Jacobi

Vi lever med svenska mått mätt sannerligen inte något lyxliv i vår familj, och jag har blivit en mästare att ofta koka soppa på en spik. Men ändå anser jag att vi har ett mycket gott liv. Absolut gott nog för mig. Visst kan jag väl längta till sol, hav och rekreation. Tänk att ta med sig en liten skitdator och bara få skriva fritt i några veckor. Klä i ord allt det som pyr och vill ut.

Jag skulle så otroligt gärna vilja få möjligheten att åka till Kerala i södra Inden ännu en gång i mitt liv. För att hitta tillbaka till ett mer nyanserat perspektiv på mig själv och tillvaron. Att få återuppleva den extrema fattigdomen och alla tiggare å ena sidan, men samtidigt den oerhört rika kulturen, musiken, maten, dofterna, färgerna, naturen, ris- och teodlingarna, de beniga heliga korna, de orangeklädda munkarna, templen och den allstädes närvarande tron på mystiken, å andra sidan. Att förlika sig med de enorma orättvisor som råder i största delen av vår värld. De djupa ekonomiska, politiska och religiösa klyftorna människor emellan. Det är något jag skulle vilja dela med min man, under den tid vi får.

Det kan säkert låta som att det vore en smått nostalgi-historisk och pittoreskt resa jag vill göra. Men nej - det är det definitivt inte. Men jag måste verkligen tillbaka till Indien. Som sagt, gärna med Fredrik.

Jag vill till Indien igen för att förstå hur jag kunde gifta mig där, med en galen, 22 år äldre, psykopatisk, persisk psykolog. Hinduiskt. Fast han var muslim. Sedan gifte vi oss igen i Sverige, både borgerligt och muslimskt. Tre gånger gillt. Jag ansökte om skilsmässa efter tre månader. Med all rätt.

Det känns särskilt viktigt nu -  när jag är gift för första gången på riktigt  - och av rätt anledning. Att få återvända till brottsplatsen och få visa min fina allt det fina jag sett och upplevt. Alldeles oavhängigt av någon annan.

Godkänt och läst av © Fredrik / bock (som inte hittade tecknet)