Min vän har en blogg, jag är Pippi & vem är du?



Min fina väninna berättade om sin nystartade blogg för några veckor sedan. Hon skriver säkerligen med bravur - särskilt med tanke på att hon har skrivandet som yrke. Dessutom har hon väldigt många besökare. Tråkigt nog har hon valt att driva den anonymt och vill inte låta vare sig mig, eller någon annan, få veta adressen. Än så länge. Jag måste faktiskt erkänna att jag blev både besviken, ledsen och upprörd. Jag skulle ju aldrig skvallra för någon. Och så känns det så där barnsligt orättvist att hon samtidigt kan både läsa och kommentera min svada. Fast mest av allt är jag förstås löjligt nyfiken;o)

Vi hade en lång diskussion härom kvällen, om behovet av att skriva men samtidigt förbli in cognito. Jag kan hålla med på flera punkter - att det är befriande att skriva precis vad som faller en in, att inte behöva såra personer som betyder något omkring en. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är ganska fegt och undra över vad då syftet är med det hela. Alla kan ju skriva vad de vill men sedan låta bli att publicera det. För mig är det just det att våga stå för det jag knattrar ner och dessutom få reaktioner på det, som betyder något. Men vi är alla olika och tur är väl det:o)

Vilka är då de som läser min blogg? Åh, det skulle vara väldigt intressant och kul att få ett hum om det. Skulle inte ni som läser vilja skicka en kommentar på detta inlägg med exempelvis någon av följande "epitet" (du får gärna vara anonym)? Familj eller släkting, nära vän, bekant, ex, fan, bekants bekant, okänd, annat (valfritt)...

Det påminner nog lite om de funderingar jag hade inför min första sverigeturné för en herrans massa år sedan. Jag var helt säker på att publiken mestadels skulle bestå av ensamstående småbarnsmammor mellan 20-35 år, och jag såg framför mig; om än inte sittande, åtminstone en stillastående publik. Men ack så jag bedrog mig. Det blev på det stora en ganska chockartad upptäckt att oftast finna ett trettiotal pudelrockare i spandexbrallor närmast scenkanten, headbangandes och sjungades med i alla texter:o) Det kan ju också berott på att de formligen dyrkade mina två dåvarande gitarrister som alltjämt stal hela showen;o)

Själv blev jag i en av lokalblaskorna vid något tillfälle framröstad och utnämnd till "Sundsvalls egen Pippi Långstrump"... Så något är det som inte riktigt stämmer - antingen med mig eller mina fans:o)



Kasta glas



Åh! Jag har fått en sådan obeskrivlig lust att kasta glas i stenhus:o) Inser att det hela är rätt meningslöst, men ändå ganska kul eftersom det torde bli svårstädat. Detta för att jag kan, och för att jag på äldre dar fått en allt större fablesse för att vilja framstå som en riktig bitch;o) Något som alla som känner mig dock vet att jag inte är - eller vill vara. Men eftersom vissa tycks vilja framställa mig som en riktigt sjuk satmara kan jag lika gärna förekomma dem den här gången. Herregud! Lyssna på mina låtar! Åter igen! Mest rättvist!

Framför allt är jag riktigt förbannad och less på små och dumma människor! Och då menar jag inte kortväxta eller andra med diagnostiserade handikapp såklart! Utan sådana som bara serverar lögner åt andra om mig. Till sådana som inte har så pass mycket tankeförmåga eller självbevarelsedrift nog att dra öronen åt sig, utan dessutom väljer att suga åt sig av tokigheterna och vägrar se vad de själva blir - och troligen kommer att bli utsatta för.

Det var inte jag som ljög om att jag hade en annan relation när vi började vår. Det var ju faktiskt inte heller jag som hade över 600 nakenbilder på mig själv och tilltänkta/pågående dejter i min dator (som tonårsdöttrarna dessvärre såg)! Det var inte jag som var notoriskt otrogen och på grund av det åkte hem från jobbet för att spana med kikare på det gemensamma huset, i tron att min partner skulle ha sex med en arbetskollega. Pinsamt är bara förnamnet. Men det säger långt mycket mer om hans eget sätt att tänka och hans uppenbara sexmissbruk. Han skröt till och med om att han gärna ville bli porrskådis, och när han skulle vara "svår och djup" tog han upp hur retad han blivit för sin stora penis. Och att han var rädd för att inte få upp den när vi skulle ha sex. För att den var så stor. ZZZ...

Inte heller var det jag som kallade min partner exakt samma saker som min yngsta dotters biologiske far skrivit om mig i sina skitbloggar. Det var heller inte jag som bad min dåvarande partner om att de skulle bli vänner på FB - detta  för att diskutera vilken fullständig skithög jag är.

NOG! NOG! NOG! Jag älskade. Jag trodde. Fullt ut. Jag flyttade med honom och alla barnen till landet. De hatade det allihopa. Familjen splittrades. Jag blev sviken. Det får fan och faktiskt räcka så. Nu vill jag försöka bygga något fint, varaktigt och bra med min man. Oavsett om jag är bisexuell, asexuell eller har andra önskemål, det tar jag i så fall med honom. Han vet desutom allt om mig, och har inte sprungit än:o)

Jag känner inte något som helst behov av att bli omtyckt av så många som möjligt längre. Förr var det min rena drivkraft. Att göra bra, vara bra, göra gott, vara ärlig, rättskaffens och rättvis. Omhulda, svassa, vara mer än summan av mig själv. Allt detta för att bli älskad. Det funkade inte. Jag blev ljugen för ändå. Bedragen ändå. Slagen ändå.

Självklart är det viktigt för mig att det fungerar mellan mig och Fredrik och mellan mig och mina barn. Och jag jobbar allstädes på det. Jag önskar att jag aldrig ska ha något otalt med någon av dem.

Med facit i hand - hade jag faktiskt velat att några av mina expojkvänners gamla exflickvänner hade talat ut. Jag kan inte garantera att jag skulle tagit in det just då, i förälskelsens första och heta stadie, men det hade sannerligen hjälpt sedan. Då, när man till slut står där och tar på sig all skuld själv. Tänker och rannsakar sitt eget beteende - jag var kanske inte tillräckligt bra, rolig, musikalisk, älskvärd, mor osv. Hade jag fått en hint om hur personen betett sig i tidigare förhållanden, så hade jag inte behövt lägga allt på mig själv. Allvarligt damer - låt oss tala! Om viktiga saker.

Såhär skriver mitt ex nya flickvän (hon som inte har något namn) på FB - de båda älskande tu är inte mina "vänner" längre där, men de vet ju dealen angående umgänge med dottern.

"Vi kan gärna ringa eller messa:a till varandra för folk verkar retas på oss att vi visar våra ♥ här!!! För det som är för ''privat'' ska inte skrivas här påstår vissa störda!! Men inte är för sjukt att be folk komma hem på FB mitt på natten för att ''para mig med min man !!'' Visa för alla att ''manen som jag har räcker inte och behövs fler än två!! Ja, behåll det för dig själv isf och förolämpa inte din stackare !! HAR SAGT DET FÖRR OCKSÅ ; Jag har varken tid eller lust att bry mig om, eller döma folk för det livstil dom själv har valt/väljer. Men vill dem det.. så gör jag gärna det utan tvekan!! Och med glädje! ,)"

"Jag har gått som på nålar, aldrig sagt ett ord för mycket, så nu får du faktiskt tåla att jag säger vad jag tycker - aj! aj!” Gå som på nålar

Fejjsbook



Jag är medveten om att jag verkligen inte har den skarpaste kniven i lådan, och därför inte borde fara ut i yvigheter omkring ämnen jag kanske inte förstår. Men i min alldeles egen blogg gör jag naturligtvis precis som jag vill:o) Så som så många andra som också skickar ut sina dagböcker i rymden - eller var nu alla bokstäver och tankar hamnar i slutänden. Finns det sedan några efterlevande kvar, som orkar läsa sina förfäders babbel, så är väl det kul för dem ;o) Eventuellt...

Just nu funderar jag på företeelsen Facebook. Vilka olika behov och funktioner sajten tycks fylla för olika människor. Och jag har nog inte lyckats fatta ens hälften av de "nödvändiga" ändamål som den verkar vara behäftad med. Men så är jag förstås rätt gammal och inte riktigt "up to date".

Jag var väl typ nästan sist av alla i min bekantskapskrets att gå med i FB (tillika att överge tröskverket Atari för att börja med hårddiskinspelningssystem för min musik). Detta för att jag inte förstod vitsen med det hela. Tyckte det kändes skevt och osäkert.

Jag har fortfarande vänner som vågar vägra FB (hyser all respekt) och jag minns väldigt väl hur jag själv tänkte för runt två år sedan. Jag tyckte det osade "storebror ser dig" och att hela grejen drog lite åt åsiktsregistreringshållet. Men låter man bli att knappa in sina lösenord och mailadresser vid efterfrågan från "fb" och dessutom utesluter idiotiska "appar", så kan jag åtminstone skryta med att mitt konto ännu inte blivit smittat av något obskyrt "virus", som så många varnar för. Men efter detta inlägg lär det väl hända. Men då må det väl ske:o)

För mig innebär FB idag ett snabbt och smidigt sätt att utbyta information med folk jag känner. Om musik, vad som är på gång, samt att jag kan marknadsföra mina hemsidor och min blogg. Och den är ju som bekant helt frivillig att läsa, kommentera, älska eller hata. Precis lika frivilligt som det är att ha mig som vän eller inte på FB.

Dessutom kan jag hålla lite koll på vad mina fina barn gör eller inte gör. Inte minst har det resulterat i att många snälla fans vill vara med på sponsringen av min pågående platta:o) Allra bäst fungerar FB om till exempel ens barn kommit bort. Vilken fantastisk genomslagskraft en efterlysning får! Jag fick ett enormt stöd av både vänner och vilt främmande människor i mitt sökande efter den försvunna dottern för en tid sedan. Sådant värmer att upptäcka.

För många andra verkar FB betyda följande:

* Skvallerforum, klagomur & mobbingcenter...
* Social statushöjare; "och allt är så fint och så bra, och nu är vi här och där, och nu vi har köpt det och det"...
* Tävlingar, spel, utmaningar och en herrans massa trams som jag inte förstår förtjusningen i...
* Kedjebrev à la "lägg detta tok till din status så kommer det att hända, och gör du inte det så blir du straffad (eller nåt)"...
* Förutspåelser från yttre rymden, kristallkulor och diverse grejer man kan klicka på för att veta vad som ska hända just idag. Och blir man inte nöjd med svaret kan man klicka igen och igen och igen... och sedan publicera som status. Fattar nada!
* Världens största och mest omfattande kontaktannons - alla kategorier - tyvärr...
* "Roliga" filmklipp, "bra" låtar, youtube-länkar, spotifylistor...
* Att göra minst 50 inlägg per dygn = "jag har inget liv, jag har det tråkigt, jag svär i var och varannan mening och tror att FB kan lösa mina problem"...

Okay - jag vet att jag kanske är onödigt elak nu, och alla måste givetvis få göra det de trivs med. Men det känns ändå som om att "ringa en vän" vore sundare. För visst rings det mindre nu för tiden? Ingen verkar ha hemtelefon längre. Vi har, men jag kan inte ens numret utantill eftersom ingen frågat efter det...
Uj uj, vart är vi på väg (skrockar) och undrar en gammal(modig) Jacobi:o)



Mocambique med mera...



I förra veckan sökte jag ett lärarjobb i Maputo; Mocambique. Tyvärr såg jag annonsen för sent och ansökningstiden hade redan gått ut. Glädjande nog fick jag svar med vändande e-post från rektorn att de ändå kommer att ta min ansökan i beaktan om jag bara omvandlade den till en wordfil, bifogade en bild på mig samt namn på några referenter. Sagt och gjort, så nu är den iväg. Jag kan ha fel, men faktum är att jag både tror och hoppas på antingen Maputo eller Kerala; Indien som jag skrivit om tidigare.

I övrigt har helgen inte bjudit på några direkta överraskningar förutom att en vän/bekant var här och skvallrade om gemensamma bekanta från svunnen tid. Märkligt hur många relationer, människor och livsöden som korsas och vävs ihop vid närmare granskning. Nu är det så att han; vännen, har en enorm svada och det har även Fredrik när han druckit. Jag försökte febrilt få en syl i vädret men misslyckades rätt kapitalt, men fick då en idé om hur bryta denna och liksom förena nytta med nöje.

Förutom att beordra dem till en nattöppen mack för att köpa cigaretter, skickade jag även resolut ner dem i källaren efter de röda sofföverdragen paketerade i en blå IKEA-kasse. Jag vet inte hur länge de med gemensamma krafter och tankeverksamhet höll på med att klä av- och på vår hörnsoffa, men för min del resulterade projektet under tiden i djupsömn i ett angränsande rum;o)

Vad som hände efter att jag vaknat - var att jag inte fattade ingenting. En tonårsdotter hade tagit hem någon som skulle ta bussen hem. Han var visserligen mycket trevligare än de andra som bara dykt upp mitt i natten, presenterade sig och så, så jag bad via sms om ursäkt till dottern ett dygn senare. Önskar hon kunde vara något mer öppen. För han verkade vara det.

På lördagen, efter ännu ett patetiskt försök att bli underhållna av "Festivimellodalen", vandrade ett småsegt gäng bestående av mig, Fredrik och väninnan A till en närliggande pub för en kort rond. Där var det mest bara surrigt, äckligt varmt och luktade fis. På det hela taget kan jag med gott samvete kalla det riktigt trist.

Vi fick därför för oss att besöka den berömda syltan igen, men eftersom vi alla tre var alldeles för nyktra för att platsa in där vid ett-tiden på natten, blev det snarast en makaber skräckvisit som mycket snabbt avslutades. Det efter att vi fastnat både på golvet med skorna och med armarna på bardisken. Jag bad Fredrik ta några väl valda bilder, men tusan vet om jag orkar lägga energi på att lägga ut dem eller göra mer "reklam" för stället ifråga. Idén som sådan, självdog redan innan vi kommit innanför hemmets dörrar.

Lite annat pyssel i helgen har varit att rensa och sortera min ofantliga och offentliga mailbox. Jag har även gått igenom FB för att ta bort personer jag aldrig har kontakt med eller ens vet vilka de är. Något som tydligen upprört vissa.

Så här har till exempel mitt ex nya kvinna skrivit:

Hej undrar om varför har du tagit bort mig när det var du som ville att jag ska bli din vän här i fb?
Har jag gjort nåt ? Du får gjärna säga det du tycker, jag tar inte illa upp för nånting alls.. Så att du vet bara, att jag är åxo en kvinna som har varit med mycket ilivet, och har blivit besviken från de närmaste, jag är väldigt känslig inom mig ..
Jag har varken tid eller lust att bry mig eller döma folk för det liv dom själv har valt.

Ja, som du ville men det kändes väldig konstigt att bara tas ''BORT'' för jag bruckar ha anledning till saker jag gör..

Det vill jag säga oxå är att jag läser ditt blogg gämnt (när jag har tid) tycker intressant om hur du vågar avslöja ditt liv i det... Inte många kan/vågar det.. Så tumme upp :o) Tro det eller inte men det gjorde ont när jag läste dem sista inläget och hur besviken du var...(du hade allt rät att vara det)
Jag kände igen den där känslan, det är det värsta av allt att bli besviken på de vi älskar!

MVH //S.S

Det stämmer förvisso att jag och Fredrik ville bli hennes vän (hon hade ju dessutom endast mitt ex som vän sedan tidigare). Och det ville vi enkom för att hon, enligt fullt synlig FB-status, har en relation med mitt ex, och vi därmed självklart antog att även hon skulle träffa min yngsta dotter i stort sett varje helg.

Det visade sig (efter en chatt på FB där jag inledde med att gratulera dem) att vare sig hon eller mitt ex ville berätta vem hon är eller vad hon heter på riktigt. "Det är lite känsligt, vi vill inte gå ut med det offentligt" hette det. (Märkligt nog har de dock båda lagt ut bilder på sig själva tillsammans samt bilder på både mina och hennes barn). De tu lovade att de skulle presentera henne (S.S.) innan min dotter och hon skulle ses. Det har inte skett än, och hon och jag har inte haft någon som helst kontakt på FB efter den minst sagt skumma chat-stunden.
Man vill gärna veta hos vilka ens barn vistas. Jag tror inte jag är konstig någonstans där. Dessutom har mitt ex ingen egentlig juridisk rätt att träffa dottern, utan det sker enbart av att hon själv säger att hon vill och en löjligt stor "godwill" från min sida. Men barn förstår, kommer att lära sig läsa och bilda sig egna uppfattningar. Och det får jag förlita mig på. Som vanligt. Jag har aldrig talat illa om någon förrän behörigt barn frågat och har varit moget nog att ta svaren. Det betyder alltså att min yngsta dotter ännu inte fått höra något negativt om vare sig sin biologiske- eller obiologiske far. Vad hennes tre äldre systrar möjligen kan ha berättat om sina upplevelser kan jag dessvärre inte göra mycket åt.

Visst får man tycka att jag lämnar ut mig totalt i bloggen, men ingen kan så klart veta om det jag skriver och beskriver är sanning, en modulerad sådan eller bara dikt och förbannad lögn. Och det står var och en fritt att tro vad helst de vill. Men om någon frågar mig personligen, öga mot öga, om något - så får man definitivt höra sanningen! Hur ont den än må göra. I övrigt tycker jag att jag utelämnat nästan allt som känns för privat. Vill man komma närmare den jag är, torde mina låttexter avslöja långt mycket mer om mig.

Måste jag länka till en låt nu igen? Jo, tydligen! Orkar du så lyssna på den här: Sanningen.




Levitation




Ett av alla mina tidiga minnen som barn, jag var väl någonstans mellan två och tre år, är att jag brukade vakna på nätterna och lyfta upp ur spjälsängen. Jag befann mig sedan svävandes på runt en meters höjd över golvet med ansiktet neråt. Jag kan fortfarande känna exakt hur jag bar mig åt, hur jag liksom fällde armarna åt sidorna och att jag via handflatorna kunde sända en ljus och stark kraft som höll mig "flytande". Jag minns hur det kändes om jag råkade stöta emot dörrkarmar då jag ibland råkade ta dem för snävt. Hur det gjorde ont i sidorna när jag slog i midja och höfter.

Jag är helt säker på att jag skulle kunna utföra detta än idag om jag bara vågade tro lika starkt på att det fungerade som jag gjorde som liten. Min äldsta dotter var i samma ålder när hon för första gången berättade en morgon att hon varit ute och flugit på natten i vårt dåvarande hus. Jag skrev en låt ("Hon säger hon flyger") om det strax efteråt och den finns att lyssna på här: http://ginajacobi.se/wp-content/uploads/2011/02/08-Hon-säger-hon-flyger.mp3

Det var hur som helst väldigt härligt och befriande att kunna bemöta henne med förståelse över det hon varit med om, något jag inte själv direkt fick som ett väldigt "udda" barn.

Visst har jag under åren lärt mig tekniker för att gå ur min egen kropp för att fritt kunna röra mig genom tid och rum, men skillnaden är den att kroppen då fortfarande ligger och sover medan anden gör sina utflykter.

Hur som helst är detta minne och känslan av att faktiskt levitera något jag längtar oerhört tillbaka till. Och jag önskar jag hade kvar samma oförutfattade meningar om vad som är "fysiskt" möjligt. Men man blir indoktrinerad - och det väldigt tidigt - om vad man kan och inte kan.

Jag har en annan halvskum grej, en slags föreställning om en fullständig rening. En total frid och lycka. Det närmaste jag kan komma i beskrivning av det, är som om kall sockerdricka eller små, små bubblor genomsyrar både kropp och sinne och rensar allt som är jag. Den här bilden har dykt upp med jämna mellanrum under hela mitt liv men framför allt väldigt starkt när jag mått bra, varit kär och älskad och fött mina barn. Ja, lite som den ultimata upplevelsen av harmoni. Trots alla dessa lyckostunder har det alltid fattats det där "allra sista", det jag kallar "sockerdrickan".

Fattar ju att det här låter alldeles sinnesförvirrat - vilket i sig inte torde vara någon nyhet i den här bloggen - men jag tror ändå inte att jag är ensam om de här ursprungkänslorna och den ordlösa längtan jag ändå så fåfängt försöker fånga i inlägget.

Någon "out there" som är med mig och förstår vad jag menar?

Ljus och kärlek/G

Är det bara jag -



som tycker att lite bristningar, celluliter och överskottsfett är långt mycket mer tilltalande och snyggare än alla dessa ärr folk får efter "tummytucks", bröstlyft med förflyttade vårtgårdar och implantat. Dessutom har de flesta inte någon känsel kvar på de "sargade" ställena... och hur fränt är det på en skala?

Okay - jag vet att jag har kollat på alldeles för många operationsprogram - det kan jag villigt erkänna. Jag ville ju bli kirurg innan jag valde att bli ingenting. Eller förlåt, typ musiker då. Men det finns ändå i mig en slags fascination över vad folk verkar vilja stå ut med att göra med sina kroppar -  för att "trivas" med sig själva. Och jag tänker varje gång - hur är det ens möjligt? Ja, att de på allvar sedan tycker de ser bättre ut? Och hur kan de bättre? Jag fattar faktiskt inte. De ser ju ärren hela tiden. Blir påminda. Om att det är på låtsas. För att de skurit bort en bit av sig själva. Eller stoppat in knäskålfettet och magfettet i ögonlock och kinder! Eller är silikon och koksaltlösningar deras enda lösning?

Nej, allvarligt talat, jag skulle inte göra någon operation alls om jag inte av hysteriskt kosmetiska skäl kände mig nödgad. Typ om jag hade råkat kliva på en mina eller fått halva skallen bortskjuten och därmed skulle få barn att gråta av rädsla och vuxna att stirra för att sedan snabbt titta bort.

Då kanske. Men aldrig att jag skulle lägga en spänn på att "förbättra" det som trasigt blivit av livet självt. Jag är stolt över mina gråt- och skrattrynkor. Kanske inte riktigt van ännu - för det går hujedmig snabbt mellan 30-40, men ändå. Kan inte heller med emfas påsta att jag är jättepolare med fyrabarns-magen. Men den är åtminstone slät som en säl:o))

Anknäbb - nej tack! Elvira lärde mig ett trick - sug på en flaska i cirka tio minuter så ser du lika dum ut ändå:o)


CV:t ute i cyberymden...





Jag har fått för mig att folk, när de är väldigt trötta på något, skämtsamt brukar säga att de "fått nog och ska dra till Kuala Lumpur"... Eller var det till något annat halvmystiskt klingande ställe?

Det spelar egentligen ingen roll. Och jag skämtar inte heller. Jag har förutom i Indien, nu också sökt ett jobb i Kuala Lumpur. Samt två lärartjänster på ett par vackra öar i Thailand. Efter flera dagars surfande, har jag insett att Svenska Skolan finns över hela världen, så blir det inte någon av dessa, finns det en mängd andra ställen jag kan tänka mig att arbeta på. Gemensamt för de flesta är att rekryteringsprocessen verkar ske i mars för läsåret 2011-2012 med skolstart i augusti, så än finns det tid:o) Och händer det inte under 2011 så ber jag att jag får leva i fler år.

Jag tänker; ska jag ändå arbeta som förkollärare kan jag gott göra det på ett ställe där jag samtidigt kan få värme, sol, hav, äta god mat och dessutom lugn och ro att skriva på övrig tid. För vi snackar inte om 8-timmarsdagar. Och Thyra kommer inte att lida brist på vare sig svenska eller inhemska kompisar.

Jag och Fredrik har räknat och räknat och insett att hur vi än vrider och vänder på saker och ting så kommer vi på de flesta asiatiska destinationer att kunna ha en medelstandard på endast en tredjedel av den budget vi har här. Så man kan ju undra vad vi väntar på...

Abret är väl att det är rätt många sökande till varje tjänst, men det är ju likadant i Sverige. Jag får sätta min tilltro till att den bakgrund jag har ändå kan placera mig som hyfsat intressant för ändamålet och för de ansvariga:o)

Mitt personliga brev och CV:t då? Det här är ungefär vad jag brukar skriva med vissa detaljer förändrade och skräddarsydda beroende på uppdraget:

Hej!

Jag heter Gina Jacobi Muskos och är i grunden utbildad förskollärare, men jag har mestadels varit verksam som projektledare, musiker, kompositör, textförfattare, sångerska och konstnär. Ytterligare är jag mamma till fyra underbara döttrar i åldrarna 26, 19, 16 och 6 år, och jag för snart två år sedan mormor till en söt liten pojke - Leomix :o) Jag har alltid musicerat, skrivit, målat och tecknat och man kan nog med fördel beskriva mig som både kreativ och initiativrik.

För mig har musik alltid utgjort en stor och viktig del av mitt liv. Detta sedan barnsben då jag, enligt utsago, redan som två-åring började “ta ut” melodier jag hört på radion på pianot. Jag är klassiskt skolad sedan jag var fem år, då familjen flyttade till Sundsvall från den Jämtländska byn Hammerdal. Jag tog därefter pianolektioner både i privat och kommunal regi upp till och med gymnasiet och började komponera eget material i de tidiga tonåren. I samband med det startade jag också mitt första band. Sedan dess har jag agerat i en mängd olika musikgrupper med skilda influenser – allt i från egenkomponerad musik till visa, musikal, pop, rock, schlager, blues, ethno och världsmusik.

Direkt efter att jag tagit min förskollärarexamen (vi samläste flera terminer med fritidspedagoger och lågstadielärare) arbetade jag med grundandet och uppstartandet av nuvarande Kvartersteatern. Från 22 års ålder har jag livnärt mig som musiker, sångerska, lärare i musik, bild, och svenska samt varit projektledare för ett otal olika kulturprojekt i Sundsvall. Utöver det, har jag också en egen artistbakgrund med 9 fullängdsskivor, 11 singlar och två musikkassetter i bagaget. Jag har också arbetat som förskollärare mellan 2006-2008 på två olika förskolor.

Jag har lång och gedigen erfarenhet av att arbeta med barn, ungdomar och vuxna i diverse kreativa sammanhang och har dessutom arbetat med människor från många skilda kulturer (Irak, Somalia, Iran, Azerbajdzjan, Kenya, Libanon, Makedonien, Turkiet m.fl). Jag har även rest mycket runt om i världen och upplevt många olika miljöer och tankesätt. Länder jag besökt - är förutom de flesta Europeiska stater - även Indonesien, Thailand, Indien, Egypten, USA, Kanada och Mexico.

När jag hittade er annons kände jag direkt att detta arbete verkligen vore något för mig! Hela idén med att starta svenska skolor utomlands känns väldigt tilltalande och finns det något ställe i världen jag gärna vill återvända till igen så är det till just XXX. Att få möjligheten att komma tillbaka till detta fantastiska och brokiga land, dess kultur och människor och samtidigt få möjlighet att arbeta med något jag verkligen älskar att göra, vore helt underbart. Vad jag ser som ett extra plus är att barngrupperna inte är alltför stora och att vikt läggs vid individuella undervisningsplaner. Jag är säker på att jag skulle kunna tillföra er verksamhet något positivt genom min bakgrund.

Ytterligare skulle jag tycka det vore både spännande och lärorikt för min yngsta dotter Thyra att få gå i skola en tid av sitt liv utomlands. Även min make Fredrik är mycket positiv till att arbeta på annat håll då det inte utgör något hinder, eftersom han jobbar som AD och web-designer och via nätet skulle kunna sköta det varhelst ifrån. Det torde heller inte vara några problem för oss att hyra ut vår fina sekelskifteslägenhet som ligger mitt i centrala Sundsvall.

Jag är mycket nyfiken på att få veta mer om er verksamhet och vad arbetet hos er skulle kunna komma att innebära. Om ni tycker att jag verkar intressant för uppgiften, så tveka inte att skriva tillbaka för mer information så snart ni kan. Hoppas på återhörande!

Med vänlig hälsning/Gina Jacobi Muskos
Tullgatan X
852 31 Sundsvall

Tel: X
Mobil: X
E-post: gina.jacobi@bredband.net
Hemsidor: www.ginajacobi.se
www.ginajacobi.com


Projektförteckning/CV Gina Jacobi Muskos

1984 Tog förskollärarexamen på lärarhögskolan i Härnösand. Startade tillsammans med 15-talet andra ungdomar upp Kvartersteatern i ABF:s regi. Förutom en rad föreställningar på plats, arbetade vi också som pionjärer ute i olika bostadsområden. Var arbetsledare för en av externgrupperna.

1985 Väntade första barnet och skrev material till första LP:n.

1986 Spelade in första skivan, ”Bagateller” med Rummet, och skrev material till nästa. Skrev musiken till och spelade keyboard, trummor samt sjöng i Regionteaterns uppsättning "Tummen i ögat". Skrev musiken till flera reklamfilmer åt reklambyrån "Albatross film".

1987 Spelade in andra skivan, ”Tid & Rum”. Turné i norra Sverige. Projektledare för ett stort kör/teaterprojekt i Rikskonserters regi där 350 elever från sju skolor i olika kommuner deltog. Åkte runt med dåvarande bandet och repeterade eget material med de olika körerna. Konserter framfördes, dels på varje skola, men även två större framträdanden gjordes på Tonhallen där alla körsångarna deltog.

1988 Skrev och spelade in tredje skivan, ”På jakt efter solen”, med efterföljande Sverigeturné. Projektledare för ett musik- och teaterprojekt kallat Växelspel. Tillsammans med dåvarande bandet samt ett 30-tal arbetslösa ungdomar, arbetades gemensamt en teaterföreställning fram med egenkomponerad musik. Resultatet framfördes på Tonhallen vid två tillfällen samt i Riksradion.

1989 Inspelning av fjärde skivan, ”Gå som på nålar”, med efterföljande Sverigeturné. Startade eget produktionsbolag och skrev krönikor i Sundsvalls Tidnings Söndagsbilaga. Nominerad till en grammis för albumet "På jakt efter solen" i klassen Pop/Rock kvinnlig artist.

1990 Arbetade som lärare i SFI-svenska på Fagerdals nystartade flyktingförläggning. Många nya bekantskaper gjordes med människor från hela världen och deras kulturer, vilket även märktes på det låtmaterial som skrevs under tiden (som sedan fanns med på femte skivan).

1991 Projektledare för egna projektet ”Tondöva och streckgubbar” i TBV's regi. Det vände sig till "vanligt" folk som trott sig alltid varit tondöva, eller att de inte kunnat "dra ett rakt streck ens". Tillsammans med åtta andra lärare som alla arbetade efter samma “högerhjärns-pedagogik”, bevisades att det inte finns några hopplösa fall. Runt 250 personer deltog sammanlagt i kurserna. Fortsatte skriva material, och spelade in femte skivan på hösten.

1992 Födde andra dottern i januari. Femte skivan ”Det här är bara början” släpptes. Barn”ledig”.

1993 Ledde utbildningar åt AMU i kreativitetsträning, personlig utveckling, positivt tänkande och kommunikation. Gravid med tredje dottern. Blev sjukskriven för foglossning, men skrev material under "goda" dagar.

1994 Barn”ledig”.

1995 Startade ett Kurdiskt Musikprojekt tillsammans med språkvetaren Hassan Ghazi. Resultatet blev en musikkassett där hälften av materialet var egna tidigare låtar som översatts till kurdiska. Förutom kassetten gjordes även en videoinspelning på sex av sångerna. Startade skivbolaget Gimala Records med två andra musikprofiler (Mats Hammerman och Lasse Stålnacke) i Sundsvall. Spelade in sjätte skivan, ”Alla är” i Tonhallsstudion. En platta som släpptes i oktober samma höst.

1996 Startade ett internationellt projekt, kallat ”M.U.S.I.C. – Project” (Music Universal Sundsvall International Culture Project). Temat för projektet var "att leva i Sverige", sett ur flyktingar och invandrares ögon. Samarbetade med musiker, textförfattare och sångare från bland annat Iran, Irak, Turkiet, Kurdistan, Makedonien och Kenya.

1997 Fortsatte arbetet med ”M.U.S.I.C. – Project”, vilket försenades av olika anledningar. Skrev nytt material på svenska.

1998 ”M.U.S.I.C. – Project” blev klart, och resultatet av arbetet släpptes i form av kassetten ”Jacobi's World”. Inledde ett samarbete med gitarristen och låtskrivaren Johan Wallner. Började skriva och spela in nytt material på engelska.

1999 Fortsatte komponerandet tillsammans med Johan, köpte hus samt inredde ny ljudstudio med hårddiskinspelningssystem med allt vad det innebar av nytt tänkande och teknik.

2000 Startade reklambyrån ”Jacobi Media” tillsammans med dåvarande sambon (Lia Jacobi) samt skrev fler engelska låtar.

2001 Skrev ny musik till kommande CD:n. Medverkade på Nanne Grönvalls nya skiva. Drev reklambyrån vidare, samt påbörjade komponeringsarbetet för Teater Västernorrlands uppsättning av ”Gå på lina”.

2002 Skrev ett femtontal bidrag som skickades in till Melodifestival 2003. Skrev filmmusiken till en av Per Carlessons kortfilmer ”Egen härd är Guld värd” som var ett samarbete med Film i Västernorrland.

2003 – 2004 Projektledare för ett uppmärksammat musikprojekt kallat ”Musik, tjejer och teknik” i syfte att få musicerande tjejer att ”våga” börja använda sig av datorer som redskap för att kunna dokumentera sin musik och därmed slippa vara beroende av mäns kunskaper och goda vilja för att få ner sina alster på band. Finansieringen kom från Ungdomsstyrelsen, Fredrika Bremer-kretsen och AF kultur. Hade föreläsningar om kvinnors villkor i musikbranschen, samt mixade och mastrade den sjunde egna kommande skivan i hemstudion.

2005 Barn”ledig” med fjärde dottern. Släppte CD:n ”Like Me” under eget bolag i februari. Hade den första allmänna konstutställningen av egen konst på LA-art på Storgatan i Sundsvall. Skrev filmmusiken till kortfilmen ”Sussanne blir singel” regisserad av Lena Hanno Clyne med bland andra Jakob Eklund och Malena Engström i huvudrollerna. Erhöll innovationsstöd från Almi för en ny musikalisk satsning kallad “Baby Star Music”.

2006 – 2007
Arbetade som förskollärare på ett personalkooperativ i Sundsvall samt färdigställde- och sökte samarbetspartners för CD-produktionen “Baby Star Music”. Spelade in och producerade externa artister i hemstudion. Blev en av medlemmarna  i konstnärsföreningen Konsensusgruppen som arbetar för att lyfta fram lokala konstnärer. Andra namnkunniga medlemmar i föreningen är bland andra; Max-Magnus Norman, Christian Beijer och initiativtagaren Bror Högbom. Hade tre utställningar av egen konst under hösten-07. Gav ut min åttonde platta “Unlike Me” på eget bolag.

2008 – 2009 Arbetade som förskollärare på Slättåbygdens förskola i Stöde. Skrev färdigt en ny svensk skiva “Ömtåligt gods” som släpptes på eget bolag i oktober 2009.

2010 – 2011 Komponerar material till nästa platta på svenska som beräknas komma ut under hösten.





Stora och små barn & världsproblem...



Foto & © Gina Jacobi

Idag har jag varit riktigt driftig! Trots att Thyra varit hemma och småsjuk i flera dagar, och nu också fått hög feber, men tack och lov nyss fått i sig medicin. Kan nog bli doktorn i morgon...

Jag har sökt ett arbetsstipendium från Konstnärsnämnden, snackat med, och fått korrekt ekonomiska uppgifter av min gulliga revisor Mr Hellman, som för övrigt vill gå ut och äta och dricka vin någon gång med mig - efter 20 års "samarbete" - och för att "jag är så jävla snygg"... Tror han ja, efter att ha träffat mig live en endaste gång på firman för femton år sedan;o) Han skulle förmodligen svimma om han såg mig idag. Å andra sidan är han 66 själv;o)

Jag bävar för den dag han tänker gå i pension och inte kan hjälpa mig med deklarationer och avdrag...

Jag har också äntligen ansökt om nedsättning av CSN-avgiften för i år, eftersom jag i stort sett inte tjänat en spänn på över två år utan levt på den stackars maken.

Men bäst av allt, är nog att jag skickat iväg ansökan till jobbet i Indien och faktiskt känner mig riktigt nöjd med den. Och skulle det mot förmodan misslyckas, finns det fler svenska skolor i Asien som behöver lärare. Men finge jag önska, så må det bli Kerala! Om man aldrig varit där är det säkert omöjligt att förstå min längtan tillbaka dit.

Jag är i alla fall ofantligt glad och tacksam över att Fredrik vill följa med och ser möjligheter till jobb där. Förutom att han fortfarande kan göra AD, och webb-jobb, så har jag hittat en del studios som söker producenter, tekniker och musiker - så där borde vi väl båda två kunna platsa:o)

Snackade lite löst idag med Thyra om att hon kanske ska få gå i en annan skola i ett annat land ett tag. Visserligen gillade hon att det skulle vara varmt jämt och att få bada i havet, men hon emotsatte sig å det starkaste att behöva sitta på golvet och äta konstig mat med höger hand:o))

Men jag är av egen erfarenhet - med Millan och de resor vi gjorde när hon var liten - alldeles övertygad om att det blir jättenyttigt för henne att möta nya kulturer och vanor. Hon, om någon, behöver få bryta lite mönster med tanke på att hon i princip går på en "skyddad-verkstad"-skola på fina Södermalm, och det utan större reflektioner över världen vi lever i. Dessutom kan hon behöva få sig en kulinarisk "kick" eftersom hon bara äter fjantmat än så länge. Pannkaka, fiskpinnar, nudlar och köttbullar utan lök. Men är man hungrig, så äter man:o)

På bilden ovan kramar de varandra - de riktigt tighta systrarna - Millan och Elvira, tillika mina två första nosar! Elvira (http://vivalavita.blogg.se) sticker till Barcelona om tre veckor då hon fått jobb där! Hon fick veta det i dag och jag är nog lika glad och upprymd som hon själv är över det:o) Klart hon ska testa allt! Utom droger:o)

Millan (http://jacobiart.blogg.se) bor sedan många år tillbaka i Stockholm. Visst saknar jag henne och mitt barnbarn otroligt mycket. Vi ses inte så ofta. Men samtidigt är det inte många som är småbarnsförälder i trettio år - som jag både varit- och faktiskt kommer att vara (om man räknar att barnen är små fram till tio-års-åldern). Min lust att resa har aldrig försvunnit i och med föräldraskapet. Snarare har det både ekonomiskt, praktiskt och med hänsyn till andra föräldrar, varit omöjligt för mig att lämna landet för någon längre tid.

Olivia, - åh, kära unge! Hur jag önskar att hon själv förstod hur mycket hon betyder för mig och den övriga familjen - men framför allt för sig själv. Att hon inser att hon måste lägga på lite krut nu - för att kunna göra det hon vill sedan! Hon är minst lika duktig och begåvad som någon av de andra tjejerna. Jag tror hon vet det. Men att hon för tillfället bara vill visa att hon struntar i det. Så synd. För jag vet att hon är skärpt, har humor, är estiskt driven, skulle kunna bli modell, skådespelare eller konstnär.

Hur som helst så tror jag att det är tid för mig, Thyra (och Fredrik om han vill) att göra något helt annat nu. Det som jag alltid längtat efter. Verka utanför denna ankdamm. Jag borde kunna lämna tonåringarna i fädernas ansvar nu, när de lämnat det till mig i så många år. Och aldrig, aldrig, att de frågat om det varit okay när de själva jobbat utomlands. De har alltid tagit det för givet. Jag lät min musikkarriär stå tillbaka eftersom de inte "kunde ha barnen" om då jag hade något engagemang.

Det här är naturligtvis inte en personlig vendetta eller någon slags hämnd, utan en önskan, en dröm, som vuxit sig fram, starkare och starkare under en herrans massa år.

Och vad beträffar Thyra så jag har ensam vårdnad. Och har därmed begåvats rätten att bestämma över hennes och mitt väl och ve.

Seriösa intressenter av att hyra lägenheten i andra hand - kolla in här: http://www.dropbox.com/gallery/365245/1/Tullgatan3?h=8782a5

Betala för att jobba???



Idag har jag surfat runt för att hitta sajter om volontär- och biståndsarbeten i bland annat Indien. Det är fullkomligt makabert, men faktum är att - förutom att man står för resor, försäkringar och vaccinationer själv - så betalar man i dessutom snitt 25 000 -28 000:- till den aktuella organsiationen för en åtta veckorsvistelse. I detta ingår då tre mål mat per dag och enkel logi. Dessutom jobbar man gratis, i mitt fall då företrädesvis på en skola eller ett barnhem.

Enligt egen erfarenhet och med tanke på de få omkostnader man faktiskt har i Indien - runt 3000:-/månad för mat och uppehälle - och då lever man helt okay - så känns hela idén befängd. Då åker jag hellre dit och travar in på ett barnhem eller en byskola och erbjuder min hjälp och kunskap.

Men... Jag tror jag har hittat ett alternativ i kväll och ska samla mig för att göra en riktigt bra ansökan imorgon. För det här vill jag verkligen, verkligen göra! Det finns nämligen en privat svensk skola i just den del av Indien jag vill åka till. De har mellan tio till tjugo svenska barn från klass 1 - 5 inskrivna per termin och de söker både svenska grundskollelärare och lärarassistenter för läsåret 2011/2012. Rekryteringen blir klar i mars och om jag förstått det rätt skulle det bli fråga om att åka dit och jobba från november till och med mars kommande år. Skolan samarbetar också med inhemska skolor och eleverna får i undervisningen prova på mycket av den indiska kulturen, såsom musik, konsthantverk, matlagning med mera. Det hela låter otroligt intressant och lärorikt ur alla aspekter!

Jag tror det skulle vara både nyttigt och roligt för Thyra att få gå åtminstone ett halvår i ettan där och jag kan inte se några hinder för att hon inte skulle få tillstånd till det, eftersom man arbetar enligt den svenska läroplanen.
Sedan måste vi förstås ordna med all logistik för de stora döttrarna hemma. För vi blir ju förstås tvugna att hyra ut lägenheten medan vi är borta, men båda har ju sin pappor i stan så det borde egentligen inte vara något problem. Så om någon redan nu får idéer om lämplig hyresgäst - så hojta gärna till redan nu:o)

Fredrik är också otroligt sugen på att göra detta och kan ta med sig mycket av sitt firmajobb och hemsidesskapnde dit, under förutsättning att han får tjänstledigt från sitt ordinarie arbete.

Jag är helt exalterad just nu och ber till den Store Anden att jag lyckas presentera mig och mitt CV på ett sätt som faller arbetsgivarna i smaken:o) Håll tummarna!

Tant och volontär?



Jodå... Det finns visst en hel massa saker som tyder på att jag är tant:

Menopausen känns oerhört talande i sig själv. Jag kan både virka, sticka, sy, växtfärga och brodera. Dessutom kan jag laga alla svenska husmanskosträtter som finns (det kunde jag inte som yngre) - fast nu med extra piff på. Jag ser dåligt, hör dåligt, är en riktig kratta i trafiken. Känner mig allmänt förbittrad, förbrukad och förbannad. Rynkorna har blivit djupare och det hänger dumma påsar ner från sidan av kinderna. Jag skulle behöva en helkroppskorsett.

Har börjat fundera på volontärarbete eftersom jag annars direkt inte fyller någon vettig funktion. Jag är ju inte ens tillgänglig som mormor eftersom barnbarnet bor i Stockholm och jag fortfarande har småbarn - vilket på ett sätt håller mig något yngre;o)... Jag minns inte mina närmastes födelsedagar - inte utan att skriva upp dem. Jag har inga kläder i garderoben som passar. Jag drömmer om orgier med yngre män;o) Jag drömmer om att stå på scen igen med ett riktigt bra band och mina nya låtar.

Saker som inte tyder på att jag är tant:

Jag hatar att baka bullar och göra efterrätter. Jag fixar inte svenska traditioner och högtider. Jag spelar inte Bingolotto och tål inte de glittriga utskicken från Postkodmiljonären med mitt namn förtryckt i guldskrift. Jag vägrar konsekvent att riva ut rabattcheckar ur reklambladen. Jag läser dem inte ens. Jag skriver inte dansbandslåtar. Jag låter inte som en tant när jag väl sjunger. Mina texter är fortfarande smått pubertala. Mina låtar drar mer åt pop...tror jag själv. Jag har inte stödstrumpor, bristningar eller åderbråck. Är bara magfet efter alla fina döttrar. Jag köper fortfarande kläder på ungdomsavdelningarna - fast just det kanske passar bättre i den ovanstående tant-kategorin.

Jag skickar aldrig julkort eller vykort - även om jag av en händelse - skulle råka befinna mig långt hemifrån. Jag minns inte mina närmastes födelsedagar - inte utan att skriva upp dem. Jag har inga kläder i garderoben som passar. Jag drömmer om orgier med yngre män;o) Jag drömmer om att stå på scen igen med ett riktigt bra band och mina nya låtar.

Det går liksom inte ihop detta... med kropp, ålder, att inte känna igen sig själv. Förut var jag åtminstone så pass förutseende att jag kunde berätta för barn och partnern när det var dags för PMS från helvetet.

Förlåt ett smått likadant inlägg som det förra. Det kommer troligtvis alltid att ske igen. Med tanke på minnet och mina lässvårigheter i mörker.

Jag kan mycket väl tänka mig ett volontärarbete och funderar seriöst på ett år utomlands, och i sådana fall, tar jag med mig Thyra - och Fredrik - om han vill.

Genomläst och godkänt av:
/Fredrik Jacobi Muskos

Maken har läst och tycker att detta med volontärarbete låter som en bra idé - något som han inte själv är främmande för, utan omfamnar. Har vi spekulanter på att hyra ut vår lägenhet under ett år?/F

P.I.H. - "piller i hjärnan"!



Nu tycks det till sist ha hänt. Bara sådär - *poff* - och plötsligt blev jag tant! Jag har alltså hoppat över mensen i sex veckor och är definitivt inte gravid, även om magen tilllåter många att tro det. Förra gången detta hände var i i höstas då jag var fyra veckor sen och sedan blödde som en slaktad gris ungefär lika länge efteråt.

Vad jag märker nu är att jag inte tycks ha några hormoner i omlopp alls i min kropp - vare sig östrogen, gulkroppshormon, gestagen, progesteron eller testosteron. Mitt sinnestillstånd kan närmast beskrivas som att jag orkeslöst hasar mig fram i någon slags meningslös limbotillvaro. Jag vill inget särskilt, orkar heller inget, är inte direkt ledsen, inte heller glad, kan inte sova, svettas floder. Känner mig asexuell, ointressant, ascocial (även fastän jag tvärt emot senaste årets ofrivilliga tradition, faktiskt umgicks med vänner i helgen). Jag är en dålig och disträ mor och en grå, trist, snarstucken och purken partner.

Kanske kan jag inte längre hoppas på någon förändring av denna melankoli eftersom all produktion av "piller i hjärnan" tycks ha avstannat. (P.I.H. är en term som en av mina döttrar för många år sedan fick syndromet PMS förklarat för sig av sin gudmor;o)

Jag tänker givetvis ut en massa saker som skulle vara bra för mig att göra. Saker som jag skulle vilja vilja göra. Till exempel att ta promenader varje dag, sluta röka (åtminstone skära ner på skiten), låta bli chips, börja fridansa, lära mig bygga hemsidor för att avlasta Fredrik med hans firmauppdrag - så han slipper sitta hela kvällarna, måla klart beställningstavlorna till en väninna, sjunga in och mixa fler låtar till plattan - har ju för tusan 21 färdigskrivna redan nu - bleka utväxten i hårbotten, färga ögonbrynen, fila fötterna, ringa en vän osv...

Jag har ju sökt en del jobb, några av dem vill jag dock helst inte vill ha, men borde ta. Jag har beställt blanketter för olika kulturstipendier som jag troligen inte kommer att få - det var länge sedan jag erhöll något sådant - är inte varken ung eller särskilt lovande längre. Jag borde försöka fila mer på boken än att skriva här, hitta ett förlag som vill ge ut den, leta reda på ett produktionsbolag som kan boka en turné med mitt kanonband som faktiskt tackat ja - OM det någonsin blir av.

Men det stannar tyvärr mestadels vid bara tankar, för det enda jag har lust med är att laga konstig, komplicerad men god mat (även om jag själv sällan får i mig mer än kattportion), läsa en oerhörd mängd böcker, se på TV-program om operationer, samt försöka sova någon gång ibland. En företeelse som brukar infalla först sedan jag vet att alla har somnat och det är lungt (kan hända någonstans mellan 02-04). Därefter har jag jättesvårt att slappna av förrän alla - Fredrik, Thyra och dotter III säkert vaknat och kommit upp på morgonen vid sjutiden.

Men sedan - DÅ - efter att ha läst någon timme för att komma till ro, brukar jag mycket drömfyllt sova mellan 9.00 till 11.30. Fredrik tycker jag ska gå till en läkare för att få sömntabletter, men det bär mig totalt emot. Jag vill inte äta fler mediciner än jag redan gör och definitvit inga som gör mig kemiskt beroende. Kanske är det så illa däran att jag bara vill klaga över något! I så fall blir jag riktigt besviken på mig själv! Kanske behöver jag bara ett eget sovrum.

Åhh!!! Jag har ju ingen lust att tappa lusten! Jag som alltid hatat snack och lite verkstad! Och trist nog har den ansenliga mängd hälskostpreparat jag provat, inte fungerat - mycket på grund av mitt hjärtfel, höga blodtryck, B-12-brist och diabetes - faktorer som gör att vissa ämnen är direkt skadliga i kombination med de mediciner jag tar.

Fast jag kommer nog inte helt att ge tappt och rusa (linka) iväg till Myrorna för att få tag i blommiga städrockar heller! Även om de kan vara nog så piffiga - på en tjugoåring:o) Men vad jag förstått så har inte tanter i min ålder sådana nuförtiden och man vill ju ändå försöka hänga med lite grand... Det får nog bli mörkblå Coop-jeans med någon ärtig, gräll syntetstickad mönstrad tröja till... Och fotriktiga promenadskor. Och brun skinnjacka med muddar.

Jag VILL få LUST! Jag tror att en resa till Asien skulle fungera!

Sundsvalls egen Jerry Springer-show!



Är lite seg idag efter en synnerligen underhållande utekväll med väninnan:o) Det var väldigt länge sedan jag var ute på lokal, och jag måste erkänna att jag ganska snabbt insåg varför jag brukar föredra att vara hemma...

Jag har aldrig särskilt reflekterat över att jag skulle ha några specifika ovänner eller bekanta som jag tycker genuint illa om, men på det första stället lyckades vi hamna i sällskap med just två personer som jag mer än gärna klarar mig utan. Och det är säkert ömsesidigt.

Nåväl, vi blev inte långrandiga på den puben utan bestämde oss för att göra ett studiebesök på stans värsta sylta ett kvarter bort. Jag har hamnat där en gång tidigare men inte min väninna, så jag ville ju självklart att även hon skulle få ta del av den, i det närmaste, utomjordiska upplevelse det innebär.

Redan vid dörren fick jag undertrycka ett grovt fnissanfall. Det var nämligen kö! Dit?! Jag ska nu försöka sammanfatta intrycken inifrån lite kort. På mindre än tjugo minuter hann vi bevittna tre polisingripanden, oräkneliga snubblande snubbar och tanter i envetna försök att "dansa", kladdiga och pruttande desperados på jakt efter ett ligg, ett par kräkningar på nära avstånd, en helt nerkissad toalett. Och ytterligare två "bekanta" jag absolut inte tål, av orsaker jag inte kommer att gå in på. Dessutom har de båda den ovanligt dåliga smaken att så där överdrivet fyllhurtigt vilja kramas. De lider alltså således av total brist på emotionell kompetens och förmåga till inkännande.

Som grädde på moset ackompanjeras hela den Kafkaliknande miljön av en aldrig sinande ström Karaoke-performers. Ni kan ju tänka hur mina stackars öron lider. Men samtidigt blir det ju som sagt oerhört underhållande - om man har den typen av humor.

Men jag ska vara rättvis. Det finns många, mycket trevliga och älskvärda personer som frekvent brukar gå dit och som ingår i både min och Fredriks närmaste umgängeskrets. Jag träffade även några av dem igår. Sedan får jag väl lov att pinsamt nog erkänna att ungefär hälften av besökarna "kände mig" och kom fram och yrade; "åh, visstäru Ginajacobi va? Fan, jag har en plattamä digvadheterdendärlåtennuigen"... Och nu för tiden är igenkänningsfaktorn från mitt forna artsteri och glansdagar, mycket låg i resten av världen:o)

Så jag antar att jag väl helt enkelt får hacka i mig att jag passar bäst på "white-trash" klubbar. Men vet ni - det är helt okay. Dessutom ska stället i fråga, har jag hört, tydligen servera riktigt högklassig och billig mat på helgerna. Men det gör jag ju själv varje dag så det vette tusan om vi kommer att chansa på det:o)

Nu ska jag försöka få tag i my long lost gitarrist Per Kjeller som enligt rykten ska befinna sig i Sundsvall! Normalt skickar han mig gitarrfilerna från USA och jag har inte sett honom på över tjugo år.

"Kan du vara tyst"?



Trodde någon på allvar att jag skulle sluta babbla? Nej, tydligen inte, om du läser detta;o). Jag har så mycket att skriva om, att varken tangentbord, bokstäver, sambo eller vän-support hjälper längre. Min fina kamrat A kom över igår kväll - för att dricka kaffe och hämta ididotpresenten - en som jag tror hon faktiskt tycker passar i hennes badrum... Lite Norman Bates goes wild again:o)

Vi rökte ett par cig under fläkten, och hon hann reflektera lite över min mans mors (hmm...svärmor heter det ju) farhågor angående sönernas sjukdomar - eftersom A lite smått varit med om detsamma, när hon var tillsammans med Fredriks tvillingbror. Fast då handlade det om andra åkommor.

Jag vill inte på något enda sätt förringa att min man behövde uppsöka sjukhus frekvent under flera år i sin ungdom. Det gjorde jag själv - och den pärmen skulle bli tjock om den fanns. Jag har lyckligtvis fått någon nämnd - kommer inte ens ihåg vad den heter - att bränna allt efter preskriberingstiden.

Jag förstår självklart att hans fina mamma är orolig. Särskilt eftersom han senast i gårnatt skrek högt i sovrummet flera gånger, och sa att han hade ont i den "yttre muskulaturen runt hjärtat"...

Jag frågade om han ville att vi skulle åka in till sjukhuset. Nej, blev svaret. Sedan somnade han om igen. Och kom upp i tid i morse. Sur, förvisso - men hyfsat pigg. Likaså - till min stora glädje - även den tröttaste av tonårsdöttrarna. Det efter bara tre väckningar.

I går kväll fick jag ett par snygga kängor. Och då snackar jag inte skor. (Även fastän jag skulle behöva ett par, eftersom mina indianboots med mockafransar hela tiden ramlar ner som två trötta hundar runt vristerna om jag går mer än tio steg). Nej, jag syftar på de gliringar jag fick om att han jobbar hela tiden. Men det vet jag ju redan, och har otroligt dåligt samvete för. Samtidigt som jag väl har i minnet att han tyckte jag skulle sluta musiklärarjobbet...

Jag har av samma orsak och ivrigt påhejad av honom, därför underlåtit att söka ett liknande arbete på den skola där jag själv mest agerade musiklärare under min högstadietid. Däremot har jag skickat en intresseanmälan till en mycket liten förskola angående en 75% tjänst. Skulle eventuellt funka...

I morgon åker maken, äldsta tonårdottern och hennes kompis till Stockholm i vår allt annat än tillförlitliga bil. De ska härja runt med viktiga uppgifter på Manifestgalan. Jag är jätteorolig eftersom jag haft drömmar om trafikolyckor och därför bad dem åka med Y-bussen istället. Det visade sig att den presentcheck jag fått av min syster för två personer, tur & retur-resa mellan S-vall-Sthlm, hade nummer 0666. Sedan när Elvira kollade vad resan skulle kosta för kamraten så gick den på exakt 666:-. Så hela gänget lade ner och bestämde sig för att färdas med Krabaten ändå.

Jag bad Fredrik läsa igenom detta inlägg. Han sågade det. Jag bad honom copa det till sin dator och skriva det bättre. Sedan blev det tjafs. Jag berättade om min oro över bilfärden imrgon. Han sa att tjejerna får turas om att köra. Jag vägrade att gå med på det, och tyckte att han kunde gå och lägga sig och sova i tid för att själv orka köra hela vägen. Så nu är det riktigt surt. Och vi har nog båda sagt för mycket för att det ska vara bra...

Ibland borde man kanske hålla den trut....

Så schhh!

Och lyssna på en låt nedan som troligen passar inlägget.

http://ginajacobi.se/wp-content/uploads/2011/02/08-Tyst.mp3

Sjukdomar, "pappor" och slutbloggat?



Min make (det känns fortfarande ovant att skriva så, då jag aldrig ansett mig ha haft äganderätt på någon) var dålig i stort sett hela förra veckan. Han är faktiskt rätt ofta småsjuk. Kanske är han av naturen (född som något underviktig tvilling) - lite halvklen av sig. Men det brukar vända rätt snabbt och han blir oftast ganska snart frisk! Och för tillfället är läget stabilt.

Två åtgärder han vidtagit för sin hälsas bästa, är att han börjat träna på gym ett par, tre gånger i veckan:o) Sedan har även jag hjälpt till genom att kapa av hans dreads till en smått galen frilla - så nu blev det "Svarte-Petter-looken" igen. Fast med tanke på att närmare två kilo löshår därmed har försvunnit, så står han rakare i ryggen och känner en enorm lättnad och slipper förhoppningsvis sin huvudvärk;o)

Sjuk och sjuk. Ja, vem är väl inte det? Och krämporna tycks bli både värre och fler med åren. Men jag anser det vara en väsentlig skillnad mot att vara riktigt illa däran eller skadad, i stort sett hela sitt liv. Så som min styvfar, såväl som äldsta och yngsta döttrarnas fäder. Och då menar jag sjuk som i "huvudet" - klumpen som vanligtvis sitter fast uppe på halsen, ni vet... Den som fungerar lite si och så för vissa, och för några totalt tycks ha fallit av.

Inte för att jag tycker att det på något vis skulle vara varken fulare eller skamligare att vara psykiskt illamående än att dras med fysiska sjukdomar. Men tro mig - det förstnämnda drabbar de närstående (barn, partners & familj) långt mycket djupare. Särskilt om det kombineras med psykopatiska och destruktiva inslag.

Att min styfar inte hade alla teskedar i lådan, hästar i stallet eller maskor i koftan, (även om han själv ansåg sig vara oerhört intelligent och beläst) har någon säkert redan listat ut. Han är idag - tack och lov - både bortgången och bitvis, av mig, förlåten. Men det endast för min egen sinnesros skull. Men så har jag ju också gått i terapi en många herrans år för att "bearbeta" traumat...

-Men var det då inte skönt att få ur sig allting, kanske någon undrar? Nej, faktiskt inte. Jag kände mest att jag var tvungen att liksom underhålla terapeuterna/psykologerna - så att de kände att de kunde gå hem och tycka att de gjort ett "bra jobb". Jag ordinerade till och med mina egna läkemedel eftersom jag är rätt medicinskt påläst. Receptutskrifterna skedde mestadels utan några som helst ifrågasättanden från deras sida. Ja, det är säkert inte svårt att gissa vad jag anser om psykvården i Sverige - nåja - Sundsvall.

I ärlighetens namn så vet jag att jag alltid har fixat mig själv. Kämpat mig framåt på min egen, kanske onödigt krokiga väg, mot helande och sanning. Och där har musiken och skrivandet varit min allra viktigaste kanal och beståndsdel. Jag slutade efter fyra (de facto) bortkastade år, med depressionsmedicinerna. Jag skilde mig från den galne psykologen (efter tre månaders äktenskap), flyttade och startade ett nytt liv med tjejerna i ett litet, men gulligt och trivsamt hus på solsidan av Norrlandsstaden.

Ja, men vad hände då sedan? Jag får verkligen rannsaka mitt sviktande minne och rekonstruera tidsaxeln här. Under ett par år dejtade jag en man som bodde 90 mil härifrån; en hängiven "Jacobi-fan", som också startade min första hemsida. Numera är den både två gånger omgjord och omarbetad av lika många. På den tiden hade jag inte ens en aning om vad en sajt innebar, och jag lärde mig otroligt mycket av honom när det gällde Internet.

Han får nog för alltid bli kallad för "Excelmannen i mitt liv" eftersom hans hemmasydda "Jacobiförlaga" fortfarande är mig oumbärlig när det kommer till budgethantering. Han sporrade mig också att fortsätta skriva ny musik, vilket jag är väldigt tacksam över:o) Jag bröt dock upp med honom, eftersom det i slutänden framgick att vi inte alls passade ihop. Detta trots att vi gemensamt just hade köpt ett hus häruppe. Jag kunde inte förlika mig med att ro iland vår framtidsplan och jag berättade att jag träffat en "bästa människa", och därför omöjligt kunde fortsätta relationen med honom.

Sedan följde år av både spott och spe. År av psykisk, praktisk, fysisk och ekonomisk uppbyggnad tillsammans med en fantastiskt god och fin människa som blev min sanna livskamrat. Idag, många herrans år senare, råkar vi som av en händelse vara vägg-i-vägg- grannar. Kan bara häpna över hur det ibland "slumpar" sig! Posten kommer ideligen fel eftersom hon också tog mitt namn och vi numera är sex Jacobis i stenhuskvarteret, på samma våning. Vi ses tyvärr aldrig...

Jättetrist tycker jag, eftersom vi var vänner i flera år. Dessutom långt efter vår separation. Men det är helt hennes val och hon vet att jag har välkomnat henne hit när som. Fredrik likaså. Jag är heller inte den som direkt tvingar mig på någon. Tvärtom. Jag förhåller mig, nästan till leda, på behörigt avstånd till människor som inte verkar vilja ha kontakt. För mig betydde i alla fall vår tid oerhört mycket, och ibland inbillar jag mig att även jag utgjorde ett stöd i hennes, på den tiden, obeskrivbart jobbiga tid av transformering.

Mina nuvarande "problem" består i att jag inte vet vem min biologiske far är. Varför han inte alls fick - eller ännu inte får - finnas med i bilden. Funderar ibland fortfarande över varför min styvfar gjorde det han gjorde mot mig, men enligt min lillasyster - aldrig mot henne (hans biologiska dotter). Ytterligare grubblerier över att två av mina döttrars biologiska fäder betett sig som kompletta galningar gentemot både sina döttrar och mig. Betyder det att all skit måste gå i arv? Och vem kan i så fall bryta det?

Jag? Kanske... Hoppas så innerligt. Kanske kan min musik bryta några mönster för någon. Kanske någon av mina fina barn gör det? Ingen som vet... Men alla har vi tydligen våra kors att bära. Mest av allt mår man dåligt som mamma - över att ha satt barn till livet - som får bära både sina bördor och föräldrarnas tillkortakommanden... Att inte ha varit så bra som man ville och borde...  Men jag vet åtminstone att jag gjorde så gott jag kunde. Och tydligen kunde jag inte bättre. Ett ständigt återkommande mantra. Men jag menar det!

Lillnosen min. Hon vet så väl att hon har en "sån där biolog-pappa". Hon kan varken säga det och ännu mindre stava till det. Hon vill inte titta i det mörklila hjärt-albumet han och jag köpte. Det som han strax efteråt ställde sig och hoppade och stampade sönder på gatan utanför affären då "vår" bäbis var nyfödd.

De gånger jag velat visa henne bilderna, så har hon inte alls varit intresserad av att se dem. Foton från vare sig graviditeten eller förlossningen. Jag har inte ens förmått mig till att klistra in de foton som finns från hennes första månader. För att pärmen är skev. För att livet blev så skevt då. Så fult och så fel.

Ännu vet hon nästan inget om honom. Hon får ta det i sin takt. När hon vill. Om hon någonsin vill. Jag tror inte hon minns att han kastade, bland annat skor, från hallen i huvudet på henne och mig när hon var fyra månader. Förhoppningsvis inte heller hennes mammas översminkade blåmärken och den i det närmaste oändliga, tröstlösa gråt, under sitt första levnadsår. Hon minns defintivt inte att han försökte strypa mamma i åttonde månaden. Och det är ju tur...

Jag och mina äldre barn minns...

Alla galenskaper han gjorde efteråt, alla slag, alla kränkande ord, alla prylar han förstörde, alla låtar han raderade i min musikdator medan jag låg på BB, alla totalt uttröttade vänner jag fick bo hos, alla hans självmordshot, alla anonyma och falska anmälningar till diverse myndigheter, alla utspel - för att vända mina döttrar emot mig, alla försök att svartmåla mig inför nyckelpersoner i min egen branch, alla kontakter han tog med mina ex för att få "vatten på sin kvarn" (och det funkade ibland just för att de just är ex)... Nej, det här blir för långt. Och jag fixar inte detaljer just nu. Dessutom är det ointressant i en blogg.

Som grädde på moset, krävde han både en faderskapsutredning (behövdes inte) samt startade en vårdnadstvist som pågick i 8-9 månader. Det hela var oerhört uttröttande och kränkande. Att behöva sitta med honom för att utverka något slags samarbetsavtal...? Jag kan inte räkna upp hur många personer från soc som var inblandade. Speciellt intressant var, att han kvällen innan huvudförhandlingen, lät meddela min advokat att han dragit sig ur och lagt ner alltihop. Han sket i sitt barn. Det var bara ett spel för att straffa mig. För att jag vågat gå. För det har uppenbarligen ingen gjort innan mig.

Nämen! Det var ju inte slut där. Det har följt år nu, av dynga och påhopp via nätet i hans synnerligen "välbesökta" bloggar - där han dessutom kommenterat det mesta själv. Orkar egentligen inte minnas. Kontentan är väldigt enkel - av allt jag gått igenom i mitt liv - så är nog han det absolut värsta jag varit med om!

Det må sedan bero på vad som helst! Helt oavhängigt om hans mamma inte orkade med hans bokstavkombination eller att hon (enligt honom) försökt att mörda någon - så är M inte riktig någonstans!

Utskrifter av hans dynga, finns samlad i en stor kartong i källaren. Den är märkt med svarta kors, och av Fredrik benämnd som "den svarta lådan". Där finns också alla utredningar, polisanmälningar, besöksförbud, tre mobiltelefoner fyllda med galna SMS och dokumentation över den digra mängd polisingripanden som föranletts på grund av honom.

På något sätt känns det som att detta borde bli mitt sista inlägg i bloggen. Och kanske blir det så. Jag har liksom lite annat att stå i...

Lillnosen har det bra - även om jag tycker att hennes låtsasfar (mitt senaste ex) endast är en stor "förljugen k..." så får hon bestämma. Hon verkar trivas där. Så länge. Och som sagt, sjukdomar har vi alla - och till stor del rår vi inte för dem. Men i viss mån är jag säker på att vi alla kan vi påverka vårt leverne och beteende till det bättre!

Till alla som finns med mig - stort TACK! För att ni läst. Tack för kommentarer. Någon som vill gästblogga månne?


RSS 2.0