Döttrar utan rangordning - äpplen kan falla en bra bit ifrån trädet!
Min yngsta dotter Thyra, 5 år, frågar mig ibland vilket av barnen jag tycker "är bäst". Jag brukar givetvis svara att de alla fyra är det, och att jag är evinnerligt glad och tacksam över att de valt mig som mamma. Hur mycket de tidvis må förbanna sitt "omedvetna" och puckade val... Men jag tror på fullaste allvar att det är så det förhåller sig, men det skriver jag kanske om en annan gång.
Alla som fått förmånen att bli förälder vet att man omöjligt kan sätta ett barn före det andra, eller låta bli att älska dem - över allt annat. För det de är. Olika allihopa. Fantastiska, egna individer. Fast det fattar de ju så klart inte. Att vara mamma är nog det mest otacksamma företag man kan ge sig in i. Men samtidigt det mest betydelsefulla och "på-riktigt-projekt" man någonsin startat. Och det fina i kråksången är att man aldrig, aldrig ångrar sig! En abort kan man säkert ångra - har ingen erfarenhet själv - men jag tror det.
Millan - två sidor © Foto: Elvira jacobi
Här har vi då Millan, 25, min förstfödda. Mamma även hon sedan snart två år. Till underbara barnbarnet Leomix (som jag tyvärr träffar alltför sällan eftersom de bor i Stockholm). Hon är yvig, konstnärlig, rolig och sötare än allt sött. Charmar allt och alla. Hon sjunger fantastiskt bra, kan både spela piano och skriva fyndiga texter - och jag tycker att hon såklart borde satsa mer på det:o)
Millan är även en grym konstnärinna. Christian Beijer, som bor rakt ovanför min studio (förlåt för oljudet!) - diggar hennes tavlor. Och det han gör är ju inte heller direkt kattskit:o) Besök gärna Millans sajt på http://jacobiart.blogg.se/ och kolla in hennes makalösa målningar!
Millan var ett förhållandevis "lätthanterligt" barn som liten. Förutom att hon väldigt ofta klättrade upp i saker och sedan envist vägrade att komma ner. Hon fick hänga med mig på det mesta, överallt. Turnéer, intervjuer och på en massa resor världen över. Hon var ensambarn i sju år och fick ta del av den era där jag hade råd att göra lite extravaganta saker, innan hennes lillasyster Elvira "slaven" Jacobi föddes. Elvira och Millan har jättebra kontakt även idag och redan från början bondade de otroligt starkt med varandra. Millan körde sitt lilla "gör det och hämta det-race" med henne. Och lillasyster lydde såklart. Därav slavtiteln:o)
Elvira - sorg och glädje © Foto: Elvira jacobi
Elvira är idag 18 år. Och lyder inte andra fullt lika mycket längre:o) Även om hon i mångt och mycket framstår som både välartad, stabil, mogen och resonabel. Men alltsedan hon var bäbis har hennes signum varit - arg eller glad, av eller på, grobianskratta eller galenvråla. Jag fick lov att göra ett avbrott i musicerandet i och med hennes födelse - för det fungerade absolut inte att ta med henne på vare sig intervjuer eller spelningar. Jag glömmer aldrig när EMI-chefen skrek åt mig att "det här är ingen jävla socialsfallsinrättning!" Detta för att hans gulliga sekreterare fick passa en gråtande Elvira utanför rummet där vi höll presskonferens inför plattan "Det här är bara början". Och det tror jag det är för henne. Hon kommer att kunna gå hur långt som helst med sitt fotograferande. Kolla in hennes fina fotoblogg på http://vivalavita.blogg.se/
Olivia - rakt igenom © Foto: Elvira jacobi
Två år senare fick jag mitt tredje barn tillsammans med basisten i mitt dåvarande band. Hon var den enda planerade bäbisen. Jag förlorade en liten "Olivia" när fadern envisades med att kryssa över ett öppet halvstormande hav med liten motorbåt... Men efter en egen semester med Millan i Spanien, behövde vi bara komma till en gång till, så fastnade hon på riktigt:o) Vi hade ingen aning om vad hon skulle heta. Men när hon kom ut, med alldeles guldgult hår på sitt lilla runda fjunhuvud, vi fått det godaste BB-fika man kan tänka sig, och vi hängde beundrande över hennes plastsäng, så bara kom det till oss! Jag tror vi sa det samtidigt - "Titta vilken liten sol - titta vilken... ooo - OLIVIA!"
Hon klev alltid upp tidigt på morgnarna och snodde allt som hade med hygien, smink och färg att göra. Vanligtvis smetade hon ut det på golv, väggar och dörrar. Tyst som katten var hon också. Och himmel vad det blev dyrt att köpa nytt hela tiden!
Olivia är den som alltid haft modet och säga ifrån på allvar. Och det med all rätt. Under många år gick mitt liv endast ut på att överleva och laga mat. Se till att alla barnen kom till skolor och dagis. Ta hand om det mest basala. Detta på grund av en person som inte ens förtjänar att kallas människa.
Att Olivia, nu 16 år, är arg, bister och sur och aldrig vill följa med oss på våra upptåg - inte vill delta i något vi gör överhuvudtaget - har jag full förståelse för. Dels har jag varit 16 år själv, dels har jag minnen som gör att man tidvis hatar sin både sin uppväxt och sina föräldrar. Och jag ålägger henne definitivt inte att ha förståelse för det nu. Men jag både tror och hoppas att vi kommer att hitta bra och vettiga beröringspunkter inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag försöker dagligen se igenom och förbi den oro hon spridit till så många. Till alla oss som älskar henne på riktigt!
Utöver detta är Olivia ett modellämne så det nästan skriker om det! Jag tror inte hon vet det själv (men vi kollar löjligt nog på Top Model varje vardag ihop - småskämsigt:) Men jag gör ingen sak av det. Vill hon, så vill hon. Hon har i sådana fall mitt fulla stöd. Hoppas även hon, som Millan och Elvira, tar upp tecknandet. Hon är nämligen minst lika driven som de!
Thyra - the tiger © Foto: Elvira Jacobi
Hur Thyra, 5 år - min fjärde dotter, såg världens ljus - fattar man ju. Hon föddes - den vanliga vägen. Hon också. Men storyn runt det orkar jag inte avhandla just nu. Att hon överlevde både graviditet och födelse är endast guds försyn. Jag blev mycket sjuk - och hon med. Det får bli stoff till den eventuella "boken" det. Det var då och där mitt liv avstannade. Hade det inte varit för Thyra - hade jag inte haft mod och kraft att lämna, gå, skriva, musicera och fortsätta. Det var så illa som det någonsin kan bli. Så kan det omöjligt bli igen. Äntligen kan jag lova det! Jag törs lova mina barn, mina vänner och min familj det.
Och lill-Thyra! Du med dina vredesutbrott, minst fem gånger per dag! Du med ditt absoluta gehör:o) Du som sitter och jammar och improviserar tillsammans med mig och Fredrik på pianot. Du har inte lärt dig läsa än (och bryr dig ännu inte om denna blogg - om någonsin) - men åh, vilka texter och låtar du kommer att skriva! Tror jag då:o)
Som sagt - ni är så löjligt bäst allihopa! Jag VET att ni kan göra vad som helst i livet! Bejaka era drömmar! Lev dem full ut! Jag älskar er över allt. Hejdlöst! Hur djävulskt skitjobbiga ni än är, hur oroliga ni än gör mig, hur fula ord ni än vräker ur er... Så gör jag faktiskt det. Spy på det - om det känns bättre!
Alla de "dåliga" egenskaper jag radat upp i detta inläggg - är vid eftertanke mest mina egna. De "goda" egenskaperna tror jag vi begåvats med hela bunten:o) Men vad är bra eller dåligt? Vem dömer? Låt oss vara allt! Åh, må gud sig förbarma över vårt arvegods:o)
Jag undrar hur många gånger jag kommer att revidera min uppfattning om er och mig... Förhoppningsvis så länge jag lever:o)
Alla som fått förmånen att bli förälder vet att man omöjligt kan sätta ett barn före det andra, eller låta bli att älska dem - över allt annat. För det de är. Olika allihopa. Fantastiska, egna individer. Fast det fattar de ju så klart inte. Att vara mamma är nog det mest otacksamma företag man kan ge sig in i. Men samtidigt det mest betydelsefulla och "på-riktigt-projekt" man någonsin startat. Och det fina i kråksången är att man aldrig, aldrig ångrar sig! En abort kan man säkert ångra - har ingen erfarenhet själv - men jag tror det.
Millan - två sidor © Foto: Elvira jacobi
Här har vi då Millan, 25, min förstfödda. Mamma även hon sedan snart två år. Till underbara barnbarnet Leomix (som jag tyvärr träffar alltför sällan eftersom de bor i Stockholm). Hon är yvig, konstnärlig, rolig och sötare än allt sött. Charmar allt och alla. Hon sjunger fantastiskt bra, kan både spela piano och skriva fyndiga texter - och jag tycker att hon såklart borde satsa mer på det:o)
Millan är även en grym konstnärinna. Christian Beijer, som bor rakt ovanför min studio (förlåt för oljudet!) - diggar hennes tavlor. Och det han gör är ju inte heller direkt kattskit:o) Besök gärna Millans sajt på http://jacobiart.blogg.se/ och kolla in hennes makalösa målningar!
Millan var ett förhållandevis "lätthanterligt" barn som liten. Förutom att hon väldigt ofta klättrade upp i saker och sedan envist vägrade att komma ner. Hon fick hänga med mig på det mesta, överallt. Turnéer, intervjuer och på en massa resor världen över. Hon var ensambarn i sju år och fick ta del av den era där jag hade råd att göra lite extravaganta saker, innan hennes lillasyster Elvira "slaven" Jacobi föddes. Elvira och Millan har jättebra kontakt även idag och redan från början bondade de otroligt starkt med varandra. Millan körde sitt lilla "gör det och hämta det-race" med henne. Och lillasyster lydde såklart. Därav slavtiteln:o)
Elvira - sorg och glädje © Foto: Elvira jacobi
Elvira är idag 18 år. Och lyder inte andra fullt lika mycket längre:o) Även om hon i mångt och mycket framstår som både välartad, stabil, mogen och resonabel. Men alltsedan hon var bäbis har hennes signum varit - arg eller glad, av eller på, grobianskratta eller galenvråla. Jag fick lov att göra ett avbrott i musicerandet i och med hennes födelse - för det fungerade absolut inte att ta med henne på vare sig intervjuer eller spelningar. Jag glömmer aldrig när EMI-chefen skrek åt mig att "det här är ingen jävla socialsfallsinrättning!" Detta för att hans gulliga sekreterare fick passa en gråtande Elvira utanför rummet där vi höll presskonferens inför plattan "Det här är bara början". Och det tror jag det är för henne. Hon kommer att kunna gå hur långt som helst med sitt fotograferande. Kolla in hennes fina fotoblogg på http://vivalavita.blogg.se/
Olivia - rakt igenom © Foto: Elvira jacobi
Två år senare fick jag mitt tredje barn tillsammans med basisten i mitt dåvarande band. Hon var den enda planerade bäbisen. Jag förlorade en liten "Olivia" när fadern envisades med att kryssa över ett öppet halvstormande hav med liten motorbåt... Men efter en egen semester med Millan i Spanien, behövde vi bara komma till en gång till, så fastnade hon på riktigt:o) Vi hade ingen aning om vad hon skulle heta. Men när hon kom ut, med alldeles guldgult hår på sitt lilla runda fjunhuvud, vi fått det godaste BB-fika man kan tänka sig, och vi hängde beundrande över hennes plastsäng, så bara kom det till oss! Jag tror vi sa det samtidigt - "Titta vilken liten sol - titta vilken... ooo - OLIVIA!"
Hon klev alltid upp tidigt på morgnarna och snodde allt som hade med hygien, smink och färg att göra. Vanligtvis smetade hon ut det på golv, väggar och dörrar. Tyst som katten var hon också. Och himmel vad det blev dyrt att köpa nytt hela tiden!
Olivia är den som alltid haft modet och säga ifrån på allvar. Och det med all rätt. Under många år gick mitt liv endast ut på att överleva och laga mat. Se till att alla barnen kom till skolor och dagis. Ta hand om det mest basala. Detta på grund av en person som inte ens förtjänar att kallas människa.
Att Olivia, nu 16 år, är arg, bister och sur och aldrig vill följa med oss på våra upptåg - inte vill delta i något vi gör överhuvudtaget - har jag full förståelse för. Dels har jag varit 16 år själv, dels har jag minnen som gör att man tidvis hatar sin både sin uppväxt och sina föräldrar. Och jag ålägger henne definitivt inte att ha förståelse för det nu. Men jag både tror och hoppas att vi kommer att hitta bra och vettiga beröringspunkter inom en inte allt för avlägsen framtid. Jag försöker dagligen se igenom och förbi den oro hon spridit till så många. Till alla oss som älskar henne på riktigt!
Utöver detta är Olivia ett modellämne så det nästan skriker om det! Jag tror inte hon vet det själv (men vi kollar löjligt nog på Top Model varje vardag ihop - småskämsigt:) Men jag gör ingen sak av det. Vill hon, så vill hon. Hon har i sådana fall mitt fulla stöd. Hoppas även hon, som Millan och Elvira, tar upp tecknandet. Hon är nämligen minst lika driven som de!
Thyra - the tiger © Foto: Elvira Jacobi
Hur Thyra, 5 år - min fjärde dotter, såg världens ljus - fattar man ju. Hon föddes - den vanliga vägen. Hon också. Men storyn runt det orkar jag inte avhandla just nu. Att hon överlevde både graviditet och födelse är endast guds försyn. Jag blev mycket sjuk - och hon med. Det får bli stoff till den eventuella "boken" det. Det var då och där mitt liv avstannade. Hade det inte varit för Thyra - hade jag inte haft mod och kraft att lämna, gå, skriva, musicera och fortsätta. Det var så illa som det någonsin kan bli. Så kan det omöjligt bli igen. Äntligen kan jag lova det! Jag törs lova mina barn, mina vänner och min familj det.
Och lill-Thyra! Du med dina vredesutbrott, minst fem gånger per dag! Du med ditt absoluta gehör:o) Du som sitter och jammar och improviserar tillsammans med mig och Fredrik på pianot. Du har inte lärt dig läsa än (och bryr dig ännu inte om denna blogg - om någonsin) - men åh, vilka texter och låtar du kommer att skriva! Tror jag då:o)
Som sagt - ni är så löjligt bäst allihopa! Jag VET att ni kan göra vad som helst i livet! Bejaka era drömmar! Lev dem full ut! Jag älskar er över allt. Hejdlöst! Hur djävulskt skitjobbiga ni än är, hur oroliga ni än gör mig, hur fula ord ni än vräker ur er... Så gör jag faktiskt det. Spy på det - om det känns bättre!
Alla de "dåliga" egenskaper jag radat upp i detta inläggg - är vid eftertanke mest mina egna. De "goda" egenskaperna tror jag vi begåvats med hela bunten:o) Men vad är bra eller dåligt? Vem dömer? Låt oss vara allt! Åh, må gud sig förbarma över vårt arvegods:o)
Jag undrar hur många gånger jag kommer att revidera min uppfattning om er och mig... Förhoppningsvis så länge jag lever:o)
Kommentarer
Trackback
