Jacobi

Som jag tidigare skrev har jag presenterat en plan för Fredrik - som åter igen kom hem från jobbet i morse efter bara några timmar. Helt utmattad stupade han i säng och sov säkert i fyra timmar. Planen har han idag godkänt och höll med om att det ligger lite rim och reson i den. Tack och lov. I morgonbitti ska han dels prata med sin chef samt ringa sin läkare på kardiologen och be om att få ta fler prover, eventuellt byta medicin och att få åtminstone en månads heltidssjukskrivning.

Efter det kommer ju hans barn från England och då har han föräldrapenning att ta ut för den tiden. I september är planen att han börjar arbeta 50% - och då på eftermiddagarna/efter lunch - eftersom det är morgnarna som är värst för honom vad beträffar stress och hjärtbesvären. Förhoppningsvis går läkaren med på en halvtidssjukskrvning under hösten, för jag tycker det är alldeles uppenbart att min make helt traskat in i väggen. Varenda symtom tyder på det. Det vet både jag och andra som gjort den berömda resan... Och att det tar tid att återhämta sig igen.

För att själv slippa stressa sönder mig över att Fredrik nästan jobbat ihjäl sig - för vår och barnens skull - har vi bestämt att vi båda från och med hösten ska arbeta halvtid externt. Detta för att skapa mer lugn, stressa ner, och för att få mer tid över till oss själva och våra andra kreativa projekt hemifrån. Då kan vi också dela på hushållsysslorna vilket gör att jag skulle hinna med ett annat arbete.

Förutom att fortsätta mixa plattan, ska jag skriva klart min roman "Ord och inga visor" - som jag plötsligt insett att jag kan söka författarstipendium för att göra! Sent vaknar en trött ibland...

Hur har det då gått med förlagen? Tja... av de tre som jag i våras skickade delar av denna blogg till, då kallad "Hushållsnära känslor", och som jag bifogade en kort presentation av den kommande romanens innehåll och upplägg - har två tackat nej. Detta genom opersonliga och i förväg skrivna "refuseringar", typ "tack, men nej tack". Tanken var ju egentligen inte att ge ut själva bloggen (vilket jag i försändelserna påpekade), utan fungera mer som ett "arbetsprov", för att de skulle få en uppfattning om mitt språk och min stil.

Men idag fick jag hur som helst följande svar ifrån Bonnier: "Hej Gina,

Det har varit intressant att ta del av ditt manuskript, och vi läser gärna din roman när den är klar. Däremot tackar vi nej till ditt manus i detta skede.
Tack för att du vände dig till oss!

Med vänlig hälsning XX"

Kanske inte mycket att ropa hej i bäcken för, men då ska man betänka att de flesta stora och etablerade förlag, får in flera tusen manus per år, varav de flesta blir refuserade (kanske ens aldrig lästa). Och undantagslöst inte kommenterade om de blir refuserade.

Jo, det var ju det där med passande jobb också. Under de sista månaderna har jag sökt följande:

1. Heltid som musikkonsulent på ett studieförbund i stan (ansvarig för pop, rock & teaterverksamheten). Chef blir i så fall min fantastiska och underbara musikerkollega. Tyvärr kan hon inte påverka rekryteringen då den sker från "större" ort.

2. Fritidsledare 50% på en ungdomsgård nära mig, där många invandrarungdomar bor. Man söker någon med studiovana då man sedan en tid driver en sådan. Arbetstider är, som jag förstått, tre kvällar i veckan, samt ibland  aktiviteter/resor på helger och skollov.

3. Deltid som musik- och hemkunskapslärare på en friskola ute på Ön. Jag fick tipset av en bekant som berättat för rektorn att hon trodde att jag skulle passa för tjänsten. Då eleverna jobbar i projekt kan det komma att betyda att jag arbetar mer under en begränsad period, och mindre under andra. Eleverna är motiverade och hon beskrev det som en lugn och trygg arbetsplats.

4. Fritidsledare på fritids eller lärare i engelska i årskurs 4-6. Båda tjänsterna är på 50% vardera, men går att kombinera och utöka till 100%. Där finns många invandrarbarn i området, och naturen ligger bakom hörnet uppe på Berget.

5. Förskollärare 50%. Man söker lärare till en mångkulturell och internationell avdelning. Området ligger i det mest invandrartäta området i stan, och fokus ligger på språk, närhet, delaktighet och att kunna lyssna - som viktiga komponenter i språkarbetet.

Jag får se vad som händer och om någon hör av sig för intervju. Men det torde ske ganska snart eftersom man vill ha rekryteringarna klara innan semestern.

Sen skulle jag inte tro att det spökar på något av dessa ställen heller:o)

Som en liten bonus - innan filmkoll med maken - skulle jag vilja delge ett litet recept jag idag hittat på i huvudet inför midsommar. Det är alltså en ADHD-kaka jag knappt kan släppa tankarna på:o)

Hallonpaj!

Köp- eller ha redan hemma:

3 ägg
1 dl hackade hasselnötter
1/2 dl sesamfrön
1/4 dl hackade valnötter
1/4 dl hackade sötmandlar
1/4 dl kokosflingor
2 tsk bakpulver
1 msk fiberhusk eller pofiber
50 gram smör
1 dl låtsassocker

Blanda ihop allt till en smet och klä en pajform.

Förgrädda i 10 minuter på - tja, kanske 175 grader.
Släng sedan i tre dl tinade eller färska osockrade hallon och pudra med lite låtsassocker.
Grädda tills det verkar klart. Skulle tippa på 20-30 minuter. Herregud, jag har inte testat ännu...

Sås:
Vispa 3 dl grädde med 2 msk låtsassocker, hyvla ur en vaniljstång och rör i. Ställ i kylen en stund.
Hoppas det lyckas & trevlig midsommar på er alla!

Kram från Gina & Fredrik:o)

Som några kanske lagt märke till, tog jag bort mitt senaste inlägg. Anledningen var att mycket av det jag skrivit var riktigt elak dynga och troligen berodde på att jag var orolig, frustrerad, arg och osoven sedan flera dygn.

Jag kan inte lova att texten blir bättre, trevligare eller mer läsvärd idag - så för att ha ytterligare något att skylla på - eftersom jag i grunden är en "dålig människa" - drar jag till med ADHD-dieten jag går på sedan en vecka tillbaka:o)

Men jag törs faktiskt påstå att det händer grejer. Förutom att Fredrik inte alls återhämtat sig, så som han själv hoppats på (och jag), efter inläggningen (men jag har smitt en plan som han lovat fundera på när det gäller arbetsupplägg, sjukskrivning och semester, men mer om detta i nästa blogginlägg).

Jo, saker som hänt med LCHF såhär första veckan är följande - hjärtat rusar och jag måste ta 300 mg seloken/dag plus dubbel dos blodtryckssänkande för att ens orka vara. Visserligen har jag tappat 5 kilo och minskat 5 centimeter runt bulan, men jag är tröttare än jag någonsin varit i hela mitt liv, samtidigt som det har varit väldigt svårt att ens våga somna sedan Fredriks akuta sjukhusvistelse.

Jag sov någon timme efter middagen idag och har fortfarande inte återhämtat mig efter uppvaknandet (blodsocker lika med nära noll). Det (uppvaknandet) bestod i, vad jag närmast kan beskriva som en narkotikaberoendes abstinens (vad jag nu vet om det) efter torrostade jordnötter! Jag kände att jag inte skulle överleva utan dessa. Och vad gör då söta maken? Jo, sätter sig på cykeln (han var väldigt sugen själv ska tilläggas) och trampade upp till OK i högsta fart för att, som han sa, testa syreupptagning och pulsen! Utan utrustning! Alltså, vad är det med honom? Han sa att det gick bra... Nu står han sjungandes i duschen och sedan ska vi med sommarlediga Thyra se Pirates of the Caribbean 4 i vår säng:o)

I övrigt har jag idag sökt fler jobb (mer om det också i nästa blogg), sanerat lägenheten igen, efter att igår haft Anticimex här på grund av mott. En slags äcklig fjäril som lägger ägg med tillhörande larver i alla torrvaror - har kastat det mesta i skafferiet och köpt nytt tre gånger under den senaste månaden... Jag måste hädanefter dammsuga varje dag i minst fem veckor. Har förutom det; dammtorkat, plockat bort en massa prylar som alla sprider omkring sig, handlat, lagat en flera olika maträtter för skiftande behov i tre timmar, diskat tre gånger och plockat ur maskinen, tvättat, tumlat och vikt två tvättar, torkat skåpluckor, gjort en ny akutbudget eftersom denna månad inte heller går ihop, skrivit till berörda och bett om uppskov, svarat på viktiga och oviktiga mail... Och jo! Fått på mig underkläder kjol och tunika, tvättat mig och borstat tänderna - det är nämligen inte alltid jag hinner sånt tjafs;o)

Nu - till the Captain och sovrummet!

Som de flesta säkert vet vid det här laget - och som även många fina läsare kommenterat - så är maken återbördad från sjukhuset till hemmet, och mår förhållandevis bra nu med sin betablockering för förmaksflimret. Jag är oerhört tacksam för att det gick så bra som det gjorde, men ännu återstår en hel del uppföljning och undersökningar. Dock måste jag ständigt påminna honom om att "lögna ner sig", då han har en tendens att gå på i exakt samma spår som han gjorde innan han åkte in.

Han tar nu en mycket låg dos (2,5 mg/dag) av Bisoprolol. Det har fått hjärtat att lugna sig och han hade inte mer än 50 i puls i morse efter att medicinen börjat verka. Även om han vaknade av flimmer när jag jag väckte honom för dagens dos. Jag har full förståelse att det känns obehagligt och att han blir rädd eftersom det inte alltid varit så.

Men som jag tidigare skrivit - jag är ganska övertygad om att det hela handlar om stress - även om Fredrik till mångt och mycket upplevt den som positiv - och gjort saker han verkligen velat göra - men kroppen till sist velat något annat.

Måhända kan någon uppleva att jag förstorat upp min rädsla och oro inför det som har hänt. Möjligen kan någon också samtidigt tycka att jag ignorerat hans problem - men det kom egentligen inte som någon chock. Det finns såklart orsaker till att jag tänker och känner som jag gör inför min makes sviktande hälsa.

Jag har sedan 15 år tillbaka själv förmaksflimmer, högt blodtryck och diabetes typ II. Sedan jag var 18, då man upptäckte en akut B-12 brist, har jag injicerat Behepan var sjätte vecka. Enzymet som kan ta upp den vitaminen via kosten, fattas helt i mitt mag- och tarmsystem. Dagligen (och troligen livet ut) tar jag dessutom en betablockerare som heter Seloken zoc samt en blodtryckssänkande medicin kallad Amias.

Varje morgon då jag vaknar, ligger min puls på mellan 160-180 slag per minut, och hjärtat slår väldigt ojämnt. Efter det att jag tagit 200 mg Seloken (får oftast ta 100 mg till på kvällen) samt 8 mg Amias, brukar det ta ungefär en halvtimme innan hjärtat lugnar ner sig. Det här har varit vardag för mig så länge att jag inte funderat så mycket på det hela förrän det här med Fredrik hände. Jag tror att vi båda har fått oss en rejäl nosbränna om att vi behöver coola ner oss en smula. Nej, mer än så. En påminnelse om att allt kan brista när som helst... Det är sannerligen en skör tråd...

På många sätt är Fredrik och jag extremt lika, och våra hjärtan söker tydligen ett liknande hjärta. Vi har alltid tusen idéer och genomför dem. Aldrig sedan - utan alltid nu! Ytterligare har vi en stark tendens att trigga och sporra varandra i alla dessa projekt och utsvävningar - vad än det månne vara.

Vi måste alltså stressa av båda två. Hur nu det ska gå till. För till saken hör, att jag är ännu mer stressad över att Fredrik stressar/stressat och mår dåligt, och det ligger en stress i att det är jag som måste få honom att stressa ner. Samtidigt som jag känner stressen över att hitta ett jobb som jag trivs med - för att underlätta hans/vår stress angående ekonomin.

Allvarligt talat - jag tycker vi borde ta ett lån och lägga oss på en solig strand i minst en vecka - bara vi två. Snart kommer alla barn, vilket ska bli jättekul på alla sätt, men det kanske vore läge att ha stabiliserat sig lite innan...?

Andra stressande faktorer, är att "vissa" ringde och ville att jag skulle lova att inte skriva om det jag skrivit/skriver, eftersom "det kan komma att missgynna Fredrik och hans framtida yrkeskarriär". Jag blev fruktansvärt ledsen och upprörd över detta eftersom "vissa" - säkert i all välmening - stressar upp framför allt Fredrik (och mig) ännu mer, helt i onödan.

Ingen enda människa har rätt att döma mig för det jag vill skriva om. Jag är snart 50 år, och torde själv kunna bedöma vad jag tar upp i min egen blogg.

I det här fallet fick jag ett enormt stöd från ett stort antal människor; bestående av familj, vänner, övriga fans och läsare. Och det hjälpte mig i en riktigt svår situation. Tack alla ni!

Jag skriver, som tidigare påtalat, för att jag måste. Och aldrig någonsin för att skada någon. Många behövde dessutom veta hur det låg till för några dagar sedan. Både Fredrik och jag hade bokat oss för diverse uppdrag som jag avstyrde.

Fredrik är den förste att uppmuntra mig att skriva om det som hänt - och händer. Och han läser alltid min blogg och godkänner den innan jag publicerar något.

Bara så ni vet:o)
/Peace & Love!

Om jag inte missminner mig alldeles, så har jag för mig att jag startade denna blogg med ett humoristiskt inlägg kallat "Maken bakom lås och bom". Ironiskt nog känns det nu, att jag kanske avslutar densamma med oavanstående rubrik...

Ibland - ganska ofta i ärlighetens namn - får jag sådan lust att skrika rakt ut till folk som ber Fredrik om än det ena, än det andra! Det är nämligen så att han inte har förmågan att säga nej till någon eller något. Jag vet inte hur många gånger jag bett honom om att lugna ner sig lite och inte ta på sig mer än han mäktar, men det är som om han inte känner av sin inre stress föränn kroppen till sist talar om för honom att "nu är det NOG"!

Och i morse blev det nog. Med råge dessutom. Min oro vet inga gränser just nu. Han ligger på hjärtintensiven efter att nästan ha tuppat av på jobbet och en kollega körde honom till akuten. Han hade vid inläggningen en vilopuls på över 150 BPM, en arytmi från själva helvetet och man befarade en blodpropp som kan komma att vandra till hjärnan. Därför ville man - innan man kan ge en slags elbehandling (för att hjärtat ska hitta den rätta rytmen igen) - göra en specialundersökning på Fys-lab.

De bedövade svalget och gav ett lugnande medel för att sedan kunna föra ner en kamera via en slang till hjärtat. Detta för att upptäcka eller utesluta en eventuell propp. Jag fick följa med in även där, och har faktiskt fortfarande inte återhämtat mig från chocken över vilka sinnesjuka läkare det finns.

Doktorn talade inte god svenska (irrelevant i sig, men förbaskat irriterande om man vill försöka sätta sig in i vad som händer) och han började med att fulgrymta och visa med hela armen åt sköterskan att han ville ha monitorn åt ett annat håll. Fredrik minns inte så mycket av detta eftersom han var rätt borta på det de sprutat i honom. Läkaren bad honom bita i en grej med hål i, låta saliven rinna fritt, inte svälja och inte röra sig. Problemet var bara att han fick flera hugg i bröstet som gjorde så ont att han inte kunde ligga stilla utan yrslade runt på britsen. Helt sonika blev läkaren tokförbannad och avbröt allt och stolpade därifrån med orden "Det här får avdelningen sköta! Tack för mig"!

Väl uppe på kardiologen igen träffade vi en betydligt mer sansad läkare som berättade vilka alternativ som nu fanns att tillgå med tanke på Fredriks säkerhet. (Jag har i efterhand förstått att om tokskallen till läkare fått ner kameran i hjärtat och Fredrik ens skulle ha rört sig det minsta, så kunde han ha avlidit).

Doktorn på avdelningen, berättade att man ville sätta in medicinering - dels mot den höga och ojämna puslen - men också en blodförtunnande medicin mot eventuell propp. Om tre veckor med denna medicin och noggranna kontroller - om värderna stabiliserats - vill man sedan försöka göra elbehandlingen. Och den blir Fredrik åtminstone sövd under. Något jag kunde berättat på förhand att de borde ha gjort redan idag, inför den första undersökningen. Maken kan vara lite "pipig" i bland - hur jag nu ens kan understå mig att skämta... Förlåt.

Hur som helst - om det inte fungerar med elbehandlingen så kan det bli fråga om operation i Umeå i sommar.

Just nu - förutom att oroa mig sönder och samman - försöker jag avstyra alla "onödiga" saker Fredrik tagit på sig/oss. Gigga live med mig, Lilian och Fredde på Radio Västernorrland imorgon bitti (who cares ändå), glömma att gå på konserter imorgon och lördag, boka av inplanerat gig i Göteborg när alla barn är här - även om det blir en välbetald minisemester för familjen, och få honom att inse att han måste be läkaren skriva ett sjukintyg för sjukskrivning under minst en månad! Om inte längre. Jag har själv vandrat in i väggen - och det är ingen lek. Och det tar tid. Lång. Innan man är på banan igen.

Men som många vet, Fredrik är en obotlig optimist, jag älskar honom för det såklart, men just nu gagnar det inte honom själv - och DET är allt som betyder något.

Jag lovar och svär - att jag aldrig någonsin mer ska ondgöra mig över att han sover bort alla helger och har svårt att ta sig upp i tid på morgonen. Det fanns och finns orsaker till detta. Gud - förlåt mig. Jag har inte förstått. Och eftersom jag själv har samma åkomma och medicinerar sedan 15 år tillbaka, har jag kanske inte tagit hans ständiga och mystiska åkommor på allvar.

Jag har fruktansvärt dåligt samvete - eftersom det här i slutänden beror på att jag inte drar in tillräckligt med pengar och därför gjort att han jobbar så mycket som han gör... Visst - han har en historia med hjärtbroblem - men det är ändå 20 år tillbaka...

Som Ninni - hans syster skrev på FB - "VÅGA INTE LÄMNA OSS"! Och som jag själv sa innan jag lämnade hans rum på sjukhuset - "jag slår f-n ihjäl dig om du dör ifrån mig och oss. Understå dig icke"!

Åh, nej! Jag upptäckte att det inte går att ringa till patienttelefonen efter 21.00. Och Fredriks mobil är avstängd på grund av all elektronisk utrustning... men de har mitt nummer... jag kanske åker upp ändå igen...
/G

Ibland blir jag så trött på mig själv och alla mina idéer att jag blir... ja, faktiskt alldeles trött... Först blir det kommipå! Sedan tänkelitänkelitänk! Efter det funderingfunderingfundering typ "Balt - Balthazar..." (äldre inlägg). Hur gör jag och går till väga? Har någon gjort det förut? Om inte, varför inte? Och om ja, vad gör väl det i så fall?

Kanske kan jag söka ett nytt innovationsstöd för detta (precis som för Baby Star Music) i själva utvecklingsskedet... Ett skede där jag även kontaktar diverse präster, bröllopsmässor och magasin för att föra fram min "produkt"? Här är ju Fredrik mycket driftig - den lilla "duracellen" till make jag har, men som har så mycket annat omkring sig, så det vete tusan om han skulle hinna med det. Eller orka. Och jag vill seriöst inte belasta honom med mer än det jag redan nu gör. Singel, platta och allt annat som rör sig.

Dessutom reser ju hans söta barn hit i sommar, samt Millan och barnbarnet. Tillkommer också E & P med sina fyra från Skåne under samma tid, så kan vi lika gärna öppna dagis i sommar:o) Men det kan samtidigt bli hur kul som helst med 11 avkommor, så inte mig emot!

Så här tänkte jag - folk som gifter sig vill ofta ha "sin egen" - kallad "vår låt" - spelad på sitt bröllop. Så hur fränt vore det inte att verkligen få sin egen och unika låt komponerad på riktigt? En som inte spelats någon annanstans innan. Antingen kan jag och musiker resa iväg och framföra den, skicka den att spelas upp från en CD, eller så kunde närstående/vänner sjunga den tilsammans med någon som läser noter och kan lira.

Frågan är  om andra bröllopspar än Kim och Tomas, skulle vara intresserade av att få en specialskriven sång för just sin vigsel? Vilka skulle kunna tänkas beställa en sådan? Paret själva, föräldrar eller vänner? Vilka skulle ge mig den information jag behöver för att skriva en passande text, musik och arrangemang?

Vad får det kosta? Vad kostar för övrigt "normala" bröllop? Vill de ha låten som en fysisk skiva (gåva eller till försäljning) och i hur många ex? Vill de ha omslag med speciella bilder och texten utskriven? Vill de ha en snygg hemsida? En udda och fantastisk fotograf? Det skulle kunna bli hur stort som helst, för vi Jacobis har möjligheter att fixa det mesta:o) Tusen frågor - än så länge inga svar... Får någon läsare idéer - tveka inte att komma med input!

Nä - jag har inte hybris - tror tvärtom tidvis att jag är värdelösare än en kackerlacka - men jag får ändå en massa  infall som både jag och andra troligen kan göra mycket bra och fint av.

Sen tycker jag inte om att man skriver "man" för att det blir för allmängiltigt. Hade nyss en liten dispyt med min man om det. Förlåt - make och husse (ler). Han sa att han tyckte att det "funkade" i vissa sammanhang - jag sa "inte i min blogg". Så om någon hittar ordet "man" i syftet att beskriva "mig" - upplys mig om var i bloggen - och ni skall få en fin gåva! Får fundera ut något bra pris...

Nej - Livet var inte så lätt;o) Men har blivit rätt bra ändå:o)

Pöss!

Så nu är de alltså äkta makar - kära Kim och Tomas! Det var helt klart den mest underbara och fantastiska tillställning jag fått äran att vara med på (betänk då hur gammal jag är) och det känns svårt att beskriva hur varm, (24 grader i skuggan) kärleksfull, avspänd och rolig både vigseln och bröllopsfesten efteråt var. Därför tar mig friheten att göra detta inlägg till ett fotogalleri. Min dotter Elvira var hovfotograf och har plåtat alla bilder utom den sista, som min andra dotter Olivia tog dagen efter:o)





Kim med dottern Noréa och maken Tomas. Och är inte Rexener ett häftigt efternamn?:o)



Klockan 16.00 ringde kyrkklockorna högtidligt som brukligt är. Ingen visste vad som skulle komma att ske. Det kunde faktiskt ha varit i stort vad som helst egentligen, det vet man om man känner de båda:o) Allt ifrån bomber & granater till hoj-ekipage, elefanter, cirkus, och allt tok däremellan. Men plötsligt strömmade Eurytmics låt "Sweet dreams" ur högtalarna och in kom Kim och Tomas med vita, lediga linnekläder, smått dansandes och yrslandes runt för att hälsa på folk och vänner utefter altargången:o) Alla reste sig upp och andades skrattande (och lättade) ut - och förmodligen tänkte många "ja - naturligtvis".



Delar av duktiga Sundsvalls Popkör inledde vigseln med att framföra en specialskriven polska av Anna Matsanders med afrikanska rytmer.







Rörande vackert och spröda toner i sången, som begåvade dottern Noréa framförde - "Utan dina andetag" av Kent - ackompanjerad av min fina make på gitarr. Jag lovar att i stort sett alla av de drygt 600 besökarna grät hejdlöst... Vi i Piratorkestern med... Min puls var säkert uppe i 180 BPM. Skoj var att hon även framförde den sent på natten på festterassen med ännu större självsäkerhet! Go for it Noréa! Du brås på någon som också sjunger kanonbra!









Vigselceremonin var stämningsfull, vacker, full av glädje och... ja, alldeles makalös - nej inte nu längre:o)



På främsta raden satt vi i Piratorkestern - Fredric Edlund, min make Fredrik, Lilian Bokestig och jag - men även Anna Gullmark, Thyra och Olivia.



Det började riktigt illa med att min mikrofon var stendöd och Fredrik försökte påkalla vaktmästarens uppmärksamhet. Inget hände utan istället sattes CD:n med bakgrundsmusiken igång. Jag fick smått panik i några sekunder och missade första raden innan jag gjorde en fuling och sonika snodde Lilians mick. Hon fick dela med Fredrik under resten av låten, men jag tror det fungerade rätt bra ändå. Kul var det att Kim och Tomas ställde sig framför oss med ryggarna mot gästerna. Det kändes mycket lättare att sjunga texten direkt till de älskande tu:o)





Överraskande nog greppade även makarna mikrofonerna och sjöng galet vackert och innerligt låten "Angel" (men så har de ju sannerligen kör- och kyrkosångserfarenhet så det heter duga)!





Snyggaste bröllopstårtan jag sett och i övrigt en sanslöst god buffé som måste ha passat alla smaker. Tack! Rap!



Bröllopsfesten hölls på fina "Våningen" och arrangerades av Susanne Fellbrink, tillika en mycket duktig sångerska och låtskriverska som jag samarbetat en del med. Tyvärr ska hon lägga ner verksamheten efter Sundsvalls Gatufest, men jag vill ändå passa på att tacka för alla fina evenmang som hon under årens lopp anordnat. Särskilt för releasefesten vi hade för min platta "Ömtåligt gods" för snart två år sedan. Jag önskar henne all lycka till med vadhelst hon företar sig i framtiden. För framåtanda råder det ingen brist på:o)



Gästerna var väldigt blandade både vad gällde, stil, ålder, och koppling till brudgumsparet - något som gjorde festen mycket speciell och minnesvärd:o)



Vi var ett tappert gäng kvar på uteterassen till "the bitter end" då personalen slutligen tyckte att de nog måste stänga, släcka ner och gå hem... Den "glada" och smått överförfriskade samlingen på runt 30 personer hade suttit och sjungit kända (och okända) slagdängor som Fredrik kompade till - vid det här laget - på en minst sagt ostämd gitarr:o)

Väl ute på Storgatan, vid fyrasnåret på morgonen, blev det smått psykedeliskt. Lite som "Sound of music a la Sundsvall". Folk kom dansades efter oss och stämde upp i improviserad sång. Sedan hände det sig som så, att vi ordnade en efterfest - hemma hos oss - som inte avtog förrän vid sju... Och då ska man veta att jag bokat tid för tatuering vid 10.00...



Bästa sötfotografen Elvira! Jag är stolt mor:o)



Söta Oliva! Jag är stolt mor:o)



Gull- och argungen Thyra! Jag är stolt mor:o) Synd att inte Millan kunde vara med... men stolt mor ändå:o)



Foto © Olivia Jacobi

Min feta arm efter tatuering gjord "dagen efter". Det kändes ingenting - gissa varför!
Tack M & T för ert besök och för att du; M bättrade på min förra, samt gjorde den nya som jag alltid velat ha. Vi ses snart igen! Glad över att ni verkar må bättre!

Men framför allt - från mitt snabbslående hjärta - tack kära Kim och Tomas! Ni är bäst! Och allt var så fint ordnat - alla som var med har fått ett bestånde och ljust minne för livet. Jag önskar er all lycka och välgång!

Om du vill lyssna på Kims och Tomas bröllopslåt "Allt det ljus", som jag och Fredrik skrivit, så hittar du den här:
http://www.ginajacobi.se/wp-content/uploads/GinaJacobi-Alltdetljus.mp3

Singeln går även att köpa via http://ginajacobi.se/2011/06/ny-singel-allt-det-ljus/

Eventuella intäkter går till makarnas bröllopsresa:o)

Oh, varde ljus!

Nu fortsättningen på ADHD/LCHF-historien... Tre dagar nu... mer om detta senare

och med samma nyans nymålade finger- och tånaglar (tack Anna), försöker jag knappa in dessa rader - på det löjligt skitiga skrivbordet. Thyras kladd-glass-fingrar har gjort sitt till under den gångna veckan:o)

Sanningen är att jag är alldeles sjukt nervös inför Kim & Tomas bröllop imorgon. Långt mycket mer än inför vårt eget, förra sommaren...

För låten är ju skriven direkt till dem. Och jag skulle vilja förmedla det på ett bra sångmässigt sätt. Men min röst är ju sannerligen inte tiptop sedan långt tillbaka... Fast repet i kväll gick fantastiskt bra och vi fyra hinner nog köra några rundor i kyrkan imorgon runt 12-snåret också. Jag känner mig i alla fall tokglad inför hela faderuttan och jag tror det blir århundadets roligaste fest och känner mig högst hedrad över att eventuellt göra bort mig:o) Ni andra i bandet får hålla ere huvuden högt och ha lika skoj som jag tänker ha! Det är ju för bövelen mina "BÄSTA MÄN" som gifter sig!

Fakta förutom: Jag har även fått en drink uppkallad efter mig - ”Gin(a) ton i citron med lime” (sur som jag är;o) Och bröllopslåts-singeln "Allt det ljus"ska säljas på festen för att sponsra deras bröllopsresa! Köp köp köp:o)

Gud vare med oss alla!

Där bakom händer nog det mesta - mest hela tiden. I hemmets lugna vrå. Innanför fasaden vi troligen alla försöker (med mer eller mindre framgång) upprätthålla utåt. En lyckad och lycklig familj som gör trevliga, normala och helt vanliga saker (och kanske även sportar ihop). En mamma och en pappa som båda förvärvsarbetar och sparar pengar för den årliga utlandssemestern. Barnen som älskar att gå i skolan för att lära - då de inser vikten av att skapa sig en trygg och gedigen plattform för sina framtida yrkeskarriärer. För självklart vet de allihopa, redan nu, inom vilket område de vill verka som vuxna. (Givetvis har de ärvt dessa egenskaper från mig - modern med den spikrakt utstakade kulturkarriären och med superkoll på det mesta)...

Jag hyser dock en viss förståelse för att det ibland kan "sticka till lite" i ögonen på "vissa läsare" (som ändå krampartat väljer att följa mina ord vidare;o) Då tänker jag framför allt på en del saker jag avhandlat som inte är "passande", "alltför utlämnande" eller annat "man" inte borde skriva om i en offentlig blogg. (Som om nu någon levande skulle hinna skriva om allt som sker i realtid - samtidigt som de lever ett liv - knappast troligt)! Alla är glada över att allt inte finns i bokstäver!

Men halvseriöst - hur tomtebo-fränt är det till exempel att:

* vi i vår familj aldrig - inte ens på helgerna - äter frukost tillsammans? (Alla tar sitt när de behagar vakna, vilket betyder att de andra får skylla sig själva om det inte finns något bröd kvar;o)
* vi ganska sällan äter middag alla fem ihop? (Även om jag alltid ser till att ha minst åtta portioner klara vid 18-snåret eftersom tjejernas kompisar kan komma att droppa in, om de ens själva gör det).
* vi aldrig åker iväg på någon aktivitet utan att någon i familjen saknas?
* någon i familjen, minst en gång om dagen får ett vansinnesutbrott och skriker fulheter och smäller i dörrar?
* någon snor något av någon annan och vägrar erkänna det? (I vårt hem kan man glömma att köpa följande och tro att man ska få behålla det: Hårspray, mascara, kajalpenvässare, cigaretter och diverse köksredskap).
* vi aldrig firar morsdag, farsdag eller namnsdagar?
* vi vuxna helst vill strunta i alla traditioner och högtidsdagar? (Men vi försöker göra så gott vi kan med de som för tillfället finns på plats).
* vi sällan har råd att betala alla räkningar samtidigt i slutet av månaden och därför tvingas låna pengar av bland andra våra barn?
* vi vuxna inte känner oss bekväma, eller tycker det är så där värst roligt och upphetsande med barnkalas, föräldramöten, utvecklingssamtal, skolutflykter, avslutningar, lucia och julfiranden, och andra med familjelivet förknippade aktiviteter? I mitt fall handlar det om fyra barn, med i snitt...hmm...Tänkelitänk...

Okay - Såhär: Fyra barn har gått i förskolan och bytt dagis i snitt tre gånger på grund av flytt. Det har varit i runda slängar 20 barn per avdelning med tre personal i varje barngrupp. Tre av döttrarna ha gått ut grundskolan och bytt klass i snitt tre gånger. I varje klass finns i snitt 25 elever som har cirka 25 lärare under nio år. Lägg dessutom till alla föräldrar för både förskola och skola.

Sedan tillkommer alla de skolor, förskolor och avdelningar jag själv arbetat på med lika många barn, personal och föräldrar... Så snälla älskade människor - om jag inte känner igen er på stan så beror det endast på att jag ser dåligt och minns dåligt:o)

Kontenta:
Barn: 850
Lärare/personal: 380
Föräldrar: 1700

Men hur trött blir jag inte av att läsa ovanstående? Och det är ju inte klart än! Thyra börjar ettan till hösten:o) Ska faktiskt bli riktigt skoj!

Men för att återknyta till rubriken - det är sannerligen tidvis ganska struligt här - bakom våra olyckta dörrar. Men alla ni andra - som har ett mer fungerande liv - glädj er över det! Puss på er:o)

Nej, det blev inget lärarjobb för mig i Asien/Afrika (de flesta av skolorna hade i snitt 250 sökande per tjänst). Jag fick det sista svaret från Kerala i förrgår. Så nu får jag fortsätta att uppskatta det jag/vi redan har här - för vi lär inte ta oss utanför Västernorrland under en överskådlig tid.

Vi kommer att ha många barn hos oss i sommar, vilket ska bli väldigt roligt:o) Fredriks söta ungar kommer från England för att stanna i hela fem veckor, och Pixie, nyss fyllda sju år, skrev helt själv ett alldeles fantastiskt brev till mig härom dagen. Jag blev så otroligt glad och rörd och tar mig därför friheten att ordagrant återge det här:

"Dear Gina,

I am looking forward to coming over and I might be a'bit nervous or get upset so please can you look after me.
These are the things I like doing: - Going to circle park, eating Piggleens, Bubble Baths, having my hair plaited, playing on the computer, having my toes done with nail varnish, putting make up on, baking cakes and cookies, sticking and doing arts and crafts, painting and colouring in, having saturday sweets and please can you teach me how to make kanelbullar.

Lots of love from Pixie.
PS: Dominic might have a tantrum so give him a cuddle to calm him down and these are the things he like doing as well and he allso likes playing with toy cars. Love and kisses <3 Pixie"

Tyvärr har vi ju inte ekonomi för att åka till samma "populära" ställen som några av min döttrars kompisar verkar göra - till exempelvis Bamseklubbens trevliga semsterorter, Legoland, Liseberg eller Gröna Lund. Att vi inte kan (läs: inte vill heller) beror så klart på att jag är "arbetsskygg" och "för fin för städjobb" och att vi bara lever på Fredriks lön och att jag utnyttjar honom och att han snart kommer att förstå... Vaddå? Jo - att han vill lämna mig:o)

Nåja - ni som följt med i bloggen förstår nog att jag ämnar skoja till det lite här;o) Inte helt utan anledning med tanke på en massa fulkommentarer - som i och för sig har sitt eget lilla humorvärde. Det är därför jag ens publicerar dem:o)

Jag och maken har i alla fall gjort upp en liten lista över de smultronställen vi vill ta oss själva och barnen till i sommar. Saker som inte kostar en hel förmögenhet men som är guld värt ändå.

Personliga utflyktsmål:

Galtström. Där finns finaste Gussie och Fredde, två galna, men söta terriers, och deras underbara sommarhus mitt ute i skogen. Med tillhörande knott, gormande vattenpump på nätterna, hård golvmadrass och en 60-tals husvagn - om man skulle vara hågad. Vi besöker gärna även Cafét med de absolut i särklass godaste räk-, lax- och rökta sikmackorna på denna jord! Man tar också, mer än gärna, en dagstur till Oxsand som är den vackraste strand jag någonsin sett i Sverige - att jämföras med de allra bästa i Karibien, Indien, Indonesinen och Thailand! (Det är mycket svårt att hitta dit, så försök nu inte;o)

Gullgård. Här har finaste Anna sitt föräldrahem, bestående av två hus, varav ett hennes, i Gullgård; Torpshammar. Tillika har det fungerat som mitt rekreationscenter sedan över 12 år. Där har jag gråtit, ylat, ältat och orerarat över ett par otrogna och elaka ex, plockat blommor, lagat mat med allehanda delikatesser, som bara hon kan ha i sina skafferier :o) Där kommer man ifrån vardagssnurret. Föräldrarna granngårds dömer inte, för de har levt, rest och förstått de också :o) Betänk bara Annas pappas eget privata hembygdsmuseum på logen, plus den enorma elefantsamlingen från hela världen i ett av häbrena! Helt fantastiskt att skåda!

Skatan. Där bor och lever finaste Kerstin, min gamla studiekamrat (som förstår mig till fullo), med sin fine man Bengt. De har det osannolikt bästa läget i hela Skatan! I höstas, när jag och Fredrik hade plockat kantareller - på Bengts hemliga ställe - och satte oss att rensa på deras veranda, så kände vi att "nä, vi vill inte åka hem". Mysfaktor total, med andra ord. Att sedan Skatan bjuder på så mycket annat får anses vara en bonus. Caféet, som drivs av Kerstins dotter och hennes man, rökeriet och "lysnatta", måste bara upplevas och besökas.

Juniskär. I backen, några hundra meter upp från stranden, har finaste Ulrika ett hus. Där är jag och familjen välkomna som gäster när vi vill. Dessutom tillagar hon gourmetmat så man med fördel svimmar på valfri veranda. En veranda som man kan flytta sig runt på i solstolarna i takt med solen dessutom. Hennes värme och sagolika handtag och handlag vid vårt bröllop går till historien!

Andra utflyktsmål - som rekommenderas!

* Spikarna - pittoresk miljö, strutta omkring på ön, köpa rökt fisk, ligga på klipporna, besöka Cafét - näst bäst på räk/sikmackor för övrigt!
* Norra och Södra berget - äventyrsstigar, bra grillar, roliga lekplatser, utsikt åt många håll :o)
* M/S Medvind - De har tokgod buffé, tag gärna med gitarr, papper, penna - för låtskriveri samt en kikare för att se vår kust på ett havsnära sätt :o)
* Ljungans delta - drick vattnet medan du simmar motströms, bränner kalorier och har kul - bäst i augusti då temperaturen uppgår tlll ca 20 grader.
* Indalsälvens delta - ett riktigt äventyr för barnen med alla hängbroar över vattnet:o) Det tar visserligen en stund, men är värt det när man väl kommer fram till den långgrunda stranden. Blunda för fabrikerna i Timrå och tänk dig in i en annan världsdel. Annars kan du alltid stoppa och landa på en av sandbankerna innan broarna. Se upp för fåglar med ägg, de är jättearga!
* Hamnparken - om man inte orkar gå så långt och man bor i Stenstan, så är detta ungarnas favorit av någon anledning. Här finns ju inte mycket annat än en liten hamn, utsikt över Alnö och fabrikerna. Men man kan åka skateboard, inlines, cykla och kasta frisbee.

Aktiviteter:

* Udda bröllop - i sommar Kim och Tomas (remember vårt förra sommaren).
* Pride-festivalen i stan - vi går med barnen såklart!
* Drakfesten - gratis och kul - hejja Danne!
* Tecnicus, Härnösand - här kan alla i familjen få sig en aha-upplevelse!
* Minigolf - alla får utbrott, någon vinner, någon kommer sist - men vi lär oss :o)
* Himlabadet - där har vi inte varit än, vi får se vad som händer en regning dag...
* Gatufesten (mån-ons) - den lugnare delen och eftersom det är gratis. Alla gillar ju inte alla artister, men barnen   älskar att dansa - precis som vi;o)

Vi skippar:

Birsta City
Campa utanför IKEA
Gatufesten
Selånger marknad
Tivoli & cirkus

Ovanstående godkänt av en nu vaken Fredrik:o)

Önskar er alla en fantastisk sommar!
/Gina & Fredrik

Allt som är mig kärt - är mig det fortfarande. Och det är mycket och många. Det jag inte står ut med - står jag fortfarande inte ut med. Och det är ändå försvinnande lite och få. Så varför beklaga sig:o)

Ändå har jag så svårt att sova eftersom jag febrilt ältar och funderar på när jag ska bli bra, och för vem/vilka? Men vem kan någonsin vara god nog åt alla? Jag vet åtminstone att jag alltid gjort mitt bästa utifrån de förutsättningar som varit. Precis som jag antar att (de flesta... nåja) människor i allmänhet gör.

När ska "andra" sluta hoppa på mig för något jag inte varit/gjort eller är/gör? Svaret är tydligen - aldrig! Men å andra sidan är det inte heller mitt problem. Utan enbart deras.

Att gå i svaromål gentemot de otal kränkande och förljugna kommentarerna i bloggen ligger inte för mig och kommer således inte heller att få uppta mitt återstående livs tid. Den läxan har jag alltför väl lärt mig vid det här laget. Det var också en av de många anledningar till att jag lämnade "dåren". Jag fick inte finnas i min egen skepnad. Och oavsett vilken form jag försökte stöpa om mig till - så dög det aldrig. Och för det bestraffades/bestraffas jag tydligen fortfarande... zzz... Men beskriver inte det mer ingående här och inte nu - utan i boken, den boken:o)

Och ska jag vara krass, så är ju den/de enda som gör bort sig i det här sammanhanget - den/de som själva förpestar bloggen med sitt ordbajsande. Ni andra får ha överseende med att jag än så länge väljer att publicera allt och inte censurera något. Mitt bästa råd är att scrolla förbi toket om ni inte orkar läsa eländet:o) Men blir det alltför mycket dynga - kommer jag att rensa sådant som inte är relevant för mina inlägg.

Jag vill skriva - och kommer att fortsätta med det - kanske inte frekvent, men när andan faller på och tiden räcker till. Jag tänker åtminstone inte låta någon sinnessjuk pellejöns hindra mig från att blogga!

Vi repade i kyrkan igår, och min gud, vad det kändes tungt och jobbigt att sjunga! Visst, jag var visserligen hostig och hade ont i halsen, men det kändes som om allt flöt runt i en jättelik eko-kammare och det var svårt att få någon som helst definerad feedback på våra röster. Så nu är jag ännu mer nojjig över hela "påfundet"...

Nej, det här med kyrkokonserter kommer definitivt inte att blir min framtida grej;o) Så jag får väl bara "avundas" de som "klarar" den uppgiften - med bravur dessutom! Sedan om min musik och text kommer med i "psalmboka" är inte upp till mig utan till... tja, någon annan att avgöra;o)

Håll i hatten nu! Jag har inte mycket till övers för "Beach Boys" och "Simon & Garfunkel". Kanske finns det någon som har lust att dra igång en personlig vendetta mot mig för att jag är av den åsikten:o) Kanske blir jag stämd för förtal nu - jag har ju faktiskt för första gången nämnt artister vid deras rätta namn:o)

Trevlig helg önskar jag alla fina läsare! Och allt gott! Surfa på:o)

Foto & © David Schreiner

Nej, vi orkar verkligen inte med det här längre! Det påverkar vår relation så djupt och negativt att Fredrik inte vet vad han ska tro, känna och tänka om mig som sin fru...

Ni kan säkert föreställa er alla våra nattliga gräl och diskussioner om vad jag möjligen kan ha gjort, hur och varför, när då, med vem? Han har nu - på grund av "idiotens" kommentarer - insett att jag inte duger till mycket... Vare sig det handlar om att skriva text och musik, spela in plattor och producera dessa - till mig som partner, mor, kock, konstnär, eller annat "tok" jag under åren "fått för mig" att göra ("arbeta") med. Jag är kortfattat reducerad till en varelse som inte ens har ett uns av existensberättignade...

Så - det säger ju sig självt att maken tvivlar... Nåväl - inte på mig då kanske - men väl på slutledningsförmågan, empatin, människokännedomen och hjärnkapaciteten hos "idioten". Ja - och självfallet har jag indoktrinerat Fredrik, manipulerat och fått honom att gå i ledband - eftersom han inte kan tänka själv....

Jag har aldrig nämnt "Py Bäckman" i något inlägg, förutom nu - och just i detta, (kolla gärna upp det, "ni" som ivrigt kommenterat hennes storhet). Varför, och plötsligen denna "explosion" av kommentarer angående henne och psalmer? Jag ämnade skoja till det om att bröllopslåten kanske kommer med i psalmboken:o) Gissa hur viktigt skulle det vara för mig? Lika viktigt som det är för mig att sälja plattor, synas i media och känna kändisar månne?... Njae... Vet inte det jag;o)

En annan sak jag inte riktigt känner igen mig i, är att jag skulle skriva om min egen förträfflighet, min "sköna uppenbarelse" eller skylla ifrån mig på andra för något - väldigt oklart vad. Någon mer skuldtyngd än jag finns knappast att finna, och att jag varit trött och slut länge - torde inte trogna läsare ha missat - samt orsakerna till detta. Det finns något som kallas liv också. Med många barn, partner, vänner och släkt involverade.

Jag har aldrig jämfört mig med Py. Varför skulle jag? Vi är väldigt olika. Jag gillade hennes låtar när jag var ung. Precis som Kate Bush. Och Ozzy är väl ändå Ozzy (och kan väl heller aldrig jämföras med någon annan)?

Jag låter en del av avslutet i inlägget bli några "väl genomtänkta" och "välgrundade" kommentarer från "guess who", som nu har fått all den publicitet han troligen inte längre kommer få någon annanstans än här (och för andra att bedöma vad den nu är värd) - i detta forum. Om jag nu väljer att fortsätta skriva.

I det fall att någon tar illa vid sig att han/hon omnämns vid namn i kommentarerna, så får vederbörande rättfärdiga sig själv här i bloggen, eller direkt gentemot den som författat inlägget. Om nu den som skrivit har modet att lämna ut sin mailadress, namn eller så...

Jag tar således inget ansvar för vilka som omnämns längre i kommentarerna.

Här kommer toket:
___________________

Anonym om Nej! Nu räcker det!:
Såg dig härom dagen när du var ute och ungen var med och cyklade. Oj vad du ser sliten ut. Hur som helst så känner jag ju både Anders B i $1000, Liljan, Micke och har pratat med Per M ute på krogen vid något tillfälle. Det är ju ganska uppenbart vem det är som har STORA PROBLEM!!
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 81.234.155.87

Anonym om Nej! Nu räcker det!:
py säljer plattor - det gör inte du
py är med i tv och tidningar - det är inte du
py lever på sin musik - det gör inte du
py har mer än 4 riktiga vänner - det har inte du
pys vänner säger sanningen till henne - det gör inte dina
py är VÄN med halva musikbranschen - det är definitivt inte du
Py ser inte gammal ut - det gör du
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 85.197.173.174 25 Maj, 21:34  

Anonym om Nej! Nu räcker det!:
Det där med Py...skillnaden på dig och henne är:

Hon gör MUSIK, det gör inte du.
Hon har ett hjärta, det har inte du. JO förresten , det har du. Ett pyttelitet placerat i arslet.
Hon är mänsklig, det är inte du.
Hon är BRA, det är inte du.
Hon har en hjärna, det har inte du.
Hon tänker på andra, det gör inte du.

Ska jag fortsätta? NEj...tänkte väl det
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 85.197.173.174 25 Maj, 20:58  

Anonym om Nej! Nu räcker det!:
Tittat på IP-Nummer. Tydligen är dom från Alingsås, Hägersten, Sala, Södertälje och Sundsvall samt annat, och det är samma person? Du behöver jobba med din datakunskap och ta medicin mot förföljelsemani tror jag. Eller helt enkelt inse det är fler än en person som inte gillar dig, din stil och attityd. Undrar hur många kommentarer det skulle kunna tänkas bli om Py Bäckman skulle hoppa på dig på samma sätt. Eftersom hon till skillnad från dig har en hel del fans. Fast sparka neråt verkar inte vara hennes stil. Det är både trevligare och betydligt intelligentare än dig som sparkar uppåt. Hela ditt bloggtema är ju avundsjuka och en underton där du försöker lägga skulden för alla dina misslyckanden på andra människor. Främst dom du har haft relationer med. Blandat med skryt och avsaknad av verklighetsförankring om din karriär. Om det kan kallas så. Känns som du borde kika lite på dig själv och ta tag i din situation. Då använder du tiden bättre än att måla ut dig själv som offer för en handfull sörjande. Dom flesta av dina läsare är nog människor som inte tycker om dig trots allt. Förslag - ändrar du inriktning försvinner nog hatarna. Om det inte redan är försent.
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 85.197.173.174 25 Maj, 13:35  

Nicole om Nej! Nu räcker det!:
Du verkar ju sjuk typ riktig parranoid liksom som skyller på folk hela tiden. Så lägger du upp kommentarer med massa olika ip och som är samma? Aldrig hört talas om dig förr men du verkar helt FAIL liksom.
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 217.174.82.84 24 Maj, 23:35

Anonym om Nej! Nu räcker det!:
Spännande med en bok. Att sätta sina lögner gentemot en annan förälder på pränt speciellt med tanke på sina barn kan mycket väl vara bland det dummaste någon gjort. Grattis! Kul också att så många ser fram emot det här bröllopet. Är det samma gäster som på ditt eget? Där nästan inga egentligen kände dig enligt dom själva? Det lär hålla längre än ditt äktenskap i alla fall. Eller var det förra relationen som var din sista chans? Hur var det nu?
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 78.69.104.52 24 Maj, 23:52
__________

Fredrik: Hmmm. Det här är ju väldigt likt många andra kommentarer som jag läst förut. Jag misstänker att det är samma "upphovsidiot" till alla dessa korkade inlägg. Men språket avslöjar en hel del, och inkonsekvensen i att "stava rätt/fel" verkar löjligt frekvent och planerad. Det ser helt klart ut som att detta kommer från någon som är van att skyffla sin egen egen skit på andra.

IP-nummer kan en händig hacker få att se ut som att det kommer varifrån som helst. Det finns programvara som gör att man kan surfa anonymt från andra IP än det nät man befinner sig på, så det påståendet faller helt platt. Tur att min hona har en hane som kan "data" :o)

Det är alltför lätt att kasta dynga, men så mycket svårare, och samtidigt starkare, att våga älska, se och tro på det sanna i den människa man valt att leva med. Om man gör det så har man vunnit alla segrar.

Gina: I går var jag, min make och två av döttrarna på min kära mormors begravning. Ett fantastiskt fint kapell med utsikt åt tre håll över den outsägligt vackra Hammerdalssjön. Prästen lämnade dock mycket i övrigt att önska. Halva min släkt (bokstavligt talat) var samlade, och det kändes fint att återse alla. Tur att jag inte behövde sjunga - för jag skulle ha gråtit mig sönder och samman. Något vi alla i "orkestern" hoppas vi inte gör på Kim och Tomas bröllop om två veckor.

Fredrik - jag vet att du tror på mig. En förmåga några andra kanske borde ha haft innan dig. Men samtidigt - vilken tur att de inte hade det! För annars skulle vi inte ha haft det liv vi har nu. Det blir bra. Jag tror det. Vi får kämpa lite mer än andra bara.

Vi: är ett par som söker en vinterbonad stuga på tre rum och kök. Hör av er om den ligger lite söder om Sönsvall! Härmed tar vi båda farväl och avslutar inlägget - dock med våra sista ord och ingen annans.

Jag och maken tar avstånd och säger hej då till dumhet, okunnighet och ren ondska. Vi ber, att vi alltid - i "evighet" kan se skillnaden mellan ont och gott. Och att vi tillsammans kan försöka bidra till något gott för varandra och andra - som betyder något för oss - omkring. Det har vi gjort förut:o) Om vi inte missminner oss helt:o)

Kärlek till alla, från oss båda, som har själ/skäl att ta emot den!

Låten "Allt det ljus" blev äntligen klar igår kväll och jag mastrade den alldeles nyss. Dessvärre har min brännare gett upp och PC och Mac verkar inte vara kompatibla kompisar just nu... Så maken får bränna skivorna på sin Mac:o)

Jag har tagit ännu en funderare angående bloggen. Det känns inte längre roligt att skriva här eftersom en viss "anonym" hela tiden skickar idiotkommentarer som egentligen är opublicerbara (då han nämner namn) i en - som jag hade tänkt när jag startade den - åtminstone halvseriös blogg. Jag borde kanske ha läst på och sett till att bara "riktiga" personer fått kommentera... Men det gjorde jag dessvärre inte... Får se om jag orkar bemöda mig med att lägga in en prenumerationsfunktion eller vad det nu är man borde göra när man vill slippa en massa tok...

Efter mina sista inlägg har denne "någon" fått fullständigt "hattifnatt & psykbryt" angående min och makens låt till Kim och Tomas fina bröllop, en tillställning som så många ser fram emot - inte minst jag! De om några manifesterar kärlekens djupaste väsen:o)

MEN... jag ska inte vara den som är den - galenskapen har kanske ett visst underhållningsvärde (i sökmotorerna om inte annat) och för några få läsare;o) Jag publicerar nedanstående enbart för att ni andra ska förstå varför jag troligtvis kommer att lägga ner denna blogg. Tusen kramar till alla ni som läst - och hoppas på återhörande i någon form snart:o) Har lite annat att stå i som ni vet!/Gina

PS: Boken kommer inte att heta "Vargen kommer" utan arbetsnamnet känns mest relevant som "Ord och inga visor". DS.
____

Jess om Gäh! Tuppar snart av! Ka ka ka & kuckeliku...:
Psalmboken. Ja tänk om alla var lika verklighetsfrånvända. Varför tar du inte tag i ditt liv i stället? Verkar vara ett totalt kaos! Vad är det som gör att du tror dig vara förmer än oss andra och inte behöver arbeta? Som vuxen och som förälder borde du kanske sluta tro att jorden snurrar runt dig och istället bli en vuxen människa som inte lägger skulden för alla dina misslyckanden på andra?
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 90.235.199.100 22 Maj, 12:19  

KVACK!!!! om Gäh! Tuppar snart av! Ka ka ka & kuckeliku...:
Du verkar ju totalbitter!!! Ingen lyssnar ju på din musik, vet någon vem du är nuförtiden??Lägg ner din verksamhet och skänk dina stålar till BRIS!
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 83.185.131.144 20 Maj, 11:08  

Idiotläsare om Gäh! Tuppar snart av! Ka ka ka & kuckeliku...:
Idioten verkar vara igång här mest hela tiden. Inlägg efter inlägg där avundsjuka, bitterhet och hybris lyser igenom. Idioten verkar må riktigt riktigt dåligt. Dessutom har ju idioten ju ingen som helst koll på verkligheten. Varför skulle någon ta in idiotens "alster" i Psalmboken bara för att det som verkar vara bland idiotens få vänner ber idioten skriva något som liknar en Psalm? Gör det så ont att Py är en omtyckt och lyckad artist som fortfarande säljer mycket skivor, konstant är med i tv, har utsålda konserter, och du bara är en misslyckad kopia med några få närmast sörjande?
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 90.235.143.119 20 Maj, 10:49  

Margot om Gäh! Tuppar snart av! Ka ka ka & kuckeliku...:
Trevlig text...Synd bara att du inte kunde låta bli att koncentrera dig på ditt eget utan tvunget måste slänga lite skit på andra. Jag har varit på flera av Pys kyrkokonserter, och så som hon och hennes texter berör åhörarna, är hon värd inget annat än respekt! Hon är LÅNGT ifrån avdankad. Hon strålar!
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 90.227.21.243 20 Maj, 10:37  

KVACK!!!! om Gäh! Tuppar snart av! Ka ka ka & kuckeliku...:
Tror du att din musik skulle spelas i kyrkan om du nu skulle ha intelligensen att skriva en låt.....näe inte mycket!!!Din musik är kräkmusik! Fyy Fan
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 83.185.131.144 20 Maj, 10:14  

Jag har IQ som en negerboll om Egenheter... dåliga vanor eller tvångssyndrom?:
Men.....nu blir jag leeeedsen. Vafför har ho ente god känt min hög intelligenta kommentar som jag skref her i går aftones
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 85.197.173.174 20 Maj, 09:45  

Jocke  ([email protected]) om Gäh! Tuppar snart av! Ka ka ka & kuckeliku...:
Varför tror du att låten kommer med i psalmboken? Det är snudd på omöjligt... Är det Py Bäckman du tänker på? Känns lite överdrivet att kalla henne föredetting... Passar väl däremot in som ett passande epitet gällande din karriär. Samtidigt kan man väl tycka att deras lycka borde vara viktigare, men so. Du skriver verkar det vara en liten bisak i frågan.... Lycka till.
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 79.136.40.18 20 Maj, 07:32  

Jesus om Gäh! Tuppar snart av! Ka ka ka & kuckeliku...:
Blir det en "BögPsalm"?
Hur ställer sig Gudarna till det?
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 80.217.239.176 20 Maj, 02:38  

Jesus Kristus 666 om Egenheter... dåliga vanor eller tvångssyndrom?:
BAJS
Denna kommentar är inte godkänd. IP: 85.197.173.174

Foto © Eva-Lena Olsson

Jag är nog minst lika stressad som vid samma tid förra året - fast det inte ens är vårt bröllop nu - utan mina bästa pappa-farbröders... Herregud! Hur kan man i svaga ögonblick lova att skriva "typ en psalm" (om de nu någon gång skulle gifta sig), och sedan framföra den live? Det här är verkligen inte min grej... Och ännu mer nervöst blir det, eftersom media uppmärksammat det hela och gjort reportage i både TV och tidningar. Det blir nämligen det första homo-bröllopet i Sundsvalls GA-kyrka. Voine...! Men en liten undran - har det inte framskridit mer inom detta område och inom kyrkan?

Försöker febrilt och envetet få klar låten med alla klipp och körer för CD-singeln som de sedan vill sälja på festen - och jag hoppas innerligen att den går hem hos den samlade församlingen. Den är ju skriven direkt till Kim och Tomas, men möjligen kan den fungera för andra vigslar också... Vem vet?

Kim är ju alldeles i sitt esse nu och har miljoner idéer om hur han ska marknadsföra låten - detta bara efter att ha hört en ett uns av den för många månader sedan... men å andra sidan vet han ju inte än vad han talar om heller;o) Efter vår lunchdate igår, ville han att vi fyra i "bandet" skulle vara klädda som på vårt piratbröllop i somras. Detta för att en tredjedel av deras miljontals (som det verkar) gäster var inbjudna till vårt - och säkert därmed skulle komma att fatta "galoppen"... Undrar det jag...;o) Och får man ens bära hattar i kyrkan? Kan någon stämma brudgubbarna i efterhand?

Hmm... Ja och jo, Fredrik får säkert på sig sina paltor, likadant med Lilian och Fredde... Men jag får helt enkelt tänka om. Har packat ner allt från vigseln (förutom ringen) i en oåtkomlig kartong längst in i källaren - där sådant jag inte längre får på mig, har hamnat... MEN jag kommer i alla fall att ha en massa löshår (vilket tjat) - förhoppningsvis ditsatt på ett snyggt sätt med hjälp av någon av döttrarna:o)

Dotter no: 2 kommer att vara "hovfotograf" och det är hon alldeles säkert med bravur! Dotter no: 4 är i morgon med på någon slags "Stiltrend" i Sundsvalls tidning - så det är sannerligen ingen hejd på "kändisfaktor-Jacobi" just nu;o) Åminstone vad anbelangar de yngre förmågorna:o)

Låten (lägger ut den här efter den 11:e juni) är nog, näst efter "Det svarta ljuset" (tvingades spela in och skriva om den fyra gånger på skivbolagets begäran), den mest musikaliskt krävande jag gjort. Men betänk! Den kanske kommer med i psalmboken! Så som andra begåvade - men numera avdankade popsångerskor - fått en ny karriär igenom... Kim sa igår att "Ozzy" och "den galna tuppen" var inviterade att framföra något fint, och undrade om jag hade något emot det... Och faktum är, att för ett par sekunder, trodde jag att han menade allvar;o)

Han är allt bra lustig den lille parveln, men jag älskar honom och hans tillkommande ändå!

Pöss - som vi brukar säga!

Jag är fullt medveten om att jag i många tidigare inlägg ondgjort mig över andras olater och ovanor, så nu känns det liksom på sin plats att se över- och rannsaka mina egna. För hur lätt kan det egentligen vara att dela tak med en sådan som jag? Visst - detta inlägg har en äckligt hög faktor av "I-landsproblem", men checka ändå här nedan om du orkar bry dig:o)

*Jag måste alltid ha fötterna utanför täcket när jag sover.
*Jag går alltid barfota inomhus - att ha strumpor på fötterna går närmast likna vid att ha vantar på händerna inne.
*Jag måste alltid läsa en bok när jag går på toaletten - annars kan jag lika gärna låta bli. Behöver jag nämna att det tar en stund (jämför detta med att jag ilsknar till över att dotter no:3 duschar för länge)?
*Jag måste göra mina smörgåsar och koka mitt te själv. Alla andra gör fel - (för lite/för mycket smör, på fel sida osv) nada frukost på sängen här inte!
*Jag vaknar av minsta lilla ljud och blir arg, typ Fredriks snarkningar - dock inte Thyras, som fungerar sövande.
*Jag kan inte öpnna ett stängt toalettlock utan att direkt efteråt tvätta händerna - lämnar alltid därför locket öppet efter mig själv. Och efter att jag tvättat händerna igen;o)
*Jag kan inte borsta håret utan att ta bort fastnat hår ur borsten först.
*Jag kan inte borsta tänderna innan jag rengjort tvättstället från intorkat tandkrämsspott, hårstrån, snuspartiklar och Fredriks skäggstubb.
*Jag kan inte borsta tänderna med min egen tandborste (fristående från alla andras) om jag inte tvättat den först.
*Jag måste halvligga i förarsätet när jag kör bil - till stort förtret för övriga förare i familjen.
*Jag måste röka det första jag gör när jag vaknar...
*Jag måste tända en cigarett så fort jag går utanför porten.
*Jag måste gå omkring i alla rum när jag pratar i telefon (gillar inte att göra det - gå alltså - men det kan också bero på att det sällan är tyst någonstans).
*Jag måste ha lampan tänd och läsa i minst en timme innan jag kan somna (om jag har tur alls med det lilla äventyret).
*Jag kan inte doppa magen i sjö eller hav sommartid, utan att skrika pinsamt högt.
*Jag kan inte dricka kalla, kolsyrade drycker utan att få kramp i halsen (diafragman?) och därmed tjuta till extremt ljudligt - som ett slags kortvarigt astma-anfall. Det brukar skrämma slag på sällskap som inte är vana, och orsaka förundrade blickar hos okända på restaurang...
*Jag måste titta in i starkt ljus- (solen eller en lampa) för att kynna nysa. Och när jag väl gör det, vrålar alla inom en mils radie "Prosit"!!!
*Jag vill helst ha underdelen på en frallabulle, men vågar inte erkänna det;o)
*Jag kan inte äta sista kanten jag hållit i på en macka (både de jag själv gjort, men även på café).
*Jag dricker aldrig den sista slatten ur någon som helst dryck.
*Jag har svårt att få i mig varm mat som har kallnat. Kall mat som är ämnad för den temperaturen går bra.
*Jag vill helst ha toarullen på golvet i stället för i den ändamålsenliga hållaren (något maken märkt och påpekat)...
*Jag använder aldrig hushållspapper. Står det någonsin papper i köket (använder slaskskrapa med stor framgång) så är det toapapper - och då för att någon middagsgäst behöver torka av sig sölet...
*Jag är fullkomligt livrädd för åska! Springer maniskt omkring och drar ut precis allt elektriskt i hemmet. Det har hänt att jag väckt mina barn mitt i natten, fått på oss alla gummistövlar - för att ta oss till bilen och där inne invänta lugnet...
*Jag kommer ofta på mig själv med att blåhålla i fjärrkontrollen till TV:n. Blir jättestressad om någon annan zappar runt under reklampauserna - även om vi ser på samma program;o)
*Jag är löjligt höjdrädd. Framför allt är jag rädd för att mina barn ska ramla ner från klätterställningar, träd med mera. Det kan bero på att Millan vid två års ålder lyckades ta sig ut genom ett jättesmalt vädringsfönster hos en vänninna i Stockholm. Hon stod på taknocken (bara asfalt två våningar ner) och skrattade och sa "titta mamma vad jag kan" - varvid jag ålade mig igenom samma fönster och fick tag i hennes lilla hand... (Ja, jag vägde bara 55 kilo på den tiden).
*Jag är lika "löjligt" åkrädd och "kör gärna bil, rattar och bromsar" åt andra. Det finns en förklaring till detta med - den vedervärdiga olyckan - "The Big Bang"...
*Jag kan inte torka spyor - inte ens mina barns, utan att själv kräkas.
*Jag tål inte när folk smaskar och smackar när de äter - påminner alltför mycket om min styvfar...
*Jag tål inte vasst, rivande skägg - påminner alltför mycket om min styvfar...
*Jag klarar inte av att klippa mina fingernaglar, utan biter bort dem. Det har jag alltid gjort med barnens också när de var små. Kan erkänna att det fortfarande tar emot att använda tång på Thyra. Tror inte det har att göra med att min mor varit fotvårdsterapeut i många herrans år;o)
*Jag har aldrig använt eller burit ett armbandsur. Har inbyggd "timing" och kommer aldrig för sent.
*Jag har inte gått till en frisör på över tjugo år. Klipper och färgar mitt eget hår. Och går det fel - tja, då kan man ju alltid beställa löshår:o)
*Har något slags hår-tics - om jag mot förmodan står på scenen... Fluffar omkring med händerna hela tiden. Mycket osmakligt och töntigt, enligt mig!
*Jag ställer alldeles för höga krav på mig själv och andra.
*Jag har svårt att någonsin riktigt slappna av.
*Jag gillar inte att bli riktigt mätt. Hatar känslan efter barndomens julmiddagar.
*Jag kan inte prata - eller förstå vad andra säger - när jag lagar mat. Trivs bäst om jag får vara ifred i köket (men hacka saker får andra gärna göra. Tillika duka undan och diska:o)

Jamen alla fattar! Vilket team vi måste vara i den här familjen! Och vad roligt det måste vara att vara att tvingas umgås med mig...eh...not?

Kram till er närstående ändå - och till alla er som slipper !

Det är mycket som känns lite yrt just nu... Självklart Festivimellodalen, som måste vara den största tramslekstugan för ett synnerligen blandat "artist"klientel. Om det ändå vore roligt - eller åtminstone skrattretande! Men ack, nej... Jag satt mest och ojjade mig och blev förbannad. Sen att det är komplett omöjligt att placera var alla länder ligger, är en annan femma. Europa har sannerligen växt - det samtidigt som min kunskap om geografi i samma takt verkar ha krympt:o(

För övrigt kan den gångna veckan kort sammanfattas såhär: Bogsera runt på "Krabaten" till olika parkeringsplatser eftersom ingen velat köpa den, lämna in nya "Piraten" på verkstad eftersom det ena bakdäcket "vobblade" så mycket att folk stoppade oss för att varna när jag var ute och körde. Hela fadderuttan går lös på nästan lika mycket som vi gav för den, för det var fel på en massa styrleder och damasker (låter i mina öron ungefär som om man skulle vara ute och vingla i trasiga strumbyxor - inte längre applicerbart på mig...) och de måste lagas omgående. Så det har blivit att vi mest umgåtts med "Dramaten" - den mest pålitliga av transportmedel vi kan uppbringa som det verkar...

Å andra sidan kostar den inte något i parkeringsavgift (förutom lägenhetshyran) till skillnad från de två andra motorvraken. Med soppa, dubbel försäkring, parkeringsböter (fastän vi betalat för båda - trodde vi - i Sundsvall har man lyckats med konsstycket att införa fri parkering på helgerna - men bara i två timmar på vissa ställen - och det oklart var) har vi/jag lyckats komma upp till samma summa det kostar för Fredrik att resa t.o.r. England med uppehälle en vecka. Han kommer att bli tokig när han kommer hem... Nejdå, inte han inte;o) det räcker så gott med min galenskap...

Och som om det inte vore nog, (jag skippade att köpa en långklänning på rea för 600 kronor i fredags - snodde ihop något redan befintligt hemsytt ur garderoben inför Kim och Tomas bröllop) för att skona vår redan högst ansträngda ekonomi, men lik förbaskat satt samma fingrar som skriver det här, igår kväll och beställde löshår på nätet inför samma bröllop för 1000 pengar! Vad ÄR det som händer? Och slut på Gaffatejp har vi.

Och så har dotter no:3 bestämt sig för att flytta hem igen; det efter en månad hos sin fina bästa vänninna som inte alls mår bra av förståeliga orsaker. Dotter har insett att det blir för jobbigt och att hon inte kommer upp till skolan som hon ska - och dessutom insett att CSN dragit in hennes studiestöd. Något vi länge vetat skulle ske... Men alla har vi varit sexton...;o) Hon är så välkommen tillbaka (tillika hennes vän)! Så nu pågår diskussioner om ommöblering, byte av rum, nya 20 meters datakabeldragningar, med mera, med mera...

Det är ändå flera dagar kvar innan fina maken kommer hem, så det är bara att hålla tummarna att det inte blir mer snurr i stugan. Men det förstås, jag ska banda Lilians och Freddes sång om en timme - och vill det sig illa kraschar musikdatorn och hoppsan: "det bidde ingen Bröllopslåt"... Får väl dra hela löshåret över mig i så fall och skämmas rejält:o(

aldrig att förvånas över hur den mänskliga (nåja) hjärnan fungerar. Både min och andras. Först sitter allting alldeles fast och jag får ingen rätsida på vad, hur och när jag ska göra vissa saker - för att det ska bli rikitgt bra och fungera i sin helhet. Jag funderar, ältar, funderar, ältar och funderar... - likt en kvinnlig professor Baltazar (mycket bra barnprogram när det begav sig)!

Men så plötsligt uppenbarar sig den självklara lösningen! Hela ordningen! Och det verkar kunna hända precis när som helst - i sömnen, i drömmen, i bilen, vid matlagning -  och varje gång blir jag lika chockad, glad och tacksam. "Men herregud, varför tänkte jag inte på det förut"? Var månne Gud inblandad i processen?

Nu vet jag exakt vilka låtar av de tjugo, som ska med på nya plattan. Jag vet också exakt hur jag ska lägga upp min roman. Det blir visserligen komplext - men jag har i allafall skapat ett småsmart system som ger mig friheten att skriva det jag vill på rätt ställe - och vid rätt tillfälle!

Just nu har jag lust att ge mig själv en stor fet kram! Och därför får alla fina läsare en likadan! KRAM!!!

Kontenta: Man kan när man minst anar det. Desvärre inte alltid när man vill:o)

Jag borde ha en minnepinne inopererad i huvudet! Som kunde plocka fram alla de människor jag någonsin mött och haft någon slags relation med. Oavsett om det handlar om gamla skolkamrater, föräldrar till alla ens barns klasskamrater, personal och lärare på de otaliga daghem och skolor barnen gått på, eller föräldrar till ytterligare alla de barn jag själv tagit hand om på dagis. Så tillkommer dessutom alla bekantas bekanta - som man mött hos vänner - och långt senare har lite svårt att placera.

Men att jag skulle vara "stroppig" finns inte på min karta. Det är faktiskt så att jag ser otroligt dåligt (inte bara ut). Vill minnas att jag har skrivit det förut i något inlägg i bloggen (och det blir stadigt sämre av den dumma diabetes efter lilldotra). Utöver det här, har jag faktiskt jättesvårt med namn. Så förlåt. Ni som tror jag går med högburet huvud. Så är inte fallet. Jag SER helt enkelt inte!

Gnatt!

Ja, på "lokal"... var det ganska... psykedeliskt? annorlunda? flashbackigt? oroligt? otroligt? roligt...? Men seriöst, det känns faktiskt som en evighet sedan jag begav mig med vänner till ett etablissemang, betalade inträde, fick stämpel på handen, och slank in på damtoaletterna för att först "bättra på"/"sämra till" mitt ansikte.

Men ojdå! På "lokal" finns det folk! Människor man inte känner. Och människor man kanske vet/gissar vilka de är och var man sett dem, och därmed förväntas konversera lagom ledigt och underhållande - detta under en viss outtalad, men ändock förutbestämd tidsrymd - för att sedan självklart förstå hyfsat exakt när det är dags att mingla vidare.

Herregud! Jag är en komplett krympling inom detta område! Har aldrig fattat - och fattar fortfarande inte den sociala koden i en del sammanhang. Som det här med att gå ut på "lokal".... Begriper inte när jag är för mycket, eller för lite. Eller vad som egentligen förväntas av mig.

Jag kommer aldrig att bli "stor" eller "vuxen"- för jag är alltför mycket den sammanlagda summan av alla roller jag fått av andra - lika mycket som de jag själv påtagit mig.

Vi anlände till "lokal" runt 20.00 då "körslaget" skulle börja. Detta bestående av sex olika körer från länet som skulle tävla med tre låtar vardera - mot varandra. Rockkören med Kim - i mitten (såklart) - var så otroligt bra att jag knäböjde mitt på golvet framför scenen och jag kunde inte sluta le, dansa till och skratta av glädje när jag hörde och såg dem! Vilken fantastisk samstämmighet/samstämdhet de utstrålade! De var helt klart kvällens stora behållning. Min make började till och med gråta av rörelse? röring? rördhet? röding? (Nä - sådana som jag borde inte ens få skriva på svenska)!

Dessvärre kom kören bara tvåa i den ytterst oförståeliga omröstningen som sedan skedde - men som jag ändå tror berodde på att deras körledare hade varit "jävig" om hon röstat fram dem som etta... Det spelar ingen roll! För körlederskan är guld och kören alldeles fantastisk! Jag önskar att jag själv ledde en sådan kör, var så skicklig i stämskrivning som hon, och om inte det - att jag fick vara med i deras kör:o))

Kram på er alla som gjorde ett fantastiskt framträdande!

Och vad som sedan hände, angår inga andra:o) Jag blev outsägligt trött på det mesta vid 23-tiden och gick hem och skrev ett dumt meddelande på FB - till en bekant - som jag efteråt bad om ursäkt för. Sedan sov jag en stund (som vanligt aldrig mer än en stund = 2 timmar;o)

Jag är ju enligt några/någon - som inte vågar stoltsera med sitt namn - sannerligen en "festprissa" som "stjäl andras karlar" - något jag tillminnelsevis aldrig någonsin gjort. Men - så kom jag på samma natt; den jag skriver om:
Åh, jag "snodde" ju Fredrik! Från hans då nittonåriga flickvän! Inte modern till hans två barn, utan den han var ihop med när vi inledde vår relation. Snacka om "uppbyte" för hans del - not!

Det ovanstående är ju inte riktigt hela sanningen, för Fredrik berättade inte för henne, fastän jag bad honom. Såklart blev den unga flickvännen väldigt ledsen och sårad när han till slut skrev till henne som det var - eller gjorde han aldrig det?

Oavsett har jag ändå ytterst svårt att tro att hon av alla, skulle vara den som totar ihop alla elaka inlägg. Och jag ber av hela mitt hjärta om ursäkt om hon tycker att jag "stulit" hennes tillkommande.

Men - tusen tomater kan bli krossade - utan att bli till ketchup - det får man verkligen hoppas! Jag var också ung en gång för länge sen... en flottare i hamn.. tradela, tradela, tradela... eller nåt! (Syftar här på en av alla galet dåliga festivimellodal-bidrag vi hörde i kväll;o) Fast Millan verkade fattade mitt Finlands-hejjande tror jag;o)

Sen kan ju man fråga sig - varför ballar nästan alla mina blogginlägg ur mot slutet? Borde sluta skriva tidigare på natten antar jag...

Godnatt alla söta - ni sura bryr mig inte!

Idag har jag "överraskat" min make med biljetter till "Rockslaget" på "Aveny" ikväll, i staden där vi bor. Betalat med hans bankomatkort såklart! Där fina Kim ska sjunga och tävla med sin "Rockkör". Jag köpte även en vacker blomma (en orange Lilja) och har, tror jag, därmed på något vis bett om ursäkt för att jag är en sådan "jobbig klimakteriekärring". Jag fattar ju ens inte själv vad som händer! Men så är jag ju ändå "mindre begåvad" till råga på allt;o)

Nåväl - det tarvar smink sådana här aftnar - när man ska ut på lokal:o) Det händer så ytterst sällan sedan vi flyttade tillbaka till "metropolen" Sönsvall. Men ikväll ska det således ske! Jag stod nyss och försökte måla på mig ett ansikte. Och samtidigt insåg jag att jag har fått alldeles ljusgröna ögon. Kanske har jag gråtit så mycket att det mörkbruna försvunnit... Att de liksom blivit urvattnade på något mystiskt sätt. Tja, vem vet, och vem bryr sig. Endast en liten reflektion...

Snart kommer "Bokestigerskan - The Only & best Lilian" och ska sjunga långt mycket vackrare än jag, på Kim och Tomas snart "ökända" bröllopslåt. Den som vi sedan ska framföra i den fullsatta Stadskyrkan snart. Efter det ska vi äta på den maten, eventuellt hinna banda lite och bege oss.

Och som ytterligare "Sving" under de brutna vingarna har "dåren" givetvis skrivit kommentarer igen - och jag återger nedan en del av skiten endast för att underminera mina egna tankar om vem det annars kan vara! Fastän jag vet så väl att det är så han verkar...

"Jag tror du underskattar hur många som genomskådat dig för länge sedan. Jag behöver ingen som talar om för mig vad jag ska skriva eller tycka utan gör det på egen hand och jag vet fler som gör detsamma. Det pratas ju faktiskt en del om dig. Utnämnd till bankomatfitta som försöker livnära dig på att skaffa barn med olika pappor. Du är en sjuk jävla fitta! Enligt min man är föresten Fredrik med i Frimurarna så det var i alla fall inte en del av er deal. Kommer han få vad du lånat av honom föresten? Eller tvingat honom lägga ut för ditt gamla hus / förra svek?"

Information:
Alias/namn
E-postadress:
URL:

Hur som haver - ha en bra kväll alla fina! Det ska VI ha! Love!

Ja, varför är väl det ord och dess innebörd som åsamkat rasen människan det allra största lidandet... Genom alla tider tycks det vara så. Är det för att vår hjärna har förmågan att ställa frågorna, men samtidigt inte har samma kapacitet att förstå svaren - om de så skulle kastas oss rakt i ansiktet?

Jag påstår inte att jag är särdeles påläst i något ämne, även om jag bättrar på min allmänbildning i takt med de böcker jag girigt slukar. Spetskompetens har jag kanske - inom vissa områden, men samtidigt noll koll på väldigt mycket annat. Jag hade förvisso bra betyg i skolan. Aldrig "svårt för mig" som det hette på den tiden...

Hur som helst är jag ju den jag är. Gilla mig - eller strunta i mig och lägg energin på något vettigare! Hur svårt kan det vara?

Jag har, som säkert några förstått, fått en drös elaka kommentarer på bloggen igen (har inte lust att publicera fler exempel) - från "alla kan gissa vem"... Detta trots att min fina, lilla mormor nyligen avled. Och detta trots att hans (alla kan gissa vem en gång till) egen mormor var "den viktigaste personen i hans liv" - enligt hans utsago... Och "gud nåde" den som inte vördade henne eller hade respekt för alla de saker och möbler han fått ärva. Min dotter har samma namn - något jag först ogillade - men nu inser passar henne perfekt! Med Vilda som mellannamn.

Som mamma till en alldeles underbar, smart, egensinnig och söt tjej, blir jag bara så evinnerligt störd över hur hennes biologiska pappa orkar hålla på så här. På Värmdö. Hos "Pi" - som tydligen fortfarande håller honom om ryggen. Jo - jag KAN se var de anonyma inläggen kommer ifrån! Det finns faktiskt oanade resurser i form av tänkande, datakunniga och inkännande människor!

Här infogar jag en större suck än det ens går att stava till... och fortfarande återstår frågan "VARFÖR"? Han har ju sedan snart 6 år, gjort ett val att inte ha med sin egen avkomma att göra. Vad mig anbelangar, kan han knappast straffa ut mig mer än han redan gjort - och fortfarande försöker göra.

Jag hade inte självförtroende nog att skriva musik på många år efter hans vansinniga härjningar. Jag gick totalt "in i väggen" och kan fortfarande idag inte ansöka om A-kassa eller andra saker jag har rätt till - trots att jag, till skillnad från honom - betalat skatt i alla mina yrkesverksamma år. Jag övervägde nyligen att stänga ner bloggen, men kommer att fortsätta så länge jag har lust!

Varför tänker han inte på att dottern en dag får tillgång till allt detta tok? Den "svarta lådan" står safe nere i källaren och allt annat finns ju sparat i etern...

Ja, jag är tydligen på ett riktigt retsamt humör just nu;o) Och dessa ord kommer troligen att trigga igång galningen återigen. Men för hans och alla andras vetskap - det blir ord och inga visor i boken! Om jag så blir stämd på kuppen. Enligt "Bunni" brukar det sällan vara någon fara:o) Och jag har fått nog av dumhet och ren och skär ondska!

Kärlek till alla er andra:o)

PS: För mer än 15 år sedan bad jag mina närmsta vänner att tala om för mig om jag började framstå som pinsam, eller inte kunde sjunga längre. De har inte sagt ett pip ännu. Vem måttstocken var? Jo, "Pi" herself!

"Festivimellodalen" får andra damer hjälpa honom med! (Skiter i att han tagit bort mig som upphovskvinna på en massa låtar)! Sätter aldrig min fot i det förhandsbestämda "gränslandet" igen! DS.