Cirkus Jacobi



Foto & © Elvira Jacobi

Borde ha startat en cirkus för länge sedan... För mycket har varit både roande och oroande...

Jag hade det lite "yrsligt" som barn. Det var väl inte så särskilt skoj och upplyftande i skolåldern heller. Jag var totalt utmobbad. Men det tycktes inte hindra mig från att ändå vilja sticka ut ur mängden genom att klä mig som en komplett galning. Vad sägs om hemsydda v-jeans med blå, blombroderade platåskor i siden där klackarna var gjorda av bast. Detta kombinerade jag med röd- och vitrandiga tåstrumpor och en apful, kortärmad, limegrön silkespolo. Som grädde på moset brukade jag bära en vit hemvirkad poncho runt halsen och ansiktet var ljusrosa (av nya Clerasil med "hudfärg" - dock inte min) i mitt fåfänga försök att täcka de bölder och finnar jag hade hundratals av i högstadiet. Nej, jag var så långt ifrån en vacker syn man kunde komma. Tyvärr, eller kanske tack och lov, har jag bränt alla bilder från den tiden så jag kan tyvärr inte lägga upp något här i bloggen för att bevisa sanningshalten.

Millan var likadan när det gällde kläder. Hon hade ingen hejd på sina utstyrslar. Det var allt från gula kycklingkostymer med barndgula ankfötter, till grälla huvudbonader som fick folk att halvt vrida huvudet av sig. Hon försökte även att sälja gråstenar utanför ICA, med parollen att "min mamma är Gina Jacobi och hon har inga pengar". Men allt detta fick ett abrupt slut i typ i mitten av högstadiet, då hon ville vara lika mainstream som alla andra.

Själv har jag alltid fortsatt klä mig odd och hippeieaktigt - och blir ständigt lika glad och överraskad när ungarna tycker jag ser hipp ut. Det sker cirka var sjätte år har jag märkt. Det är då de stjäl saker från min garderob och gör räder ner till källaren för att botanisera bland mina gamla scenkläder.

Jag har gjort allt i "fel" ordning. Jag började med att studera till förskollärare i Härnösand, (mot min vilja men efter starka påtryckningar hemifrån). Ett yrke som jag, förutom de senaste åren, innan dess bara arbetade en dag inom. När jag var tjugo fick jag jobb på Sundsvalls Kvartersteater och var en av de tjugo som startade upp hela verksamheten. Efter ett halvt år blev jag gravid - trots att jag åt p-piller. Det fanns två fäder att välja på. Ingen av dem var särskilt önskvärd i vare sig rollen som pojkvän eller far, så jag valde att gå igenom graviditeten ensam. Dock träffade jag en "normal" kille i femte månaden och han har sedan dess funnits och fungerat som Millans pappa.

En vecka efter nedkomsten med henne började min "musikkarriär" på allvar och jag spelade in min första platta 1985 med mitt dåvarande band "Rummet". Efter ett år var allt i spinn och jag gjorde ytterlige en platta i mitt eget namn, på nytt bolag. Under några hektiska år blev jag "kändis" både i min hemstad men också i resten av landet. Inspelningar av tre plattor till, avlöstes av turnéer.

Visst var det väl på många sätt en dröm som gått i uppfyllelse. Att kunna livnära sig på att skriva egen musik, spela in och giga. Samtidigt kände jag att baksidan av hela mediekarusellen blev allt mer tärande psykiskt. Och i och med att jag fick mitt andra barn 1992, helt oplanerat, med en vän som dessutom var dokumenterat steril, valde jag att ta en paus i skivproduktionen. Jag genomgick, på eget initiativ, graviditet och förlossning ensam, även om pappan ofta hälsade på och blev en del av andra dotterns vardag. Och är ännu.

Det gick ett par år och jag startade ett nytt band och efter en tid blev jag tillsammans med basisten. Vi flyttade ihop och blev begåvade med den tredje och (den första) planerade dottern 1994. Tyvärr drabbades jag av en djup depression bara sex veckor efter förlossningen. En depression som varade i fyra år. Det finns mycket att skriva om orsakerna till detta, men det får bli ett helt annat inlägg. Hur konstigt det än kan verka så skrev jag och spelade in en svensk platta under denna mörka och bedrövliga period. Troligen för att jag behövde bearbeta allt som hänt, fast det var inget jag kände då. Den heter "Alla är" och kom ut 1995. Jag tycker inte alls om den idag. Vare sig produktionsmässigt eller själva låtarna.

Jag hann under de mörka åren även "göra bort mig" - ja, det känns faktiskt så - genom att starta och genomföra ett par kulturprojekt som involverade en mängd olika musikaliska resor tillsammans med flyktingar och invandrare i Sundsvall. Syftet var väldigt gott (fick till och med ett Olof Palme-stipendium) men allt urartade i någon slags främlingsfientlighet inom de olika etniska grupperna, och jag stod där som en åsna mellan hötapparna... En av deltagarna vill "rädda mig", men han bröt ner mig ännu mer.

Jag hann åka till Indien med honom och gifta mig både hinduiskt, muslimskt och i Sverige - borgerligt. Han - en psykiskt sjuk, opiummissbrukande, persisk psykolog, verksam på sjukhuset i min hemstad. Vi var gifta i tre månader innan jag tog ut skilsmässa. Självklart visste jag inte hur knäpp han var när det begav sig.

Depressionsmediciner i alla ära - men sannerligen - jag kunde inte urskilja vad som var bra för mig eller inte under den tiden. Det var som om ingenting spelade någon riktig roll i något hänseende alls. Det var inte svart, vitt och allt där emellan. Det var bara grått. Jag gjorde en massa dumma saker som jag har svårt att förlåta mig själv för. Glädjande nog fick jag honom kickad från sitt "arbete" genom att berätta vad han gjort för hans kvinnliga chef som tillika var min terapeut.

Jag slutade med medicinerna. Träffade via nätet en "fan" från södra sverige som hade byggt min första hemsida. "Tycke uppstod" efter ett halvår av långa telefonsamtal. Relationen fortlöpte under några år med långa och otaliga resor. Vi köpte ett hus i Sundsvall. Vad som gjorde att den "sagan" tog slut blir många långa kapitel. Och inte här. Jag kommer heller inte att avhandla vad som hände därefter.
Mer än att det blev mycket svårt. Igen, igen och igen.

Som belöning - för all denna cirkus - eller hur man nu vill se det - fick jag lilltjjejen 2004. Och hon känns som hon bara är min. Och jag tror att faktiskt jag gjort mig förtjänt av henne. Hon var inte planerad - men oerhört välkommen. Hon gjorde mig starkare, att gå vidare från tok till bra. Vilket jag hoppas att mina äldre änglar har gynnats av och någon dag inser...

Och så nu! Jag fyller snart 48 och är nygift! (Måtte det inte bara bli tre månader;o). Jag är så barnsligt glad över där jag befinner mig idag. Även om det inte alltid syns.

Passus: Det är en omöjlig uppgift att i detta format som bloggen innebär, kunna berätta hela storyn och alla detaljer, men jag känner inte heller att det är meningen just nu. Det blir nog en bok. Jag tror faktiskt det. Med all respekt för levande och döda.

Extra roligt är, att jag på mina utskick de senaste veckorna om krönikör/skribentjobb fått 25% positiva svar:o) Dels från en större veckotidning, en ännu större branchtidning, en lokaltidning och lokalradion. De vill alla hitta en form av samarbete. Alltså - då kan jag ju inte vara så dålig på att skriva som jag faktiskt tror och tycker att jag är.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0