Jacobi

Foto, målning "Åh, mina ögonstenar" © Gina Jacobi

Har härmed blivit utnämnd till "Marmor" av "gammeldotra" Millan, som varit här med barnbarnet Leomix några dagar nu:o). Antar att det är rätt passande, eftersom jag tydligen framstår som som en riktig fossil och dessutom är en blandning av mormor och mamma till mitt lillbarn och lill-barnbarnet;o) Trist - för mig - är att Millan tutar i Leomix en massa dumheter. "Nej, nej, nej - inte göra så, för då blir marmor jättearg", heter det titt som tätt, fastän jag inte är det minsta arg:o)

Och Thyra är allvarligt svartsjuk. I morse låg hon på vår mjuka röda matta i köket och filosoferade. Hon sa "mamma, man borde inte få ha bäbisar i lägenheter". Jag frågade hur hon menade då. "Ja, men dom skriker ju så högt att grannarna ovanför blir störda"! Jag kontrade med om hon hade tänkt på sina egna röstresurser när hon får utbrott cirka tio gånger per dag för minsta småsak. Hon blev då både tyst och lite paff. Hon funderade ytterligare och tycktes nog inse att jag hade en poäng i det:o) Senare ikväll satt hon hopkurad i soffan med mig och undrade om jag visste vilka program hon tyckte var bäst på TV. Hon kom själv fram till att det måste vara "Idol", "Robinson" och "Festivimelodalen":o))

Millan frågade en sak i morse när hon satt och bläddrade i gamla fotoalbum från när hon var liten. "Mamma, hur var det när du fick mig - undrade du inte vad du hade gjort, liksom att du inte skulle klara av att vara mamma". Jag kan inte citera det hon sa ordagrant, men jag förstod så väl hur hon menade. Och jag sa att jag blev överlycklig när jag fick veta att jag var gravid. Trots att jag var ensamstående. Det var lite skönt att få den frågan faktiskt. Att hon  reflekterar över det faktum att varken Leomix eller hon skulle ha funnits om inte jag fanns. Och så vidare. Jag berättade också att det är en otrolig skillnad att bli mamma vid 20+ jämfört med 40+. Att jag hade så oerhört mycket mer energi som ung och att jag idag inte orkar alls lika mycket som då, när hon var mitt första barn.

Ytterligare lite senare satt Olivia med en massa undanstoppade bilder från åren då hon var bäbis och gulfjunig. Hon visade mig foton på mig och hennes far från BB. Och från resan till Spanien som jag fick via Skap-stipendiet. Och inser hur mycket jag glömt på grund av depressionsmedicinerna jag tyvärr tog under de åren.

Och så nu. En väldigt förtvivlad Olivia som fick lov att stanna hemma från skolan idag. En av hennes vänner tog livet av sig i helgen. Av respekt för hans föräldrar, flickvän, syskon och övrig vänkrests, vill jag inte skriva mer än att jag är fruktansvärt ledsen för alla deras skull. Jag satt och grät med henne igår när hon kom hem från minnesstunden som man utlyst till hans minne. Jag försökte prata med henne om föräldraaspekten när ens barn mår dåligt. Att det aldrig någonsin kan finnas något värre än att förlora sitt barn. Och att det alltid finns någon slags hjälp att få. Om man bara berättar. I tid.

Finns det någon gud, så sannerligen hoppas jag att hon/han hör min bön - låt det aldrig aldrig hända oss! Och ge de drabbade familjerna, de närmaste, något slags hopp och lindring!

Elvira kom hem från London för lite mindre än en vecka sedan och var så ledsen. Någon hade "stulit hennes liv". Ja, det var så klart kameran! Tack och lov lär hon få ut på försäkringen eftersom hon och Bodil (extrabarnet) hade sinnesnärvaro nog att gå till en polisstation nära dem och anmäla. Idag har hon bestämt sig att ta en intensivkurs för att ta körkort. Något hon lär greja galant, eftersom hon redan haft moppe. Hon tänker att det är lättare att få jobb om hon kommer på att hon ska åka iväg igen utomlands.

Åh, mina smånosar! Åh, mina ögonstenar! Vad ska det bli av er alla fina?

Så kommer vi till min make. Jag känner mig lite som "allmor" här. Han är så ofta sjuk. Och sover på tok för mycket för att det ska betraktas som normalt. Nästan varje vecka är han någon dag jättedålig med diffusa symtom. Fryser, svettas och kräks. Han har säkert gått ner 15 kilo sedan vi flyttade ihop. Och jag upp lika mycket (vi snackar åtta månader). Vi äter samma mat. Och maten är bra. Jag har inte försökt förgifta honom;o) Men i kväll har jag fått honom att lova mig att boka tid på VC imorgon för att ta alla de prover som kan tas. Hans mamma ringer och är orolig hela tiden. Jag försöker lugna henne, men jag vet ju inte själv vad det är som är fel. Bara att. För det är en klen Kapten vid skutan just nu... igen. Och jag är hemskt rädd att det ska hända något "dumpt"...

Mitt i all orolighet så hoppas jag få bli "marmor" till fler och att jag orkar lite bättre då:o)