Jacobi

En av de Jacobianska paradrätterna är nog, enligt många, friterade saker med sötsur/stark sås. Här följer ett ungefärligt recept för 6-8 personer:

Frityrsmet: Knäck 3 ägg i en mellanstor bunke. Häll i 2 dl mjölk och 1 dl bubbelvatten eller Ramlösa. Tag ca 3 dl vetemjöl och blanda ihop till en slät och ganska tjock smet. Om den blir för rinnig - ta mer mjöl. Man kan givetvis krydda smeten lite som man behagar, men jag brukar ta följande - det passar till de flesta saker man vill fritera.
1-2 klyftor pressad vitlök, 1 tsk svartpeppar, en nypa chillipeppar, 2 tsk salt, 1 tsk spiskummin, en tsk mald koriander, 1 tsk dragon, 1 pressad lime och det rivna skalet från den, 1 tsk malen ingefära. Låt blandningen stå kallt tills dess det är dags att börja fritera.

Sötsur sås: Hacka 10 cm purjolök fint och häll i en normalstor kastrull. Pressa i två vitlöksklyftor och häll i en matsked smör och bryn i ca 5 minuter. Därefter tillsätts saften av en citron, 1 lime, 2 msk tomatpuré, 1 burk krossade tomater, 1 tsk malen basilika, 1 tsk malen dragon, 1 tsk riven eller malen ingefära, 1 tsk kanel, 2 tsk socker, en skvätt olivolja, 2 msk kinesisk sojasås, 1 halv tsk chillipeppar. Såsen kan med fördel puttra på svag värme under en timme. Späd med extra vatten om den börjar bli för tjock. Den ska se ut som den man får på en vanlig kinarestaurang i konsistensen. Vill du ha den sötare så finhackahacka ett par ringar konserverad ananas och blanda i.

Ris: Häll 4 dl jasminris i en stor kastrull tillsammans med 8 dl kallt vatten, en tsk salt, 2 msk olivolja, två msk sesamolja, en halv dl berberis (torkade röda bär som finns på arabiska butiker). Rör om och koka sedan upp på hög värme under ca 10 min. När bara lite vatten återstår i kastrullen - sänk plattan till lägsta temperatur, sätt på ett lock och låt riset eftersvälla (går bra i upp till en timme, eller längre, men häll då och då i en skvätt vatten så det inte blir för torrt - alternativt stäng av plattan helt).

Sakerna: Här väljer du så klart själv vad du gillar. Jag brukar använda nedanstående och dessutom fritera dem i samma ordning. Detta gör jag för att vissa grejer inte ska ta smak av varandra från oljan. Skölj och skär grönsakerna i centimetertjocka skivor. Använd gärna färska champinjoner, röd paprika, blomkål, och gul lök. Därefter brukar jag ta fina bitar av färskt kycklingbröst, därefter 10-15 tinade tigerräkor (rensade) och till sist 10-15 bitar valfri vit fisk. Varje ingrediens läggs varför sig ner i frityrsmeten och röres om så att hela saken i fråga blir täckt.

Fritering: Tag en wokpanna eller stekpanna med höga kanter. Häll i 5 dl majsolja och 5 dl solrosolja. Hetta upp i ca 5 min. Testa att du fått okay värme genom att hälla i en liten klick av smeten. Fräser det till på en gång är det tillräckligt hett. Sänk då plattan till 4 och med en matsked klickar du i varje bit av exempelvis svampen. Vänd på sakerna då och då under ca 5 min. När de är gyllenbruna/gula - använd en slev med hål i och låt mesta möjliga olja rinna av och lägg sedan i olika ungsfasta formar. Exempelvis trivs grönsaker i samma, kyckling för sig, räkor och fisk i en tredje form. Eftersom det tar en stund att få klar alla saker brukar jag sätta in dem i ugnen på 100° tills dess att allt är färdigt.

Sallad: Jag tycker att ruccola passar jättebra som bas. Ha gärna i lite körsbärstomater, fetaosttärningar och svarta oliver. Pressa en halv lime och häll över tillsammans med ett par matskedar olivolja. Strö gärna över en msk rostade sesamfrön.

Rostade sesamfrön: Ta 1 dl sesamfrön och häll i en stekpanna med en nypa salt, rör om och rosta på hög värme i 3-5 min. Kan sparas på burk länge och användas vid behov.

Papadam: Är ett tunt, torkat kikärtsbröd med kummin och fänkålsfrön från Indien som kan friteras i oljan som blir över. Det tar bara ca 1 minut per bröd om oljan är tillräckligt het. Papadam kan även med fördel, tillredas dagen innan eftersom det går utmärkt att förvara dem på ett stort fat i rumstemperatur.

Vit myntasås: Häll 2 dl turkisk youghurt i en lagom stor skål. Ta 2 msk torkad mynta, en halv tsk salt, en halv pressad lime och rör om. Serveras som dipsås till Papadambrödet.
Okay! Thats it! Ställ fram alla formar och skålar på bordet. Folk kommer att baxna:o) Det tar visserligen en stund att tillaga - mellan 2 till 3 timmar, men det är sannerligen värt det. Jag lovar:o)

Och är det så att du inte orkar med själv så finns ju "Jacobi's Kitchen" snart för dig:o)

Alltså... Den här bloggen tenderar att spreta åt så många håll att jag själv inte riktigt hänger med... Att någon annan skulle bli klokare av att läsa rappakaljan betvivlar jag starkt. Ändå känner jag mig självsvåldigt piskad att skriva vidare. Interaktionen här inne är ju inte direkt vare sig frekvent eller mångtalig, så det är definitivt inte av den anledningen som jag outtröttligt driver mig vidare till fortsatta skriverier...

Kanske har det hela förvandlats till en personlig utmaning. Jag menar - eftersom jag redan skrivit om så mycket - så kan det vara en egenproducerad test - för att se om det tar slut på orden och tankarna någon gång... Dessa, mestadels i mörker, nedplitade meningar, under stunder då jag förmodligen skulle ha gjort bäst i att ägna mig åt andra mer inkomstbringande sysselsättningar. Eller åtminstone sova. För vid andra tillfällen - då jag verkligen vill avhandla vettiga ämnen, kommer inte en enda bokstav från detta tangentbord...

Skulle det här inte från början bli en personlig artistblogg med fokus på musiken? Va, va, va? Eller åtminstone en luttrad moders vardagsbetraktelser? Nejdå! För efter en tid gick den osökt över till att bli en gästblogg för goda vänner och Fredrik. Så började den oförhappendes försöka likna en lättviktig avhandling om mellanmänskliga relationer och problem. Sedan transformerades den till en mat- och receptblogg.

Vem vet - möjligen är dess överlevnad ett halvt års träningsrunda inför att ta språnget och våga skriva min första roman... Vad som händer på vägen vet ingen.

Samtidigt är det ju så fint ordnat med Internet, att ingen måste läsa om man inte vill :o) Ändå får jag väl - mitt i allt - lov att erkänna, att jag önskar och hoppas att alla mina bokstäver kan göra någon liten skillnad - för någon.

Love!

En mycket underskattad (av Fredrik som hatar rödbetor) maträtt är min helt egen variant av rysk borschsoppa/gryta.
I min mun innehåller den helt igenom perfekta smaker. Jag ska försöka delge hågade ett slags recept. Jag vet - som tidigare skrivet - aldrig hur jag gör från gång till gång - men testar ändå. Skäll ut mig i bloggen efteråt om det blev katastrof:o)

Om du inte har föjande råvaror hemma, är tipset att köpa:
4-5 normalstora, färska rödbetor
1 vitlök
3 normalstora morötter
färsk eller torkad dragon
grovmalen svartpeppar
salt
jasminris
500 gram nötfärs
1 stor gul lök
1 färsk pepparrot (går bra med en liten tub färskriven annars)
1 liten creme fraiche
smör(riktigt)
olivolja
1 tärning grönsaksbuljong
1-2 dl vatten
1 painriche
1 citron

Gör så här:
Tag en stor stekpanna och häll i nästan 1 tsk svartpeppar, 1-1,5 tsk salt, 2 pressade vitlöksklyftor, en gul finhackad lök, 1 msk dragon och 2 msk smör. Låt allt steka ihop på hög värme i några minuter och blanda därefter i köttfärsen och finfördela röran.

Skala och riv morötter och rödbetor fint och häll i stekpannan. Låt puttra ihop i 20-30 min.

Häll 1 tsk salt, 4 dl jasminris och 3 msk olivolja i en kastrull med 8 dl vatten (alltid dubbelt så mycket vatten mot rismängden). Låt koka upp på hög värme men sänk sedan till väldigt låg efter ca 10 minuter och lägg på ett lock så det får stå och ånga sig klibbigt. Typ bara på ettan. Blir det för torrt - häll i en dl vatten till.

Riv pepparroten i en skål och blanda med creme fraiche, en nypa salt, lite svartpeppar och saften av en halv citron. Rör om.

Skiva painrichen i centimeterbreda skivor. Smält 100 gram smör och blanda i en vitlök, 1 tsk dragon, 1 tsk timjan och en halv tsk salt och gegga ut på bröden. Häll även på lite olivolja och lägg dem sedan på smörpapper och grilla i ugnen på 225° i 5 min.

Ja, sen tror jag man fattar hur det hela ska serveras:o) Testa, testa, testa!

På lördag fyller maken år och jag undrade på lunchen idag vad han önskade sig. "Inget särskilt" svarade han. "Ja, men någon speciellt god maträtt då" föreslog jag - varpå båda blev stumma. För vid närmare eftertanke så är det ju just precis vad vi äter varje dag. "Vi skulle kunna gå ut och äta" sa Fredrik. Det blev lika tyst en stund igen, varpå vi båda strax och enstämmigt uttalade samma tanke "man blir bara besviken för att det aldrig är lika gott som hemlagat".

Åh, ett sådant dilemma! Men jag tror jag har lösningen. Först gör jag en smörgåstårta och bjuder Fredriks mor, tvillingbror och storasyster på eftermiddagen. Sedan slår vi nog på stort och tar Krabaten till närmaste Statoil-mack där vi köper ett par liter spolarvätska till kompisen. Själva beställer vi varsitt meal. Mitt består av mosbricka med en grillad och en kokt korv, hemlagad senap, ketchup, dubbel räksallad, moskrydda och rostad lök. Fredrik lär nog välja en dubbel hamburgare med något trist tillbehör. Men faktum är att den pulvermos de serverar på Statoil är supergod - så för mig blir det kulinariskt nog:o)

Mitt recept på smörgåstårtan? Det lade jag ut för länge sedan på min gamla sajt www.ginajacobi.com, men det förtjänar faktiskt att dammas av och uppdateras igen:o) Så håll tillgodo!

Jacobiansk Smörgåstårta (räcker till två tokhungriga personer i tre dagar, eller omräknat för 12 normalhungriga middagsgäster - i en kväll).

Inhandla följande, om du inte redan har det hemma:
2 burkar Abbas tonfisk i solrosolja
1 stor burk gräddfil (5dl)

1 stor burk lätt-cremefraiche (5dl)

Frysta, skalade räkor (så mycket du har råd med)

färska champinjoner (10 i normalstorlek)

1 kartong ägg från frigående höns

2 burkar blandade morötter och ärtor (eller en av varje om det inte finns)

1 stor gul lök

1 vitlök (2 stora klyftor)

1 röd och 1 grön paprika (hyfsat stora)

3 normalstora tomater

1 isbergssalladshuvud i lagom storlek

1 gurka

1 citron

1 påse stor Polarkaka - det ska bli 2x3 halvor till de olika lagren
2 knippen dill

1 ask grönsaksbuljong

1 ask mjukost med valfri smak
1 tub majonäs 

salt
grovmalen svartpeppar
dragon

Gör så här: Hårdkoka tre ägg i separat kastrull (tar ca: 6 -7 min). Koka upp två buljongtärningar i annan kastrull i 4 dl vatten. Tag fram två medelstora bunkar.



Gegga 1:
I den första bunken häller du i cremefraichen och burkarna med ärtor och morötter. Tillsätt fyra matskedar majonäs och fyra matskedar mjukost. Pressa i en halv citron, och ta något mindre salt och svartpeppar än i den första bunken. Rör ihop!



Gegga 2: I den andra bunken häller du i gräddfilen samt de två tonfiskburkarna - helst öppnade, innehållet smakar bäst. Hacka en gul lök fint och rör i. Pressa i två vitlöksklyftor, häll i två rågade teskedar salt, en tesked grovmalen svartpeppar, klipp i den ena knippan av dillen samt en matsked torkad dragon. Rör om!



Tag fram en stor, rund bricka och lägg första lagret av Polarkakan på den. För varje lager bröd häller du först jämnt på 1 dl av buljongen. Klafsa därefter på två tredjedelar av ärt- och morotsröran. Lägg på nytt lager av bröd och klägga på tonfiskröran. Sedan tar du det sista lagret bröd och breder ut återstoden av ärt- och morotsgeggan.

Hacka isberssalladen fint och täck hela tårtan samt kanterna. 

Skiva champinjoner fint och lägg ut ovanpå. Gör likadant med ägg, gurka, tomater och paprika i ett vackert och personligt mönster. Strö sist ut alla räkorna. Pressa den andra delen av citronen över dem och klipp resten av dillen över det hela. Klart! Insidertips - tårtan blir ännu godare (om möjligt) om den får stå i upp till ett dygn i kylen.

Smaklig måltid!

På onsdagar infaller ett smått makabert val av TV-program kontra övrig sysselsättning. Så här såg tablån ut för aftonen:

Idag tog jag med Thyra upp till Norra berget. Vi kokade varm choklad, handlade smaskens fika på ICA och jag körde den trötta lilla, skitiga Krabaten upp för backarna. Det var strålande sol ute. Ända tills vi kom fram, för då blev himlen plötsligt alldeles grå och det började blåsa svinkallt. Vi packade ändå tjurigt upp vår medhavda matsäck och vi satte oss huttrande på en av de gamla bodarnas trätrappa med genomsura skor och kalla fötter.

Vi hade tur, för efter bara femton minuter började solen lysa igen och vi gick vidare upp till lekplatsen där en skulptur av den berömda "Skvadern" står. Länk och historien bakom den finns att läsa här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Skvader. Sedan dess har den förknippats med Sundsvall som en slags halvpsykotisk variant av "dalahästen".

Jag var för tung för att ta mig igenom den packade tösnön och sjönk ner till låren med två matkassar, väska och filt och fick omgående vända tillbaka till promenadvägen fastän Thyra ville jag skulle följa med till klätterställningen.

Hur som helst. Vi hade det väldigt kul och skämtade en massa. Och jag njöt av att äntligen få känna solen i mitt bleka ansikte igen:o) Norra Berget har allttid haft en speciell betydelse för mig. Inte som ett pittoreskt rekrationsställe eller någonstans att begrunda utsikten över min vackra stad...

Jag har nog promenarat däruppe minst några hundra gånger med barnvagn med var och en av mina döttrar. Oftast i ett melankoliskt skick. Oftast mycket ledsen och ensam och bedrövad över hur livet blivit. Tankar på varför det inte har fungerat med döttrarnas fäder, varför jag är som jag är. Att stå där på toppen och blicka ut över sin hemstad - okay, måste ha tittisarna på mig numera för att kunna lokalisera alla ställen jag bott på - gör mig evinnerligt trött. På mig själv, på Sundsvall. Varför jag inte gjorde slag i saken och flyttade härifrån redan när Millan var liten.

Men jag valde ju som jag gjorde, och det blev som det blev. Men det jag för första gången upptäckte med Norra idag, då jag hade lyckan att få vara med ännu en liten fin dotter där uppe - var att jag faktiskt känner mig rätt nöjd. Glad. Inte mår särskilt dåligt över något specifikt längre. Jag fann ro i att bara vara med henne där. Utan att störas av den där stressen jag alltid tidigare känt. Oron över min musikkarriär, grubblerierna över om jag är en bra mamma, drömmen om att hitta en livskamrat jag kan fungera med.

Idag vet jag att jag kan leva och verka alldeles för egen maskin om det så skulle behövas. Och det - det inger en trygghet jag aldrig tidigare haft. Det är således tydligen aldrig för sent att mogna...eller vad man nu vill kalla det. Resignerat? Gett upp? Tappat gnistan? Blivit för gammal?

Jag menar på allvar - det gör väl inte särsklit mycket om jag aldrig mer kommer att stå på en scen och framföra min musik. Det spelar faktiskt ingen livsavgörande roll om det inte blir som jag hoppats och tänkt i min relation. Det klart det skulle vara otroligt kul om det fungerade, men mitt liv hänger faktiskt inte längre på att jag måste bli omtyckt, omhuldad och älskad - vare sig som partner eller som en erkänt duktig musiker. Herregud! Vem bryr sig i slutänden?

Däremot betyder mina fantastiska barn allt. Inte så att jag har ett behov av att leva igenom dem. Åh, nej - inte så! Jag har fortfarande massor med egna intressanta saker att sysselsätta mig med:o) Men jag önskar så otroligt hett att jag kan få behålla varaktiga och meningsfulla - troligen dock väldigt olika - relationer med dem alla under återstoden av mitt liv. Och jag hoppas att de någon gång, på sitt alldeles eget vis, kan känna att jag bidragit till något litet positivt i deras liv.

Det hör ju inte direkt till ovanligheterna att vara sömnlös... Lade mig för fem timmar sedan men vaknade igen. Försöker smälta helgens alla händelser och beslut. Var på mitt livs andra begravning i fredags tillsammans med maken och fina vännerna som spelade och sjöng. I stort sett två tredjedelar av min bekanskapskrets var där, samt hundra personer till. Det var mycket vackert, outhärdligt sorgligt och det är fortfarande alldeles omöjligt att föreställa sig min väninnas och hennes två kvarvarande barns förlust och vånda. Jag hoppas hon vet att jag finns här närhelst hon vill...

Min lilla affärsidé är nu utarbetad, utskickad och klar. Återstår bara att se hur många som nappar på den:o) Det skulle vara fantastiskt kul om den visar sig fungera. Inte minst för att Fredrik slipper jobba dubbelt i samma utsträckning som nu och vi således borde kunna få mer vaken tid med varandra på helgerna.

Lördagskvällen var bitvis så rolig att jag skrattade så jag grät. Jag har fortfarande träningsvärk i diafragman - vilket säger en del om både hur lite jag skrattar och hur otränad jag är:o) Okay, jag kan erkänna att jag tillagade fiskgryta med saffran, och för er som inte känner till det vanligaste självmordssättet i Iran, kan jag berätta att stora mängder saffran kan göra så att man skrattar ihjäl sig. Det är helt sant. Men jag använde bara en ynka påse ju!

Det kan annars ha berott på de dårar till vänner som kom och åt samt försökte se "Körslaget" tillsammans med oss. Vi borde ha filmat kvällens kommentarer och skeenden:o) Det enda "vettiga" som hände var att jag av en slump lyckades komponera introt till Kims och Tomas bröllopslåt. Och att jag troligen fick Fredrik att spela in det på sin mobil. Och det är icke att underskatta!

Ja ha - "Körslaget" då? Jag håller på det gula laget:o) Vilken karisma och energi hon hade, den unga tjejen! Framför allt hoppas jag på att någon gång bli tillfrågad av TV 4 om att leda en ny handplockad Sundsvallskör. Hur kul vore inte det? Hoppas er helg bjudit på något roligt och gott också!

"Men livet är livet,
tar inget för givet -
Ibland blir det mycket mer...
och jag har fått (nog)
Nog har jag känt kraften,
nog har jag sett ljuset -
men Gud, kan jag hoppas
på total absolution"?

Från "Ömtåligt Gods" 2009

Åhhhh! Blöder som en stucken gris igen efter åtta veckors uppehåll...! Jag som numera måste betraktas som klimakterietant och inte borde kunna tro på fler ägglossningar och en liten "Aura" för mig och min man...

Han har just nu klippt ett badlakan i åtta välrullade bindor för mig att läggas i hans boxerkalsonger och användas tillsammans med OB:s gröna tamponger. I morgon ska vi på begravning. Min andra. Något som jag vet kommer att innebära att jag förverkar alla tårar för det närmaste året. Särskilt för fina och söta L och hennes outsägliga saknad. Också för att Fredrik spelar och bästa Kim och Tomas sjunger...de har repat här. Allt är egentligen alldeles ofattbart.

Livet fortgår ju. However. Men jag måste faktiskt påstå att allt känns mer än lovligt svårt och blytungt just nu.
Kanske kan jag glädja någon med att jag uppfunnit en ny affärsidé. Nåväl, inte särskilt lukrativ, men som ändå faktiskt kanske kan ta tillvara både mina och andras kulinariska intressen:o)

Nämligen matlagning och komponerande... och snart kommer det mera... Om jag finns kvar.

Helgen har varit späckad med fantastiskt trevliga vänner och musikgäster, matlagning, festivimellodal-kaos i TV-rummet, blandat med chocken över det som hänt i Japan. På det hela taget känns det som att lite ha levt i en dröm så här på måndagen. Plötsligt är barnen i skolan igen, maken på jobbet och jag kan husera i hemmet i total tystnad.

Något som sannerligen är behövligt med tanke på den i stort sett totala bristen på sömn under de gångna nätterna...

På lördagen lade vi oss alla sent men jag väcktes ändå vid femtiden av att Fredrik snarkade som en besatt. Normalt sett brukar det inte vålla några större bekymmer att putta till honom lite och be honom vända sig på sidan, men just den här gången var han riktigt tjurig. Som svar på mitt "snälla du, vänd på dig" fick jag följande (väldigt sluddrigt uttalat eftersom han sover med bettskena) - "Jag är inte där än!" Jag undrade givetvis vad han menade med det och han fortsatte envetet att upprepa den meningen med ilsknare och ilsknare tonfall.

Jag gav upp och gick ut i köket, tog en cigarett under fläkten, drack vatten, gick på toaletten, kollade FB, funderade på allt och inget. Gick tillbaka in i sovrummet där Fredrik fortfarande drog timmer i samma sovställning. Då frågade jag med ganska hög röst om han "var där än", varpå han säger "om trettio minuter"... "Jaha, replikerar jag - du menar alltså att jag ska vänta ännu en halvtimme för att få somna om"? "Nä! Jag kan göra det nu (gruff följt av svordomar)!"

Söndagsnatten blev inte heller lugn eftersom vi satt uppe sent och såg en urdålig film. Jag gick och lade mig före Fredrik och läste. Detta för att jag vill veta att han somnar före mig så jag slipper bli väckt av att han lägger sig.

Vid tresnåret sov han, jag hade börjat på ännu en bok och runt fyra började ögonlocken bli tunga så jag släckte lampan och gonade ner mig på "rätt" sida. Då sätter grannarna igång igen. Jordens gräl med tillhörande kastande av saker i både golv och på väggar. Alltså jag förstår inte deras grej. Jobbar de natt och kommer hem samtidigt, eller är en av dem skiftarbetande på någon obskyr arbetsplats? Ses de inte andra tider på dygnet då de kan bråka? Varför är de ihop när de bråkar i snitt 50% av tidiga mornar/sena nätter? Borde jag klaga till hyresvärden? Samtidigt vill jag inte stöta mig med grannarna då det händer att vi på grund av våra två musikstudios kan tänkas ha något hög volym ibland...

Hur som helst lugnade de ner sig till klockan 06 varpå jag föll i orolig och drömfylld slummer fram tills dess att Fredrik, Thyra och Olivia skulle upp vid sju. Lyckades somna om en timme senare men blev åter igen väckt av ett telefonsamtal från Thyras skola om att hon inte hade några täckbyxor med sig, trots att jag lagt fram dem på köksgolvet igår kväll. Vimsade ut i köket, och visst, där låg de kvar, men jag hade sinnesnärvaro nog att be fröken kolla om hon inte hade ett par extra hängande på sin krok. Jo, det hade hon visst, men på fel krok...

Så... jag lade mig jättehungrig i sängen igen, (orkade inte göra frukost just då) läste en timme i boken igen och fick därefter sova i drygt en timme. Under den hade jag flera av mina vanligast förekommande mardrömmar vilka är följande:

Jag har bokat lokal för en spelning. Vanligtvis brukar bandet och tekniker vara där och så även PA-anläggning och instrument och jag hade jag bjudit in en massa människor till konserten och lokalen började fyllas redan en timme innan vi skulle börja. Paniken uppstod när jag insåg att jag glömt alla texter hemma (det händer alltid i denna dröm), men inte bara det - jag hade även glömt att boka musikerna, så scenen var helt tom. Jag fick därför springa runt och berätta att konserten var inställd. Gästerna blev väldigt sura och jag sprang ut på festområdet och försökte få folk att backa och gå hem eftersom det inte skulle bli något gig. Det fungerade inte och sedan upptäcke jag att min väska och mina skor är försvunna. Jag stressar runt och letar i alla lokaler i området men hittar dem inte och sedan händer en massa obehagliga saker med människor jag känner väl, som jag inte går in på här, då både vännerna och scenerna är olika.

Kontentan i denna dröm är alltid dock densamma - jag har ingen låtslista, inga texter och är helt oförberedd inför spelningen. Troligtvis är det min rädsla för att tappa kontrollen som skiner igenom här...

Den andra drömmen som förföljt mig i en herrans massa år är den där jag på olika tillställningar tappar mina tänder. Allihop. De smulas sönder och jag försöker samla ihop alla delar i mina händer för skynda mig till någon akuttandläkare, något som aldrig sker eftersom en massa hinder alltid dyker upp på vägen. Jag brukar alltid vakna helsvettig och gråtande efter denna dröm och det tar lång tid innan jag kan känna lättnaden över att alla tänder faktiskt sitter fast i munnen. Vissa säger att det tyder på att pengar är på väg in, men det kan jag lova att det i mitt fall inte stämmer;o)

Så till den sista mardrömmen. Jag kör bil med mina barn i baksätet. De är relativt små och tre till antalet. Vi är på väg upp till Södra Berget på en ytterst brant och kurvig väg, då plötsligt både gasen och bromsarna slutar fungera, varpå bilen börjar rulla baklänges nerför berget. Det går fortare och fortare och jag kan inte göra någonting för att förhindra att vi kraschar och dör. Skräcken är förlamande och jag hinner tänka igenom och minnas allas våra liv på vägen ner.

Precis innan den förväntade smällen stannar allt upp och blir tyst och stilla... Kanske är budskapet i den här drömmen också en vanvettig rädsla för att tappa kontrollen, att inte kunna rädda mina barn. Kanske är den en rest efter den fruktansvärda bilolycka vi var med om för snart fjorton år sedan.

Spekulerar - jag är nog extremt rädd att förlora kontrollen över mitt liv och hyser en stark önskan om att kunna styra händelser i positiv riktning. Visst har vi alla människor mardrömmar - vissa endast att sova sig igenom - och vissa att försöka orka leva vidare med. Jag sänder mina varmaste tankar och min kärlek till alla de drabbade i Japan.

Såhär blev det nu då. på tal om min favvo-boy Einstein;o) Fredrik satt i soffan, som vanligt snurrandes sina avklippta dreads. Men denna gång inte för att bibehålla dem utan för att avlägsna dem. Lakritstrollet skulle alltså förvisas. För på vardagsrumsbordet låg ett femtiotal korta, tvinnade löshårstottar.

Blanda, blanda färg. Smeta, smeta hår. Vänta, vänta stund. Tvätta, tvätta huvud. Cobi klippa, klippa resterna. Och så får hågade se en bild imorgon. Fair enough?

Min favvokille;o)

Jag vill gärna tro att många tidvis känner det som om att de håller på att bli galna. Knäppa på riktigt. Att de håller på passera gränsen för vad som betraktas som normalt. För handen på hjärtat - hur många känner att de verkligen hela tiden hänger samman, håller i hop i sin personlighet, sitt tänkande, varande, och i sina olika roller? Fluktuerar inte alla? Som jag?

Om så inte är fallet, får jag be om ursäkt för mina antaganden - men snälla ni som vandrar hela och allmänt nöjda - berätta hur ni gör för att leva som en väl sammansatt, kärleksfull, behärskad, öppensinnad, kreativ och sympatisk person med både humor och intellekt? För det är väl sådan man skulle vilja vara. Eller åtminstone framstå som.

Ja, jag funderar mycket på det här och jag har varit inne på hormonspåret förut; klimakterie-tesen, men tycker inte att den förklarar allt. När jag tittar på mig själv och mitt beteende ser jag en elak, trött, överviktig och uppgiven kärring. En missunnsam, tråkig och dömande cyniker. En pessimist som är rädd - både för att dö - och för att leva. Sammantaget - en komplett social katastrof.

Samtidigt, vissa dagar och stunder, är jag en obotlig optimist, en kreativ explosion, en outtröttlig kämpe, en god mor, en kvinna som är lycklig över alla fina barn och vänner jag har omkring mig. I närkontakt med mitt andliga jag, en tjugofemåring i en femtioårings något kurvigare kropp, en riktigt nöjd och glad människa med en fantastisk livskamrat vid min sida. Sammantaget - ett socialt under.

Så varför är det så här? Nej, jag har ingen borderlinediagnos/pipolär sjukdom, inte heller längre någon depression. Jag är inte manodeppresiv eller schizofren, har inga egentliga medicinska ämnesbrister som kan förklara mina svängningar. Tidigare trauman är sedan långt tillbaka bearbetade och jag vet mycket väl vad, och vilka situationer som kan trigga igång destruktiva tankar och beteenden. Dessutom har jag blivit väldigt duktig på att kommunicera till andra vad jag fixar och inte. Sedan att dessa inte alltid lyckas, eller vill ta in detta, är en helt annan femma...

Undrar om det faktum att jag inte känner mig riktigt klok ibland, mestadels beror på att folk inte verkar vilja prata om sådant här till vardags. Inte ens Fredrik (som ändå är den jag träffar mest) talar någonsin om vad som känns inuti honom. På riktigt. Eller så har han kanske inte utvecklat orden för att beskriva sina känslor; likt så många andra män. För inte kan det väl vara så att de inget känner? Visst - det kan komma både gliringar och sarkasmer om mig när han druckit - men inte ens de vill han kännas vid efteråt om jag påtalar dem.

Över huvud taget andas det hela en stor portion självförnekelse - och så klart inte bara hos honom. Det gör mig jätteledsen. Och det får definitivt den konsekvensen att jag känner mig abnorm och konstig i jämförelse. För det sägs ju att det är i speglingen av andra som man kan se sig själv. Och när "andra" bara helst verkar tala om väder, jobb, nya mobiler, resor, mode, och på frågan "hur är det med dig", svarar "jo, det är bara bra", så känner jag mig så fel och udda... och jag kan inte ens ljuga...

Jag svarar alltid på frågor utifrån nuvarande status. Och antagligen uppfattas det som väldigt jobbigt eftersom det oftast inte är det förväntade svaret.

Ska vi slå till och gissa på en lindrig, men ändå högpresterande, form av Aspbergers? Eller bara låta mig passera för den jag råkar vara/är?

Är du inte riktigt klok? Skriv gärna i bloggen!

"För att straffa mig för mitt auktoritetsförakt, gjorde ödet mig själv till en auktoritet".
(citat: Albert Einstein)

Vi hade storstädning hemma i lördags, jag och maken. Som några redan förstått, var Fredrik oerhört nitisk och närmade sig även min Mac så smått, genom att torka skärmen och rengöra mus och tangentbord. Det var ett fint initiativ tyckte jag, medan jag putsade alla våra svartlackerade köksluckor efter att ha skurat golven.

Ett tag senare sa han att det vore lika bra att optimera min dator eftersom den varit så seg så länge. Han nämnde en massa bra prylar han skulle förbättra och ordna till och jag hummade väl något till svar, bara till hälften lyssnandes eftersom jag väldigt lätt stänger av hörseln när jag hör talas om datatermer. (Shit - här har vi kanske ett sömntrick på spåren... om jag spelar in en halvtimmes CD med Fredrik där han omständligt förklarar HTML-kodning - borde inte det göra susen?)!

Nåväl, efter någon timme satt han fortfarande (och ovanligt nog helt tyst) och knappade vidare på min Mac och jag frågade hur det gick. Det pep då till sist fram att alla filer var borta på hela hårddisken. Och att han inte kunde hitta dem. Han hade således vårstädat hela innehållet i min dator också!

Och ni kan ju bara gissa vilka tankar som började härja i min skalle. Först gick det nog inte riktigt in, men för varje process i middagslagningen (och det är som bekant många) började det hela gå upp för mig; över 15 års jobb är borta, hela min mailbox är väck med kontaktuppgifter, adresser och telefonnummer till sponsorer och fans för tidigare och kommande platta, arbetskollegor, diverse ansökningar, alla vänner och bekanta, med mera med mera. Även mina nogsamt utarbetade excel-filer för administration omkring min musikutgivning, vår privatbudget, alla texter, bilder på barnen, mina författarförsök - ja, you name it - puts väck!

På något konstigt sätt lyckades Fredrik ändå få mig att behålla någon form av lugn. (Vi hade till och med gäster hemma och såg "fest-i-skit-mello-dalen"). Han gjorde lite efterforskningar - dels genom att kontakta sin arbetsgivares IT-specialist, och dels genom att checka upp ett program som hette "Boomerang" som man kunde inhandla för 99 US-dollar.

Detta gjordes i söndags, och i går kväll, efter mycket uppbackande till externa diskar och överförandes en enorm mängd filer emellan våra datorer, så fungerar allt precis som det ska igen:o) Det ser i det närmaste likadant ut också. Och jag är så klart evigt tacksam över att min make lyckades fixa detta:o)

Han har nu också sett till att även min dator är uppkopplad mot "molnet" - något jag inte ens visste fanns förrän i lördags - så nu slipper jag tänka på att göra back-ups över huvud taget. Undrar om det finns något liknande för allt annat man måste komma ihåg att göra... ska fråga Fredrik ikväll...

Trots att nu detta haveri bara varade i några dygn, så märkte jag att jag kände mig alldeles tom och stympad på morgonen då jag gick förbi min studio. Jag brukar bara i farten ha som vana att titta in på FB och mailen, men nej, just ja - datorn är ju tömd...

Han och jag diskuterade en del om detta fenomen - hur handikappad man känner sig utan tillgång sin dator, sina oerhört viktiga, sparade filer och nätet. Hur beroende vi faktiskt blivit av att allt rullar på som det ska. Hur mycket vi hängt upp våra liv på ett tangentbord och en skärm.

Döm då om min förvåning, när jag i morse insåg att det faktiskt var inte "hela världen" att få tillbaka allt som det var. Jag menar såhär: paniken över att ha förlorat "allt" kändes mycket större än glädjen över att få tillbaka det jag så länge tagit för givet.

Det kanske säger en del om vilka små och obetydliga förluster jag haft i livet, men förhoppningsvis har det lärt mig en del om hur rädd jag är för att mista något som verkligen betyder något. Nämligen mina nära och kära. Och den rädslan är väl egentligen det enda molnet som finns på min himmel. Och jag tycker verkligen inte den är helt obefogad.

Kom osökt att tänka på några rader jag skrev till en av låtarna, "Not for sale", på "Like Me"-plattan. (Finns på Spotify).

"Reality is the feeling of air
passing between your fingers -
while waving next to the screen..."

eller

"Verkligheten är den du kan känna draget av -
när du viftar med handen framför skärmen..."

Som alla som läser denna blogg vid det här laget säkert redan vet, så har jag oerhört svårt att somna. Och om jag händelsevis gör det vaknar jag extremt lätt av minsta lilla ljud. Kontenatan av detta har blivit att jag sover i snitt tre timmar per dygn och sällan mer än en timme åt gången. Jag blir därför lättretlig och sur över det mesta, vilket så klart är mycket beklagansvärt eftersom det går ut över mina närmaste... Fenomenet har dessutom blivit värre med stigande ålder och hormonomställningen till tant. Och att ta fler mediciner än jag redan behöver göra, eller testa ännu ett naturläkemedel med skumma kontraindektioner - går bort. Jag får helt enkelt gilla läget. Fastän jag inte gillar det...

Jag har också väldigt svårt för att ta in flera ljud på samma gång. Till exempel om två personer pratar i munnen på varandra, eller om musik spelas samtidigt som någon försöker säga något. Att både lyssna på musik och konversera  är i det närmaste en omöjlighet för mig. Att göra något så "enkelt" som att laga (skapa) mat och ha musik i bakgrunden är en utopi. Jag fattar då inte vad jag håller på med och kan bli alldeles paralyserad i köket, eftersom jag samtidigt hör allt ifrån instrumentering, tonart och harmonier, text, tempo, rytm - ja hela arrangemanget - och dessutom får egna idéer på hur jag själv skulle ha roddat upp låten...

Musik för mig, ska helst enbart komma i form av ljud - utan några som helst andra sinnesintryck inblandade.

Jag läste någon gång att det sista som lämnar människan när hon dör är hörseln. Och det stämmer säkert med tanke på att jag tycks höra alla ljud och röster omkring mig ovanligt tydligt och nära just innan jag somnar. Likaledes är det sista som slås på på morgonen vid uppvaknandet; hörseln. Särskilt tydligt märks just detta hos maken Fredrik;o)

Efter middagsmaten drabbas jag i stort sett nästan alltid av ett slags "matkoma" - något som troligen har med min diabetes typ II att göra - och jag tuppar väldigt lätt och oplanerat av i soffan framför något jag gärna velat se på TV. När jag sedan vaknar efter mellan en till två timmar, är allt jag kan tänka på att äta något. Jag brukar i halvdvalan skapa mentala rätter som jag därefter känner mig piskad att laga till. Det kan vara allt ifrån hemgjord glass med bär, västerbottenpaj med kantareller, till en kopp te och ett par hårdbrödmackor med rostade sesamfrön och ost på. Och finns då inte allt som behövs hemma... ja, vem tror ni snällt piper iväg och handlar. Herregud! Det måste vara som att bo med en konstant gravid "munchie"!

Under den här "vakna-upp-tiden", är jag i stort sett okontaktbar och fixar inga ljud överhuvud taget. Jättedumt - eftersom det är då diskmaskinen brusar och går på högvarv, barnen vill prata, torktumlaren väsnas, TV:n står på, Thyra ska nattas, osv... Det är självklart blodsockret som spökar, det fattar jag ju, för efter ett par timmar brukar jag känna mig rätt okay igen. Och "okay" har blivit väldigt relativt nu för tiden...

Jag upptäckte dock en riktigt intressant sak för ett par, tre kvällar sedan, då Fredrik hade en kollega på besök för webb-utbildning i vårt och Thyras sovrum; tillika hans arbetsrum. Jag hade "matkoma" men kunde inte somna i soffan i vardagsrummet/min studio eftersom det skränande från Thyras älskade "Simpsons". Jag smet därför efter förfrågan, in i vårt gemensamma "komborum" för att vila huvudet.