Jag älskar att min fina man är hemma igen!



Nu tar han tag i allt (exakt som en duracell) som jag planerat här hemma inför nyår och flytt-om i lägenheten. Det blev så klart svårigheter med väckningen av honom efter den långa resan, men jag har med lite pyssel och pussel lyckats betala alla tokräkningar som december innebär. Och även tackat ja till mitt nya jobb. Även om det innebär tio dagars planering så nu känns all oro lite mindre orolig. Jag behöver verkligen Fredrik i mitt liv. Jag vill inte att han försvinner. Han är aldrig orolig utan alltid positiv. Till skillnad från mitt ständiga katastroftänkande.

Fast det är kanske inte så konstigt att jag alltid inväntar total storm - ni som följt bloggen inser säkert min beredskap för allt.

Lustigt är att han säger att JAG (???) gör honom lugnare och att han kan vara precis som han vill i vår relation. Det är ju så jag känner. Jag kan andas ut. Falla tillbaka. Älta lite. Planera framåt. Fjanta runt i tankegångarna utan att få skit.

Odd, odd, odd i min värld. Men jag tackar anden, eller vad nu Tomas skulle ha skrivit. Det kommer kanske att bli bra? För mig och tjejerna? Ja, jag tror det.

Love och GOTT NYTT ÅR!

I val och kval...



Det är ju inte direkt så att jag lagt ner plattan - tvärtom vill jag mer än någonsin färdigställa den (ser gärna att någon bokar en turné också). Men... det inbringar inga cash nu, och det är just det som fattas oss.

Jag var på jobbintervjun idag. Jag borde troligen inte ens ha mage att betänka erbjudandet jag fick. Schemat är skräddarsytt. Lönen helt okay. Rektorn trevlig. Men i just musiksalen spökar det. Det är en av Sveriges mest kända platser för paranormala fenomen. Salen ligger längst upp i den hundraåriga skolan och jag blir ensam lärare att husera däruppe. Som vissa vet är jag mycket känslig för andar och spöken. Jag har förvisso varit med om mycket udda saker under mina levnadsår, men just där finns något som oroar mig... Jag har inte satt fingret på det ännu eftersom det blev alltför många intryck, korridorer, dörrar, rum och prång, intstrument, utrustning, information osv.

Efter att ha gått nedför en liten trappa bakom aulan, hamnade jag och rektorn inne på fritids (han hade själv svårt att hitta i lokalerna). Det första som hände när vi klev in var att en tjej i 8-års åldern ropade "Hej! Är du vår nya musikfröken"? Jag förstod inte hur hon kunde tro det eftersom jag nyss suttit i intervju, varken bestämt mig, eller ännu mindre skrivit något kontrakt... Dessutom kom fritidsfröknarna fram och hälsade och sa "välkommen, hoppas du ska trivas hos oss"!

Alltså - det är något skumt med det hela. Men det kanske är lika bra eftersom jag själv mestadels känner mig så skum. Det här kanske är ett tillfälle där jag bara borde blunda och hoppa. Och fyra trappor upp och ner förtielva gånger per dag borde åtminstone ge mig en viss efterlängtad kondis. Och till matsalen som är inhyst i ett äldreboende blir det två kilometers promenad per dag:o)

Tack alla snälla FB-vänner! För att ni gratulerar mig. Men jag har till torsdag på mig att tacka ja eller nej. Och jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska göra än. Varför undrar nog somliga?

Dels är det spökerierna förstås. Får jag arbetsro där? Det handlar också om att jag vet att jag kommer att lägga väldigt mycket tid för att det ska bli så bra som möjligt för eleverna. Att planera och ge dem allt jag bara kan, kommer att kräva en massa energi. På bekostnad av plattans tillkommande. På bekostnad av mina barn, min man och hushållssysslor - min kära matlagning...

Ytterligare hatar jag seriöst att köra bil och det blir långa och jobbiga resor när man som jag inte längre ser okay - vare sig ut eller på vägen...

Det hör också till saken att jag rent ekonomiskt inte behöver jobba i erbjuden utsträckning för att vi ska gå runt här. Och det är givetvis inget jag beklagar! Hur många har det så?

Nåväl - jag kommer nog att ge det en chans, men får jag arbete närmare stan så tar jag hellre det. Undrar hur lång uppsägningstid man har på en halvårsanställning? Någon som vet?

Sover på saken i natt...nej! Fredrik kommer hem imorgon natt jue...




Att söka jobb som gammal popstar... Nya tider... Ännu en vardagsblogg



Nu råder ommöbleringsplaner. Både rent fysiskt i lägenheten men också mentalt och arbetsmässigt. Troligen kommer det också att påverka hushålleriet här hemma. Jag ska alltså på jobbintervjun imorgon, sent om sider, efter åtta veckors influensa från h-vetet. Nervös? Nej, inte direkt annat än för väglaget, snömassorna, min syn och krabatens framkomlighet.

Jag tror att jag har stora utsikter att få arbetet, men samtidigt har jag omfattande idéer omkring det - och som kanske inte passar utlyst tjänst. Mina vänner tycker jag borde ta vad som bjuds eller krävs. Men mina ambitioner är alltid så mycket större, och jag arbetar som bekant helst i projektform. Vi får se vad rektorn tycker.

Jag har sökt flera andra tjänster som känns intressanta. Dels för att de ligger närmare hemmet, inte kräver lika mycket "performance" och 100% personlig entusiasm och närvaro. Musik är ju det jag alltid håller på med. Drama, bild och svenska känns mer som något jag både vill och kan utveckla i undervisandet. För elevernas och min egen skull. För att det är roligt på riktigt!

För mig har musik, sedan jag var barn, varit på fullaste allvar och ett sätt att överleva, försköna, förfula, förföra och beskriva mitt liv. Så när det gäller ett begränsat, externt musikaliskt åtagande, kommer jag att behöva ge "gärnet", och vilja ha ett tydligt mål.

Betänk, kära läsare - jag har mycket sällan varit anställd - utan alltid skapat de jobb jag tror på. Wish me good luck!

Interaktion?

Alltså - det rasslar bara till när jag skriver något ogenomtänkt här:o) Men kan inte ni som troligen också ogenomtänkt läser här, kommentera något i samma anda lika ogenomtänkt HÄR och inte i FB? Så är vi liksom på samma bana... eller plattform... eller vad man kallar det:o)

Tack!

Leda och ledsnad



Vi hade en jättefin julafton hos Kim och Tomas igår. Lugnt, trevligt och avspänt och en massa god mat. Ett hjärtans varmt tack från mig och tjejerna! Ni skulle bara sett "granen";o)) Men man tager vad man haver som Kim skrev!

Men sedan. Hem till mörker och tystnad i ett nästan nersläckt city (förutom grannarna som började vråla, slåss och kasta möbler i vanlig ordning vid fyratiden...). Innan dess hade vi i och för sig det ganska mysigt och Thyra pysslade med sina klappar till efter tolv-slaget. Själv kunde jag omöjligt sova utan hamnade tillsist i soffan framför en outsägligt tråkig film med Jeff Bridges som handlade om en man och hans hund. Jag menar, hur intressant är det se en i övrigt bra skådis försöka få sin knäppa sheepdog att valla får? Jag borde ha räknat får istället. Somnade nog inte förrän efter 06.00...

Juldagen. Allt var stängt, vi har ätit rester - alltså köttbullar, omelett med svampstuvning, korv - inte sopor:o) Thyra och jag har spelat spel, jag har smetat in mina fötter i olivolja, trätt på ett par plastpåsar samt sockor på dem. Har fått centimeterdjupa sprickor på hälarna eftersom jag alltid springer barfota på kalla golv. Får se hur mycket det finns kvar av dem imorgon. Fötterna alltså.

Jag vet att jag skrivit att jag inte är mycket för traditioner - och det är förvisso alldeles sant. Att jag och flera av tjejerna inte diggar julmat heller. Men det är ledsamt att inte ha sin man, alla barn och barnbarnet här. Hur trist fattade jag nog inte förrän jag för några timmar sedan läste på FB att min syster och hennes familj varit till vår mamma och ätit julmat idag. Ingen i Jacobiklanen hade en aning om det. Tjejerna blev ganska ledsna. För hade jag vetat att mor med man skulle till syster på julafton hade jag givetvis tagit de barn som var hemma och åkt dit, som syrran föreslog - även fast vi inte hade råd med klappar. Bara för att träffa dem alla. Inte för traditionen. Därmed förringar jag absolut inte vår kväll med K & T.

Nåväl - det kommer fler jular, med fler barn och en alldeles äkta make hemma. Men helst seriöst vill jag då helst ha öppet hus här. Bjuda alla som vill komma. De som annars kanske sitter helt ensamma eller inte har någonstans alls att vara. Jag skulle tycka det vore fantastiskt trevligt och jag vet att Fredrik stödjer den idén.

Det är klart att jag spekulerat i varför det i min ursprungsfamilj bara är vissa individer - eller ibland inga alls - på "min" sida räknas in, då och då. Mig gör det inget. Men mina barn tar illa upp och självklart tar jag på mig skulden för det.

Jag är medveten om att jag väl väldigt länge setts som den "konstiga", den deprimerade med tvivlaktiga förhållanden men som ändå med "berått mod" (läs obetänksamhet) "skaffat" fler barn, den som inte alltid varit en god mor, den som mestadels haft obskyra (musik) arbeten, den som inte haft råd till allt som "man borde" ha råd med som förälder.

Och visst - fine. Jag kan hålla med om att jag själv till viss del valt mycket - och inte alltid till allas bästa, och ibland käpprätt fel - men långt i från allt som hänt och förorsakat barnen, vännerna och familjen smärta. Jag hyser ändå en stark tro på förlåtelsens helande. Om jag kan förlåta så kan såklart andra - om de vill och behöver. Som min fina Fredrik brukar säga "jag ska ingenstans - jag finns här". Och så känns det faktiskt. För de som vill - finns jag. Alltid. Om inte fysiskt, så igenom min musik.

Men snipp snapp snut! Nu tog bloggen slut! God fortsättning till alla som orkar läsa:o) Ni har även en stående inbjudan till oss på Tullgatan på knytkalastill nyår. Skriv bara ett litet meddelande först:o)

Hostiga kramar/Gina

Ps: Och i slutänden får vi väl alla vila i julefrid:o)
Ps 2: Tack AO för samtalet häromkvällen. Fick lite perspektiv! Hoppas du haft en bra helg!






Sällan ensam...

kommer väl en olycka! Jag vet inte hur många gånger jag idag bett Thyra att ta bort sina bil- och kulbanor byggda av papp, kartonger, spelkulor, träklotsar och en liten skateboard. De stod först bakom min "göra-mat-triangel" i köket hela dagen. Efter att jag varnat henne "att detta kan man faktiskt slå ihjäl sig på" flyttade hon motvilligt bygget in i vårt vardagsrum/studio. Gott så. Yttermera fick hon bassning och satte upp detsamma vårt gemensamma och kombinerade barnrum/vuxensovrum.

Ja, det är ju bara att gissa vad som hände. Suttit med pincett en kvart nu för att få bort allt glas ur knäet. Fredrik skrev att han skulle ringa ikväll (har han dock inte gjort)l. Min mobil låg i studion. Men jag vaknar ju snabbare än en sork när det väl pep till i luren! Och då var det inte ens han!

En god-jul-häsning kan förorsaka mycken smärta, för såhär blev det: vakna orolig, fort trassla upp sig ur lakanen, inse att luren ligger i nästa rum, snubbla på "bilbanan" samt tillhörande rött vattenglas, ramla ihop på detta, skära upp höger knä. Sedan rensa både golv och kropp från glas, blodet sprutar, tvätta rent, skriva detta.

Men god jul för all del!
Hoppas ni alla har det bättre, trots kylan! Puss!

Köttbullar...



Tre stekpannor senare, ett gammalt huvud tröttare och 104 rullade geggbollar, vet jag inte hur jag med högburet huvud ska våga beträda Kims och Tomas lägenhet imorgon. Tänk om jag även tafflar till omeletten med skogssvampstuvning! Vad kommer att hända? Blir jag och barnen sända på porten? Kanske halshuggna? Eller bara hatade och vanärade i all tid? För evigt dömda att vandra i dödsskuggans dal? He he...

Faktum är att detta är det värsta köttebulletrauma jag varit med om. Vad ÄR det med kött nuförtiden? Men man bör veta att jag i snitt misslyckas med maträtter cirka en gång på hundra. Så varför händer det just nu???

Jag började med gjutjärnspannan med smattrande smör förstås. Allt brände vid. (Ska nu gå ur gjutjärnspannans klubb för gott - sorry Ylva). Fick ställa in resterna i ugnen (vi åt dem till middag idag). Och konstigt nog tuggade barnen i sig och benämnde det som gott...? Thyra betygsatte det hela "tusen av ett till tio - lite skämsigt kanske, men jag brukar se på halv-åtta hos mig".

Sedan testade jag 33 bullar i födelsedagspannan från Elvira, men med lika illa resultat. Skjuts in i ugnen de också! Till sist tog jag den äckliga teflonpannan vi skulle slängt för länge sedan. Jamen gissa nu då? De brände också fast. Så fläpp in i ugnen med det som blev kvar av dem.

Vill i mitt lilla julstök och diskande/svintande av pannor - tacka min fina syster och hennes döttrar som var här med klappar och fikade på Elviras "jul-coca-cola"kladdkaka. Den blev mycket speciell. God. Fast för mig räckte det med en tugga;o)

Olivia blev inte sur för sin light-wake-up-lamp-med "valfritt" ljud. Får bara be att den funkar för henne till kommande termin och att hon inte bara drar täcket över huvudet när det börjar lysa...:o)

Och - alla ni söta som av olika anledningar interagerar med mig - vill jag önska en fantastiskt fin helg! Kramar på er! Kanske vi ses på vårt knytkalas till nyår?

Önskar såklart även fin helg till resten av familjen - särskilt Millan och Leomix - oavsett var ni är eller gör! Love/G






Paint by numbers - 1=röd 2=död



I dessa julklappstider... Det finns något jag aldrig köpt till mina döttrar och heller aldrig kommer att göra - nämligen sådana där förtryckta pappark med tillhörande färger i små plastkoppar kallade "Paint by numbers".

Nähä. Låt bli då tänker väl alltid någon! Och det får någon tänka. Jag minns i mellanstadiet att det fanns det något som hette "hobbyn" - en gratisverksamhet, troligen sponsrad av Verdandi - som man kunde gå på ett par kvällar i veckan i skolans lokaler. Det gjorde man bara om man var töntig och inte gick på "gården". Och jag var ju töntig.

Man fick röd, översockrad "hallon"saft, bulle och kakor. Och så fick man pyssla ihop pyssel med för ändamålet förutbestämda material. Jag hade svårt att välja vad jag ville pyssla med, särskilt som jag såg allt underbart material som fanns i förrådet. Men icke att man fick man använda det som man ville till sitt skapande och alla idéer därför föddes.

Redan då blev jag galen över begränsningar och likriktat tänkande. Jag kände mig kränkt, dum och konstig som såg helt andra saker.

Tillbaka till PBN. Visst vore det väldigt behändigt om hela "livsmålningen" var förutbestämd, designad av någon som visste hur allt borde se ut, för att bilda en sammanhängande, förståelig och perfekt helhet - så länge man håller sig inom markeringarna. Så att ingen behöver undra "vad menar hon"! Så att det blir rätt. Enligt vem? Tillverkaren av PBN? Gud? Eller mig själv?

Den osminkade sanningen!



Foto & © Janne Edlund

Vissa saker gör man säkert bäst att bara skita i. Men jag vill vara bra. Bete mig vuxet och överväga mina ord. Vill göra mig fin och attraktiv för min hane (inte bara hasa runt och laga mat med en uppdragen svart långkjol över de forna tussarna). Men ibland orkar jag inte och ibland går det bara inte! Och vissa kvällar går det riktigt snett och grodorna bara forsar ur truten på mig... Jag har själv skrivt låten "Kan du vara tyst", men tydligen inte fattat mitt eget budskap...

Min osminkade sanning är att jag har varit svartsjuk flera gånger på Fredrik! Absolut inte på andra damer, utan för att han väljer jobb, extrajobb och happenings före mig. Såklart han gör - på grund av bikten i stycket ovan! Jag kan verkligen inte klandra honom eftersom jag är inne på åttonde veckans riktigt illa sjukdom och därmed tillhörande mentalt, psykologiskt och kroppsligt förfall. Jag ÄR inte kul. Inte någonstans.

Och imorgon ska ha åka iväg igen. Sist han skulle till England och sina barn kom det berömda askmolnet och ställde till tio extra dagars oro. Nu är det snön. Eventuellt kan Ryan Air flyga på onsdag, men kommer han hem före nyår? Åh, hur jag önskar att hans fina ungar fanns i Sverige ändå.

Är detta klassisk avundsjuka? Men jag saknar att bli sedd. Få samma coach som hans kunder får. Samma uppmuntrande tillrop och stöd som jag själv en gång fick av honom vad gällde utgivning och omslag av plattan. Just nu känns det bara som att han vill att jag ska få det lärarjobb jag sökt. Så att han slipper oroa sig över ekonomin. Inte för att det är det bästa för mig kanske, med tanke på kommande platta som jag försöker skriva färdigt.

Så frågan är nog om jag någonsin kan kompensera för det han försakat för mig och mina barns skull. Frågan är troligen också om han skulle komma att dra ner på sina jobb-efter-jobbet - om det snart inte behövs rent ekonomiskt.

Hur som helst är detta tärande för oss båda. Att jag inte drar in lika mycket cash. Jag vill vara oberoende. Han säger att det är okay, men det känns inte så för mig.

Jag vill ses, umgås och tala med min man mer. Åh! Hur klassikt låter inte det? Jag fattar inte riktigt vad som hänt sedan vi flyttade in till stan i vår fina lägenhet. Vi bor bra och relativt billigt. Jag borde må bättre än någonsin! Jag har som nyårslöfte att försöka vända trenden åt ett bättre håll. Även om det innebär att vi helt måste möblera om barnens rum för att jag ska få arbetsro och kunna sova. För mycket hänger nog faktiskt på det.

Nu ska jag sova ett par timmar efter att plogbilen slutat pipa uatanför fönstret. Ja, tjena vardagsblogga, men precis så här trist det kan bli för vissa som bemödar sig med att läsa.

Puss!



Vardagsblogga? Lite lagom sådär...



Har funderat på att fortsätta skriva lite mer - typ vardagsblogga. Inte vara så hysteriskt inriktad på att få till både en intresseväckande början, fortsatt läsfaktor och slutknorr i allt jag skriver. Jag har så höga krav på mig själv att vara både retrospektiv, up-to-date och dessutom smått innovativ. Men eftersom jag redan förstått att så faktiskt inte är fallet, efter att ögnat igenom delar av ordmassan, så tänkte jag - varför inte bara skriva lite om det som händer just här och nu? Som folk gör mest.

Vi har alltså, mitt i all eländes sjukdom, lyckats ta oss till Birsta köpcentrum med Krabaten - den stackaren. (Nu har han fått ett dyrt undergroundgarage i 6 månader i alla fall). Vi inhandlade de få julklappar vi hade råd till - det blev ändå 3000 pengar. Sedan slog vi in dem i Elviras rum och magasinerar dem där tills vidare. Fredrik åker till England och sina barn en vecka över jul. Olivia blir hos sin pappa och jag, Thyra och till viss del Elvira kommer att fira julafton hos Thyras fina låtsaspappor Kim och Tomas. De var faktiskt det under graviditeten. Gud, så de fixade och donade den varma sommaren. Packade fika, lade ut filtar, grävde gropar för min mage i sanden, lät oss bo hos dem när den "biologiske idioten" gjorde sina galna räder. Ja, de har sannerligen ställt upp för mig och mina barn. Och jag älskar dem.

Jag antar att de kommer att ha tusen juleljus tända i sin underbara lägenhet och att de säkerligen sjunger vackra psalmer i stämsång för- och med oss. Det kommer med all säkerhet att bli en trevlig, rolig och minnesvärd kväll med fantastiska människor. Jag kan dock inte bidra med annan julstämning än hemgjorda köttisar och en omelett med skogssvampsstuvning. Kan nästan gissa att de har en plastig, kitchig gran ocskå - vilket såklart kommer att glädja min fina lillnos:o)

Här hemma finns ingenting som pyntats till julens ära. Köpte lite mer vita ljus bara. Å andra sidan har vi redan rött, guld, svart och vitt i köket, vardagsrummet, badrummet och sovrummen. Så det vete tusan om det är att gå lite "over the top" att klä om vår hörnsoffa från beige till röd klädsel innan Fredrik åker. Man fixar det inte själv heller. Nä, det får vänta tills Thyra spillt mer Oboy på nuvarande överdrag.

Undrar om jag borde ha dåligt samvete för att jag inte bakar med mina barn, inte pyntar och pysslar... Men allvarligt, de ser ju igenom allt. Att jag inte tycker det är roligt någonstans. Att jag inte fattar vitsen. Vi är ingen hel familj. Ingen av oss tänker egentligen på vad julen står för. Ingen av mina barn gillar grismat (förlåt, julmat). Alla åker hit och dit, bor här och där. Min söta Millan är i Stockholm utan man och son och ska jobba. Det blir ju lite som det blir. Och jag kommer aldrig bli en bullmor eller bullmormor. Vad tjänar det till att upprätthålla något som inte finns och som gör alla involverade stressade? Jag är faktiskt glad att min egen mor sade ifrån sig julfirandet för några år sedan. Jag har full förståelse för att hon inte orkar med. Jag har aldrig gjort det. I många år bara hållit god min.

Hur som helst. Till alla er som älskar julen, kanske till och med sparar eller har pengar till att köpa alla grisrätter och julklappar till de som man egentligen vill ge något till - en god jul önskar jag er! Till alla er som är mer som jag - rätt likgiltiga inför traditioner (bortsett från vårt bröllop då - fast det var ju inte särsklit traditionellt förstås) önskar jag också en god kommande helg! Hoppas vi ses ett annat år:o)

Kramar/Gina

Pst! Och nu börjar plogbilarna yrsla högljutt utanför fönstret... kan nog inte alls sova än på ett tag. Och tänker på Fredriks ord just innan han lade sig för en timme sedan. "Jag vill verkligen inte vara ifrån dig en hel vecka". Nej, det vill inte jag heller! Absolut inte! Det räcker med en arbetsdag. Men vi hade inte råd att flyga hit hans barn och boka vuxenresor för fyra flighter. Nu ber vi att ovädret inte hindrar vare sig avfärd, landning eller hemfärd. Jag älskar honom, och att han är orolig gör mig så orolig, eftersom jag alltid är orolig över saker han inte är orolig över. Fatta grejen!

Nu - även äldre än någonsin!



Helt sant! Åh, vilken skillnad det är! Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara fenomenet med firandet av åldrandet. Men tack ändå alla ni fina som gratulerat till förfallet:o) Eller kanske är gratulationerna inte för att jag blivit äldre utan för att jag överlevt ett tag till:o) Även om det så må vara FB:s förtjänst, så blir jag uppriktigt både glad och förvånad över hur många som skrivit! Snacka om genomslagskraft! Och tack Fredrik (i natt) för min alldeles egna doft sedan 20 år tillbaka:o) Och ni som känner mig kan säkert gissa vilken:o)

I övrigt - tja - hur framled gårdagens afton? Försökte ta mig igenom fyra filmer, men alla var dåliga, höll inte ihop någonstans. I vissa fall var det löjligt krystade och skruvade dialoger. Men man kan inte ha tur jämt på filmhimlen... Tänker inte ens skriva titlarna så att eventuella läsare faller för frestelsen att kasta bort sin tid för att kolla exakt hur dåliga de var.

En del av mitt "omående" handlar säkert om att  jag är riktigt arg på vissa av barnens fäder, deras oförmåga att vilja kommunicera om viktiga saker angående döttrrna. Är ledsen och trött i största allmänhet för att jag varit galet sjuk sedan fem veckor tillbaka. När jag får feber - det händer tack och lov mycket sällan - tror jag antingen att jag fått en djup depression igen eller håller på att bli psykotisk. Tack för febernedsättande mediciner! Jag tror faktiskt att jag ännu är vid mina sinnens fulla bruk! Även om jag gör slut på åtta rullar toapapper fyllda med snor, var, blod och hjärnsubstans typ. Vad som återstår vet ingen;o) Sorry för detaljerna... det är ju inte intressant någonstans. Men alla har vi väl våra kroppsöppningar och diverse utsöndringar?

Mina drömmar - de få stunder jag ens sover - är helt i överensstämmande med den vardagliga verkligheten, vilket gör att jag tror att jag redan gjort dillstuvad potatis med lax innan jag köpt varorna. Och att vi ätit det... samt att jag har ändrat kryddningen. Och hur djupa drömmar är inte det? Hur mycket analyserande behövs inte för att komma till bukt med underliggande orsaker?

Det är tur att jag har en självgående tvättmaskin, torktumlare, klädvikare, mat- och inköpsplanerare, kock och allt sånt som gör livet lättare:o) Och att jag ska på jobbintervju på onsdag. Helst med någon form av röst. Verkar smått suspekt att söka arbete som stum musiklärare...

Stort tack till Eva Tägtström - ditt testosterontips har verkligen funkat!:o) Även om det varit lite svårt att veta vad som är vad i sjuktider.

Extra tack till fina dotra Elvira som köpt en superduperhet stekpanna dagen till ära - så jag kan laga god mat. Efter att jag svalt ner några tuggor ska jag sova. Sedan har Fredrik lovat att fila mina fula fötter:o)

Tack igen - och med hopp om friskare leverne snarast! /Gina


Tävling! Ge mig orden!



Nu får det vara slut på all denna överdrivna matlagning!
Eftersom jag tycks ha drabbats av fullständig idétorka vad gäller mitt textskrivande (kanske har jag redan sagt allt?) vill jag härmed utlysa en tävling! Den går ut på att skriva en ny sångtext som skulle passa mig i stil. Den måste vara på svenska och gärna bestå av 2 verser, uppgång, refräng, 1 vers, uppgång, refräng samt ett stick. Svordomar är bannlysta, så även nödrim.

Jaha, och vad vinner man då? Om jag hittar det jag söker kommer texten att sjungas in till en av låtarna på min kommande platta. Givetvis får vinnaren sin del av upphovsrätten under förutsättning att hon/han inte döljer sig bakom ett alias. Så vad väntar ni på? Skriv, skriv, bara skriv!
Om du inte vill publicera texten i min blogg går det utmärkt att skicka den som mail till major.music@bredband.net

Kram och lycka till önskar en nyfiken Jacobi!

"Pudelns kärna"





Vad är det för uttryck! Vad då pudel? Varför just den rasen, varför ens hund? Jag får sådan lust att "ta min Mats ur skolan" - vad nu även det betyder - men det låter smått pasande för min känsla. Som ett litet stillsamt uppror. Liknande det att "skilja agnarna från vetet". Är de inte båda rätt bra att ha? Jag menar - vad vore de varför sig, säg?

Nåväl - till kärnan. Jag måste fixa ett arbetsrum! Hemma! Som jag kan stänga. Nu! Jag klarar inte av att känna att jag hela tiden stör alla och att min familj stör mig. Jag får ingenting vettigt gjort, mer än att laga fantastiskt god mat 2-4 timmar per dag. Som någon slags kompensation. Jag får väl i snitt ungefär tvåhundra lysande idéer per dag som kräver sin kvinna för att genomföras. Och hon är dessvärre inte jag. Längre.

Jag får glädja mig åt att jag lyckats tvätta håret (mascara = svunnen tid). Är det inte sjuka barn, ryggskott, lunchtime, middagstime, inhandlande av mattime, lagande av mattime, hämtande och skjutsande av barntime, nattningtime, så är det sovtime för mig. Borde verkligen få till det här med sammanhängande sömn. Missar min man med alla timmar på dygnet utom middagstime.

Jag hittar inte tillbaka till mitt skapande i denna lägenhet. Jag blir fan tokig! Jag ska givetvis inte röka bland barnen. men eftersom jag inte lyckats sluta och mitt skapande kräver att jag får göra det, finns redan där ett stort problem. Förvisso ett I-landsproblem, som allt annat jag tagit upp i min blogg.

Kärnan är - voff, voff, - att jag känner mig "icke behövd". "Icke presterande". Jag orkar verkligen ingenting längre. Hittar inte någon som helst lust att fortsätta skapa. Samtidigt som jag såklart känner ett tvång att tjäna pengar, eftersom jag inte vill bli försörjd. Söker alla jobb jag har behörighet till. Kommer inte ens till intervju.

Det är otroligt kul att Fredrik har fått ett sådant kanonjobb! Ingen är gladare än jag för det! Men var lämnar det mig? Oduglingen? Som inte ens får till en text på den enda hiten till kommande plattan?

Blir ledsen när min man lägger ner en massa tid på andra musikers och artisters marknadsföring, även om det genererar att jag och mina barn kan äta. Jag önskar att att han tog tag i mig, skakade om mig, sa att "vad fan! Du är bara bäst - vi fixar plattan och turné"!

Kärnan... man vill gärna spotta ut den... men om man sväljer den kanske något vackert gror?

Jag bad alldeles nyss Fredrik att läsa detta inlägg. Och han tyckte att det "föll" mot slutet. Att jag inte bundit ihop det "som i en bok, eller mitt vanliga bloggande". Han hade dock inga idéer om hur jag skulle "knyta ihop säcken". Det har inte jag heller. Så jag sparar och publicerar skiten!



RSS 2.0