Jacobi

Där bakom händer nog det mesta - mest hela tiden. I hemmets lugna vrå. Innanför fasaden vi troligen alla försöker (med mer eller mindre framgång) upprätthålla utåt. En lyckad och lycklig familj som gör trevliga, normala och helt vanliga saker (och kanske även sportar ihop). En mamma och en pappa som båda förvärvsarbetar och sparar pengar för den årliga utlandssemestern. Barnen som älskar att gå i skolan för att lära - då de inser vikten av att skapa sig en trygg och gedigen plattform för sina framtida yrkeskarriärer. För självklart vet de allihopa, redan nu, inom vilket område de vill verka som vuxna. (Givetvis har de ärvt dessa egenskaper från mig - modern med den spikrakt utstakade kulturkarriären och med superkoll på det mesta)...

Jag hyser dock en viss förståelse för att det ibland kan "sticka till lite" i ögonen på "vissa läsare" (som ändå krampartat väljer att följa mina ord vidare;o) Då tänker jag framför allt på en del saker jag avhandlat som inte är "passande", "alltför utlämnande" eller annat "man" inte borde skriva om i en offentlig blogg. (Som om nu någon levande skulle hinna skriva om allt som sker i realtid - samtidigt som de lever ett liv - knappast troligt)! Alla är glada över att allt inte finns i bokstäver!

Men halvseriöst - hur tomtebo-fränt är det till exempel att:

* vi i vår familj aldrig - inte ens på helgerna - äter frukost tillsammans? (Alla tar sitt när de behagar vakna, vilket betyder att de andra får skylla sig själva om det inte finns något bröd kvar;o)
* vi ganska sällan äter middag alla fem ihop? (Även om jag alltid ser till att ha minst åtta portioner klara vid 18-snåret eftersom tjejernas kompisar kan komma att droppa in, om de ens själva gör det).
* vi aldrig åker iväg på någon aktivitet utan att någon i familjen saknas?
* någon i familjen, minst en gång om dagen får ett vansinnesutbrott och skriker fulheter och smäller i dörrar?
* någon snor något av någon annan och vägrar erkänna det? (I vårt hem kan man glömma att köpa följande och tro att man ska få behålla det: Hårspray, mascara, kajalpenvässare, cigaretter och diverse köksredskap).
* vi aldrig firar morsdag, farsdag eller namnsdagar?
* vi vuxna helst vill strunta i alla traditioner och högtidsdagar? (Men vi försöker göra så gott vi kan med de som för tillfället finns på plats).
* vi sällan har råd att betala alla räkningar samtidigt i slutet av månaden och därför tvingas låna pengar av bland andra våra barn?
* vi vuxna inte känner oss bekväma, eller tycker det är så där värst roligt och upphetsande med barnkalas, föräldramöten, utvecklingssamtal, skolutflykter, avslutningar, lucia och julfiranden, och andra med familjelivet förknippade aktiviteter? I mitt fall handlar det om fyra barn, med i snitt...hmm...Tänkelitänk...

Okay - Såhär: Fyra barn har gått i förskolan och bytt dagis i snitt tre gånger på grund av flytt. Det har varit i runda slängar 20 barn per avdelning med tre personal i varje barngrupp. Tre av döttrarna ha gått ut grundskolan och bytt klass i snitt tre gånger. I varje klass finns i snitt 25 elever som har cirka 25 lärare under nio år. Lägg dessutom till alla föräldrar för både förskola och skola.

Sedan tillkommer alla de skolor, förskolor och avdelningar jag själv arbetat på med lika många barn, personal och föräldrar... Så snälla älskade människor - om jag inte känner igen er på stan så beror det endast på att jag ser dåligt och minns dåligt:o)

Kontenta:
Barn: 850
Lärare/personal: 380
Föräldrar: 1700

Men hur trött blir jag inte av att läsa ovanstående? Och det är ju inte klart än! Thyra börjar ettan till hösten:o) Ska faktiskt bli riktigt skoj!

Men för att återknyta till rubriken - det är sannerligen tidvis ganska struligt här - bakom våra olyckta dörrar. Men alla ni andra - som har ett mer fungerande liv - glädj er över det! Puss på er:o)