Svarta tankar... När orden inte räcker till...
Vad säger man då? När ytterligare en ung människa gått hädan. Denna gång hände det i morse. Det var Elviras klasskamrat och Olivias bästa kompis ex-pojkvän. Hon bor hos sin vän nu och försöker trösta. Det tar uppenbarligen aldrig slut! Detta är ett i raden av dödsfall som drabbar mina barn på olika sätt. Det känns helt absurt eftersom den enda jag hittills mist är min morfar - och då var jag nio år!
Nu pratar jag om mina döttrar som mister sina vänner till höger och vänster, och detta på mindre än ett år. Vi pratar om mina vänner som förlorar sina barn...
Och vill man hitta en gemensam nämnare så finns dessvärre några... Förutom att flera har varit djupt deprimerade, så handlar det om missbruk. Vems är ansvaret? Kunde jag ha förhindrat något?
Nej, jag tänker inte ens dra mina tankar omkring det här. Allt sitter ihop. Och jag blir inte klok. Vare sig som förälder, vän eller partner...
En ung människa borde inte dö - om hon/han inte är sjuk eller behöver hjälp. En gammal människa måste dö - oavsett om hon/han är sjuk, vill dö eller inte. Allt där emellan (om man inte är sjuk) torde vara ett rop på hjälp, eller ett övervägt handlande. Kan vi människor ens hjälpa varandra? Jag börjar fan tvivla!
Eller är det så enkelt? Att meningen med livet är döden? Att vi ska lära oss att dö? Och att lära oss hantera närståendes död - hur den än må uppenbara sig?
Jag vill bara inte att mina barn går "bort/hem" före mig. Jag vill bana vägen och ta emot dem. Med hela mitt hjärta!
Glad påsk känns lite fel... men jag önskar alla gott!
Nej men usch vad tragiskt och hemskt! So sorry! Som jag nämnde i mitt mejl till dig tidigare; "allt har ju en lösning utom döden, som förresten också är den enda rättvisan" är inte helt sann, jag menar, ibland är döden inte alls så "rättvis", det är den bara när vi alla har haft samma chanser att leva ett långt och givande liv, få bli gamla och fridfullt knalla vidare till dom sälla jaktmarkerna när det nu blir dags... men som vi alla vet är faktorerna som kan sätta krokben på detta väldigt många och ibland omöjliga att undvika, slutligen kan jag bara tillägga att jag tror att "meningen med livet är att leva och inte att dö".
Kramen ;-)
Jag vet inte om det finns EN mening med livet. Jag tror på något sätt att vi alla skapar oss vår egen mening, eftersom vi alla är unika. Att "kopiera" en annan människas livsmening kan kanske hålla ett tag, men inte i evighet.
"Att rätt leva för att rätt kunna dö" finns det ju ett gammalt citat... Kanske finns det också med nånstans i det hela... Men nog tror jag att det finns meningslös död...
