om man som jag, först varit helt utmobbad i skolan under 12 år, såg halvt okay ut vid tjugo, var som snyggast runt trettio, och sedan lyckats med konststycket att förlora nästan tio år av min "höjdpunkt i livet"! Jamen, grattis Jacobi! Så dags nu:o) Nu är det rutschbana! jag menar bara - hur spännande är det inte nu med alla krämpor - och hur spännande ska det inte bli sedan... eh?

Jag åtminstone fått förmånen att verka och leva "jättemycket" (Elviras två-års-sägning). Både skrattat och gråtit - allt om vartannat. Så är det. Och det kan ingen ta ifrån mig någonsin. Och jag ångrar ärligt talat i stort sett inget jag valt.

Jag tror Alice vinner Idol i år! Har just slagit vad med mina tjejer om 1000 pix! Remember this! :o)) Ska även bekänna några saker till. Jag vill sitta i Idol-juryn en gång i mitt liv:o)) Det är en sak jag verkligen skulle tycka om att göra!

Och jag tycker även att Darins "Lovekiller" är en hit! Rhiannas och Eminems nya reffe golvar mig också. Är helt ute och cyklar:o) Enligt min man:o) Men det är hans problem:o)



Foto & © Elvira Jacobi

Har lagt på mig en del hull också - trots "odieten" som fick mig att gå ner efter ADHD-dieten - som fick mig att gå upp. Skulle ha blodat för en vecka sedan. Antingen är jag äntligen i klimakteriet - eller gravid! Är alldeles yr, trött och matt och kör bil riktigt dåligt. Mår även väldigt illa. Men det kanske hör till. Undrar bara till vad? Åldern? För det skulle kännas ytterst märkligt att föda ett barn som är yngre än mitt söta barnbarn... Och menopaus får man ju bara en gång i livet - såsom allt annat i detta erbarmerliga kvinnoliv.

Utöver det - håller jag på att oroa ihjäl mig över att Elvira åker till London, på obestämd framtid, på lördag. Vill bara förvissa mig om att vi kan ha kontakt kontinuerligt. Det kunde man inte ha när jag var 15 år och yrslade runt i USA. Men det gick ju bra det med. Allt handlar väl om hur man ser på saker...

Foto & © Elvira Jacobi

På förekommen anledning - läs Fredriks FB-status. Visst. Särskrivningar kan vara oerhört roande och locka till skratt och högljudda suckar. Och är visserligen så irriterande att man ibland inte tar människor på allvar. För det de skriver. Sedan att de talar fullt begripligt och har intelligenta resonemang tycks för vissa inte höra hit. Jag hade ett ex som ständigt gjorde sig lustig över (enligt honom) alla korkade och dumma idioter som inte kunde stava. Själv körde han med dubbeltecknad konsonant (framför allt bokstaven m) - något han givetvis inte ville kännas vid. "Slant bara på tangentbordet" hette det som oftast. Lustigt att samma "slintningar" alltid återkom på samma ord:o) Men - vem har väl inte någon gång kastat sten i glashus?

"Utdrag från Wikipedia:

Dyslexi eller specifika läs- och skrivsvårigheter är en varaktig funktionsnedsättning som innebär svårigheter med att läsa och skriva. Funktionsnedsättningen beror på en störning i vissa språkliga funktioner vilket hindrar automatisering av ordavkodningen. Dyslexi är inte relaterat till intelligensnivå. Dyslexi omfattar vidare inte läshinder som orsakas av synproblem eller av brister i undervisning, sociala förhållanden eller motivation. Dyslexi kan vara en medfödd egenskap, utvecklingsdyslexi, eller ha uppkommit vid skada eller sjukdom. En vanlig uppskattning är att 4-8 procent av befolkningen har så stora svårigheter att läsa och skriva att de kan få en dyslexidiagnos. Fler män än kvinnor har specifika läs- och skrivsvårigheter.

Psykopati är en personlighetsstörning som karaktäriseras av en brist eller total avsaknad av grundläggande sociala färdigheter och känslor som medkänsla och empati. Personer som lider av psykopati är utpräglat egoistiska".

Ja...behöver jag referera mer? Mer om psykopati och livet i dess kölvatten följer i senare inlägg.

 

Att göra ner någon för att i skrift inte kunna uttrycka sig enligt gängse språkregler, är lite som att mobba någon för att de inte har gehör eller kan skriva låtar. Det är heller inte alla som kan teckna, skriva, sjunga, måla, sitta i kassan på ICA, ha skiftjobb på fabriken i 40 år eller för den delen vara lyckligt gifta sedan lika länge tillbaka. Vem kan över huvud taget anse sig ha rätten att bedöma vilka egenskaper som står över andra?

Jag är mäkta imponerad över alla de männsikor som orkar och gör det arbete jag aldrig skulle klara av. Dagispersonal, sophämtare, vägbyggare, lokalvårdare, sjukhuspersonal - you name it! Utan detta vårt samhälles mångfald, skulle sådana lyxdrönare som jag inte ha möjlighet att sitta och tramsa i bloggar som denna, eller göra en och annan låt när andan faller på:o)

För det vill jag tacka både Fredrik och alla männsikor därute som gör det hästjobb som får mitt liv att fungera.

Tack!

Själv har jag svårt med kommateringen;o) Bland mycket annat...

Min make (he he - fortfarande ovan vid att skriva eller säga det) och jag har många likheter och beröringspunkter. Vår humor är rätt synkroniserad och vi vräker ofta ur oss saker vi båda tycker är hysteriskt roliga. Dessutom går det snabbt när vi väl hänfaller åt dylik sysselsättning. Vi är båda vetgiriga och nyfikna, och under alla våra bilresor har vi nog ställt tusentals frågor till varandra, som vi skulle (om vi orkat) måst ägna år åt till att googla på för att få svaren. Men nästan inget vi undrar omkring finns det några vettiga svar på. "Har du tänkt på en grej - varför är det si och så - och det tar aldrig slut". Vi hittar på svar till varandra och köper dem i den den mån de verkar någorlunda sannolika:o)

Vi har mestadels väldigt roligt ihop - när vi träffar vänner, går på fest eller lokal (det oerhört sällan). Såklart har vi även musiken gemensamt, eftersom det var där det först begav sig. Vi trakterar en mängd olika instrument, skriver musik ihop - men mest var för sig, läser båda noter, vi har skolats klassikt på piano, varit lite av nördar i skolan och har haft/har en mängd ganska udda intressen genom livet. Vi känner oss både avspända, tillfreds och trygga i varandras sällskap. Törs vara det vi innerst inne är - utan att vara oroliga för hur vi uppfattas av den andre.

Men så har vi då en del olikheter... Vi har till exempel inte samma känsla för textförfattande. Ej heller kulinariska maträtter - även om Fredrik verkligen uppskattar det mesta jag tilllagar. (Jag tillbringar i snitt minst två timmar per dag i köket). Han säger att han aldrig ätit så gott och nyttigt sedan han träffade mig. Märkligt nog har han gått ner minst åtta kilo, och jag upp lika mycket under samma tid. Fast det kan säkert bero på att jag inte längre är så rädd, och vaksam över hur min sambos  humör ska "vara idag" eller hans reaktioner på hur jag för tillfället beter mig. (Det kan som bekant skifta). Så jag lägger på mig:o) Det goda tydligen.

Fredrik har väldigt lätt för att låta bli att oroa sig - "det ordnar sig är hans måtto" - medan jag står i ständig stand-by för de allehanda katastrofer som eventuellt komma skall. Jag förstår inte hur han kan tycka att det mesta är lugnt och okay. För det händer väldigt mycket runt omkring oss. Runt mig har det alltid gjort det - no news... Trodde bara inte han var så van att hantera sådana galenskaper.

Nu till vårt stora problem - förvisso verkligen ett lyxproblem... Han vaknar inte. Han sover enligt mig - jämt. Så länge det bara är möjligt. Vaknar endast om han måste kissa eller äta. Och jag däremot - sover nästan aldrig. Eller mycket lite. På grund av det som tynger och gnager. Det som stör, berör och förgör. Fortfarande. Alltjämt. Förutom när jag fått matkoma (18-19). Då sover jag tungt en timme.

Det blir helg. Vi har ofta kvällen innan gemensamt planerat att göra en massa saker. Åka ut i skogen, till stranden, hälsa på vänner, storhandla, (så jag slipper göra det själv jämt). Och vi därför bestämt att kliva upp i rimlig tid. Eftersom jag alltid vaknar runt 4-snåret och med blandad framgång lyckas somna om vid 09.00, anser jag att 11.00 är i senaste laget för att hinna göra något vettigt ihop. De morgnar jag totalt lagt ner uppväckningsförsöken har Fredrik "självmant" vaknat mellan 14.00 och 15.00. Och då tycker jag att dagen har gått. Och jag är självklart jättesur över det - eftersom vi ses så få vakna timmar. Och ingen vet hur många timmar vi har ihop - nu när vi äntligen hittar rätt. lite så...

De helgmorgnar jag orkar vara trevlig, älskvärd och lite smårolig, har jag testat följande:

1. Ropat "Feeeeerik, whakey! Nu är det morgon! Jag har satt på kaffevatten! Eurpfffh",  blir svaret.

2. Efter en kvart brukar jag prova "Fleeeedlik! (i värsta söta tonarten), nu är det frukost"! "Prupp, örmpfff - ja, jag är vaken" mumlar han.

3. En timme senare är jag klar och har fixat allt inför de eventuella strapatser vi ska göra och småskriker "Hallåååååå - vakna Fleeeedlik!". Då brukar han börja röra på tårna lite. Och ungefär samtidigt hänfaller jag åt tunga grubblerier över vart vårt liv egentligen tar vägen. Och ungefär i detta stadie brukar jag på allvar surna till och börja planera egna, mycket roligare (ehhh) aktiviteter... För mig och hemmavarande barn.

4. Två timmar senare... Då kan jag utbrista "oj, shit vilken spindel!!! Kolla den kryper på dig!" Mina fingrar pillar lite på hans arm, och han sätter sig upp med ett ryck och vrålar i bettskenan...Neeeeej!!!" men går därefter över i djupsömn igen...

5. Såklart har jag testat att ta tag i grejjemojen och pussegullat lite på honom. Men jag är så hungrig, kissis och bajsis på morgonen att det inte skulle funka ändå. Inte utan att jag skulle spy, eller gjort andra äckliga saker i sängen... Så det är faktiskt ingen issuue.

Någon som har några goda idéer? Hur väcka den Fredrik som sover?

På bilden - Björn och Fredde:o)) Björnen höll på att somna (svimmade faktiskt nästan av värmen - men det var helt hans egen idé.) Och sedan gick han ju faktiskt till sig! Det vet ni som var med:o)

Min yngsta dotter Thyra, 5 år, frågar mig ibland vilket av barnen jag tycker "är bäst". Jag brukar givetvis svara att de alla fyra är det, och att jag är evinnerligt glad och tacksam över att de valt mig som mamma. Hur mycket de tidvis må förbanna sitt "omedvetna" och puckade val... Men jag tror på fullaste allvar att det är så det förhåller sig, men det skriver jag kanske om en annan gång.

Alla som fått förmånen att bli förälder vet att man omöjligt kan sätta ett barn före det andra, eller låta bli att älska dem - över allt annat. För det de är. Olika allihopa. Fantastiska, egna individer. Fast det fattar de ju så klart inte. Att vara mamma är nog det mest otacksamma företag man kan ge sig in i. Men samtidigt det mest betydelsefulla och "på-riktigt-projekt" man någonsin startat. Och det fina i kråksången är att man aldrig, aldrig ångrar sig! En abort kan man säkert ångra - har ingen erfarenhet själv - men jag tror det.



Millan - två sidor © Foto: Elvira jacobi

Här har vi då Millan, 25, min förstfödda. Mamma även hon sedan snart två år. Till underbara barnbarnet Leomix (som jag tyvärr träffar alltför sällan eftersom de bor i Stockholm). Hon är yvig, konstnärlig, rolig och sötare än allt sött. Charmar allt och alla. Hon sjunger fantastiskt bra, kan både spela piano och skriva fyndiga texter - och jag tycker att hon såklart borde satsa mer på det:o)

Millan är även en grym konstnärinna. Christian Beijer, som bor rakt ovanför min studio (förlåt för oljudet!) - diggar hennes tavlor. Och det han gör är ju inte heller direkt kattskit:o) Besök gärna Millans sajt på http://jacobiart.blogg.se/ och kolla in hennes makalösa målningar!

Millan var ett förhållandevis "lätthanterligt" barn som liten. Förutom att hon väldigt ofta klättrade upp i saker och sedan envist vägrade att komma ner. Hon fick hänga med mig på det mesta, överallt. Turnéer, intervjuer och på en massa resor världen över. Hon var ensambarn i sju år och fick ta del av den era där jag hade råd att göra lite extravaganta saker, innan hennes lillasyster Elvira "slaven" Jacobi föddes. Elvira och Millan har jättebra kontakt även idag och redan från början bondade de otroligt starkt med varandra. Millan körde sitt lilla "gör det och hämta det-race" med henne. Och lillasyster lydde såklart. Därav slavtiteln:o)



Elvira - sorg och glädje © Foto: Elvira jacobi

Elvira är idag 18 år. Och lyder inte andra fullt lika mycket längre:o) Även om hon i mångt och mycket framstår som både välartad, stabil, mogen och resonabel. Men alltsedan hon var bäbis har hennes signum varit - arg eller glad, av eller på, grobianskratta eller galenvråla. Jag fick lov att göra ett avbrott i musicerandet i och med hennes födelse - för det fungerade absolut inte att ta med henne på vare sig intervjuer eller spelningar. Jag glömmer aldrig när EMI-chefen skrek åt mig att "det här är ingen jävla socialsfallsinrättning!" Detta för att hans gulliga sekreterare fick passa en gråtande Elvira utanför rummet där vi höll presskonferens inför plattan "Det här är bara början". Och det tror jag det är för henne. Hon kommer att kunna gå hur långt som helst med sitt fotograferande. Kolla in hennes fina fotoblogg på http://vivalavita.blogg.se/



Olivia - rakt igenom © Foto: Elvira jacobi

Två år senare fick jag mitt tredje barn tillsammans med basisten i mitt dåvarande band. Hon var den enda planerade bäbisen. Jag förlorade en liten "Olivia" när fadern envisades med att kryssa över ett öppet halvstormande hav med liten motorbåt... Men efter en egen semester med Millan i Spanien, behövde vi bara komma till en gång till, så fastnade hon på riktigt:o) Vi hade ingen aning om vad hon skulle heta. Men när hon kom ut, med alldeles guldgult hår på sitt lilla runda fjunhuvud, vi fått det godaste BB-fika man kan tänka sig, och vi hängde beundrande över hennes plastsäng, så bara kom det till oss! Jag tror vi sa det samtidigt - "Titta vilken liten sol - titta vilken... ooo - OLIVIA!"

Hon klev alltid upp tidigt på morgnarna och snodde allt som hade med hygien, smink och färg att göra. Vanligtvis smetade hon ut det på golv, väggar och dörrar. Tyst som katten var hon också. Och himmel vad det blev dyrt att köpa nytt hela tiden!

Olivia är den som alltid haft modet och säga ifrån på allvar. Och det med all rätt. Under många år gick mitt liv endast ut på att överleva och laga mat. Se till att alla barnen kom till skolor och dagis. Ta hand om det mest basala. Detta på grund av en person som inte ens förtjänar att kallas människa.

Att Olivia, nu 16 år, är arg, bister och sur och aldrig vill följa med oss på våra upptåg - inte vill delta i något vi gör överhuvudtaget - har jag full förståelse för. Dels har jag varit 16 år själv, dels har jag minnen som gör att man tidvis hatar sin både sin uppväxt och sina föräldrar. Och jag ålägger henne definitivt inte att ha förståelse för det nu. Men jag både tror och hoppas att vi kommer att hitta bra och vettiga beröringspunkter inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag försöker dagligen se igenom och förbi den oro hon spridit till så många. Till alla oss som älskar henne på riktigt!

Utöver detta är Olivia ett modellämne så det nästan skriker om det! Jag tror inte hon vet det själv (men vi kollar löjligt nog på Top Model varje vardag ihop - småskämsigt:) Men jag gör ingen sak av det. Vill hon, så vill hon. Hon har i sådana fall mitt fulla stöd. Hoppas även hon, som Millan och Elvira, tar upp tecknandet. Hon är nämligen minst lika driven som de!



Thyra - the tiger © Foto: Elvira Jacobi

Hur Thyra, 5 år - min fjärde dotter, såg världens ljus - fattar man ju. Hon föddes - den vanliga vägen. Hon också. Men storyn runt det orkar jag inte avhandla just nu. Att hon överlevde både graviditet och födelse är endast guds försyn. Jag blev mycket sjuk - och hon med. Det får bli stoff till den eventuella "boken" det. Det var då och där mitt liv avstannade. Hade det inte varit för Thyra - hade jag inte haft mod och kraft att lämna, gå, skriva, musicera och fortsätta. Det var så illa som det någonsin kan bli. Så kan det omöjligt bli igen. Äntligen kan jag lova det! Jag törs lova mina barn, mina vänner och min familj det.

Och lill-Thyra! Du med dina vredesutbrott, minst fem gånger per dag! Du med ditt absoluta gehör:o) Du som sitter och jammar och improviserar  tillsammans med mig och Fredrik på pianot. Du har inte lärt dig läsa än (och bryr dig ännu inte om denna blogg - om någonsin) - men åh, vilka texter och låtar du kommer att skriva! Tror jag då:o)

Som sagt - ni är så löjligt bäst allihopa! Jag VET att ni kan göra vad som helst i livet! Bejaka era drömmar! Lev dem full ut! Jag älskar er över allt. Hejdlöst! Hur djävulskt skitjobbiga ni än är, hur oroliga ni än gör mig, hur fula ord ni än vräker ur er... Så gör jag faktiskt det. Spy på det - om det känns bättre!

Alla de "dåliga" egenskaper jag radat upp i detta inläggg - är vid eftertanke mest mina egna. De "goda" egenskaperna tror jag vi begåvats med hela bunten:o) Men vad är bra eller dåligt? Vem dömer? Låt oss vara allt! Åh, må gud sig förbarma över vårt arvegods:o)

Jag undrar hur många gånger jag kommer att revidera min uppfattning om er och mig... Förhoppningsvis så länge jag lever:o)

Bodil extrabarnet.
Foto & © Elvira Jacobi

Min dotter Elvira har en fru hon ämnar resa till London med om några veckor. De har inget jobb, inga pengar. De kommer att få tigga på gatan, sjungandes jättefula sånger, med en sprillans ny studentkeps att ta emot allmosorna i. (Jamen vad gjorde inte jag i samma ålder!:o) Ingen som vet...:o) Tur det...

På vårt bröllop hade vi i inbjudningarna särskilt betonat att vi inte ville ha några presenter, utan istället valfritt belopp till vår resa i ett kuvert i skattkistan placerad på pianot. Vi satt på söndagen och sprättade alla fina brev och det sista lilla kuvertet vi öpnnade var från Bodil - Elviras bästis, och så här skev hon på en liten söt lapp:

"En tjuga är kanske inte mycke,
men för en fattig ungdom är de ett stor stycke.
Och jag har klurat och kommit på,
att ni en tjuga varje dag på brollopsdagen ska få.
Och jag har räknat med minst femtio år,
så det blir många tjugor tillslut ni får.
Puss"

Klart hon är vårt extrabarn! Klart hon får äta här så ofta hon vill!

Elvira med munkavle.
Foto & © Elvira Jacobi

Elvira, en av mina fyra fina fantastiska döttrar, är en osannolikt begåvad fotografinna. Hon gav mig idag tillåtelse att använda vilka bilder jag vill från sin blogg som återfinns på http://vivalavita.blogg.se. Så det mesta av det som kommer att synas här härstammar från hennes vackra ögon och objektiv.

När Elvira var baby skrek hon hejdlöst mellan 15.00 till cirka 23.00 varje dag i över ett år. Jag glömmer aldrig alla de kvällar och nätter då hon låg på min mage och sparkade neråt, som en liten säl - då 73 centimeter. Buffade med sitt tunnhåriga och gosseluktande huvud mot min hals...Så hon blev mig mycket nära. Men det kom ändå som en chock för mig. Att inte längre kunna ta med mig barnen på allt det jag "behövde göra" i musikvärlden. För den otröstliga gråten...

Min förstfödda dotter, Millan, var ett praktexempel på flexibelt barn. Hon var med i replokalen en vecka efter sin födsel och därefter maskot och sötnos på ett antal gig och turnéer.  Turnéer där hon mestadels hoppade i hotellsängar och frestade på bandets tålamod i största allmänhet:o) Som baby sov hon hela natten efter en månad och grät i stort sett aldrig.

Men 1992, det år Elvira föddes, blev det som sagt andra bullar. När hon väl somnat brukade jag och hennes far (när han kom på besök) sitta och titta genom spjälorna och sucka över underverket. Många gånger hände det att vi kände oss nödgade att väcka henne mitt i natten eftersom hon var så rolig, pratade så tidigt, sa så häftiga saker. När hon var glad alltså.

Vad sägs om detta? "Mamma, mamma, kom och titta! Gannen galen! Gannen suter vedar! (Detta när vår hyresvärd för gårdshuset på Östermalm hade den lilla egenheten att "manligheta" sig klockan åtta på morgonen med lånad vedklyv som hade "utspott" - eller vad det nu kallas).

En natt ställde jag en fråga som tarvar år (liv?) av filosofistudier för att svara på, och således kanske inte är något man nomalt brukar fråga en två-åring. Mamman (jag) -"Elvira...varför dör man tror du?"
Svaret löd: "För att man ska leva jättemycke föståss!" Och just det har därefter både tröstat, berikat, och fått mig att orka gå vidare.

Jamen sälen då? Jo, när jag var i branschen och gjorde mig en hacka då och då (typ varje halvår vid STIM-avräkning) sa min revisor: "Du måste spara alla kvitton. Skicka dem till mig så får jag se vad jag kan göra".

Det hör till saken att jag verkligen har en störtskön revisor! (Gud nåde när han går i pension!) Bengt Hellman på Nöjesrevision HB i Stockholm. Sedan tjugofem år tillbaka... Jag följde såklart hans råd och klistrade nogsamt in alla kvitton jag hade för avdrag i firman på A4-ark. När han sedan ringde upp mig (alltid 8.00 på morgonen varje år) efter att ha fått mitt tjocka paket hade han som vanligt "några frågor". "Hej snygging! Nu har jag sammanställt din deklaration. Fan, vilken koll du har Jacobi! Men...jag undrar lite hur du hade tänkt försöka dra av "säl 1,73 decimeter från IKEA?" Tja... Vad svarar man? Han sa ju alla kvitton. Det var en present till lillan. Idag vet jag lite bättre vad som anses som avdragsgillt.

Och själv har jag ju tidvis sett ut som en säl på exakt 173 centimeter. Vid tre av graviditeterna hade jag måtten 100/100/100. Det ni! Där emellan har jag pendlat från 55 kilo till 80. Önskar att 20% vore avdragsgillt...

Jag har två bästa och söta vänner, Kim och Tomas, som varit med mig under tjockmageperioder. Vi har haft ett antal somrar där vi badstrandat oss, fikat kaffe (dricker inte det annars) kakor och mackor. Och de har grävt fina gropar för min mage att lägga filten på. Visserligen har folk tittat snett och troligen undrat vad vi tillhör för sekt när vi kommit med hela ungskocken, jag med magen i vädret, och de två sedan legat och hånglat och kyssts på en filt nära oss:o)

Hur som helst! För en månad sedan upptäckte jag och min make en alldeles makalös badstrand. Vi körde fel ute i Galtström. Jättefel. Men jag envisades med att vi skulle köra mot ett ställe som heter Oxsand. Det var knappt skyltat överhuvudtaget, men jag dirigerade avtagsvägarna mest på känn, och se! Vi fann en strand som närmast måste beskrivas som Sverige - men utomlands, eller varför inte - utomjordes!
Vilken fauna, vilka färger, vilken sand! Vilket hav!!!

Så klart ville jag ta med Kim och Tomas till detta norrländska Utopia. Vi packade en av deras BMW:ar fullt med allt som man både behöver - och inte behöver (uppfällbara solstolar!). GPS:en gjorde att vi körde fel i ett par timmar, men vi var glada ändå. Efter att vi fikat och herrarna smort in sig med bli-tokbrun på en sekund-olja med kokosdoft, och jag och Thyra insett att det var för kallt att bada, så tog hon och jag en promenad längs den långa, vackra stranden för att ta oss ut på klipporna. Vi tramsade och slamsade runt, såg lila sand, plockade fågelfjädrar, snäckor och vackra stenar. Jag hittade även en sällsynt lila strandväxt som jag grävde upp med rötterna för att plantera på balkongen. Vi lämnade våra "skatter" på ett bra ställe före klipporna.

Väl tillbaka upptäckte jag något konstigt vitt på stranden. Vi gick närmare. Man såg att sanden var mörkare, blötare runt om, och att flugor härjarade runt. "Kom, vi måste kolla vad det är, sa jag till Thyra".
Och då! Ett skelett stack upp. Alltså ett höftben. När vi gick runt såg vi även en hand som pekade uppåt, böjt, med ett knotigt pekfinger.

Jag tog tar min lilla dotter i handen, förklarade pedagogiskt att det säkert är någon som saknar den som ligger i sanden. men att den som ligger där inte vet eller känner något... Vi går väldigt hastigt tillbaka till "gubbarna". Kim orkade inte röra sig, men Tomas följde med tillbaka till "fyndet" med sin taffliga  mobilkamera. Vi insåg ju alla att detta borde dokumenteras och anmälas till polisen!

Tomas hämtade en pinne och började gräva runt omkring fyndet... Tydligen hde han/hon haft någon slags skinnkappa på sig. Jag vågade knappt titta. Flugorna svärmade runt. Vi såg ännu en skeletthand. Tomas plåtade och plåtade.

Vi gick tillbaka till vår strandplats, men passerade en familj som låg en bit innan vår. Jag tänke att det nog vore en bra idé att varsko dem att polisen kanske kommer efter det att vi åkt hem, så jag berättade att vi hittat...ehum...typ...kvarlevor 200 meter bort och de kanske kunde...

Då sa de: "Jaha, den där sälen. Ingen har orkat ta bort den på hela sommaren..."

Den var typ 173 centimeter. Och jag orkar inte ens tänka på vad polisen skulle ha tyckt om vårt alarm... Eller vad det skulle ha stått i blaskorna!

Men idag får man väl ändå nöja sig med att jag och min man hamnat på femteplats på innelistan i Västernorrland i Dagbladet! Björn! Why??? Du som aldrig gillade mig när jag var stor fast mindre:o))


Vatten.
Foto & © Elvira Jacobi

Nej. Alla har inte en egen liten Muskos med html-handskar på. Så sant som han vräkte ur sig häromdan. Och det på tal om fula bloggar - och min okunnighet...

Det bubblar. Under ytan har det visserligen bubblat länge. Allt det som jag vill och behöver skriva, få ur mig - och kanske även blir till eller för någon annan. Bokstäver, ord, meningar och tankar som inte ryms i en sångtext - vers, brygga, refräng och stick.

Så i förrgår bestämde jag mig för att starta en blogg. Verkade hur enkelt som helst. Men såg hur fult ut som helst i default-mallarna på blogg.se. Hela min kalender var fullklottrad med små asterisker och teman jag ville avhandla. Jag brann av lust att sätta mig vid datorn och bara låta det knattra och flöda. Tvärstopp! Funkar inte. Kan väl inte göra inlägg i grodgrönt! "Freeeedrik! Kan du komma en stund? Hur ändrar man det här? Och det där? Och det där då? Så här vill jag inte att det ska se ut!"
"Tur för dig (säger han med ett snett leende) att du har mig med HTML-handskarna på!"

Och så fixar han med blixtens hastighet allt jag klagat på. Sedan tar han med sig tangentbordet ut i köket för att rengöra det. Så att det blir roligare och mer hygieniskt att skriva på:o) Han vet tydligen inte att jag tänker skriva vilket skit som helst här:o) Men han har faktiskt undertecknat en fullmakt som i korta ordalag lyder: "Härmed låter jag, Fredrik Jacobi Muskos, min fru, Gina Jacobi Muskos, skriva precis vad hon vill. Detta utan att begära skilsmässa, utan istället låta henne få all support för att ens kunna upprätthålla denna blogg, med den font, färg och de funktioner hon behöver.
/Fredrik Jacobi Muskos"

Inför vårt oerhört välplanerade och mycket kostsamma (harkel) bröllop som tilldrog sig för två veckor sedan, började jag redan i mars med LCHF-kost. Målet var att gå ner sju kilo så jag skulle komma i brudklänningen, som jag då - tack och lov - ännu inte sytt ihop. Det blev ett rent helvete att handla mat och listorna liknade romaner. Jag lagade väl mat i snitt tre timmar per dag. Oftast tre små rätter...så att det skulle passa alla.

Och på tal om listor. Och bröllop. Vi har fått frågan många gånger nu - "hur kom ni på idén till ett piratbröllop?" Svaret är att vi kom inte på det. Det kom på oss. En dag flanerade vi runt stadens gator med "dramaten" på efterkälken. (Vi köpte lilla rostiga "krabaten" i somras för att vara mer mobila...). Vi passerade Sundsvalls Barnvagnar & Skämtsaker - en butik som skyltar med bland annat maskeradkläder. Just denna vårdag lyste solen glatt i Fredriks korta, lockiga och röda hår. Och Pow!!! Kolla där! Vilken fräck rock! I fönstret hängde en rostbrun piratjacka och liksom skrek ut: jag passar på Fredrik! Till hans röda burr! Så vi gick in och expediten suckade när han blev tvungen att krångla sig ut i skyltfönstret för att klä av plastdockan så att Fredrik kunde prova den. Visserligen var den snygg, men den var tillverkad i något slags låtsastyg, ett riktigt hafsbygge helt enkelt. Så vi tackade för oss och gick tomhänta därifrån. (Senare skulle det visa sig att de aldrig tidigare haft sådan omsättning och efterfrågan på just piratartiklar).

Påföljande helg bodde vi ute på landet hos en av mina bästa väninnor. Där flödade whiskey och vin och gitarrerna var ostämda, bra och mindre bra låtar skrevs (två kommer på nästa album). När vi lämnade stugan på söndagen hade vi skrivit ett tiotal listor. Listor över vilka vi ville bjuda, vad vi skulle fixa, vad som skulle sys, vad som skulle förtäras. Och efter det ändrade vi oss hundra gånger om. Vi köpte mera tyger och attiraljer. Jag sydde fel på Singern (tack Tobbe) och Fredrik sprättade. Sydde åt oss och barnen. Sprättade. Vi uppsökte varenda second-handbutik i Västernorrland, vi kollade Blocket, Tradera, löshårsbutiker och invaderade IKEA. Vi tramsade omkring, hade semester och fick mer och mer sjuka och ogenomförbara idéer för varje kväll. Jag satt i två veckor och gjorde hundra dreads på Fred - med varierat resultat. Men. Till slut - en vecka innan fredagen den 13.e augusti - stod konceptet klart. Och det blev inte alls som vi tänkt oss. Det blev så otroligt mycket bättre, lyckat och roligt! Det var nog inte mindre än femtio musiker/sångare bland gästerna - och det märktes sannerligen! Tack alla ni underbara människor som hjälpte oss och var med i föreställningen!

Om jag gick ner mina önskade kilon? Nähäpp! Jag gick upp sju och Fredrik ner lika mycket...Så nej, livet är inte alltid rättvist. Tur det finns korsetter:o) Men han har fått en stor kvinna som numera bara äter det hon vill och sådant som är gott. Då händer det saker! Fem kilo ner. Bara sådär!

Jag ser tydligt bilden framför mig. Min man bakom lås och bom, skakandes galler i upp till två år! I bästa fall beviljas jag besöksrätt en gång i månaden. Varje gång kommer jag att kroppsvisiteras innan jag släpps in i det lilla, sunkiga besöksrummet där möbelemaget endast består av en galonklädd brits, två plaststolar och ett igengrott handfat.

Eftersom min man (hittills) till största delen stått för familjens försörjning har jag fått lov att flytta från vår stadsvåning och tvingats utackordera mina barn till sina fäder på heltid. Själv bor jag i en lånad gammal husvagn från 60-talet på campingen i Fläsian. Armodet vet inga gränser och jag räknar timmar, dagar och månader tills dess att min man släpps fri. Då kommer han omöjligt att få arbete någonstans eftersom han är straffad för grovt ekobrott. Vi lever sedan våra dagar tillsammans i husvagnen tills dess vi trillar av pinn.

Men herregud, tänker nog vissa. Vad har egentligen hänt? Jo, det ska jag berätta. Posten dråsade i sedvanlig tid ner med en duns mellan våra ytterdörrar idag. Och vanligen öppnar jag all post (inte barnens) - inte på grund av nån svartsjukegen, utan helt enkelt för att jag har bäst koll på räkningar, logistik och planering omkring skeppet Jacobi/Muskos. Ett av kuverten kommer från Göteborgs Tingsrätt och jag ställer matkassarna på diskbänken och sprättar upp brevet. Och läser. Och läser att min man ska inställa sig till huvudförhandling i Göteborgs Tingsrätt i mitten av september angående grovt skattebrott och höras om transaktioner i Handelsbolaget.

Och jag fattar först inte, men ändå gör jag ju det... Magen vänder sig ut och in. Snabbt in på toaletten. Händerna skakar och jag läser igen och igen...Det börjar snurra och jag får järnsmak i munnen. Det kan fan inte vara sant! Inte han! Inte han också! Inget mer tok nu. Snälla gode gud! Och bilderna avlöser varandra i en strid ström - den ena värre än den andra. Hur ska det gå nu? Och vi som just gift oss...fanns det en baktanke från hans sida. Jag klarar inte ens av att slå numret till hans mobil utan raglar istället fram till min dator och googlar på "påföljd för grovt skattebrott". I över 90% av fällande domar får man fängelse i mellan två till sex år.

Min reaktion låter kanske aningen hysterisk, men eftersom så mycket galenskap hänt tidigare i mitt liv så är mina tankegångar helt logiska - för mig alltså.
Jag påstår absolut inte att alla mina relationer varit fyllda av kaos och misär - tvärtom. Bara under denna sommar har tre ex hört av sig och velat träffas. Tre helt underbara människor som bjudit mig och familjen till olika smultronställen runtom i Sverige. Människor som betytt någonting för mig och den jag är idag. Människor jag inte träffat på mellan tjugo och trettio år.

Nej, det jag syftar på är några få (3) relationer där jag fått lite smått udda överraskningar och egenheter serverade efter en tid...Lite smågrejer bara...så som misshandel, psykisk terror, drogmissbruk, sexmissbruk, dataintrång, hot, förföljelse, våldtäkt, stöld, förskingring, egenmäktigt förfarande, självmordshot, mordhot, psykopati, otrohet, falska anmälningar till Försäkringskassan, Soc och Skattemyndigheten. Och en massa prylar jag förträngt. Och glömt.

Så som den luttrade baglady (bärandes tunga väskor med gammal skit) jag blivit lyckas jag efter en halvtimme slå numret till min man och ungefär så här följer samtalet:
"Jag vill prata med dig ostört. Nu".
"Okay, jag är i konferensrummet".
(Tystnad. Funderar på om han menar att han sitter i konferens och det är fullt med folk där, men tydligen är där tomt).
"Är det något du glömt att berätta för mig?"
"Va? Näe...Vad menar du?"
"Till exempel att du ska in på huvudförhandling angående grovt skattebrott om två veckor! Och att du ska sitta inne minst två år!!!"
(Tystnad. Han tänker. Jag Undrar).
"Jag fattar inte vad du pratar om".

Jag läser upp första bladet. Diarienummer och allt. Exakt allt vad som står. Just det. Om jag hade läst exakt allt vad som stod hade jag även läst att han kallats som vittne angående grovt skattebrott. Som någon annan begått. Som min make blivit tillfrågad, i egenskap av expert inom webbdesign, att vittna omkring. För två år sedan. När han inte hade en aning om att han skulle flytta till Sundsvall och gifta sig med en spattig och överkänslig Jacobian.

Men - plötsligt ser framtiden mycket ljusare ut!

Hej, alla fina!

 

Jag är lyckligt gift. Sedan några veckor tillbaka. Det blev en fantastisk tillställning! Roligare fest får man leta efter! På fotot ser man även fötterna vi står på. I för tillfället iklädda snygga och passande skor! I övrigt är väl inte livet så snyggt, bra, roligt, stabilt och guldkantat som bilden kanske påskiner. Men nu, för mig, är det sannerligen gott nog. Relationen med min man, vårt äktenskap, ger mig den fristad jag behöver för att fritt få uttrycka mig. Igen. Och inför det känner jag djup tacksamhet och ödmjukhet.

 

Mitt signum har alltid varit att uttrycka mig - åt alla de håll - men både saker och personer hände mig under många år. Sådant som gjorde det mycket svårt, och tidvis omöjligt, att vara och upprätthålla den jag innerst inne är. Men nu är det tid för det.