Jacobi

Jag måste faktiskt erkänna! Jag är i det närmaste löjligt fascinerad av alla TV-program som handlar om människor som frivilligt lägger sig under kniven. Eller överhuvudtaget när det kommer till operationer och förlossningar. Missar helst inte ett enda program - och om jag mot förmodan gör det - så finns alltid "play"-varianten på de flesta kanaler i efterhand. Brukar ligga i soffan och frossa på söndagarna:o)

Inte för inte, närde jag en dröm om att en gång bli kirurg eller barnmorska (blev bara låtskriverska). Men självklart tycker jag att industrin kring skönhetsingrepp är totalt makaber och jag blir så illa till mods när jag ser damer (herrar med, för den delen) som gör sig både "fulare" och "äldre" än de någonsin varit innan (allt är relativt). Ännu mer beklagansvärt är det att jättesöta och unga tjejer gör liknande ingrepp och därmed förvandlas till de ovannämnda "damerna" i förtid. Varför???

Jag tycker inte det är fint någonstans med vare sig silikontuttar, "Lulu Carter-läppar" målade i ljusrosa eller uttryckslösa ansikten fyllda med Restylane och Botox. Oavsett ålder. Dessutom kostar det en förmögenhet att göra dessa ingrepp. Pengar männsikor troligen kunde investerat bättre, för att må bättre.

Så då tog jag och funderade lite... - om man kanske skulle ta och vända på steken... Då skulle jag göra:

1. Magförstoring - bara att äta mer palt - bland annat
2. Hårförkortning - lätt fixat
3. Bröstförlängning - helst ner mot troskanten - skippar BH:n
4. En penisförkortning - har ingen - lätt som en plätt!
5. Ögonbryns/fransblekning - klorin är asbilligt!
6. Pigmentfläckar - sola mer och hårt - räcker inte den vanliga, så två timmar i solarium/dag
7. Kattanus-mun - röka jättemycket och ta i ordentligt när jag suger... Tyvärr kostar cigg en del...
8. Dragspelshals - gå omkring med axlarna vid öronen samt dra in hakan mot bröstet/brösten
9. Ögonlocksdraperier - sova så lite det bara går, festa, bli sentimental och gråta jämt - över allt
10. Näshålsförstoring - alltid ha fingrarna i varje näsborre och andas med munnen
11. Rumpbreddning - sitta så mycket som möjligt och äta allt möjligt hela tiden
12. Lägga ner denna blogg - låta den urarta...

Det fina med min lilla lista är att det hela är nästan gratis! Och samtidigt får jag lov att lära mig att älska mig själv - precis som den jag är. Vette tusan om Fredrik skulle...?

Vad är det som gör att vissa människor ständigt känner att de återkommande måste ljuga? Jag har aldrig fattat själva vitsen med det, men försöker inte desto mindre förstå mekanismen bakom det hela.

Kan det vara så enkelt att de inte har det allra renaste mjölet i sin påse? Eller är det för att de behöver projicera sina egna tillkortakommanden på andra - en omedveten önskan att "komma undan" med något de inte tål hos sig själva? Eller vill de bara skryta lite sådär allmänt, verka något lite bättre än de egentligen är?

Varför ljuger föräldrar för sina barn? Varför ljuger barn för sina föräldrar?
Den sitnämnda företeelsen är ganska lätt att förstå. Det handlar i de flesta fall om frigörelse. Att vilja ha något eget, något som ingen annan vet - och i synnerhet inte ens föräldrar. Och det är väl gott så. Men det faktum att föräldrar ljuger för sina barn, som till stor del är "allseende" och "allförstående", köper jag inte någonstans. Det skapar alltid sår och i bästa fall läkta ärr i vuxenlivet. Ärr som man bär med sig som förälder till sig själv.

Men - vad i hela friden är det med mig som gör att övervägande av de så kallade "vuxna" män som jag haft relationer - och bott ihop med, varit notoriska lögnare? Jag är ju både en sanningssökare och en dito "sägare". Jag har på fullaste allvar trott och hoppats att mina partners sett och tagit in det. Det som är så pass signifikativt för just mig. Ja, precis som i mina låttexter, har jag alltid fläkt ut mig som en löjligt öppen bok, aldrig känt att jag haft någonting att dölja. Alltid stått med "varningsskyltar" och smått basunerat ut " såhär har det varit för mig, och såhär är jag idag". "Gå nu om du blir rädd"! Men de gick inte.

Istället blev jag ljugen för - från smått till stort. Ofta dubblekollad i dator, brev och specifierade telefonräkningar.

AXPLOCK:

* Jag går till skolan/jobbet nu älskling = Jag lånar femtiotusen av min morsa för att jag skäms för att jag inte ens gått dit. Och sedan får du betala.

* Jag kollar din mail minituöst för att jag tror du är otrogen = Jag är själv ute och dejtar allehanda damer hela tiden. Dessutom såg dina barn alla 600 bilder där jag la ut mitt kön på dejtingsajter.

* Jag har slutat röka = fan, att du hittade mina cig i jackfickan när du letade efter en tändare.

* Jag har lånat en fem-strängad bas för vår inspelning = Jag lämnar inte tillbaka den till ägaren utan säljer den i Stockholm.

* Jag kör dig dit så du kan göra ditt jobb = Samtidigt tänker jag hota med att köra ihjäl dig, åminstone kasta ut dig ur bilen mitt i natten, utan jacka, väska och pengar. Stod på en mack och grät.

* Jag stöttar dig i graviditeten...men här... Det skulle bli så många stjärnor till och jag orkar inte skriva mer nu. Bok. 

Jag har i duktig kronoligi jämt bemödat mig om att berätta allt dumt - både det jag och andra tillfogat mig och sig själva. Därmed har jag också blivit "dödens trött" när jag gått in i en ny relation, eftersom att jag "måstat dra allt från början" ännu en gång. Det har känts som att - "nä inte igen". Jag har helt enkelt blivit så less på min egen historia om mitt liv. Nu vill jag leva på riktigt. Det är nog bara Fredrik, min ljuve make, som till fullo köpt och accepterat mig och mitt tänkande och varande.

Men fortfarande blir min förvåning och tillika sorg så stor, när jag gång på gång bemöts med lögner.

Jag har faktiskt, i perioder i mitt liv, medvetet undanhållit sanningen. Detta i de fall jag tvingats utstå misshandel och övergrepp, och då endast med syftet att andra inte skulle behöva ta illa vid sig. Tillfällen när min sanning varit alltför otrevlig för folk att höra eller bära.

Det kan nog verka som om jag är lite arg ibland, men det är kanske inte helt obefogat!:o)

I övrigt ljuger jag endast i de fall lögnen överträffar verkligheten - och det gör den aldrig. Tro mig.

Jag har tidigare berättat att jag läser en hel del böcker (minst tre per vecka). Böcker som fängslar mig, gör mig inspirerad och ger mig en möjlighet att leva ett rikare inre liv - dock inte för att mitt verkliga och yttre liv skulle vara särskilt händelselöst:o) Tvärtom.

Det är sällan jag ratar en bok jag lånat eller köpt, utan jag försöker i det längsta att hitta författarens unika språk, tonarten och nerven som behövs för att dra berättelsen framåt. Men det händer ändå ibland (i sisådär 1% av fallen) att jag resolut slår ihop pärmarna och öppnar en ny.

Ofta känns det som att böckerna ropar på mig och bara vill bli lästa. Jag har ju såklart mina absoluta favoritförfattare som jag har plöjt varenda utgiven bok av. Men eftersom min lästakt är snabbare än deras skrivarhastighet har jag för vana att på biblioteket först kolla "återlämnade böcker under dagen", "sjudagarslån" samt "nyheter". Och vilka fantastiska författare och enstaka böcker jag på så sätt fått förmånen att uppleva:o)

Dilemmat i allt detta läsande är förstås att jag - även om jag blir högst inspirerad och inte har brist på berättelser jag vill delge andra - inser att jag aldrig kommer att komma i närheten av ett skrivspråk jag själv skulle upskatta. Och då utgår jag ifrån att andra inte heller skulle göra det. Logiskt i min värld. Så det känns veligt fortfarande. Och låtarna till plattan kommer ändå på min prio 1-lista.

Nedan listar jag författare som betytt väldigt mycket för mig. De fyra första är mina topp-damer. Sedan - utan egentlig inbördes rangordning - de jag följt under en längre tid, samt även de som berört mig starkt genom bara en eller två böcker.

1. Maj-Gull Axelsson
2. Barbara Voors
3. Karin Alvtegen
4. Anita Shreve
5. Susanna Alakoski
6. Unni Drougge
7. Herbjørg Waamo
8. Louise Boije af Gennäs
9. Katarina Wennstam
10. Inger Edelfeldt
11. Carina Rydberg
12. Maria Sveland
13. Linda Olsson
14. Mare Kandre (rip)
15. Ninni Holmqvist
16. Jonas Gardell
17. Richard Bach
18. Khalil Gibran
19: PC Jersild
20. Patrick Süskind

Självklart finns det åter flera hundra till som jag inte minns namnen på just nu, eftersom alla mina böcker ligger längst in i förrådet i källaren i kartonger efter flytten in till stan.
Jag blir själv lite förundrad när jag ögnar igenom listan. Den består till största delan av kvinnor. Kan det bero på att jag är enkelspårig eller på att de i allmänhet skriver bättre? Who knows? Men jag är glad i alla fall:o)

Nu ska jag öpppna Voors senaste:o) Kram & godnatt!

Foto & © Elvira Jacobi (besök hennes fantastiska fotoblogg på http://vivalavita.blogg.se)

Det är kanske inte för inte som man säger "vad sjutton också"!?

Alla som inte avlidit innan denna ålder har vid någon tidpunkt varit sjutton år. Min mormor var sexton och då väntade hon sitt första barn - min morbror (sju år äldre än min mamma). Min mor var sjutton när hon blev gravid med mig.

Jag har också varit sjutton år, men då ogravid. Jag födde min första dotter vid en ålder av tjugoett. Hon är idag tjugofem och har en son på två år, men även hon har varit sjutton. Jag har två döttrar till - en på arton och en på sexton, och ytterligare en "sladdistjej" på fem som - tack och lov - inte blir sjutton på ett bra tag till.

Detta tal - denna ålder som får mig att kastas tillbaka till en tid då man var någonting mitt emellan barn och vuxen. Trots att man ville vara stor och visste allt. Och allra bäst visste jag när jag var mellan tjugo till tjugofem år. Minsann! Jag lovar! Jag försökte till exempel få min mamma att förverkliga sig själv genom att ge henne akvarellfärger och block. Anmälde även henne till en av de kurser jag höll på det studieförbund jag då jobbade på som estetansvarig.

Jovisst - hon gick väl på sina klasser och målade en del snygga akvareller - men fan vet om det gjorde henne lyckligare. Jag tyckte bara att hennes liv verkade så futtigt. Precis så som jag gissar att de äldre av mina döttrar tycker att mitt liv ter sig idag. Okay, de vet väl i bakhuvdet att jag var nån slags halvberömd "artist" när de var "typ pyttesmå" - men det räknas ju inte nu för dem. Även om jag är rätt aktiv fortfarande:o)

Jag har således alltid fortsatt enträget med det jag känt att jag kunnat bäst, och det önskar jag att mina barn också gör, oavsett om det för stunden är "inne" eller inte - och oavsett vad jag tycker.

Jag blev motarbetad hemifrån (från mammas håll). "Pappa" sluddrade mest om att jag borde lära mig vad jantelagen innebar, och att jag var alldeles för lik mamma för att duga till något. Jag kom in på musikhögskolan i Arvika efter nian med toppbetyg i alla ämnen. Men det ansågs vara bättre för mig att gå på 2-årig Social linje "för att ha så mycket som möjligt att välja på sedan". För "musik är ju inget att satsa på".

Jag beordrades hem under en tågluff. Jag hade jobbat under flera somrar på bl.a vårdcentralen för att finansiera mina resor. Via poste restante-brev från mamma så tvingades jag åka hem för att gå på lärarhögskolan/förskolelinjen. Jag som ville bli antingen musiker, hjärnkirurg eller barnmorska:o)

Lärarhögskolan i Härnösand på den tiden var en värdelös och meningslös utbildning på alla sätt; dåliga lärare och inget nytt under solen... Men å andra sidan grundlade jag min första självkänsla där, eftersom ingen visste hur utmobbad jag varit innan. Sen har jag haft turen att nyligen ha fått kontakt med två fantastiska människor från den skoltiden - nämligen Kerstin och Björn. Så bara av den anledningen var det väl värt det:o)

Nåväl. Mellan femton- och artonårsåldern hade jag startat ett par tre band där jag skrev musik, text, spelade keyboard och sjöng. Jag var imbecill, kärlekstörstande, promiskuös, gränslös (gjorde saker som ingen fick eller ens idag fått veta). Jag var förälder till min "förälder" - innebärandes att ta hand om min alkoholiserade "pappa" varannan vecka; gömma bilnycklar, kolla upp min lillasyster, laga mat, tvätta, hålla undan, torka spyor och piss, hälla ut sprit, ringa till hans jobb och "sjukskriva honom".

Varannan vecka var jag "hårt hållen" hemma hos mamma, med strikta tider och regler. Trots detta fanns det en slags trygghet i att vara där. Fick till och med lov att inreda en replokal för mina band i deras stora hus.

Men samtidigt skapade varannan vecka-vistelserna givetvis ett utrymme för att göra dumheter. Jag kände mig så ensam, desperat, tjuvrökte, svälte mig, åt för mycket och tvångskräktes, skar mig, hade inga tjejkompisar, utan mest tillfälliga pojkvänner eller ragg. Det är år jag skäms över när jag i text tar upp det, men jag har fått riktigt bra hjälp i omgångar för att förstå orskerna till mitt beteende. Och jag har förlåtit både mig själv, "pappa" och mamma.

Man mår bäst så. Jag ville inte gå och bära på skuld, skam och hat, och musiken och mina texter har varit till stor hjälp för mig. Att jag har kvar de två sista exen - dock med helt olika problematik - att berabeta. Tja - det är väl till viss del det som kommer att skönjas på kommande platta :o)

I början av detta inlägg skrev jag att vi alla - barn, mödrar och mormödrar - någon gång varit sjutton år. Därmed inte sagt att det skulle finns någon direkt gemensam nämnare annat än åldern. Förutsättningarna har ändrats avsevärt under decennierna för oss kvinnor. Och det har såklart alltid varit omvälvande att bli tonåring.

Så vad blir nu kontentan av detta? Kanske hur jag ens kan uppröras och förvånas över mina tonårsdöttrars tidvis förvirrade och nedstämda tillstånd. Deras omotivation. Deras tvära humörkast. Deras famlande efter sitt eget jag... Att de inte vet vad de "vill bli"...

Men kära någon -  det vet inte jag heller!  Det kanske bara räcker med att vara och göra gott?

Jag hoppas och tror jag väljer rätt nu - efter snart femtio år på jorden.

Åh nej, det är inte lätt att leva. Inte så himla ofta - för de som känner efter. Och särskilt inte som tonåring.
Jag hoppas de förlåter att jag satt dem till livet - lika mycket som jag hoppas att de är glada för att jag gjorde just det:o)

Love/G

Foto & @ Fredrik Jacobi Muskos

Det är nånting jag varken visat eller berättat för min fru, men det är nämligen så att jag är rätt duktig på att laga mat!

Om man ska man bjuda på middag så ska det göras ordentligt. Som den hejare jag nu är i köket är detta ingen svår konst. Det gäller bara att ladda upp med rätt ingredienser och använda sig av sin uppfinningsrikedom.

Kött ska det nu bli, så jag börjar med att ta på mig jaktutstyrseln. Hemjagad kossa är alltid snäppet godare än de stackars massuppfödda kreaturen i Willy:s köttdisk.

Nästa steg är att skära ut den del som är absolut smarrigast och mörast. Därför väljer jag höger sidas nedre del, den alldeles framför bakbenen, ni vet. Det blir en stor och fin bit. Den lägger jag hel i ugnen i ca 2 timmar; detta för att dra ur köttsaften och så att säga "förtorka den lite". För att det ska bli riktigt tuggvänligt har jag ett knep: jag lägger helt sonika stycket i torktumlaren, som jag tömmer omsorgsfullt först (både på kläder och dammtussar). Sedan kör jag den i ca 30 minuter på 80 grader. En liten varning utfärdas - köttet kan vara varmt att ta i direkt efter avslutad tumling, så använd med fördel inte dina egna händer när du tar ut den - utan någon annans.

Nu är det dags för tärning, inte kastad, och jag föredrar yxa. Jag häller ner allt i en kastull med 2 buljongtärningar, lite vatten, mjöl, grädde, finhackad paprika, 2 kg lök, vitlök och bruten sparris.

Låt koka tills det skummar på ytan. Det gör det efter att du till exempel har tittat på avsnitt 3 i andra säsongen av Outsiders på www.kanal5play.se. Koka gärna snabbmakaronerna under tiden. De mår, som alla vet, bäst av att få kallna innan allt ska blandas ihop.

Rör ihop makaronerna och köttet och tillsätt ytterligare några bitar rått kött. Detta återställer alla torkningsprocessers effekt till åtminstone 50%. Jag gillar vitlök, så jag pressar en hel rakt i grytan. Salt och kött passar ihop - det upptäckte jag under en av mina jaktsessioner där jag oturligt nog glömt ta med mig salt. Sedan dess har jag alltid en liten läderpung med salthängande i mitt bälte. Det tipset bjuder jag också på!

Snåla verkligen inte med saltet. Häll i minst ett halvt kilo samt 5 liter vatten och låt koka i 5 timmar.

När koktiden är över häller jag på ett kilo finfin Herrgårdsost. In i ugnen en kvart tills osten bubblar sig och blir brun. Avsluta med att strö en halv burk basilika över rätten, varmrätten alltså.

Till förrätt har jag valt manglad purjolök inbäddad i gräddstuvade nudlar. Toppa med riven parmaskinka och lägg ett lagerblad på toppen. En aptitretare som heter duga! Känn er fria att servera på en bädd av sesamoljedoppade solrosfrön.

Efterrätten blir dock inte i köttets tecken. Här har jag valt ut fina vinterprimörer i form av tallbarr och övervintrade eklöv. Kan man verkligen äta detta, undrar ni säkert? Vänta och se, säger jag!

Jag lägger tallbarren - som jag brukar passa på att plocka när jag fäller kor - tätt uppradade på en fyrkantig assiett. Barren ska täcka hela assietten. Lägg sedan eklöven som en ram runt. I mitten placerar jag trancherade tomathalvor och strör vitlökspulver över tomaterna tills de är täckta. Runt dem bryter jag mörk blockchoklad och lägger klickar av handvispad grädde. I grädden har jag pressat limeskal och kanel och den toppas till slut med karamellströssel (kulörta färger).

Som dryck till hela menyn rekommenderar jag svagdricka med vodka. Den syrliga svagdrickan möter perfekt köttets textur och framhäver nyanser ni inte trodde fanns i vanligt svenskt hemjagat kokött.

Kära läsare, där har ni er gourmetkväll med smak av vinter! Beräknad tid för tillagning blir ca 8-12 timmar, så planera noga. Men jag lovar, gästerna kommer att jubla! Och fler matbloggar kommer, var så säkra. Lycka till!
/ F

Jag vaknade för halvannan timme sedan av att min make gnisslade tänder och snarkade. Det hjälpte inte att knuffa på honom för att vända sig till sidosovning. Jag började därför killa och peta lite snällt och småskojigt på honom, men jag fick bara onda grymtanden till svar. Då frågade jag om han pulat in bettskenan - den som brukar förhindra gnisslandet och knakandet. "Näe" blev svaret.

Jag försökte sedan febrilt få honom att leta reda på den för att bädda in sina små tänder. Han förstod inte vad jag sa och blev småilsk. Jag blev detsamma, och efter fem minuters "tjatande" och upprepade av mitt ärende utbrast han: "JAG HITTTAR INTE SÖKVÄGEN TILL TANTKÖTT"!

Jag tog detta mycket personligt och blev än mer irriterad. Bad honom igen att stoppa in "silikonhelvetet"! Dock fortsatte han yrsla om sökvägar och tyckte jag var en fullkomligt idiot. Han gick upp och kissade. Damp strax därpå ner i sängen igen.

Drog mig nyss till minnes att min bästa väninna var här under dagen med sina två små terrier-dogs. Den ena har en fablesse att antingen äta upp Thyras gossedjur, länsa toalettens papperskorg på använda tamponger och tydligen även Fredriks tredje bettskena!

Nej, jag får sova i ett annat rum i natt. Dessutom borde min man inte jobba fullt så mycket med html-kodning... Jag borde kanske kontakta hans chef? Och berätta hur det är "for real" - även om de är supernöjda med honom på dagtid...

Ibland sker så udda saker att de inte bara faller i glömska efteråt. I eftermiddags var jag med två av mina döttrar för att handla mat på Willys (inga designerplagg denna gång - *ler*).

Jag gick in i butiken något före mina barn, eftersom den äldsta av döttrarna träffade sin kompis och ville surra lite utanför. Jag greppade ett matbröd och var på väg till pastan när någon kom upp precis bakom mig och knackade mig glatt på axeln. Han stod en halv meter ifrån mig och log, och jag var precis på väg att krama om honom (ni vet - den gamla bekant-feelingen).

I vanlig ordning gör min hjärna diverse retro-volter för att placera någon i rätt sammanhang. Det händer rätt ofta att jag inte kan memorera var jag sett människor som hälsar och börjar prata med mig. Men efter bara några sekunder sa mannen urskuldande "åh, jag tog fel på person". Jag hasplade strax därefter ur mig någon märklig mening jag inte nu kan minnas. För allt blev så himla konstigt.

JAG kände igen honom så väl. Han verkade oerhört bekant. När jag sedan tänkte vidare på det kom jag på att han påminde lite om mig själv till utseendet. Ganska fyrkantigt ansikte, stora, rätt runda och bruna ögon. Han hade mörkt kortklippt hår, var kanske i min längd, ca 172 cm.

Jag har ingen aning om vem han tyckte att jag liknade, men såhär i efterhand har jag fått känslan av att vi kanske är släkt på något sätt. Jag har alltid sett mig ha fler syskon än bara min lillasyster. Och det särskilt efter att jag i 30-års-åldern fick veta att min "far" inte var min biologiske pappa. Dessvärre har jag efter ett flertal tester, gjorda under fem år, inte lyckats spåra min rätte far.

Jag skulle bli ofantligt glad över att hitta mina okända syskon och därmed hälften av mitt påbrå. Inte minst för mina barns skull.

Finns det någon härute som vet hur man går till väga? Någon som känner igen sig? Och om "min bror" läser detta - kontakta mig gärna.

Puss & kram på alla fina:o) Nu ska jag skriva klart texten på "hiten" och rensa BH:n från nya dreads!

Foto & © Gina Jacobi

Det var ju bara några veckor sedan min hustru hittade sina hotta pants på Willys. Och i går var det min tur! Efter att vi liksom bara i förbifarten ramlat in på stans kanske största och coolaste modebutik (Myrorna - för er som "råkat" missa detta) så började vi leta efter tröjor åt mig. Jag hade nämligen slängt ur mig på vägen ut i stadsvimlet att jag minsann behövde uppgradera min garderob med långärmat. Inför stundande vinter och kyla. Mycket förutseende tycker jag!

Efter precis 2 minuter i butiken tar Gina fram en helt makaber långärmad bomullströja i skrikiga och pråliga färger. "Den här ska du ha" sa hon uppmuntrande. "Den kommer att gå jättebra ihop med dina dreads om du har dem utsläppta". Hmm, tänkte jag... och tittade på prislappen. Herregud! Hela sextiofem kronor! En kort stund trodde jag att hon drabbats av allvarlig shoppinghysteri och amnesi vad beträffar min månadslön. Men hon gav sig inte utan skickade mig resolut till kassan.

Det var inte mycket kvar av min frihet under lunchtimmen och klockan var redan slagen 12.55. Vad händer, tror ni? Jo, en tant - 4 före mig i kön - köper en stoooor servis i säkert 30 delar. Vad gör personalen - kallar på förstärkning? Nej då, de två arma butiksbiträdena vrider och vänder på varenda liten del av servisen i hopp om att hitta prislappen. Sedan skulle allt varsamt slås in minsann, i skyddande papper. Det tog sin lilla tid, och ursäkta Håkan om jag blev några minuter sen tillbaka från lunchen.

Nu vill jag gärna beskriva detta vidunder till tröja som min fru vaskade fram bland de tusen och åter tusen fina designerplagg som finns i hyllorna på Myrorna. Tröjan är av bekväm och varm bomull. Egyptisk eller inte, framgår dessvärre inte av den numera urblekta lappen på insidan. Sen är det olika motiv på fram- och baksidan! Bara en sån sak! Det har man ju inte sett på länge. Det är, tro mig, nåt som är i antågande och kommer att bli riktigt hett runt andra veckan i februari. Det är ju den tiden på året när man tröttnat på vintern och behöver fräschas upp lite. Då vaknar också de nya trenderna. Kom ihåg var ni läste det först.

För övrigt ser ni på bilden hur min nya, heta tröja ser ut. Och visst passar den så bra med mina dreads? Gina hade helt rätt, redan innan jag provat tröjan. Ett rent mirakel i framsynthet må jag säga.

Märket är Desigual och alla ni som liksom jag älskar mode vet ju att en tröja sällan kostar under 800:- Så ikväll känner jag mig som en helt ny människa. Jag tror på allvar att jag borde börja modeblogga, för när jag googlade på Desigual inser jag återigen att jag gjort världens kap! Liknande plagg  kostar mellan 10-20 ggr mer! Hur månne detta sluta: att jag står där med världens dyraste garderob till lågpris eller att vi måste flytta för att allt inte får plats i lägenheten? Det får tiden utvisa för nu ska jag vila mina modeögon och lägga lite tamburin.

Jag hörde precis min fru, liggandes i soffan och slötittandes på nåt dåligt program utbrista: "Fredrik, ska vi skaffa  kattförsäkring?". Men nånstans där går min gräns - vi har ju inte ens katt.

/ F

Kära läsare.

Det känns oerhört konstigt att bara andra gången jag skriver till er bli så personlig, men why not, tänkte jag. Det ligger nämligen till så här. Jag är en lycklig människa! Och det vill jag förmedla.

Min tanke och känsla hela dagen idag har varit att "så här vill jag ha det, så här vill jag leva". Jag är oerhört lycklig med min situation på alla plan. Jag har en underbar fru som har jättefina döttrar, jag har världens roligaste jobb, vi bor bra och äter förstklassig mat varje dag. Vad mer kan man begära?!

Det är inte långt att ta sig för att göra dagliga inköp i form av mat och andra förnödenheter, vi rör oss mest inom Stenstan, typ. Ibland blir det storhandling ute i Birsta (stort köpcentra strax norr om stan, för er som inte vet). Praktiskt tycker jag som kört minst 45 min enkel väg till jobbet varje dag i nio år. Lyckopoäng!

Sen trivs jag oerhört bra med min relativt nya familj. De är roliga, smarta och vi är på ungefär samma nivå i allt.  OK, tonåringarna kunde bli bättre på att plocka undan disk och göra andra hushållssysslor, men i det stora hela funkar det jättebra. Pluspoäng!

Jag har förstått att pengar inte skapar glädje. Så är det helt enkelt, eftersom vi kan leva bra på en liten ekonomi. Vi klarar oss. Och vi begär inte mer än det heller. Vi har mat för dagen, bor bra och gör det vi vill, ska och måste. Inte så svårt egentligen.

Häromdagen träffade jag "min" präst på stan. Han var ute med sina barn, varav en hade varit hos frisören, lite motvilligt. Han kallade det barnmisshandel och jag är benägen att hålla med :)
Vi har alltid mycket att tala om och han inger alltid ett sånt lugn, men samtidigt en känsla av att man börjar fundera på sig själv. Det är stort. Och välkommet, såklart. Allt man kan lära sig är bra.

Detta leder mig helt naturligt till nästa stycke.

I natt såg jag Gud!
Ja, det är alldeles sant. Jag fick se min Gud i natt. Han (ja, det var en han) talade till mig och gav mig en styrka jag inte känt förut. Han såg ut som jag gör (och även mina syskon, när han vred på sig); han talade som jag gör fast han införlivade saker i mig som gjorde mig starkare, säkrare och mer "mig själv". Att se någon som ser ut som dig själv, tala till dig på ett sätt du aldrig hört förut och som dessutom säger saker du helt och fullt håller med om, kan inte annat än ge styrka.

Nu tror ni att jag är helt snurrig, men faktum är att jag inte är med i Svenska Kyrkan sedan många år och inte något annat samfund heller. Och jag tror inte på kyrkans gud fullt ut eller andra "traditionella" gudar heller. Jag har min alldeles egen för mig själv! Det får vara så. Sen får ni tycka och tro vad ni vill, jag har hittat "min" Gud och är säker i detta.

Så ni förstår att livet är bra just nu. Egentligen vill jag inte frysa det heller, utan det ska rulla vidare, som sig bör. Känslan idag är dock att jag skulle lätt kunna frysa livet här och stanna här, om det nu inte vore för att mina barn är i England - skulle gärna vilja ha dem med här.

"Men ska han inte klaga på nått, då?!", kanske ni tänker. Nej, varför det, säger jag. Livet är gott. Livet är underbart. Och som min käre kollega Göran Ljungblom sa: "Det handlar om att bestämma sig". Det ligger mycket i det. Läs gärna hans blogg på http://ljungblomide.blogg.se

För det Göran säger tror jag ligger mycket sanning i. Att man själv sätter sin riktning och sitt mål och inte låter det slumpa sig eller låter andra bestämma. Man är faktiskt själv chef över sitt liv.

Jag har bestämt mig för att göra bra, så är det. Sen om jag fryser fast på livets väg, det får vi se, men det tror jag knappast.

Puss på er alla!
/F

Foto & © Elvira Jacobi

Jag kände verklig dödsångest vid femtiden i förrgår eftermiddag. Jag skulle köra hem efter ett besök hos mamma och det hade redan hunnit bli skymning. Två av mina sötnosar till döttrar satt och skrek okvädingsord till varandra i baksätet, så jag tvärbromsade vid vägrenen och steg ilsken ur bilen, med orden "jag kör inte en meter till förrän ni lugnat ner er"! Smällde igen dörren och stod en stund och kontemplerade på en åker samtidigt som det mörknade för varje minut. Efter ett tag gick jag tillbaka. Försäkrade mig om att alla tre var tysta, fastspända och redo för hemfärd.

Jag försökte sikta på den vita, streckade kantlinjen på högersidan (så som mina begåvade ex har sagt till mig att man ska göra). Men faktum är att jag hellre följer efter en långsam långtradare och blir omkörd av alla fartdårar. Då får jag åtminstone ett litet hum om hur jag ska framföra fordonet (mordmaskinen). Men jag styrde med axlarna hårt spända och uppe vid öronen. Barnen höll dock tyst i bilen eftersom de tydligen förstod min panik. (Jag hoppas dock inte att de någonsin ska tvingas köra halvblinda med sina avkommor).

Det här var faktiskt den sista gången jag kör i mörker. Jag vill verkligen inte ha ihjäl oss. Och då får tjejerna tycka vad de vill om att jag sniglar fram i 60 knyck på motorvägen. Thyra vill bli racerförare och "trackar" mig ständigt om att jag är så feg som inte kör "hundra som pappa"... suck... Ja, Oliva med, för den delen...

Att ha ett sinne som sviktar är i sig oerhört sorgligt. Jag törs inte lita på min egen varseblivning och skräcken jag känner i en bil är säkert svårförklarlig för någon som inte själv voltat tre varv i 110 km/h och kraschat in i en bergvägg med tre små barn i baksätet, hamnat upp och ner och sedan dragit ut dem ur framrutan. Den gången var det inte jag som körde. Vilket egentligen inte gjorde saken lättare. Tvärtom. För i efterhand hade jag inte gjort som han gjorde, girat över i vänster körfil när en gubbe i keps körde ut i vägrenen... Och någonstans där började hans och min relation att sakta dö ut. (Vilket jag är säker på att ingen av oss beklagar idag,o)

Okay - det är förvisso tretton år sedan olyckan. Vi hade en chans på 10 000 att alla skulle ha klarat sig - detta enligt statistik från länets trafiksäkerhetsverk (äckligt nog publicerat i lokaltidningen). Det tog tid, vill jag lova, innan jag vågade åka med en man vid ratten igen. Ja, det tog flera år.

Fortfarande har jag vänner som faktiskt fnyser och gör sig lustiga över min åkrädsla, trots att jag förklarat problemet. Det gör mig väldigt ledsen. Dels för att jag kanske inte lyckats förmedla min allstädes påtagliga, och inte helt obefogade skräck. Dels för att jag av naturen inte kunnat dela med mig av de 15-20 sekunder av retrospekt över både barnens och mitt liv under kraschen.

Ett halvår efter olyckan skrev jag en låt som troligen är mer talande än alla ord jag kan uppbringa i talad eller skriven text. Länk till "No promises": http://open.spotify.com/track/30ndQRSqhj54IQriuLYAE1

Skräck är skratt som rinner ut. Liv är det vi andas ut. Andetag för andetag. Motsatsen till kärlek är inte hat, det är rädsla. Jag saknar mörkerseende och är dessutom ljusblind. Och så kan det också vara:o) Men örona hör bra!