Jacobi

Foto & © Elvira Jacobi

Det tjänar inte mycket till att ångra dumma saker man gjort eller sagt i sitt liv. Det enda man kan göra är att be om ursäkt - i de fall det är befogat - och till den/dem det berör. Sedan får man för all del köpa läget om ursäkten inte godtas. Annars gör man nog bara bäst i att förlåta sig själv för sin egen dumhet och oförmåga att alltid fatta bra och genomtänkta beslut.

Okay! Jag erkänner! Jag har de senaste dagarna (i mitt inre) hänfallit åt hämndtankar, vältrat mig i ren och skär ilska, målat upp mer eller mindre utstuderade - men icke desto mindre - fullt genomförbara aktioner. Men samtidigt har jag ridits av en stor sorg över så mycket förlorat liv - dagar, månader, år. Tid jag hade velat ägna åt mina barn, mitt eget välmående och skapande. Haft guldtid tillsammans med mina fina vänner.

Jag är rädd att jag aldrig riktigt kommer att våga lita på mig själv igen. Att jag ska fortsätta kasta pärlor åt svin. Nej! Såklart menar jag inte åt min fina make:o) Men i andra situationer. Ta på mig jobb jag inte vill ha eller mår dåligt över, säga ja till saker fastän jag instinktivt känner "nej" - jag vill verkligen inte. Jag önskar att jag kunde lära mig att välja mer uppbyggande aktiviteter, även om det sker på bekostnad av en sämre ekonomi. Att jag kunde bortse från det dåliga samvetet gentemot Fredrik om och när jag skulle göra det.

Jag fullkomligen hatar att stå i skuld till någon. (Förlåt Anna, har inte glömt)! Och det gör jag ju faktiskt till min man som i vintras löste ut mig för dyra pengar från huset på landet. Det känns som om att vi aldrig riktigt står på samma nivå i relationen eftersom jag och barnen är beroende av hans inkomst. Sedan att jag mestadels ensam försörjt andra under den största delen av mitt vuxna liv, hör liksom inte hit. Jag fixar helt enkelt inte känslan av att vara beroende av någon på det sättet. Det handlar kanske om att jag inte är säker på att då kan se klart. Vad det är jag egentligen känner och på vilka grundvalar vi bygger vårt äktenskap.

Ja ja ja... Jag vet väl det! Det här kan säkert framstå som ett "lyxångestproblem" - ett extremt uppförstorat sådant - och vissa skulle nog ge sin vänstra arm för att ha den här möjligheten. Att fritt tänka. Fritt vara. Fritt skapa. Det är bara det att jag känner mig så onödig, barlast-aktig... Och möjligen det faktum att skapande och inspiration inte går att förbeställa när det passar som bäst i tid.

Så egentligen kanske frågan borde ställas omvänt. Vem kastar pärlor nu? Och för vilket svin;o)