Jacobi

Foto & © Elvira Jacobi

Är det detta som är utmärkande när man har blivit ”tant” - att man inte längre styr över sina handlingar, tankar och beteende? Att intrycken och uttrycken kommer och går lite som de själva vill och att man inte riktigt vet vad man håller på med. Närminnet sviktar, orken tryter, kroppen förfaller, rynkorna frodas och man kan när som helst brista ut i gråt för minsta bagatell. Sexdriften minskar, likaså ämnesomsättningen, men matlusten ökar - och således omfånget... Ligger nära till hands att gråta en skvätt för det med.

Jag glömmer bort hur jag brukar jobba i mitt musikprogram och får ofta be Fredrik om hjälp. Har extremt svårt att somna, och om jag av en händelse skulle göra det väcks jag av minsta lilla ljud, rörelse eller svettanfall som inte är av denna värld. Sedan fyra veckor tillbaka har jag konstanta störtblödningar; något som tydligen kan förkomma i klimakteriet. Först hoppade mensen över i sju veckor för att därpå tydligen pågå lika länge (vad vet jag)? Så här kan det hålla på några år har jag läst... Mycket uppmuntrande.

Eftersom jag har högt blodtryck, diabetes och förmaksflimmer är östrogenbehandling inte att tänka på. I annat fall hade jag absolut provat det.

Mina stora döttrar har fått mycket berättat för sig om vad som kan hända i tonåren, om den enorma berg-och-dalbanan och den omställning som sker i både kropp och känsloliv. Dels av mig, när de undrat över något, men också via skolan, kompisar och Ungdomsrådgivningen. Och såklart media - det på gott och ont. Jag vill gärna tro på gott, men är mycket tveksam efter att bland annat ha tittat på den engeskla serien "Sex-education" som visar att våra ungdomar har en väldigt skev syn på sex och vad som kan anses vara okay. Nej, skulle inte vilja vara ung tjej idag!

Jag minns att det som var sorgligast med att bli tonåring var att barndomen för alltid var förbi. Man kände sig ju inte särskilt vuxen ens vid tjugo men samtidigt förväntades man vara mogen och ansvarstagande.
Nu förvånas jag över den sorg jag känner inför det faktum att jag för all framtid blivit av med mina år som fertil kvinna. Varför pratar ingen om detta? Någon äldre släktning? Ens mamma? Eller är det på något sätt skamligare att beröra åldrandet och allt vad det innebär?

Jag skulle vilja veta om gamla människor är rädda för att dö. Har alla dödsångest? Eller är det så, att det i takt med att kroppen ger upp, verkligen får människor att känna att det är okay att avsluta? Är det är därför som kroppen måste rasa - för att vi ska förlika oss med vårt öde? Vi är alla födda och därmed måste vi dö. Jag skulle vilja veta hur man som gammal och sjuk känner inför det faktum att man är beroende av andra för att ens klara sig. Är det meningen att så många av oss ska bli dementa för att vi inte ens ska kunna ställa oss dessa frågor? Va? Jag förstår inte!

Varför finns det ingen Ålderdomsrådgivning?

Med lite smått panik tänker jag på Fredrik, som innan vi blev tillsammans, hade en relation med en 19-åring. Vad kan han se hos mig egentligen? Jag är dessutom åtta år äldre och han får fortfarande visa leg på bolaget. Vad kommer han att se om tio år? Om ett förresten! För här går det undan.

Okay, jag kommer inte att klippa, krullpermanenta och blåfärga håret. Jag kommer heller inte att ha städrock även om min mage nog kräver en. Jag kommer inte att sluta tycka att unga killar är snygga. Jag kommer att skriva bra och tung popmusik och har fortfarande likadan röst som jag hade för tjugo år sedan (tycker jag).

Sen kan alla unga, blonderade och opererade fjoll-bellor sitta och blogga, göra ner varandra, försöka ge våra ungdomar taskigt självförtroende och tro att de vet hur deras fantastiska liv kommer att te sig. Alla åldras tack och lov samtidigt. Och hur tilltalande kommer de att se ut om bara tio år? Mohahahah! Troligen som Hollywoodfruarna - suck... Alla vill se ut som anka... Not!

Det finns förstås ljuspunkter med att bli "till åren kommen". Ingen kan längre tala om för mig vad jag ska göra och inte. Det tar jag reda på själv! Och i bästa fall gör jag det också:o) Någonstans har jag kommit till ro med att utsidan är ganska oväsentlig. Jag känner inte pressen på att vara snyggt sminkad och klädd längre. Kan gå till affären och skita i folks blickar, även om jag då och då blir igenkänd. Så kortfattat mitt i all turbulens - "Freedom"! Inte en dag för tidigt!

”Om någon tystar mig, så förblir den tyst i mig”