Lösryckta ord... ett skitinlägg helt enkelt!



Foto & © Elvira Jacobi

Detta inlägg hamnar alldeles utanför något som helst vettigt sammanhang. Jag är bara ful, gammal och trött. Det kommer inte ens att skönjas en lite finurlig knorr i slutet... Men, jag skyller på att det IGEN faktiskt är lite mycket nu. Och ni (du) som tröttnat på mitt evinnerliga "beklagande" och som inte vill läsa min blogg och anser att den är skit - gör er (dig) icke då heller så stort besvär med att kommentera! För slit & skit har jag nog av, och jag orkar inte att publicera mer än min egen dynga här...

Antingen har jag har fått löss från skolan, eller så kliar det bara i största allmänhet i huvudet. Försöker sjunga - i min nu äntligen fungerande studio, utan sub-bas. Och inser att jag låter som en gammal kråka efter att inte ha sjungit på flera månader på grund av influensa, tidsbrist och skoljobb.

Nästa fredag är det begravning för min fina styvfar. Millan har skrivit en underbar sång till honom som ska spelas upp från CD. Är mäkta stolt över min äldsta dotter som spelat in och gjort så gott hon kunnat i sin lillstudio. Vid tillfälle kanske jag lägger upp låten här. Om hon godkänner det. Själv har jag skrivit ett litet brev till honom, men vet inte om jag törs lägga det vid minnesbordet... Om min saknad. Fastän mammas såklart är tusenfalt större... så det känns gement på något vis...

På tal om det - det är inte klokt hur mycket jag saknar alla mina tre "stora" döttrar som flyttat hemifrån. Jag saknar deras stingslighet och sjuka humor! För att inte tala om mitt barnbarn... Allt händer för fort i livet just nu. Kvar "hemma" är endast lillnosen. Med sin nya kompis som jag kanske blir extramamma till. Vännen är nio år och bor här väldigt ofta. Sen är det ju katterna - en story för sig. Tusen hyss och en massa merjobb - men söta när det beger sig;o)

Osammanhängande inlägg?  Visst! Jag skrev ju det.

Soluppgångarna här - obeskrivliga - synd att jag inte har en vettig kamera att plåta dem med...

Åh, hur jag vill att alla jag tycker om kommer hit och bor och äter och sover! Känner mig otroligt ensam här ute. Och fruktansvärt ledsen. Jag vaknar minst fyra, fem gånger per natt. Går omkring, kontemplerar, funderar, skriver på något inlägg jag ändå inte sedan publicerar. Tittar på stjärnorna, ser alla olika gryningar, öppnar fönster på grund av febervallningar (när jag sover ensam i något rum), och hör vågorns brus. Och blir ännu mer ledsen för att jag inte är så glad över detta som jag trodde jag skulle vara. Visst, flunsan har tagit riktigt hårt i höst, men det är ändå som om jag inte riktigt kan ta in den underbara miljön som detta boende faktiskt innebär.

Vart tog allt det goda vägen? Och varför är jag inte förmögen att göra något åt någon annan än mig själv? Om ens det. Varför blev 2011 ett sådant sorgens år för så många?

Evt på återhörande - men nästa vecka blir tung på många sätt...

"Tro inte på allt du själv eller andra säger"./Gina

Ps: En liten avslutningsknorr kan vara en uppmaning att läsa Martin Svenssons böcker! Sagolik ordkonstnär - alldeles otippat! Håller på att totaldissekera en av hans låtar som följde med första boken - och hoppas han inte stryper mig. Vill gärna göra en duett med honom trots att jag bytt ut halva texten;o) Han lovade mig åtminstone fria tyglar:o)

Kommentarer
Postat av: Blommen

Yes, you will come back... as always! Fula, gamla och trötta känner vi oss alla med jämna mellanrum... men det är något av ett nödvändigt ont, ett tillfälligt tillstånd som förr eller senare faktiskt brukar gå över, det ger oss även chansen att kämpa vidare, vilket alltid bör ses som något positivt. Vi som verkligen bryr oss tröttnar aldrig på att läsa, heller inte att försöka lindra och uppmuntra med våra kommentarer, dock med mycket osäker framgång.

Det kanske kliar i huvudet pga att det är proppfullt av nya ideer, både till skrivande och sjungande, ut med det bara!... vb rösten så återkommer den nog också ska du se, bara du sjungit in dig igen och influensorna helt lämnat din kropp.

Begravningar är inga trevliga föreställningar men dom måste finnas, om människor föds så måste dom gå hädan, det är det som dom lämnar efter sig som består... alla minnen, allt! Jag är helt övertygad om att Millans låt säkert är underbar och vacker på alla sätt. Det är självklart att ditt brev ska läggas på minnesbordet, saknaden finns alltid och storleken av denna har ingen större betydelse och bör ej mätas.

Saknaden efter dina tre "vuxna" döttrar är det lätt att förstå, våra liv genomlider en ständig förändring, barn blir vuxna och vi vuxna blir äldre, det bara är så. Gläd dig åt att du iaf fortfarande har både Thyra och kattorna hemmavid, att vara extramamma är inte heller så dumt!

Vem har sagt att inlägg bör ha sammanhang... nästan bättre utan=0)

Låt solen vara ifred! Försök inte att varken beskriva eller plåta den... den har ju fullt upp med att lysa och ge oss alla värme!

Tyvärr så spelar avstånd ibland en stor roll, om det inte vore för dessa så skulle vissa komma dit ofta, bo, äta och tom sova. Mindre bra att du känner dig ensam och ledsen, kan bara be dig att ändå försöka se allt det positiva och fina som ju faktiskt existerar bakom de ibland mycket mörka ridåerna

Det goda finns och mao så kommer det tillbaka, håll bara ut!

I hopp om återhörande, avslutar jag med att hålla med dig till fullo gällande det som sägs, men i mitt fall så tror jag inte på "någonting annat" heller, inte bara vad "som sägs", och än mindre på mig själv!

PS: Ska läsa, tack för tipset! Förresten, duetten med honom blir säkert bra, det ska du veta! Keep up the good work!

2011-11-05 @ 13:39:27
URL: http://somiblo.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0