Jacobi

Idag tog jag med Thyra upp till Norra berget. Vi kokade varm choklad, handlade smaskens fika på ICA och jag körde den trötta lilla, skitiga Krabaten upp för backarna. Det var strålande sol ute. Ända tills vi kom fram, för då blev himlen plötsligt alldeles grå och det började blåsa svinkallt. Vi packade ändå tjurigt upp vår medhavda matsäck och vi satte oss huttrande på en av de gamla bodarnas trätrappa med genomsura skor och kalla fötter.

Vi hade tur, för efter bara femton minuter började solen lysa igen och vi gick vidare upp till lekplatsen där en skulptur av den berömda "Skvadern" står. Länk och historien bakom den finns att läsa här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Skvader. Sedan dess har den förknippats med Sundsvall som en slags halvpsykotisk variant av "dalahästen".

Jag var för tung för att ta mig igenom den packade tösnön och sjönk ner till låren med två matkassar, väska och filt och fick omgående vända tillbaka till promenadvägen fastän Thyra ville jag skulle följa med till klätterställningen.

Hur som helst. Vi hade det väldigt kul och skämtade en massa. Och jag njöt av att äntligen få känna solen i mitt bleka ansikte igen:o) Norra Berget har allttid haft en speciell betydelse för mig. Inte som ett pittoreskt rekrationsställe eller någonstans att begrunda utsikten över min vackra stad...

Jag har nog promenarat däruppe minst några hundra gånger med barnvagn med var och en av mina döttrar. Oftast i ett melankoliskt skick. Oftast mycket ledsen och ensam och bedrövad över hur livet blivit. Tankar på varför det inte har fungerat med döttrarnas fäder, varför jag är som jag är. Att stå där på toppen och blicka ut över sin hemstad - okay, måste ha tittisarna på mig numera för att kunna lokalisera alla ställen jag bott på - gör mig evinnerligt trött. På mig själv, på Sundsvall. Varför jag inte gjorde slag i saken och flyttade härifrån redan när Millan var liten.

Men jag valde ju som jag gjorde, och det blev som det blev. Men det jag för första gången upptäckte med Norra idag, då jag hade lyckan att få vara med ännu en liten fin dotter där uppe - var att jag faktiskt känner mig rätt nöjd. Glad. Inte mår särskilt dåligt över något specifikt längre. Jag fann ro i att bara vara med henne där. Utan att störas av den där stressen jag alltid tidigare känt. Oron över min musikkarriär, grubblerierna över om jag är en bra mamma, drömmen om att hitta en livskamrat jag kan fungera med.

Idag vet jag att jag kan leva och verka alldeles för egen maskin om det så skulle behövas. Och det - det inger en trygghet jag aldrig tidigare haft. Det är således tydligen aldrig för sent att mogna...eller vad man nu vill kalla det. Resignerat? Gett upp? Tappat gnistan? Blivit för gammal?

Jag menar på allvar - det gör väl inte särsklit mycket om jag aldrig mer kommer att stå på en scen och framföra min musik. Det spelar faktiskt ingen livsavgörande roll om det inte blir som jag hoppats och tänkt i min relation. Det klart det skulle vara otroligt kul om det fungerade, men mitt liv hänger faktiskt inte längre på att jag måste bli omtyckt, omhuldad och älskad - vare sig som partner eller som en erkänt duktig musiker. Herregud! Vem bryr sig i slutänden?

Däremot betyder mina fantastiska barn allt. Inte så att jag har ett behov av att leva igenom dem. Åh, nej - inte så! Jag har fortfarande massor med egna intressanta saker att sysselsätta mig med:o) Men jag önskar så otroligt hett att jag kan få behålla varaktiga och meningsfulla - troligen dock väldigt olika - relationer med dem alla under återstoden av mitt liv. Och jag hoppas att de någon gång, på sitt alldeles eget vis, kan känna att jag bidragit till något litet positivt i deras liv.