Jacobi

Som de flesta säkert vet vid det här laget - och som även många fina läsare kommenterat - så är maken återbördad från sjukhuset till hemmet, och mår förhållandevis bra nu med sin betablockering för förmaksflimret. Jag är oerhört tacksam för att det gick så bra som det gjorde, men ännu återstår en hel del uppföljning och undersökningar. Dock måste jag ständigt påminna honom om att "lögna ner sig", då han har en tendens att gå på i exakt samma spår som han gjorde innan han åkte in.

Han tar nu en mycket låg dos (2,5 mg/dag) av Bisoprolol. Det har fått hjärtat att lugna sig och han hade inte mer än 50 i puls i morse efter att medicinen börjat verka. Även om han vaknade av flimmer när jag jag väckte honom för dagens dos. Jag har full förståelse att det känns obehagligt och att han blir rädd eftersom det inte alltid varit så.

Men som jag tidigare skrivit - jag är ganska övertygad om att det hela handlar om stress - även om Fredrik till mångt och mycket upplevt den som positiv - och gjort saker han verkligen velat göra - men kroppen till sist velat något annat.

Måhända kan någon uppleva att jag förstorat upp min rädsla och oro inför det som har hänt. Möjligen kan någon också samtidigt tycka att jag ignorerat hans problem - men det kom egentligen inte som någon chock. Det finns såklart orsaker till att jag tänker och känner som jag gör inför min makes sviktande hälsa.

Jag har sedan 15 år tillbaka själv förmaksflimmer, högt blodtryck och diabetes typ II. Sedan jag var 18, då man upptäckte en akut B-12 brist, har jag injicerat Behepan var sjätte vecka. Enzymet som kan ta upp den vitaminen via kosten, fattas helt i mitt mag- och tarmsystem. Dagligen (och troligen livet ut) tar jag dessutom en betablockerare som heter Seloken zoc samt en blodtryckssänkande medicin kallad Amias.

Varje morgon då jag vaknar, ligger min puls på mellan 160-180 slag per minut, och hjärtat slår väldigt ojämnt. Efter det att jag tagit 200 mg Seloken (får oftast ta 100 mg till på kvällen) samt 8 mg Amias, brukar det ta ungefär en halvtimme innan hjärtat lugnar ner sig. Det här har varit vardag för mig så länge att jag inte funderat så mycket på det hela förrän det här med Fredrik hände. Jag tror att vi båda har fått oss en rejäl nosbränna om att vi behöver coola ner oss en smula. Nej, mer än så. En påminnelse om att allt kan brista när som helst... Det är sannerligen en skör tråd...

På många sätt är Fredrik och jag extremt lika, och våra hjärtan söker tydligen ett liknande hjärta. Vi har alltid tusen idéer och genomför dem. Aldrig sedan - utan alltid nu! Ytterligare har vi en stark tendens att trigga och sporra varandra i alla dessa projekt och utsvävningar - vad än det månne vara.

Vi måste alltså stressa av båda två. Hur nu det ska gå till. För till saken hör, att jag är ännu mer stressad över att Fredrik stressar/stressat och mår dåligt, och det ligger en stress i att det är jag som måste få honom att stressa ner. Samtidigt som jag känner stressen över att hitta ett jobb som jag trivs med - för att underlätta hans/vår stress angående ekonomin.

Allvarligt talat - jag tycker vi borde ta ett lån och lägga oss på en solig strand i minst en vecka - bara vi två. Snart kommer alla barn, vilket ska bli jättekul på alla sätt, men det kanske vore läge att ha stabiliserat sig lite innan...?

Andra stressande faktorer, är att "vissa" ringde och ville att jag skulle lova att inte skriva om det jag skrivit/skriver, eftersom "det kan komma att missgynna Fredrik och hans framtida yrkeskarriär". Jag blev fruktansvärt ledsen och upprörd över detta eftersom "vissa" - säkert i all välmening - stressar upp framför allt Fredrik (och mig) ännu mer, helt i onödan.

Ingen enda människa har rätt att döma mig för det jag vill skriva om. Jag är snart 50 år, och torde själv kunna bedöma vad jag tar upp i min egen blogg.

I det här fallet fick jag ett enormt stöd från ett stort antal människor; bestående av familj, vänner, övriga fans och läsare. Och det hjälpte mig i en riktigt svår situation. Tack alla ni!

Jag skriver, som tidigare påtalat, för att jag måste. Och aldrig någonsin för att skada någon. Många behövde dessutom veta hur det låg till för några dagar sedan. Både Fredrik och jag hade bokat oss för diverse uppdrag som jag avstyrde.

Fredrik är den förste att uppmuntra mig att skriva om det som hänt - och händer. Och han läser alltid min blogg och godkänner den innan jag publicerar något.

Bara så ni vet:o)
/Peace & Love!