Jacobi

Ja, det gick ju alldeles åt pipan med att sluta blogga tydligen... Men det finns å andra sidan saker jag behöver få ur mig även om ingen (läs ett par) vill läsa... Men det är ju inte det som är grejen med skrivandet heller. Det torde de flesta begripit vid det här laget. Bloggmaterialet i sin helhet är på utskick till några förlag, men det tar tid innan refuseringarna kommer...

Jag, min lillasyster och mamma åkte upp till Hammerdal igår förmiddag. (Tack alla fina ni på FB som uppmuntrade mig att få till stånd resan, trots Jacobi/Muskos trasiga bil). Syrran, Ingela, körde väl i 110 knyck hela vägen, men eftersom bilen är sprillans var jag inte fullt lika åkrädd som med vissa andra.

Vi dryftade, tillsammans med mamma, en massa gamla minnen från när jag och syster var små, och det är frapperande hur mycket vi både minns tillsammans och "o-minns" isär trots att det bara skiljer 2,5 år emellan oss.

Hur som helst kändes det väldigt skönt att få vara med bara dem. Min ursprungsfamilj. Och att vi tillsammans valde att ta farväl av mormor Karin Linnéa Elida Göransson - en söt och godhjärtat människa som stod mig mycket nära under uppväxtåren. Kanske för att jag var första barnbarnet. Och självklart för att mina första år i detta liv upplevdes där på "Herrgårn" i Ede.

Vi anlände, efter ett par rök, banan- och kisspauser till Åshamras Äldreboende. Som anekdot kan jag berätta att det var just där jag hade mina första uppträdanden som sju, åttaåring tillsammans med min syster och hennes yngre kusin Malin. Jag minns att vi sjöng mina egenkomponerade låtar för åldringarna. Jag försökte spela fint på det ostämda pianot och sjunga rätt text, medan de yngre begåvorna sjöng ungefär lika ostämt som pianot lät, och med fel text, då de inte kunde läsa än;o) Men det var ändå uppskattat. Alla som kunde klappade ju händerna - kanske för att de inte hörde något, utan bara tyckte vi var söta. Hur som helst tror jag att driften att uppträda danades redan där. Även om den inte är särskilt befintlig nu, vid 50-års ålder...

Igår var vi tre mormödrar (snart blir väl systern en också) - tillsammans i ett av Åshamras nyrenoverade och jättefina rum. Personalen var på det stora hela oerhört innkännande, och jag kan inte förstå att det finns sådana fantastiska människor som orkar med ett arbete som innebär dagligt lidande, ångest, glömska, elende, död och mänskliga avsöndringar, och samtidgt lyckas behålla en sådan aura av livskraft och glädje omkring sig. Jag är mycket djupt imponerad och berörd av dessa kvinnor. Tack.

Och ett särskilt tack till Eva, min barndoms första kamrat från Hammerdal, och med troligen en av Sveriges mest utövande och grövsta Jämtska:o) Underbart att höra! Och vad fin du var:o) Med oss och min mormor som du vårdar.

Din pappa köpte tydligen mitt barndomshem i Ede. Det skulle vara väldigt roligt att ses igen! Och få vandra kring i rummen:o) Får leta efter dig på FB!

När vi kom in i mormors rum på hemmet, så fick vi nog alla tre en smärre schock. Hon låg nerbäddad i en liten vadderad säng av mjuka täcken och såg faktiskt redan död ut. Fastän hon andades. Hon kan inte ha varit mer än 140 cm lång och vägt mer än 35 kilo... Hennes tänder var utslagna eftersom hon ramlat för några månader sedan. Hennes blå ögon var täckta av en grumlig hinna, och eftersom hon är blind av starr på ett öga måste det ha varit mycket svårt att fokusera.

Hon hade mörkbruna ringar under ögonen och andades med stor svårighet. Dessutom slog hjärtat väldigt ojämnt eftersom man satt ut alla mediciner. Benen tycktes ha myrkrypningar och hon försökte få dem till ro gång på gång, och såg ut som om hon helst ville springa därifrån. Hennes ansikte hade i stort sett inga rynkor alls och när vi höll hennes händer såg de yngst ut... Hon är ändå nittioett år!

Att åka dit var värt mer än allt. Tillbaka till rötterna. Hennes blick när hon tittade in våra - vi avlöste varandra - sa att hon mycket väl visste att det var vi som var där och ville ta farväl, kanske att ge henne "tillåtelse" att gå. Hon viskade till och med min mammas namn, och hon log lite vagt åt oss alla tre. Vi är alldeles säkra på att hon kände igen oss. Hon svarade dessutom på att hon inte hade ont när vi frågade.

Under de fyra timmar vi satt hos henne var hon så pass "vaken" att personalen kallade henne för "pigg". Vilket i sig kändes smått absurt. Hon var ju alldeles på gränsen, och minst tre gånger trodde vi att hon släppt taget och hade gemensamma tankar om att ringa på klockan...

Även om fina momma är gammal och trött så känns alldeles förfärligt att hon vägrar att dricka eller äta. Ej heller ta några mediciner. Så de facto ligger hon där och har "bestämt" sig. Hon orkar inte mer. Och det enda hon kan påverka är att välja att inte svälja. Och man skickar henne varken på sjukhus eller sätter in något dropp. Allt för att inte förlänga lidandet...

Och vid min Gud!  LÅT MINA BARN OCH BARNBARN SLIPPA NÅGOT LIKNANDE!

Vi tog en kort paus för att äta på byn - gissa vad? Pizza... Sprungit på toa sedan dess.
Sedan åkte vi tillbaka, och då såg mormor mer rofylld ut, halvsov och hade fått morfin. Men det kändes verkligen inte bra att köra därifrån utan att ha fått hålla henne när hon måste gå.

Dock är vi överens om att beslutet att ta farväl "innan", känns långt mycket bättre än att komma dit när hon redan rest.

Jag vill tacka min mormor, mamma, syster och personalen på Åshamra från hela mitt hjärta! Det var nog den bästa och intressantaste resa jag gjort, även om jag inte sovit på flera dygn.

Kärlek till er!/Gina

PS: Intressant var även djurinvaderingen vi hade på vägen hem! Var det inte älgar, så var det små- och storfåglar på vägen, orrar, katter, hundar - tur min syrra har bättre syn än jag! DS.

Foto © David Schreiner

Detta får avsluta hela fadderuttan med bloggen:o) Men more to come - sas:o) Anonym blogg? Njae - inte riktigt min stil!

"Gina, efter att ha läst ditt senaste (och tyvärr ditt sista) blogginlägg har jag funderat en hel del och slutligen har jag bestämt mig för att foga ihop en liten mejl till dig igen med hjälp av dina sångtitlar och förstås några till ord som jag lagt till för att försöka åstadkomma lite mer tyngd och mening i texten.

Du bör se den som en liten hyllning till det du skrivit hittills. Hoppas du gillar blandningen, håll till godo ;-)

”Din tid som bloggare har verkligen varit ”Inte för inte” och ”Jag undrar” om ”Det finns en gräns” för hur mycket jag kommer att sakna den. Det är det ”Ingen som vet”, nu när i alla fall jag har betraktat den som ”En sällsam gåva”.

Du är alltså lite less på Sveriges långa vintrar och är ”På jakt efter solen” sökande efter ”Tid till liv”. Jag för min del hoppas verkligen att du dyker ”Upp igen” i den ena eller andra formen, som bok eller platta och detta snarast möjligt, ”Alla är” vi väntande på detta, ”Tro mig baby”.

Jag själv kommer ändå att vara ”Min vana trogen” och fortsätta att driva min blogg även fast jag ibland ligger på ”Status noll” och har lite ebb i tankefloden, men rätt som det är så kommer det något ”Över mig” och då passar jag på och skriver några rader.          

Skulle också vilja tala om att ”Jag kommer hem” igen framöver och då kanske jag har vägarna förbi Sundsvall och, men bara kanske, om ”Det faller ljus” så kunde vi träffas. ”Vem kan lova”, och detta förutsatt att du fortfarande bor i Sverige såklart.

”Allt vi behöver” (eller åtminstonde jag) är att fortsätta att vara i kontakt med varandra och att vi aldrig måste ”Gå som på nålar” och att inget ”Svart ljus” påverkar oss negativt allt för ofta.

En sak är säker, ”Vit och ren” blir varken du eller jag igen och ”Ska jag någonsin” komma bort i alla ”Förvirrelser”, kanske känna mig ”Dum” över att inte alltid berätta all ”Sanning” så får jag inse faktum och att ”Män är män”.

Men, som vissa säger, att vi (män) bara ger oss hän åt ”Tyst gråt” är inte rättvist, vår sorg kan också vara genuin och mycket högljudd ibland. ”Varför” ”Regn är regn” och sol är sol råder det inga tvivel om. ”Jag ser inte Gud” men har i alla fall ett vagt begrepp om vad ”Kärlek” är.       

Ibland under nätterna ligger jag sömnlös med ”Händerna på täcket”, jag lyssnar till min fru och tänker ”Hur kan hon” sova så tungt, jag viskar tyst till henne ”Jag ser dig blunda”.

”Allt du ser” under dagen syns inte alls på natten och att ”Hon säger hon flyger” beror säkert på detsamma som jag ibland känner när jag kliver upp, man blir liksom yr, det är väl kanske åldern och det allför hastiga uppstigandet som gör att inte blodet strömmar tillräckligt fort runt i kroppen.”     

Ha det bäst, lycka till med allt (då speciellt med Indiengrejen), lev väl du också och stora kramar ;-) På återskrivande! Blommen".
______
Kram från mig blomman! Här är hans blogg!
http://somiblo.wordpress.com

Förutom en handfull nära och goda vänner, inser jag att jag inte längre känner min stad, dess innevånare, trender eller intresse-grupperingar längre. Sådant som delvis höll mig kvarboende när jag var något yngre med tre döttrar. Kan inte åka på Norra Berget med fjärde barnet och inbilla mig att detta är livet. Inte heller hafsa runt i den nybyggda Hamnparken med henne på rollerblades eller cykel med stödhjul... och känna - detta är hemma! Detta är rätt!

Jag längtar SÅ bort. Söderut. Både inom Sverige och än längre bort. Till ett lugnare och mer avspänt liv. Jag fixar inte vintern. Ett halvår i ide är inte till för mig, och har egentligen aldrig varit det heller.

Jag har bestämt mig för att skicka iväg hela bloggen (och dess kommentarer - utan bilder - i ett word-dokument), till några väl valda förlag. Dels för att se om de har idéer om att göra hela skiten till något slags publicerbart alster i bokform. Om inte annat, hoppas jag i alla fall på någon form av input, av människor som kan skrivande, så att jag kan dra igång boken på riktigt och få en hint om vilken inriktning jag borde välja.

Det lider inte direkt någon brist på ämnen. Inte brist på språk heller, enligt de fina läsarna. Men jag behöver någon som kan sovra och styra upp lite... i allt och det hela.

Och jobben utomlands då? Dessvärre har jag under de gångna veckorna fått "nej tack" på fyra av de sökta lärarjobben i Asien och Afrika. Och det är väl inte särskilt underligt med tanke på att var och en av tjänsterna har haft mellan 200-300 sökande...

Nu återstår bara ett slutgiltigt svar från Kerala/Indienskolan - det - och dit jag helst ville till...

De skickade en ny förfrågan om godkännande av en lön på 24 000 rupier/mån (3200 SEK). Och jag har sagt okay. Mat ingår fem dagar i veckan, men resa och boende måste jag stå för själv. Om Thyras skolavgift kan inräknas som löneförmån, är jag faktiskt på. Antingen från deras sida eller från Sundsvalls Kommun. Finns tydligen någon slags "skolpeng" i välbemedlade kommuner...

Jag fick ett ja att undervisa mitt barn - för länge sedan - från Skolverket, när jag och min äldsta dotter och jag behövde fly - på riktigt - från "fina" Sverige - men min advokat rådde mig att inte göra en "sak av det hela". Hon sa "de ger alltid upp". Hon hade faktiskt rätt. Han gav sig. Precis såsom Thyras far... Har de gjort bort sig så har de...

Men nu får det vara nog. Jag vill göra bra.
Jag avslutar härmed min blogg. Köp boken - om den kommer ut... ni som sponsrat nya plattan - den kommer.

Inlägg kan göras i en veckas tid från och med nu.

Tack för att ni läst! Jätteglad för de flesta kommentarer. Jag har lärt mig något hela tiden. På gott och ont.

Jag ville bara kärlek. Och det vet nog alla som här har läst, utan att ondgöra sig.

Hejdå! Lev väl!

Jag har just fått veta mer... Min fina dotter kom hem. Hon berättade allt - eller en del, för all del. Jag delger inga detaljer. Det gör för ont. Att veta att hon bär detta. Att hon känner skuld, att hennes vänninna känner skuld. Att hans syster känner skuld...

Det finns ingen som kan klandras. Allt är bara den värsta formen av ett oerhört och ofattbart olyckligt slut, och även om alla kan vara efterkloka är frågan - hade någon kunnat göra något? Säkert inte - förutom polisen, som tog väldigt lätt på det för två kvällar sedan, och körde honom hem från samma ställe som det tragiska hände och som han redan valt ut...

Det är en hemsk tanke... att jag för vissa av mina döttrar inte kan göra någonting. Just nu... Fastän jag vill. Fastän jag borde kunna. Fastän jag ligger vaken på nätterna - och ber att det inte må hända oss. Vår familj. Mina ord räcker ingenstans. Heller inte kramar som ingen vill eller kan ta emot...

I övrigt - även om det känns märkligt att skriva vidare - så går livet vidare... och jag skriver vidare...

Jag fick äntligen rå om mitt söta barnbarn i över ett dygn:o) Han är riktigt rolig och han har faktiskt min knäppa humor:o) Dessutom ser han ut som jag när jag var liten, med sina skrattgropar:o) Vi sov ihop igår natt och han låg där och flackade med ögonen och visste nog inte riktigt vad han skulle tycka. "Mamma..., pappa...", kom över hans läppar då och då, men vi somnade till sist, båda lika utmattade;o) Men det var helt fantastiskt att bara ligga där och titta på honom och förstå att han inte hade funnits om inte Millan fanns:o) Vilken känsla! Börjar nog förstå det där med "barnbarns-grejen"!

Jaha, och annars då? Jo, det är väl till synes bättre. Varför jag tog bort en veckas bloggande? Nu har jag faktiskt ingen aning längre... för jag trodde vi hade en deal. Det jag skrivit finns kvar, men inte här. Jag har fortfarande de åsikter jag har. Och de står jag för. Fredrik gör som han vill. Jag med. Och vår deal är privat - och som jag tror - den lär behöva omförhandlas. Vi har städat lite på ytan, men grovgörat kommer att ta sin tid...

Annat jag hunnit tänka på i solen idag:

Finns det någon som aldrig tänker hemska, elaka eller onda tankar, utan bara positiva och goda? Jag har svårt att tro det. Jag funderar över skillnaden mellan att tänka en elak tanke, kontra att uttala den. Även skillnaden mellan att berätta något för en vän eller skrika ut samma sak i megafon på Stora Torget...

Jag fnular på skillnaden mellan att skriva det jag tänker, känner och har upplevt i en blogg, kontra att skriva samma sak i en bok... Och kanske kan det vara så att det "är lite gratis" att ondgöra sig i en blogg. Även om det förstås är gratis att låna en bok på biblioteket. Jag har svårt att tro att "riktiga" läsare tar sig tiden att "recensera" en bok för att sedan skicka ett brev eller mail till förlaget, som vidarebefordrar detta till den "riktiga" författaren.

Men det är väl som alltid... bara jag som är lost in space med mina funderingar...

Jag kan inte köpa frimurartänket där jag som kvinna inte har tillträde. Så är det - och så förblir det. Vi har alla rätt att utvecklas och upptäcka saker på samma villkor. Och i det hänseendet har jag - betydligt längre än Fredrik - både  intresserat mig för, och i viss mån utövat mysticism, alkemi, astrologi, healing, tankens kraft med mera... Och det har jag inte hållit hemligt för honom.

Nu är det mat... och för omväxlings skull har jag även lagat den! ZZZZZZ...

Vad säger man då? När ytterligare en ung människa gått hädan. Denna gång hände det i morse. Det var Elviras klasskamrat och Olivias bästa kompis ex-pojkvän. Hon bor hos sin vän nu och försöker trösta. Det tar uppenbarligen aldrig slut! Detta är ett i raden av dödsfall som drabbar mina barn på olika sätt. Det känns helt absurt eftersom den enda jag hittills mist är min morfar - och då var jag nio år!

Nu pratar jag om mina döttrar som mister sina vänner till höger och vänster, och detta på mindre än ett år. Vi pratar om mina vänner som förlorar sina barn...

Och vill man hitta en gemensam nämnare så finns dessvärre några... Förutom att flera har varit djupt deprimerade, så handlar det om missbruk. Vems är ansvaret? Kunde jag ha förhindrat något?

Nej, jag tänker inte ens dra mina tankar omkring det här. Allt sitter ihop. Och jag blir inte klok. Vare sig som förälder, vän eller partner...

En ung människa borde inte dö - om hon/han inte är sjuk eller behöver hjälp. En gammal människa måste dö - oavsett om hon/han är sjuk, vill dö eller inte. Allt där emellan (om man inte är sjuk) torde vara ett rop på hjälp, eller ett övervägt handlande. Kan vi människor ens hjälpa varandra? Jag börjar fan tvivla!

Eller är det så enkelt? Att meningen med livet är döden? Att vi ska lära oss att dö? Och att lära oss hantera närståendes död - hur den än må uppenbara sig?

Jag vill bara inte att mina barn går "bort/hem" före mig. Jag vill bana vägen och ta emot dem. Med hela mitt hjärta!

Glad påsk känns lite fel... men jag önskar alla gott!

Jag startade den här bloggen i slutet av augusti 2010 och tänkte fortsätta driva den i ett år. Dels för att få ett hum om jag är så pass språkligt driven och mogen att jag vågar börja skriva min första roman. Det har jag fått svar på.

Ytterligare ville jag undersöka om det jag skrev, intresserade läsarna. Det har jag också fått svar på.

Sist men inte minst har bloggen fungerat som ett verktyg för bearbetning av vad som hänt och händer i mitt liv. Det är tack vare mina fina vänner och tack vare min musik och texter som jag fortfarande är kvar här i livet. Och jag varken kan, vill eller orkar skriva en ny låt för allt jag vill ventilera! Jag behöver skriva. Om någon inte står ut med det - läs inte!

Men aldrig någonsin att jag startade min blogg med intentionen att den skulle utvecklas till en digital sandlåda. Det finns så enormt många andra bloggar man kan spy kommentarsgalla över som anonym. Håll er till dem. Eller starta en egen blogg där ni kan ondgöra er.

Hädanefter kommer jag därför endast att publiera de kommentarer jag anser har relevans i förhållande till mitt inlägg. Jag kommer således fortsättningsvis icke att ta med exempelvis liknande dynga och dravel:

Postat av anonym:

“Hur kommer det sig att du alltid väljer fel män? Sedan kavlar ut deras privaliv för hela världen, och inte bara deras, utan änn värre deras barns liv!! Det är beklämmande och jag mår riktigt illa. Du har verkligen axlat offer rollens mantel. Här sätter jag aldrig min fot igen med respekt för dina x och alla barn som fläks ut på det grövsta sätt.
Att du inte blivit polisanmäld är en gåta!”

Postat av Britt (anonym):

"Bara för att du tar bort dem inlägg som du skrek i blir du inte bättre människa. Vi vet redan för mycket . Förresten...mår du bättre av att radera dina inlägg? Går det lika lätt för dig att glömma det du känner i hjärtat (som du brukar säga) dem s6 har sårat dig.. vart dumma mot dig?
Du tar bort inläggar varge gång du inte kan stå för det du själv säger. Har det blivit bättre mellan er för det? Eller har du fått för kalla fötter? Det är inte många som stödjer dig och du har fått så pass många klagomål så nu är det dags för dig att "landa på jorden" du har gått för långt (glöm inte att du är för gammal för att pendla genom himmel och jord, om ingen man är bra för dig skaffa en två-rum lgh och bo ensam och sluta bråka för ingen har sagt att man måste ha en man/kvinna)
Lyckatill till båda!"

Postat av anonym:

"Nolla som artist. Utfattig arbets skygg käring som prioriterar att skriva om kukstorleken på sitt ex istället för att ta hand om sina barn och som skriver blogginlägg om spöken och om hur hon är för fin och bra för att ta ett vanligt jobb och dessutom försöker göra sig rolig över att skolpersonalen läser. Jag tror dom skrattade gott, som så många andra i staden. Vilken sekt som helst är en befrielse i det läget när han gått på samma mina som så många andra. Bra Fredrik! Vi håller på dig"!

____________________

Ja, jag och Fredrik har en deal. Och jag hoppas att den fungerar för oss båda:o) Vi fortsätter städa - för det behövs. Det ju vår - tid nu!

Genomläst & godkänt av © Fredrik

Men inte den ni tror;o)

Jag älskar Kenzos "Djungle Elephant"! Sedan många år är den inte köpbar i Sverige, men mina partners brukar snällt nog beställa den på nätet eftersom den verkar förknippas så starkt med mig. Inte bara bland dem, utan också  väninnor brukar kalla efternoterna för "den Jacobianska doften":o) Tyvärr har jag har märkt att tillverkarna numera börjat fuska och lagt till någon konstig syntetisk ingrediens som inte har där att göra:o(

Här följer en liten (fullständigt ointressant och oanvändbar) lista på dofter och smaker som jag inte vill vara utan:
*Sandelträ
*Ceder
*Bergamott
*Tallbarr
*Nyklippt gräs (påminner om en gammal parfym "Blue Grass" som min farmor hade stående i sitt badrumsskåp på 60-talet).
*Lavendel
*Viol
*Doften som kommer ur sankmark när man klafsar ner i den djupa gröna mossan på försommaren - påminner om Bassets lakritskonfekt när man tuggar på de där runda med pyttesmå blå eller rosa pärlor på, men också om en otroligt gammal herrdoft som hette "Imperial Leather" som jag fann i Herrgårdens och Aneschs badrum då jag var pytteliten, men även ett spår av Diors "Fahrenheit" rakvatten för män. En taskig version av den.
*Blå Surf - det enda tvättmedel man använde i Norrland på 60-talet. Sticker till lagom bra i snoken:o)
*Timjan
*Kanel
*Citronmeliss
*Citron
*Lime
*Koriander
*Kardemumma
*Dragon
*Mynta
*Basilika
*Rosmarin
*Rosépeppar
*Oregano
*Vitlök (dock ej i parfym)
*Spiskummin (absolut inte i parfym, då det rent doftar en svår veckas armsvett)
*Chillipeppar
*Rosenvatten

Ibland är jag glad att jag röker för jag vet inte om jag skulle stå ut med alla dofter (& odörer) och smaker om flimmerhåren varit helt oskadade. Mitt luktsinne är så väl utvecklat att jag torde ha varit hund i ett tidigare liv:o)
Önskar alla en fin söndagskväll!

Ja, så har då Jacobi's Kitchen dragit igång för första veckan med ett varierande antal matgäster. Ännu lite för få för att den smått knäppa idén som sådan ska fungera, men jag tänker testa i några månader till och sedan göra en utvärdering och eventuell omplanering.

Min syster (som jag genom det här konceptet hoppas och tror att jag kommer att få mer kontakt med), undrade vid en av middagarna hur det egentligen kom sig att jag börjat laga så god mat. Jag fick fundera en stund och orsakerna är faktiskt väldigt många.

Jag tror det började redan när jag var väldigt liten och fortfarande bodde hos min mormor uppe i Hammerdal. Hon var fantastiskt duktig i köket och hennes nötfärsbiffar tillagade med grädde och smör, getostar, getmese, Havarti och hembakade "tjockkambrö-stutar" (jämtska) har uppenbarligen präglat mig.

Min mamma har väl inte direkt varit någon matvirituos och jag minns än i dag den trista smaken av kokt torsk med äggsås, strömmingsrullader med kaviar, ketchup och Edamerost, lövbiff med lök, pommes frites och Bearnaisesås från Blå Band... Men hon var/är faktiskt en hejjare på kroppkakor:o) Och hon lagar definitivt bättre mat idag än när jag och syrran var små:o) Hur som helst tror jag att bristen på kryddor (det enda som användes då var salt, peppar och gul lök) gjort att jag kanske ibland går till överdrift nu vad gäller smaksättning av mina egna rätter.

Efter examen från lärarhögskolan, vid 19 års ålder, flyttade jag så hemifrån tillsammans med mitt dåvarande band "Rummets" trummis. Han blev efter en tid chefskock på "Skippers" - en fantastisk Sundsvallskrog för de som minns:o) Redan där fanns en "Jacobis special" som jag designat. En väldigt simpel skapelse som bestod av friterade potatisklyftor med skal, friterade lökringar och tre underbara dipsåser. Tänkt för de som ville ha ett billigt alternativ till mat eller bara ett smaskigt tilltugg till sin öl.

Jag mötte "Det svarta ljuset" och vi hade en stormig "av-och-på"-relation under fyra år. År av kulinariska frukostar där absolut intet fattades på bordet. Vi dukade även upp allehanda godsaker vid sängen och matade varandra:o) Han lär ha glömt det - och det är också okay:o) Låtarna finns ju kvar!

Min resa fortsatte. Runt om i hela vida världen. Jag tog givetvis intryck av sådant som föll mig i smaken, framför allt den asiatiska maten gav mig enorma kickar. När jag senare jobbade som lärare i svenska på en nystartad flyktingförläggning i stan visste min gom inte till sig av glädje. I stort sett varje eftermiddag blev jag och Millan bjudna på fantastiska middagar av våra nya vänner från Libanon, Iran, Irak, Somalia och Kenya.

Vid fyllda 31 lärde jag känna en 20 år äldre psykolog från Iran, detta i samband med ett internationellt musikprojekt jag startat. Att han var både galen och drogberoende visste jag givetvis inte när vi efter nio månader gifte oss hindusikt i Indien, samt Islamskt och borgerligt i Sverige. Jag begärde skilsmässa efter tre månader. Jag fick honom även kickad från Psyks öppenvårdsmottagning tack vare att jag hade hans chef som terapeut. De enda bestående positiva minnen och kunskaper jag har efter honom är valda delar av det persiska köket, språket - som jag verkligen älskar - en stor dos insyn i österlandets musikbyggande och instrumentering, samt en inte alls oansenlig begåvning i att spela "chaste" (backgammon):o)

Så träffade jag en riktigt matglad, men vältränad skåning. Vi dejtade och pendlade 180 mil t.o.r. under nästan fyra år - tror jag - minnet är kort. Avståndet långt... Jag var väl nere hos honom en vecka i månaden, och eftersom jag inte hade något vettigare för mig än att översätta min första hemsida (som han skapat) till engelska när jag var där, började jag utveckla maträtt efter maträtt som han med god aptit både satte i sig och berömde. Så han är i högsta grad "medskyldig" till utvecklingen eftersom han glatt betalade de dyra råvarorna jag åkte och handlade varje dag.

Av en mängd olika orsaker fungerade det dock inte mellan oss och jag blev tillsammans med en "bästa männsika" som var/är vegetarian. Vi hade våra mystiska utsvävningar i köket och både hon och jag pendlade mycket upp och ner i vikt under de fyra åren vi tillbringade ihop. Jag glömmer aldrig när hon och barnen skulle baka en födelsedagstårta till mig som de hade garnerat med färska bär och lökchips! Förvisso älskar jag chips - men inte i kombination med jordgubbar, grädde och söt kaka:o)

Jaha, sen då? Jag märker att det ofta handlar om fyra-års-perioder, och hoppas vid min gud att den trenden inte håller i sig... Thyras biologiske far var extremt duktig i köket. Och i sovrummet. Något annat gott om honom finns vare sig att skriva eller säga. Punkt där. Jag tog mig ur galenskapen med livet i behåll efter fyra års helvete. Det räcker gott.

Sedan följde fyra år med mannen som levt ett liv med fiskpinnar, pannkaka och falukorv. Framför allt falukorv;o) Nej, jag ska inte vara elak nu. Eller varför inte? Jag lagade i alla fall mat för glatta livet i det stora huset på landet. Varje dag - till oss alla - två vuxna och fem barn - varav fyra tonåringar. Två av dem (pojkar) var särskilt hungriga. Att köksan på det dagis jag också jobbade på, (förutom att samtidigt prodda andras och min egen nya svenska platta i hemstudion) gav mig en massa inspiration till nyttig och god kost, gjorde inte saken sämre. I köket hemma alltså.

Men till sist blev allting alldeles ohållbart, och Fredrik - min nuvarande make, (men redan då vän via musiken sedan fyra år tillbaka), och jag bestämde oss för att slå våra påsar ihop. Vilka enorma projekt vi rott iland gott folk! Vi åkte ner till Göteborg, sålde hans hus, packade saker, sorterade, slängde berg, gav bort, magasinerade allt i stor huset på landet - en mycket märklig tid - hittade en superfin sekelskifteslägenhet i Sundsvalls centrum. Och nu har vi bott här i drygt ett år. Köket är som gjort för att vara kreativ i. Jag har lagat, lagat och lagat mat - oftast så att det alltid blir över. Har ingen aning om hur många infrysta matlådor vi har, men vi blev nyligen tvugna att köpa en till kyl och frys:o)

Fredrik har tappat 10 kilo - medan jag dessvärre gått upp lika mycket - fastän vi äter samma sak, och jag i halva mängden. Mycket konstigt... Han var tidigare också en fiskpinneman, men sätter numera oftast tio poäng av tio för varje lunch/middag. Vilket glädjer mig oerhört. Att han är fåning på så goda saker som räkor, kål, oliver, starka ostar och en hel del annat - gör inget. Han rensar bara bort det till min tallrik.

Så vad är det då som fortfarande outtröttligen driver mig att tillbringa minst tre timmar om dagen i köket? För att svara på min systers fråga. Jo, så klart har ovanstående berättelse lett hit.

Men troligen gör jag det mest för att jag vill bli älskad. Ni fattar "vägen till mannens hjärta". Och jag lagar maten med stor kärlek. Jag skapar den på precis samma sätt som jag skriver musik. Jag vill glädja och överraska. Jag vill att man ska förstå hur jag tänkt - att det finns mer än en botten i allt jag gör... ungefär så.

Trots detta så känner jag mig på det stora hela ganska värdelös. Som mor, som partner, som musiker, som kock, som skriverska, som människa. Genom att med berått mod göra och föda barn, har jag samtidigt dömt dem till döden. Livet är ju de facto en alltjämt kortare transportsträcka mot döden. Mat - oavsett hur den smakar - ska ändå bara bajsas ut... Orden tar aldrig slut - jag sätter dem bara i olika följd i en fåfäng önskan att beskriva det jag upplever, ser, glädjs åt, lider av... och för att förstå mig själv. Vilket verkar vara det absolut svåraste. Andra männsikor kan man alltid cementera sig en uppfattning om... För att då och då måsta revidera...

Nej, fy! Jag ville ju skriva något gott:o) Något avväpnande, enkelt och opretantiöst - men se hur det gick!

För övrigt är jag rätt säker på att min första bok kommer att heta just "Hushållsnära känslor". Vad tror ni om det?


Ljus & kärlek/G

En av de Jacobianska paradrätterna är nog, enligt många, friterade saker med sötsur/stark sås. Här följer ett ungefärligt recept för 6-8 personer:

Frityrsmet: Knäck 3 ägg i en mellanstor bunke. Häll i 2 dl mjölk och 1 dl bubbelvatten eller Ramlösa. Tag ca 3 dl vetemjöl och blanda ihop till en slät och ganska tjock smet. Om den blir för rinnig - ta mer mjöl. Man kan givetvis krydda smeten lite som man behagar, men jag brukar ta följande - det passar till de flesta saker man vill fritera.
1-2 klyftor pressad vitlök, 1 tsk svartpeppar, en nypa chillipeppar, 2 tsk salt, 1 tsk spiskummin, en tsk mald koriander, 1 tsk dragon, 1 pressad lime och det rivna skalet från den, 1 tsk malen ingefära. Låt blandningen stå kallt tills dess det är dags att börja fritera.

Sötsur sås: Hacka 10 cm purjolök fint och häll i en normalstor kastrull. Pressa i två vitlöksklyftor och häll i en matsked smör och bryn i ca 5 minuter. Därefter tillsätts saften av en citron, 1 lime, 2 msk tomatpuré, 1 burk krossade tomater, 1 tsk malen basilika, 1 tsk malen dragon, 1 tsk riven eller malen ingefära, 1 tsk kanel, 2 tsk socker, en skvätt olivolja, 2 msk kinesisk sojasås, 1 halv tsk chillipeppar. Såsen kan med fördel puttra på svag värme under en timme. Späd med extra vatten om den börjar bli för tjock. Den ska se ut som den man får på en vanlig kinarestaurang i konsistensen. Vill du ha den sötare så finhackahacka ett par ringar konserverad ananas och blanda i.

Ris: Häll 4 dl jasminris i en stor kastrull tillsammans med 8 dl kallt vatten, en tsk salt, 2 msk olivolja, två msk sesamolja, en halv dl berberis (torkade röda bär som finns på arabiska butiker). Rör om och koka sedan upp på hög värme under ca 10 min. När bara lite vatten återstår i kastrullen - sänk plattan till lägsta temperatur, sätt på ett lock och låt riset eftersvälla (går bra i upp till en timme, eller längre, men häll då och då i en skvätt vatten så det inte blir för torrt - alternativt stäng av plattan helt).

Sakerna: Här väljer du så klart själv vad du gillar. Jag brukar använda nedanstående och dessutom fritera dem i samma ordning. Detta gör jag för att vissa grejer inte ska ta smak av varandra från oljan. Skölj och skär grönsakerna i centimetertjocka skivor. Använd gärna färska champinjoner, röd paprika, blomkål, och gul lök. Därefter brukar jag ta fina bitar av färskt kycklingbröst, därefter 10-15 tinade tigerräkor (rensade) och till sist 10-15 bitar valfri vit fisk. Varje ingrediens läggs varför sig ner i frityrsmeten och röres om så att hela saken i fråga blir täckt.

Fritering: Tag en wokpanna eller stekpanna med höga kanter. Häll i 5 dl majsolja och 5 dl solrosolja. Hetta upp i ca 5 min. Testa att du fått okay värme genom att hälla i en liten klick av smeten. Fräser det till på en gång är det tillräckligt hett. Sänk då plattan till 4 och med en matsked klickar du i varje bit av exempelvis svampen. Vänd på sakerna då och då under ca 5 min. När de är gyllenbruna/gula - använd en slev med hål i och låt mesta möjliga olja rinna av och lägg sedan i olika ungsfasta formar. Exempelvis trivs grönsaker i samma, kyckling för sig, räkor och fisk i en tredje form. Eftersom det tar en stund att få klar alla saker brukar jag sätta in dem i ugnen på 100° tills dess att allt är färdigt.

Sallad: Jag tycker att ruccola passar jättebra som bas. Ha gärna i lite körsbärstomater, fetaosttärningar och svarta oliver. Pressa en halv lime och häll över tillsammans med ett par matskedar olivolja. Strö gärna över en msk rostade sesamfrön.

Rostade sesamfrön: Ta 1 dl sesamfrön och häll i en stekpanna med en nypa salt, rör om och rosta på hög värme i 3-5 min. Kan sparas på burk länge och användas vid behov.

Papadam: Är ett tunt, torkat kikärtsbröd med kummin och fänkålsfrön från Indien som kan friteras i oljan som blir över. Det tar bara ca 1 minut per bröd om oljan är tillräckligt het. Papadam kan även med fördel, tillredas dagen innan eftersom det går utmärkt att förvara dem på ett stort fat i rumstemperatur.

Vit myntasås: Häll 2 dl turkisk youghurt i en lagom stor skål. Ta 2 msk torkad mynta, en halv tsk salt, en halv pressad lime och rör om. Serveras som dipsås till Papadambrödet.
Okay! Thats it! Ställ fram alla formar och skålar på bordet. Folk kommer att baxna:o) Det tar visserligen en stund att tillaga - mellan 2 till 3 timmar, men det är sannerligen värt det. Jag lovar:o)

Och är det så att du inte orkar med själv så finns ju "Jacobi's Kitchen" snart för dig:o)

Alltså... Den här bloggen tenderar att spreta åt så många håll att jag själv inte riktigt hänger med... Att någon annan skulle bli klokare av att läsa rappakaljan betvivlar jag starkt. Ändå känner jag mig självsvåldigt piskad att skriva vidare. Interaktionen här inne är ju inte direkt vare sig frekvent eller mångtalig, så det är definitivt inte av den anledningen som jag outtröttligt driver mig vidare till fortsatta skriverier...

Kanske har det hela förvandlats till en personlig utmaning. Jag menar - eftersom jag redan skrivit om så mycket - så kan det vara en egenproducerad test - för att se om det tar slut på orden och tankarna någon gång... Dessa, mestadels i mörker, nedplitade meningar, under stunder då jag förmodligen skulle ha gjort bäst i att ägna mig åt andra mer inkomstbringande sysselsättningar. Eller åtminstone sova. För vid andra tillfällen - då jag verkligen vill avhandla vettiga ämnen, kommer inte en enda bokstav från detta tangentbord...

Skulle det här inte från början bli en personlig artistblogg med fokus på musiken? Va, va, va? Eller åtminstone en luttrad moders vardagsbetraktelser? Nejdå! För efter en tid gick den osökt över till att bli en gästblogg för goda vänner och Fredrik. Så började den oförhappendes försöka likna en lättviktig avhandling om mellanmänskliga relationer och problem. Sedan transformerades den till en mat- och receptblogg.

Vem vet - möjligen är dess överlevnad ett halvt års träningsrunda inför att ta språnget och våga skriva min första roman... Vad som händer på vägen vet ingen.

Samtidigt är det ju så fint ordnat med Internet, att ingen måste läsa om man inte vill :o) Ändå får jag väl - mitt i allt - lov att erkänna, att jag önskar och hoppas att alla mina bokstäver kan göra någon liten skillnad - för någon.

Love!

En mycket underskattad (av Fredrik som hatar rödbetor) maträtt är min helt egen variant av rysk borschsoppa/gryta.
I min mun innehåller den helt igenom perfekta smaker. Jag ska försöka delge hågade ett slags recept. Jag vet - som tidigare skrivet - aldrig hur jag gör från gång till gång - men testar ändå. Skäll ut mig i bloggen efteråt om det blev katastrof:o)

Om du inte har föjande råvaror hemma, är tipset att köpa:
4-5 normalstora, färska rödbetor
1 vitlök
3 normalstora morötter
färsk eller torkad dragon
grovmalen svartpeppar
salt
jasminris
500 gram nötfärs
1 stor gul lök
1 färsk pepparrot (går bra med en liten tub färskriven annars)
1 liten creme fraiche
smör(riktigt)
olivolja
1 tärning grönsaksbuljong
1-2 dl vatten
1 painriche
1 citron

Gör så här:
Tag en stor stekpanna och häll i nästan 1 tsk svartpeppar, 1-1,5 tsk salt, 2 pressade vitlöksklyftor, en gul finhackad lök, 1 msk dragon och 2 msk smör. Låt allt steka ihop på hög värme i några minuter och blanda därefter i köttfärsen och finfördela röran.

Skala och riv morötter och rödbetor fint och häll i stekpannan. Låt puttra ihop i 20-30 min.

Häll 1 tsk salt, 4 dl jasminris och 3 msk olivolja i en kastrull med 8 dl vatten (alltid dubbelt så mycket vatten mot rismängden). Låt koka upp på hög värme men sänk sedan till väldigt låg efter ca 10 minuter och lägg på ett lock så det får stå och ånga sig klibbigt. Typ bara på ettan. Blir det för torrt - häll i en dl vatten till.

Riv pepparroten i en skål och blanda med creme fraiche, en nypa salt, lite svartpeppar och saften av en halv citron. Rör om.

Skiva painrichen i centimeterbreda skivor. Smält 100 gram smör och blanda i en vitlök, 1 tsk dragon, 1 tsk timjan och en halv tsk salt och gegga ut på bröden. Häll även på lite olivolja och lägg dem sedan på smörpapper och grilla i ugnen på 225° i 5 min.

Ja, sen tror jag man fattar hur det hela ska serveras:o) Testa, testa, testa!

På lördag fyller maken år och jag undrade på lunchen idag vad han önskade sig. "Inget särskilt" svarade han. "Ja, men någon speciellt god maträtt då" föreslog jag - varpå båda blev stumma. För vid närmare eftertanke så är det ju just precis vad vi äter varje dag. "Vi skulle kunna gå ut och äta" sa Fredrik. Det blev lika tyst en stund igen, varpå vi båda strax och enstämmigt uttalade samma tanke "man blir bara besviken för att det aldrig är lika gott som hemlagat".

Åh, ett sådant dilemma! Men jag tror jag har lösningen. Först gör jag en smörgåstårta och bjuder Fredriks mor, tvillingbror och storasyster på eftermiddagen. Sedan slår vi nog på stort och tar Krabaten till närmaste Statoil-mack där vi köper ett par liter spolarvätska till kompisen. Själva beställer vi varsitt meal. Mitt består av mosbricka med en grillad och en kokt korv, hemlagad senap, ketchup, dubbel räksallad, moskrydda och rostad lök. Fredrik lär nog välja en dubbel hamburgare med något trist tillbehör. Men faktum är att den pulvermos de serverar på Statoil är supergod - så för mig blir det kulinariskt nog:o)

Mitt recept på smörgåstårtan? Det lade jag ut för länge sedan på min gamla sajt www.ginajacobi.com, men det förtjänar faktiskt att dammas av och uppdateras igen:o) Så håll tillgodo!

Jacobiansk Smörgåstårta (räcker till två tokhungriga personer i tre dagar, eller omräknat för 12 normalhungriga middagsgäster - i en kväll).

Inhandla följande, om du inte redan har det hemma:
2 burkar Abbas tonfisk i solrosolja
1 stor burk gräddfil (5dl)

1 stor burk lätt-cremefraiche (5dl)

Frysta, skalade räkor (så mycket du har råd med)

färska champinjoner (10 i normalstorlek)

1 kartong ägg från frigående höns

2 burkar blandade morötter och ärtor (eller en av varje om det inte finns)

1 stor gul lök

1 vitlök (2 stora klyftor)

1 röd och 1 grön paprika (hyfsat stora)

3 normalstora tomater

1 isbergssalladshuvud i lagom storlek

1 gurka

1 citron

1 påse stor Polarkaka - det ska bli 2x3 halvor till de olika lagren
2 knippen dill

1 ask grönsaksbuljong

1 ask mjukost med valfri smak
1 tub majonäs 

salt
grovmalen svartpeppar
dragon

Gör så här: Hårdkoka tre ägg i separat kastrull (tar ca: 6 -7 min). Koka upp två buljongtärningar i annan kastrull i 4 dl vatten. Tag fram två medelstora bunkar.



Gegga 1:
I den första bunken häller du i cremefraichen och burkarna med ärtor och morötter. Tillsätt fyra matskedar majonäs och fyra matskedar mjukost. Pressa i en halv citron, och ta något mindre salt och svartpeppar än i den första bunken. Rör ihop!



Gegga 2: I den andra bunken häller du i gräddfilen samt de två tonfiskburkarna - helst öppnade, innehållet smakar bäst. Hacka en gul lök fint och rör i. Pressa i två vitlöksklyftor, häll i två rågade teskedar salt, en tesked grovmalen svartpeppar, klipp i den ena knippan av dillen samt en matsked torkad dragon. Rör om!



Tag fram en stor, rund bricka och lägg första lagret av Polarkakan på den. För varje lager bröd häller du först jämnt på 1 dl av buljongen. Klafsa därefter på två tredjedelar av ärt- och morotsröran. Lägg på nytt lager av bröd och klägga på tonfiskröran. Sedan tar du det sista lagret bröd och breder ut återstoden av ärt- och morotsgeggan.

Hacka isberssalladen fint och täck hela tårtan samt kanterna. 

Skiva champinjoner fint och lägg ut ovanpå. Gör likadant med ägg, gurka, tomater och paprika i ett vackert och personligt mönster. Strö sist ut alla räkorna. Pressa den andra delen av citronen över dem och klipp resten av dillen över det hela. Klart! Insidertips - tårtan blir ännu godare (om möjligt) om den får stå i upp till ett dygn i kylen.

Smaklig måltid!

På onsdagar infaller ett smått makabert val av TV-program kontra övrig sysselsättning. Så här såg tablån ut för aftonen:

Idag tog jag med Thyra upp till Norra berget. Vi kokade varm choklad, handlade smaskens fika på ICA och jag körde den trötta lilla, skitiga Krabaten upp för backarna. Det var strålande sol ute. Ända tills vi kom fram, för då blev himlen plötsligt alldeles grå och det började blåsa svinkallt. Vi packade ändå tjurigt upp vår medhavda matsäck och vi satte oss huttrande på en av de gamla bodarnas trätrappa med genomsura skor och kalla fötter.

Vi hade tur, för efter bara femton minuter började solen lysa igen och vi gick vidare upp till lekplatsen där en skulptur av den berömda "Skvadern" står. Länk och historien bakom den finns att läsa här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Skvader. Sedan dess har den förknippats med Sundsvall som en slags halvpsykotisk variant av "dalahästen".

Jag var för tung för att ta mig igenom den packade tösnön och sjönk ner till låren med två matkassar, väska och filt och fick omgående vända tillbaka till promenadvägen fastän Thyra ville jag skulle följa med till klätterställningen.

Hur som helst. Vi hade det väldigt kul och skämtade en massa. Och jag njöt av att äntligen få känna solen i mitt bleka ansikte igen:o) Norra Berget har allttid haft en speciell betydelse för mig. Inte som ett pittoreskt rekrationsställe eller någonstans att begrunda utsikten över min vackra stad...

Jag har nog promenarat däruppe minst några hundra gånger med barnvagn med var och en av mina döttrar. Oftast i ett melankoliskt skick. Oftast mycket ledsen och ensam och bedrövad över hur livet blivit. Tankar på varför det inte har fungerat med döttrarnas fäder, varför jag är som jag är. Att stå där på toppen och blicka ut över sin hemstad - okay, måste ha tittisarna på mig numera för att kunna lokalisera alla ställen jag bott på - gör mig evinnerligt trött. På mig själv, på Sundsvall. Varför jag inte gjorde slag i saken och flyttade härifrån redan när Millan var liten.

Men jag valde ju som jag gjorde, och det blev som det blev. Men det jag för första gången upptäckte med Norra idag, då jag hade lyckan att få vara med ännu en liten fin dotter där uppe - var att jag faktiskt känner mig rätt nöjd. Glad. Inte mår särskilt dåligt över något specifikt längre. Jag fann ro i att bara vara med henne där. Utan att störas av den där stressen jag alltid tidigare känt. Oron över min musikkarriär, grubblerierna över om jag är en bra mamma, drömmen om att hitta en livskamrat jag kan fungera med.

Idag vet jag att jag kan leva och verka alldeles för egen maskin om det så skulle behövas. Och det - det inger en trygghet jag aldrig tidigare haft. Det är således tydligen aldrig för sent att mogna...eller vad man nu vill kalla det. Resignerat? Gett upp? Tappat gnistan? Blivit för gammal?

Jag menar på allvar - det gör väl inte särsklit mycket om jag aldrig mer kommer att stå på en scen och framföra min musik. Det spelar faktiskt ingen livsavgörande roll om det inte blir som jag hoppats och tänkt i min relation. Det klart det skulle vara otroligt kul om det fungerade, men mitt liv hänger faktiskt inte längre på att jag måste bli omtyckt, omhuldad och älskad - vare sig som partner eller som en erkänt duktig musiker. Herregud! Vem bryr sig i slutänden?

Däremot betyder mina fantastiska barn allt. Inte så att jag har ett behov av att leva igenom dem. Åh, nej - inte så! Jag har fortfarande massor med egna intressanta saker att sysselsätta mig med:o) Men jag önskar så otroligt hett att jag kan få behålla varaktiga och meningsfulla - troligen dock väldigt olika - relationer med dem alla under återstoden av mitt liv. Och jag hoppas att de någon gång, på sitt alldeles eget vis, kan känna att jag bidragit till något litet positivt i deras liv.

Det hör ju inte direkt till ovanligheterna att vara sömnlös... Lade mig för fem timmar sedan men vaknade igen. Försöker smälta helgens alla händelser och beslut. Var på mitt livs andra begravning i fredags tillsammans med maken och fina vännerna som spelade och sjöng. I stort sett två tredjedelar av min bekanskapskrets var där, samt hundra personer till. Det var mycket vackert, outhärdligt sorgligt och det är fortfarande alldeles omöjligt att föreställa sig min väninnas och hennes två kvarvarande barns förlust och vånda. Jag hoppas hon vet att jag finns här närhelst hon vill...

Min lilla affärsidé är nu utarbetad, utskickad och klar. Återstår bara att se hur många som nappar på den:o) Det skulle vara fantastiskt kul om den visar sig fungera. Inte minst för att Fredrik slipper jobba dubbelt i samma utsträckning som nu och vi således borde kunna få mer vaken tid med varandra på helgerna.

Lördagskvällen var bitvis så rolig att jag skrattade så jag grät. Jag har fortfarande träningsvärk i diafragman - vilket säger en del om både hur lite jag skrattar och hur otränad jag är:o) Okay, jag kan erkänna att jag tillagade fiskgryta med saffran, och för er som inte känner till det vanligaste självmordssättet i Iran, kan jag berätta att stora mängder saffran kan göra så att man skrattar ihjäl sig. Det är helt sant. Men jag använde bara en ynka påse ju!

Det kan annars ha berott på de dårar till vänner som kom och åt samt försökte se "Körslaget" tillsammans med oss. Vi borde ha filmat kvällens kommentarer och skeenden:o) Det enda "vettiga" som hände var att jag av en slump lyckades komponera introt till Kims och Tomas bröllopslåt. Och att jag troligen fick Fredrik att spela in det på sin mobil. Och det är icke att underskatta!

Ja ha - "Körslaget" då? Jag håller på det gula laget:o) Vilken karisma och energi hon hade, den unga tjejen! Framför allt hoppas jag på att någon gång bli tillfrågad av TV 4 om att leda en ny handplockad Sundsvallskör. Hur kul vore inte det? Hoppas er helg bjudit på något roligt och gott också!

"Men livet är livet,
tar inget för givet -
Ibland blir det mycket mer...
och jag har fått (nog)
Nog har jag känt kraften,
nog har jag sett ljuset -
men Gud, kan jag hoppas
på total absolution"?

Från "Ömtåligt Gods" 2009

Åhhhh! Blöder som en stucken gris igen efter åtta veckors uppehåll...! Jag som numera måste betraktas som klimakterietant och inte borde kunna tro på fler ägglossningar och en liten "Aura" för mig och min man...

Han har just nu klippt ett badlakan i åtta välrullade bindor för mig att läggas i hans boxerkalsonger och användas tillsammans med OB:s gröna tamponger. I morgon ska vi på begravning. Min andra. Något som jag vet kommer att innebära att jag förverkar alla tårar för det närmaste året. Särskilt för fina och söta L och hennes outsägliga saknad. Också för att Fredrik spelar och bästa Kim och Tomas sjunger...de har repat här. Allt är egentligen alldeles ofattbart.

Livet fortgår ju. However. Men jag måste faktiskt påstå att allt känns mer än lovligt svårt och blytungt just nu.
Kanske kan jag glädja någon med att jag uppfunnit en ny affärsidé. Nåväl, inte särskilt lukrativ, men som ändå faktiskt kanske kan ta tillvara både mina och andras kulinariska intressen:o)

Nämligen matlagning och komponerande... och snart kommer det mera... Om jag finns kvar.

Helgen har varit späckad med fantastiskt trevliga vänner och musikgäster, matlagning, festivimellodal-kaos i TV-rummet, blandat med chocken över det som hänt i Japan. På det hela taget känns det som att lite ha levt i en dröm så här på måndagen. Plötsligt är barnen i skolan igen, maken på jobbet och jag kan husera i hemmet i total tystnad.

Något som sannerligen är behövligt med tanke på den i stort sett totala bristen på sömn under de gångna nätterna...

På lördagen lade vi oss alla sent men jag väcktes ändå vid femtiden av att Fredrik snarkade som en besatt. Normalt sett brukar det inte vålla några större bekymmer att putta till honom lite och be honom vända sig på sidan, men just den här gången var han riktigt tjurig. Som svar på mitt "snälla du, vänd på dig" fick jag följande (väldigt sluddrigt uttalat eftersom han sover med bettskena) - "Jag är inte där än!" Jag undrade givetvis vad han menade med det och han fortsatte envetet att upprepa den meningen med ilsknare och ilsknare tonfall.

Jag gav upp och gick ut i köket, tog en cigarett under fläkten, drack vatten, gick på toaletten, kollade FB, funderade på allt och inget. Gick tillbaka in i sovrummet där Fredrik fortfarande drog timmer i samma sovställning. Då frågade jag med ganska hög röst om han "var där än", varpå han säger "om trettio minuter"... "Jaha, replikerar jag - du menar alltså att jag ska vänta ännu en halvtimme för att få somna om"? "Nä! Jag kan göra det nu (gruff följt av svordomar)!"

Söndagsnatten blev inte heller lugn eftersom vi satt uppe sent och såg en urdålig film. Jag gick och lade mig före Fredrik och läste. Detta för att jag vill veta att han somnar före mig så jag slipper bli väckt av att han lägger sig.

Vid tresnåret sov han, jag hade börjat på ännu en bok och runt fyra började ögonlocken bli tunga så jag släckte lampan och gonade ner mig på "rätt" sida. Då sätter grannarna igång igen. Jordens gräl med tillhörande kastande av saker i både golv och på väggar. Alltså jag förstår inte deras grej. Jobbar de natt och kommer hem samtidigt, eller är en av dem skiftarbetande på någon obskyr arbetsplats? Ses de inte andra tider på dygnet då de kan bråka? Varför är de ihop när de bråkar i snitt 50% av tidiga mornar/sena nätter? Borde jag klaga till hyresvärden? Samtidigt vill jag inte stöta mig med grannarna då det händer att vi på grund av våra två musikstudios kan tänkas ha något hög volym ibland...

Hur som helst lugnade de ner sig till klockan 06 varpå jag föll i orolig och drömfylld slummer fram tills dess att Fredrik, Thyra och Olivia skulle upp vid sju. Lyckades somna om en timme senare men blev åter igen väckt av ett telefonsamtal från Thyras skola om att hon inte hade några täckbyxor med sig, trots att jag lagt fram dem på köksgolvet igår kväll. Vimsade ut i köket, och visst, där låg de kvar, men jag hade sinnesnärvaro nog att be fröken kolla om hon inte hade ett par extra hängande på sin krok. Jo, det hade hon visst, men på fel krok...

Så... jag lade mig jättehungrig i sängen igen, (orkade inte göra frukost just då) läste en timme i boken igen och fick därefter sova i drygt en timme. Under den hade jag flera av mina vanligast förekommande mardrömmar vilka är följande:

Jag har bokat lokal för en spelning. Vanligtvis brukar bandet och tekniker vara där och så även PA-anläggning och instrument och jag hade jag bjudit in en massa människor till konserten och lokalen började fyllas redan en timme innan vi skulle börja. Paniken uppstod när jag insåg att jag glömt alla texter hemma (det händer alltid i denna dröm), men inte bara det - jag hade även glömt att boka musikerna, så scenen var helt tom. Jag fick därför springa runt och berätta att konserten var inställd. Gästerna blev väldigt sura och jag sprang ut på festområdet och försökte få folk att backa och gå hem eftersom det inte skulle bli något gig. Det fungerade inte och sedan upptäcke jag att min väska och mina skor är försvunna. Jag stressar runt och letar i alla lokaler i området men hittar dem inte och sedan händer en massa obehagliga saker med människor jag känner väl, som jag inte går in på här, då både vännerna och scenerna är olika.

Kontentan i denna dröm är alltid dock densamma - jag har ingen låtslista, inga texter och är helt oförberedd inför spelningen. Troligtvis är det min rädsla för att tappa kontrollen som skiner igenom här...

Den andra drömmen som förföljt mig i en herrans massa år är den där jag på olika tillställningar tappar mina tänder. Allihop. De smulas sönder och jag försöker samla ihop alla delar i mina händer för skynda mig till någon akuttandläkare, något som aldrig sker eftersom en massa hinder alltid dyker upp på vägen. Jag brukar alltid vakna helsvettig och gråtande efter denna dröm och det tar lång tid innan jag kan känna lättnaden över att alla tänder faktiskt sitter fast i munnen. Vissa säger att det tyder på att pengar är på väg in, men det kan jag lova att det i mitt fall inte stämmer;o)

Så till den sista mardrömmen. Jag kör bil med mina barn i baksätet. De är relativt små och tre till antalet. Vi är på väg upp till Södra Berget på en ytterst brant och kurvig väg, då plötsligt både gasen och bromsarna slutar fungera, varpå bilen börjar rulla baklänges nerför berget. Det går fortare och fortare och jag kan inte göra någonting för att förhindra att vi kraschar och dör. Skräcken är förlamande och jag hinner tänka igenom och minnas allas våra liv på vägen ner.

Precis innan den förväntade smällen stannar allt upp och blir tyst och stilla... Kanske är budskapet i den här drömmen också en vanvettig rädsla för att tappa kontrollen, att inte kunna rädda mina barn. Kanske är den en rest efter den fruktansvärda bilolycka vi var med om för snart fjorton år sedan.

Spekulerar - jag är nog extremt rädd att förlora kontrollen över mitt liv och hyser en stark önskan om att kunna styra händelser i positiv riktning. Visst har vi alla människor mardrömmar - vissa endast att sova sig igenom - och vissa att försöka orka leva vidare med. Jag sänder mina varmaste tankar och min kärlek till alla de drabbade i Japan.

Såhär blev det nu då. på tal om min favvo-boy Einstein;o) Fredrik satt i soffan, som vanligt snurrandes sina avklippta dreads. Men denna gång inte för att bibehålla dem utan för att avlägsna dem. Lakritstrollet skulle alltså förvisas. För på vardagsrumsbordet låg ett femtiotal korta, tvinnade löshårstottar.

Blanda, blanda färg. Smeta, smeta hår. Vänta, vänta stund. Tvätta, tvätta huvud. Cobi klippa, klippa resterna. Och så får hågade se en bild imorgon. Fair enough?

Min favvokille;o)

Jag vill gärna tro att många tidvis känner det som om att de håller på att bli galna. Knäppa på riktigt. Att de håller på passera gränsen för vad som betraktas som normalt. För handen på hjärtat - hur många känner att de verkligen hela tiden hänger samman, håller i hop i sin personlighet, sitt tänkande, varande, och i sina olika roller? Fluktuerar inte alla? Som jag?

Om så inte är fallet, får jag be om ursäkt för mina antaganden - men snälla ni som vandrar hela och allmänt nöjda - berätta hur ni gör för att leva som en väl sammansatt, kärleksfull, behärskad, öppensinnad, kreativ och sympatisk person med både humor och intellekt? För det är väl sådan man skulle vilja vara. Eller åtminstone framstå som.

Ja, jag funderar mycket på det här och jag har varit inne på hormonspåret förut; klimakterie-tesen, men tycker inte att den förklarar allt. När jag tittar på mig själv och mitt beteende ser jag en elak, trött, överviktig och uppgiven kärring. En missunnsam, tråkig och dömande cyniker. En pessimist som är rädd - både för att dö - och för att leva. Sammantaget - en komplett social katastrof.

Samtidigt, vissa dagar och stunder, är jag en obotlig optimist, en kreativ explosion, en outtröttlig kämpe, en god mor, en kvinna som är lycklig över alla fina barn och vänner jag har omkring mig. I närkontakt med mitt andliga jag, en tjugofemåring i en femtioårings något kurvigare kropp, en riktigt nöjd och glad människa med en fantastisk livskamrat vid min sida. Sammantaget - ett socialt under.

Så varför är det så här? Nej, jag har ingen borderlinediagnos/pipolär sjukdom, inte heller längre någon depression. Jag är inte manodeppresiv eller schizofren, har inga egentliga medicinska ämnesbrister som kan förklara mina svängningar. Tidigare trauman är sedan långt tillbaka bearbetade och jag vet mycket väl vad, och vilka situationer som kan trigga igång destruktiva tankar och beteenden. Dessutom har jag blivit väldigt duktig på att kommunicera till andra vad jag fixar och inte. Sedan att dessa inte alltid lyckas, eller vill ta in detta, är en helt annan femma...

Undrar om det faktum att jag inte känner mig riktigt klok ibland, mestadels beror på att folk inte verkar vilja prata om sådant här till vardags. Inte ens Fredrik (som ändå är den jag träffar mest) talar någonsin om vad som känns inuti honom. På riktigt. Eller så har han kanske inte utvecklat orden för att beskriva sina känslor; likt så många andra män. För inte kan det väl vara så att de inget känner? Visst - det kan komma både gliringar och sarkasmer om mig när han druckit - men inte ens de vill han kännas vid efteråt om jag påtalar dem.

Över huvud taget andas det hela en stor portion självförnekelse - och så klart inte bara hos honom. Det gör mig jätteledsen. Och det får definitivt den konsekvensen att jag känner mig abnorm och konstig i jämförelse. För det sägs ju att det är i speglingen av andra som man kan se sig själv. Och när "andra" bara helst verkar tala om väder, jobb, nya mobiler, resor, mode, och på frågan "hur är det med dig", svarar "jo, det är bara bra", så känner jag mig så fel och udda... och jag kan inte ens ljuga...

Jag svarar alltid på frågor utifrån nuvarande status. Och antagligen uppfattas det som väldigt jobbigt eftersom det oftast inte är det förväntade svaret.

Ska vi slå till och gissa på en lindrig, men ändå högpresterande, form av Aspbergers? Eller bara låta mig passera för den jag råkar vara/är?

Är du inte riktigt klok? Skriv gärna i bloggen!

"För att straffa mig för mitt auktoritetsförakt, gjorde ödet mig själv till en auktoritet".
(citat: Albert Einstein)