Jacobi

Foto & © Rapunzel of Sweden

När man ser denna bild så förundrades - åtminstone jag, hur redan långhåriga damer på svartvita bilder, har transformerats till färg i fläktmaskinen för att de fått ännu mera hår. Lös hår.

Jag är en sån där person som alltid envist vägrat att klippa mig kortare. Trots att håret bara blir stripigare och tunnare för varje dag. Jag har allvarligt talat inte gjort det på 15-20 år. Mer än att toppa en centimeter då och då på egen hand. Men ikväll hände det. Olycksfall i giftermålet, eller vad man nu ska kalla det...

Det finns ett företag som heter Rapunzel (inte helt otippat) som via sin webbsajt säljer löshår och olika produkter för hårförlängningar. Bland annat har de en produkt som kallas nail-extentions med keratinvax. På deras sida står att det är lätt att sätta fast och lika lätt att ta bort. Det går ut på att man med en varm tång låter varje hårslinga som i toppen har en liten nagelliknande vaxskiva smälta fast i det egna håret så nära hårbotten som möjligt.

Fina Elvira (en av mina söta döttrar) hjälpte mig med detta en vecka före bröllopet i augusti. Det fungerade bra och blev riktigt snyggt. Fast efter en månad började det se rätt skumt ut då vaxet liksom hängt ner sig 5 centimeter. Därför skrev jag till ovannämnda företag och ville beställa keratinvax-removern. Tyvärr hade de den inte hemma för tillfället. Så jag fick snällt vänta en månad till på den lilla gröna flaskan (10 milliliter) med tillhörande pipett.

Den dök upp i går och jag bad Elvira ikväll hjälpa mig att ta bort alla extensions jag hade i underhåret. Nu hade de vandrat ner cirka 10 centimeter. Jag öppnade flaskan och luktade... och det luktade bara aceton. Tog en tuss och testade på mitt nagellack, och givetvis försvann det. Det var alltså aceton, som normalt kostar högst 20 pix för en flarra på apoteket eller ICA. Känner mig lurad!!!

Whatever. Visst - löshåret lossnade. Dessutom mitt eget som hade dreadat sig under alla svettiga nätter. Vaxet sitter kvar som äckliga pluppar och gick inte att få bort alls med acetonet. Gjorde en blandning på olivolja och hårbalsam och försökte dra. Men nej. Toket är kvar! Hur SKA jag kunna fortsätta som artist? Va? Va? Va?

Det enda Elvira och Olivia kom på att göra när de satt och förfasade sig över min hårmisär var att klippa av hela skiten. Och nu är det gjort! Har inte ens halva håret kvar. Men blev lite glad ändå när döttrarna sa att "du ser mycket yngre ut" (säkert bara för att vara snälla)!

Nej, har inte för avsikt att lägga ut bilder på resultatet - kommer i sådana fall att förlänga allt i photoshop ändå! Men jag tackar Elvira - det känns som jag gått ner i vikt:o) Du var verkligen jätteduktig!

Och bäst av allt är att jag har nacken fri och inte behöver svettas så kopiöst i tantkroppen längre:o)

Men jag ville ju bara gfta mig. Och vara snygg! Nä, men att... jag borde nog stämma Rapunzel?

Foto & © Fredrik Jacobi Muskos

Jo, i lördagsnatt bildades ett nytt band minsann (Babbah) :) Med tre leadsångare, en allmusiker, (Fredrik) en basist/sångerska (Lilian) och en gitarrist/sångare (Fredde) - båda ovannämnda på bild. Och så jag då - på keyboard - och som bestämmer och spelar in det hela:o) Vi hade en löjligt kul skaparafton i riktig 70-talsanda. Vi älskade alla varandra och det vi frambringade melodiskt ihop. Det lät otroligt bra just då.

Jag kan idag - tidig tisdagmorgon - erkänna att jag inte ens vågat lyssna på min makes mobilinspelning av detta sammelsurium av idéer. Men filerna ligger och skriker på mitt skrivbord i datorn. I morgon kanske jag törs?

Jag som alltid har jobbat ensam och tyckt att jag vetat bäst, är idag alldeles salig över att få förmånen att arbeta tillsammans med musiker i skrivandeprocessen. Det föder låtar jag aldrig kunnat skapa själv.

Sen gör det inte saken sämre när både Lilian och Fredde tycker att det är otroligt givande att jobba med mig, som körsångare. Detta trots att de båda själva varit vana att fritt sväva som huvudakter i olika samanhang. Jag hoppas att detta beror på att de gillar min musik - de säger så - och då får jag väl tro på det. Och för det är jag så evinnerligt glad och tacksam att jag kan laga tusen goda middagar till, för att få jobba med duktigt folk, om det är det som krävs.

Om jag fick önska skulle jag vilja ha dessa fina musiker i mitt band för kommande turné:
Kör: Lilian Bokestig (+ tamburin), Anna Stadling (+ ackegura), Isabelle Olsson, Kim Janson och Fredde Edlund
Gitarr: Per Kjeller, Örjan Strandberg, Thomas Engberg och Daniel Höglund
Keyboards: Micke Öhlén
Bas: Fredrik Jacobi Muskos (har ändå bott ihop med 7 basister i mitt liv, men min hane är bäst!)
Trummor: Magnus Norpan Eriksson

Det är ju en annan sak att jobba ihop med fina människor med inspelningarna av plattorna. Men ibland har folk inte tid och möjlighet att kuska runt på turnéer med mera. Jag skulle så gärna vilja ha med ALLA de musiker och sångare som har bidragit på mina låtar - men det är av naturen en omöjlighet.

Intresserade, och ovan nämnda musiker får gärna kontakta mig om ni vill vara med till våren!

Puss puss, ska vi åka? :o)

Foto & © Olivia Jacobi

Wooooh!!! Idag har ja varit å shoppat mat och annat på willys och ja köpte världens fränaste och snygga termo pants som bli jätte bra till vintern som facktiskt snart är här:o) Fasst igentligen hatar ja vintern men man måste ju endå för bereda sej:o) men ja köpte både lila och svarta som nog passar till gabberoben:o)

i dag tog jag en sterkande prommenad till bilen i det fina höst vädret för att hämta thyra från skolan:o) käns så bra att röra på sig lite grand när man annars lixom bara sitter still på dator stolen och typ skriver nåt:o)

å i morse borstade jag tänderna med värdens bästa tankräm. det blir lixom så fräsht med den här blå pepsodenten som ger vita tänder och har glömt vad den heter . men man känner sej lxom piggare på nåt vis.
sen har vi haft skit god mat IGEN! Ja gjorde äppel pannkakor med äpplen å kanel å guuud va allihopa älskar dom! tro ja ska göra om dom fler ggr:o)) ikväll ska ja fösröka hinna med å se på hollywod fruarna och kanske ska ja skriva lite mer i blogen. jag har så mycket som ja vill ha ut typ. annars har det varit en ganska bra dag och jag verkligen älskar jusåklart mina barn för dom är det bästa jag vet fasst det vet ju alla som är mammor själv!

Ä skit glad för jag har just betalat räkningarna på datan å äntligen i tid fasst det ä min gubbe som igentligen betalar. på riktigt alltså. Senatt ja vill gö det as mycket sen det vet han men säger inte så mycke. om det. asså

Vi har ialla fall ett jätte mysigt liv ihop och ja känner att ja kan utvecklas å köpa det jag gillar utan att han bli sur för han tyccker ja ska ha det besta hela tiden för ja tror faktist han älskar mig på. riktigt.

Å så dom hära jupa tankarna har han lixom lärt sig leva mä å de käns så fint från hans sida facktiskt

nu bara puss&krampå allihopa som läser min blog
Puss%kram/g

Jag har nog inte riktigt förstått vad som får en blogg att generera intresserade läsare och därför ville jag göra ett litet, fånigt experiment:o) Kanske det är bra för mig att småträna lite innan påhoppen i boken;o) Tell me if I go over the top sas;o) Inte flygbolaget då:o)

Foto & © Olivia Jacobi

Världens bästa arbetsbyte måste vara att byta lite kråksång mot fresh cousine! Sånt händer bara i Cobis värld!

I afton har vi, Lilian och Fredde, hamnat i Nirvana. Vi har i denna varma boning avhandlat allt från damp/fisk till klassiska/moderna ackord. Vi har avnjutit kofta, ristårta toppat med råstekta pärer (japp, i Norrland heter det pärer), ljuvlig sallad med ostsås och smarrigt rött vin. Till dessert bjöds en kulinarisk kullerbytta i form av hemgjord limeglass med äppelkanelkompott. MUMS!

Detta öppnade våra sinnen och visioner på ett mycket djupt plan. Innan vi visste ordet av hade både Fredde och Lilian konstaterat att damp färgat vår uppväxt och format oss till de fantastiska individer vi är idag. Åtminstone tycker Cobis att vi är hyfsat ok… Garanterat hade de inte hittat mer entusiastiska gourmetälskare! Vi älskar Ginas mat!!! (Gussie hade helt klart kvalat in, men hon är i hufvudstaden och får skylla sig själv, he he).

Nå, det var ena delen av byteshandeln. Sen blev det grovjobb! Nu snackar vi falsett hard core, musikteori från helvetet i galen Cobianda. Ingen lek för två stackars leadsångare som är vana att få sväva ut fritt efter egen kreativitet. Helt plötsligt fångas vi i denna bur av strikta regler som vi vet generar magisk musik. We're not worthy! (buga, buga, buga)

Nu orkar vi inte hårdjobba mer. Nu minsann skiter vi i det här och jammar en sväng i stället… Vem vet - vi kanske skapar en ny hit ;)

We'll be back!

Fredde & Lilian

Nu har jag fått/hittat tillgång till fruns blogg, och här ska skrivas! Sporadiskt, tvångsmässigt eller avreagerande, vet jag ännu inte, men det öppnar ett helt nytt forum för mig att få uttrycka mig.

 

Hett filmtips! Vill ni skratta ihjäl er åt en rulle från -95 som ska
föreställa -87 (av nån anledning) så kolla in denna med Julianne Moore:
http://www.voddler.com/movie/info/2756631855430658993/safe/ - gratis
på Voddler! Hon är, och har aldrig varit någon favorit;o)

Ett fullständigt frosseri i 80-talsmode, innehållandes mintgröna, laxrosa, storblommiga och volangprydda
klänningar med axelvaddar, sönderpermanentade hår och upptuperade luggar.
Männens byxor slutar i brösthöjd och har en passform som inte avslöjar något mer än ett eventuellt brett arsle (om de ens har något).

Soundtracket består enbart av taskiga stråkljud från en Juno 6:a. Varje scen är i stort sett filmad med en kamera,
så man hela tiden får gissa sig till vem som säger vad. Sen har vi då dialogen, som varken hänger samman med bild eller story. Men å andra sidan finns ingen story, så det är ju kanske lika bra det!

Vi trodde att filmen hade ambitionen att visa hur miljöutsläpp och dess konsekvenser påverkar människor. Samtidigt som den ville spegla den utsatta människans psyke och diverse sekters påverkan och förmåga att hela den sjuke, men se där lyckades varken skådespelare, manus eller regi övertyga någon. Ett sabla michmach! Inget berör!

Det hela blir så löjeväckande att vi funderar på att ladda hem Barbarella istället:o)

Slutsatsen är att denna även borde klassas som kultfilm!

Foto & © Elvira Jacobi

Ja. Jag har nu bestämt mig för att försöka skriva en roman, med allt vad det innebär. Både jag och ni kommer troligen att bli besvikna. Det är lite som att föda barn för första gången, fast långt mer komplicerat. Man måste även använda hjärnan! Oj, oj, oj!

Men under tiden tänkte jag att ni gärna får hålla denna blogg öppen och igång, med inlägg, teman - ja, alldeles som andan faller på:o). Och jag kommer säkert att svara på det jag känner för också.

Jag har haft en liten maildiskussion med en mycket duktig, och i "etablissemanget" erkänd författarinna de senaste två dagarna (har läst alla hennes böcker). Och därmed förstått att jag kan skriva vad "i helvete jag vill", utan att bli stämd:o) Precis som hon gör. Och alltid gjort.

Tack Bunni! Och tack ni som läser! Nu gör vi något på min lilla cyberplats till något bra, va!?

Kram / G

Yes! Jag skriver klart låtarna under tiden:o)

En synnerligen trevlig helg har passerat. Igen! Jag inser att jag har tur! Som redan har, och träffar, nya (gamla) fina vänner:o) Det enda tråkiga med det är att jag kommer att mista dem, om inte jag dör före.

På fredagen kom vår godisar Gussie och Fredde hit med sina fyrbenta vildingar och vi spelade "Vem vill bli miljonär?" (och det ville ju alla bli!) på X-box, eller vad tusan det nu heter. Även en box rött stod bredvid och tömdes efterhand. Ingen kom längre än till 50 000 pix på egen hand, så efter ett tag struntade vi i att vara fyra spelare, vi liksom samkörde. Efter ytterligare en stund tröttnade jag och tvingade Fredde att "laga" sin ledande körstämma på nya låten istället. Och det tror jag han gjorde med bravur. Ska strax klippa hans insatser och kolla. Om jag orkar. Fredrik och Gussie satt under tiden och viskade och fortsatte sitt närmast maniska uppdrag - att vinna storkovan. Som mest kom de väl upp till 400 000 kronor.

Vid halv två tog jag mitt täcke och min kudde och drog mig in till Olivias rum, det tystaste i hela lägenheten, eftersom hon sov hos sin far. Gussie slocknade i soffan något senare och övriga Fredrikar hade "kalas" till 7.00! Något jag inte hade vetskap om.

Det var kanske inte särskilt konstigt att jag inte fick någon som helst kontakt med maken dagen därpå. Han svarade förvisso, men mest grymtande han. Och ibland några sammanhängande meningar... fast mest ofattbara. Jag försökte från nio-tiden att väcka honom, men gav upp vid halv två och tänkte att nu åker jag och Thyra själva iväg till Skatan. Till Kerstin och Bengt alltså. Vi hade sedan en vecka tillbaka bestämt att vi skulle komma dit och göra maten tillsammans. På utvägen skulle vi kika på Max Magnus Normans lägenhet, då det kanske kunde vara en variant för oss med tanke på boytan, och studion. Det var det inte - men vi ska försöka kränga en riktigt häftig målning till Fredriks arbetsgivare.

Whatever - när jag inte kunde få liv i mannen skickade jag ett par sms och bad om ursäkt för att "vi blir ett par timmar sena". Och det här tycker jag är jättejobbigt, ledsamt och pinsamt. Att Fredrik och jag missar så mycket tid på hans lediga dagar, eftersom han helst av allt vill sova. Jag tror det kommer att bli ett ännu större problem framöver om vi inte hittar ett sätt att lösa det på. Snarast. En slags halvvägsdeal. Fast det verkar som att han inte tycker det är ett problem. Rädd här. Och väldigt nygift.

Nåväl. Vi kom fram till Skatan vid halvfemtiden. Cobi gjorde mat tillsammans med Kerstin. Vi åt. Det smakade väl okay, fast jag tyckte jag misslyckades med både köttet, potatisen och såsen. Jag kan bättre! Än så(s)!

Kerstin och Bengt är fantastiska människor, och jag är så glad att vi fått kontakt igen. Efter trettio år! Men - de hade fått hjärnsläpp... (ett oöppnat spel i present för ett år sedan). Och jag med hjärnbrist förlorade halva hjärnan och satt inne på psyket flera gånger. Jag kom inte ut förrän jag hade fått ordentlig gruppterapi och blivit helt botad. Det kändes väldigt skönt. Bengt fick ju terapi av mig en massa gånger, men eftersom han verkar otroligt stabil och "grounded" kom han ju ut ur sessionerna gång på gång:o) Det blev en lång natt, och vi, förutom Kerstin, kom väl inte i säng förrän vid 5-tiden på morgonen. Lite skämsigt när man är gäst, att ens dotter är uppe med tuppen och Kerstin tog hand om både henne och barnbarnet som kom och hälsade på...

Jag bad en stilla bön att Thyra inte skulle berätta för fröknarna på förskoleklassen att mamma, Fredrik och hennes kompisar varit på psyket flera gånger i helgen... Kerstin försökte mörka till det hela genom att säga att ”det är där de säljer cyklar”. Thyra tycktes köpa det för tillfället i alla fall:o)

Jag körde hem till stan på söndagseftermiddagen för att laga mat. Mina fina tonårstjejer hade redan gjort pankisar, till Thyras stora glädje:o) Sedan behövde jag däcka en stund. Jag vaknade vid 22-tiden och hittade då en lapp skriven av Fredrik. Där stod "Jag har gått till Knaust för att hälsa på min syster som gift sig med Kenth idag". Jag blev så upprörd att jag skrev svar på lappen istället för att messa först;o)

Sedan slängde jag osminkad på mig några paltor och greppade en väldigt hög och stor, svart vas med höstväxter jag plockat från mammas trädgård och rusade iväg för att gratta dem. På en fin svit blev vi kvar en god stund, tårar trillade, glädjetårar såklart, champangen flödade och jag tyckte vid flera tillfällen att det var "dags att gå hem nu Fredrik". Deras bröllopsnatt och så vidare...

Jadå vi gick... till hissen tror jag... sedan ramlade vi ihop i en hög för att jag snubblade på trottoaren hemma - ett kvarter därifrån. Både jag och Fredrik har missklädsamma blåmärken idag.

Det var en tung, men mycket minnesvärd helg och jag vill verkligen tacka alla inblandade för inblandningen av oss - men måste också dessvärre meddela att nu blir det nog några lugna helger:o) För min del.

(Jo! Kerstin! Gåtan är löst! Det par du pratade med var Elviras far och hans nya kvinna;o)

Foto & © Elvira Jacobi

Och fulare. Och argare. Tröttare visste vi redan. Maken jobbar som vanligt dubbelt för att ha mig hafsande här. Möjligen för att jag eventuellt kan komma att skriva mer bra musik. Eller värka fram en bok. Och för att jag, för hans lön, handlar råvaror och lagar god, god mat - vilket han tydligen är den ende, förutom jag, i familjen att uppskatta. Eller kanske för att han typ... älskar mig?

Men, han blir ju inte direkt glad när dotter 3 stjäl mina cigaretter gång på annan - så att han känner sig tvingad att springa och köpa nya mitt i natten eller sju på morgonen. Och det är sannerligen inte okay!

Jag tar striden - hon nekar - såklart. Fredrik tycker jag måste gömma paketen bättre. Jag gömmer och gömmer, och glömmer var jag gömt dem. Och jag hoppas för varje gång att jag ska hitta dem på något smart ställe. Jag blir bara så förbannat arg!!! Jag vill ju inte röka själv! Det är äckligt, fult och så dumt! Jag har massor av sjukdomar som orskats av det! Jag fullkomligt hatar att jag är beroende av nikotin! Så hur skulle jag någonstans tycka det är okay att hon röker??? Inte alls är svaret! Samtidigt vet jag att jag inte kan hindra henne från att göra illa sig själv, men jag har verkligen inga intentioner att subventionera hennes rökande!

Åh, hur jag önskar att Fredrik kunde ta ledningen här och införa ett absolut nikotinstopp. Att själv sluta ha en prilla instoppad bakom överläppen i stort sett under hela hans vakna dygn. Det är ju han som betalar skiten! Vi är nikotinslavar. Jag vill inte förbli sådan, men behöver stöd från alla i familjen - och då vore det ju lägligt om Olivia slutade röka efter bara två års missbruk. Annars fixar inte jag det! Kan det bli en deal? Jag vill fråga henne och få ett ärligt svar. Slutar hon nu - så gör jag det också! Tänk att det behövde gå så här långt!

Host, host, host, host...

Fortsättning följer...

Foto & © Elvira Jacobi

Borde ha startat en cirkus för länge sedan... För mycket har varit både roande och oroande...

Jag hade det lite "yrsligt" som barn. Det var väl inte så särskilt skoj och upplyftande i skolåldern heller. Jag var totalt utmobbad. Men det tycktes inte hindra mig från att ändå vilja sticka ut ur mängden genom att klä mig som en komplett galning. Vad sägs om hemsydda v-jeans med blå, blombroderade platåskor i siden där klackarna var gjorda av bast. Detta kombinerade jag med röd- och vitrandiga tåstrumpor och en apful, kortärmad, limegrön silkespolo. Som grädde på moset brukade jag bära en vit hemvirkad poncho runt halsen och ansiktet var ljusrosa (av nya Clerasil med "hudfärg" - dock inte min) i mitt fåfänga försök att täcka de bölder och finnar jag hade hundratals av i högstadiet. Nej, jag var så långt ifrån en vacker syn man kunde komma. Tyvärr, eller kanske tack och lov, har jag bränt alla bilder från den tiden så jag kan tyvärr inte lägga upp något här i bloggen för att bevisa sanningshalten.

Millan var likadan när det gällde kläder. Hon hade ingen hejd på sina utstyrslar. Det var allt från gula kycklingkostymer med barndgula ankfötter, till grälla huvudbonader som fick folk att halvt vrida huvudet av sig. Hon försökte även att sälja gråstenar utanför ICA, med parollen att "min mamma är Gina Jacobi och hon har inga pengar". Men allt detta fick ett abrupt slut i typ i mitten av högstadiet, då hon ville vara lika mainstream som alla andra.

Själv har jag alltid fortsatt klä mig odd och hippeieaktigt - och blir ständigt lika glad och överraskad när ungarna tycker jag ser hipp ut. Det sker cirka var sjätte år har jag märkt. Det är då de stjäl saker från min garderob och gör räder ner till källaren för att botanisera bland mina gamla scenkläder.

Jag har gjort allt i "fel" ordning. Jag började med att studera till förskollärare i Härnösand, (mot min vilja men efter starka påtryckningar hemifrån). Ett yrke som jag, förutom de senaste åren, innan dess bara arbetade en dag inom. När jag var tjugo fick jag jobb på Sundsvalls Kvartersteater och var en av de tjugo som startade upp hela verksamheten. Efter ett halvt år blev jag gravid - trots att jag åt p-piller. Det fanns två fäder att välja på. Ingen av dem var särskilt önskvärd i vare sig rollen som pojkvän eller far, så jag valde att gå igenom graviditeten ensam. Dock träffade jag en "normal" kille i femte månaden och han har sedan dess funnits och fungerat som Millans pappa.

En vecka efter nedkomsten med henne började min "musikkarriär" på allvar och jag spelade in min första platta 1985 med mitt dåvarande band "Rummet". Efter ett år var allt i spinn och jag gjorde ytterlige en platta i mitt eget namn, på nytt bolag. Under några hektiska år blev jag "kändis" både i min hemstad men också i resten av landet. Inspelningar av tre plattor till, avlöstes av turnéer.

Visst var det väl på många sätt en dröm som gått i uppfyllelse. Att kunna livnära sig på att skriva egen musik, spela in och giga. Samtidigt kände jag att baksidan av hela mediekarusellen blev allt mer tärande psykiskt. Och i och med att jag fick mitt andra barn 1992, helt oplanerat, med en vän som dessutom var dokumenterat steril, valde jag att ta en paus i skivproduktionen. Jag genomgick, på eget initiativ, graviditet och förlossning ensam, även om pappan ofta hälsade på och blev en del av andra dotterns vardag. Och är ännu.

Det gick ett par år och jag startade ett nytt band och efter en tid blev jag tillsammans med basisten. Vi flyttade ihop och blev begåvade med den tredje och (den första) planerade dottern 1994. Tyvärr drabbades jag av en djup depression bara sex veckor efter förlossningen. En depression som varade i fyra år. Det finns mycket att skriva om orsakerna till detta, men det får bli ett helt annat inlägg. Hur konstigt det än kan verka så skrev jag och spelade in en svensk platta under denna mörka och bedrövliga period. Troligen för att jag behövde bearbeta allt som hänt, fast det var inget jag kände då. Den heter "Alla är" och kom ut 1995. Jag tycker inte alls om den idag. Vare sig produktionsmässigt eller själva låtarna.

Jag hann under de mörka åren även "göra bort mig" - ja, det känns faktiskt så - genom att starta och genomföra ett par kulturprojekt som involverade en mängd olika musikaliska resor tillsammans med flyktingar och invandrare i Sundsvall. Syftet var väldigt gott (fick till och med ett Olof Palme-stipendium) men allt urartade i någon slags främlingsfientlighet inom de olika etniska grupperna, och jag stod där som en åsna mellan hötapparna... En av deltagarna vill "rädda mig", men han bröt ner mig ännu mer.

Jag hann åka till Indien med honom och gifta mig både hinduiskt, muslimskt och i Sverige - borgerligt. Han - en psykiskt sjuk, opiummissbrukande, persisk psykolog, verksam på sjukhuset i min hemstad. Vi var gifta i tre månader innan jag tog ut skilsmässa. Självklart visste jag inte hur knäpp han var när det begav sig.

Depressionsmediciner i alla ära - men sannerligen - jag kunde inte urskilja vad som var bra för mig eller inte under den tiden. Det var som om ingenting spelade någon riktig roll i något hänseende alls. Det var inte svart, vitt och allt där emellan. Det var bara grått. Jag gjorde en massa dumma saker som jag har svårt att förlåta mig själv för. Glädjande nog fick jag honom kickad från sitt "arbete" genom att berätta vad han gjort för hans kvinnliga chef som tillika var min terapeut.

Jag slutade med medicinerna. Träffade via nätet en "fan" från södra sverige som hade byggt min första hemsida. "Tycke uppstod" efter ett halvår av långa telefonsamtal. Relationen fortlöpte under några år med långa och otaliga resor. Vi köpte ett hus i Sundsvall. Vad som gjorde att den "sagan" tog slut blir många långa kapitel. Och inte här. Jag kommer heller inte att avhandla vad som hände därefter.
Mer än att det blev mycket svårt. Igen, igen och igen.

Som belöning - för all denna cirkus - eller hur man nu vill se det - fick jag lilltjjejen 2004. Och hon känns som hon bara är min. Och jag tror att faktiskt jag gjort mig förtjänt av henne. Hon var inte planerad - men oerhört välkommen. Hon gjorde mig starkare, att gå vidare från tok till bra. Vilket jag hoppas att mina äldre änglar har gynnats av och någon dag inser...

Och så nu! Jag fyller snart 48 och är nygift! (Måtte det inte bara bli tre månader;o). Jag är så barnsligt glad över där jag befinner mig idag. Även om det inte alltid syns.

Passus: Det är en omöjlig uppgift att i detta format som bloggen innebär, kunna berätta hela storyn och alla detaljer, men jag känner inte heller att det är meningen just nu. Det blir nog en bok. Jag tror faktiskt det. Med all respekt för levande och döda.

Extra roligt är, att jag på mina utskick de senaste veckorna om krönikör/skribentjobb fått 25% positiva svar:o) Dels från en större veckotidning, en ännu större branchtidning, en lokaltidning och lokalradion. De vill alla hitta en form av samarbete. Alltså - då kan jag ju inte vara så dålig på att skriva som jag faktiskt tror och tycker att jag är.

Foto & © Henrik Muskos

Jag borde givetvis ha tagit bilder, men det gick inte. För jag låg bredvid. Och försökte hela honom. Hittade nån liten gammal fraktur på höger revben, men hann inte så mycket längre för det blev lite yrsligt runt omkring i angränsande rum. Det var länge sedan jag praktiserade detta och jag hoppas han har förståelse:o) Jag såg något om "det delade hjärtat också"...

Jo, vi hade således vår fantastiska vigselpräst här i helgen tillsammans med mina fina Gussie och Fredde. Jermunn kom med en alldeles jättelik höstbukett från sin egen trädgård. En kvast som enligt både honom och mig borde ha kostat en sisådär 4000 spänn i butik:o) Ja, den såg faktiskt ut så och den står fortfarande jättevacker kvar och lyser upp vårt vardagsrum!

Det blev en rätt speciell afton. Vi åt en ansenlig mängd mat, som gästerna tyckte var god. Gode gud, vilken tur!
Sedan kikade vi alla på bröllopsbilderna som vår nitiske fotograf David tagit. Bilder som jag bara hade sett en bråkdel av (jag gillade alla på Fredrik, men bara några få på mig).

I takt med att rödvinet gjorde sitt, tyckte jag att det var på sin plats att fråga hur Jermunn visste att han blivit frälst - om han nu ens var det. Varför han hade valt sitt yrke? Vad som drivit honom? Att alltid stå till tjänst som själavårdare. (Man lägger tydligen inte direkt på luren om någon ringer "olämpligt" när man är präst). Det gör man sällan som f.d. artist heller;o)

Han berättade en massa intressanta, roliga anekdoter, tillbakablickar och tänkvärda händelser som format honom till den han är idag. Och då fick jag ju ved under kitteln - i vanlig ordning - och berättade också en hel del saker saker som jag varit med om och tänkt på och gjort. Jag blev senare lite orolig att jag skrämt honom med allt förtroende jag visat, men han sa också att han kunde känna om folk har gränser och känna in någon annans gränser. Så... jag hoppas och tror vi ses igen för inspirerande samtal:o) Och god mat!

Passade på att spela upp lite låtar från gamla album, bland annat "Jag ser inte gud - för alla präster". Vi samtalade om andlighet och religion. Eller var det kanske mest jag? Troligen... I alla fall så kändes det oerhört befriande att få tala med en man i kristendomens tjänst, som varken är inskränkt eller dömande. Jag har nämligen haft ett antal vänner som hänfallit åt enfaldigt dyrkande och nitiskt följande av olika läror. Vissa av dem har jag totalt tappat kontakten med på grund av att de fått något smått robotaktigt i blicken (de kallar det frälsning), och de gånger vi försökt umgås alltid citerat bibeltexter.

Jag har gjort fullständigt korkade saker under mitt liv. Hädat (som det kanske kallas). Sådant som jag djupt har ångrat, saker jag bett om förlåtelse för. Saker som jag innerligt önskat att andra bett om förlåtelse för gentemot mig.

Och visst har även jag sökt febrilt. Efter något mer. Något större. En högre mening med allt. Och det är väl inte så konstigt, för alla söker vi nog efter ett sammanhang och en sanning. Samtidigt köper jag inte detta "skenheliga" liv som några av ovan nämnda vänner valt att anamma. Och jag har sett många själar gå vilse, men ber till "kraften" (som jag kallar den) att de hittar hem i sinom tid.

Jag vill ha roligt, lära mig nya saker, förstå människors olika sätt att tänka. Jag vill lära mig respektera även mina "fiender". Jag behöver nödvändigtvis inte ha med dem att göra, för nu för tiden väljer jag själv vad och vilka jag vill ge något av den utmätta tid jag har.

Hur som helst. Jag var rätt orolig över att vår nye vän Jermunn tyckte att kvällen som helhet blev lite "för mycket" och för påträngande. Men jag kanske kan andas ut, eftersom han inte körde hem förrän vid halv två på natten. Jag vill i alla fall bara säga STORT TACK till honom! Till Fredrik, barna, vännerna och alla andra som finns i mitt liv.

Foto & © Elvira Jacobi

Är det detta som är utmärkande när man har blivit ”tant” - att man inte längre styr över sina handlingar, tankar och beteende? Att intrycken och uttrycken kommer och går lite som de själva vill och att man inte riktigt vet vad man håller på med. Närminnet sviktar, orken tryter, kroppen förfaller, rynkorna frodas och man kan när som helst brista ut i gråt för minsta bagatell. Sexdriften minskar, likaså ämnesomsättningen, men matlusten ökar - och således omfånget... Ligger nära till hands att gråta en skvätt för det med.

Jag glömmer bort hur jag brukar jobba i mitt musikprogram och får ofta be Fredrik om hjälp. Har extremt svårt att somna, och om jag av en händelse skulle göra det väcks jag av minsta lilla ljud, rörelse eller svettanfall som inte är av denna värld. Sedan fyra veckor tillbaka har jag konstanta störtblödningar; något som tydligen kan förkomma i klimakteriet. Först hoppade mensen över i sju veckor för att därpå tydligen pågå lika länge (vad vet jag)? Så här kan det hålla på några år har jag läst... Mycket uppmuntrande.

Eftersom jag har högt blodtryck, diabetes och förmaksflimmer är östrogenbehandling inte att tänka på. I annat fall hade jag absolut provat det.

Mina stora döttrar har fått mycket berättat för sig om vad som kan hända i tonåren, om den enorma berg-och-dalbanan och den omställning som sker i både kropp och känsloliv. Dels av mig, när de undrat över något, men också via skolan, kompisar och Ungdomsrådgivningen. Och såklart media - det på gott och ont. Jag vill gärna tro på gott, men är mycket tveksam efter att bland annat ha tittat på den engeskla serien "Sex-education" som visar att våra ungdomar har en väldigt skev syn på sex och vad som kan anses vara okay. Nej, skulle inte vilja vara ung tjej idag!

Jag minns att det som var sorgligast med att bli tonåring var att barndomen för alltid var förbi. Man kände sig ju inte särskilt vuxen ens vid tjugo men samtidigt förväntades man vara mogen och ansvarstagande.
Nu förvånas jag över den sorg jag känner inför det faktum att jag för all framtid blivit av med mina år som fertil kvinna. Varför pratar ingen om detta? Någon äldre släktning? Ens mamma? Eller är det på något sätt skamligare att beröra åldrandet och allt vad det innebär?

Jag skulle vilja veta om gamla människor är rädda för att dö. Har alla dödsångest? Eller är det så, att det i takt med att kroppen ger upp, verkligen får människor att känna att det är okay att avsluta? Är det är därför som kroppen måste rasa - för att vi ska förlika oss med vårt öde? Vi är alla födda och därmed måste vi dö. Jag skulle vilja veta hur man som gammal och sjuk känner inför det faktum att man är beroende av andra för att ens klara sig. Är det meningen att så många av oss ska bli dementa för att vi inte ens ska kunna ställa oss dessa frågor? Va? Jag förstår inte!

Varför finns det ingen Ålderdomsrådgivning?

Med lite smått panik tänker jag på Fredrik, som innan vi blev tillsammans, hade en relation med en 19-åring. Vad kan han se hos mig egentligen? Jag är dessutom åtta år äldre och han får fortfarande visa leg på bolaget. Vad kommer han att se om tio år? Om ett förresten! För här går det undan.

Okay, jag kommer inte att klippa, krullpermanenta och blåfärga håret. Jag kommer heller inte att ha städrock även om min mage nog kräver en. Jag kommer inte att sluta tycka att unga killar är snygga. Jag kommer att skriva bra och tung popmusik och har fortfarande likadan röst som jag hade för tjugo år sedan (tycker jag).

Sen kan alla unga, blonderade och opererade fjoll-bellor sitta och blogga, göra ner varandra, försöka ge våra ungdomar taskigt självförtroende och tro att de vet hur deras fantastiska liv kommer att te sig. Alla åldras tack och lov samtidigt. Och hur tilltalande kommer de att se ut om bara tio år? Mohahahah! Troligen som Hollywoodfruarna - suck... Alla vill se ut som anka... Not!

Det finns förstås ljuspunkter med att bli "till åren kommen". Ingen kan längre tala om för mig vad jag ska göra och inte. Det tar jag reda på själv! Och i bästa fall gör jag det också:o) Någonstans har jag kommit till ro med att utsidan är ganska oväsentlig. Jag känner inte pressen på att vara snyggt sminkad och klädd längre. Kan gå till affären och skita i folks blickar, även om jag då och då blir igenkänd. Så kortfattat mitt i all turbulens - "Freedom"! Inte en dag för tidigt!

”Om någon tystar mig, så förblir den tyst i mig”