När sikten är skymd...
Foto & © Elvira Jacobi
Det är länge sedan jag orkade skriva något här, men ska göra ett tappert försök att uppdatera mitt livs gång.
Visserligen "ser" jag (registrerar) väldigt mycket - kanske för mycket för mitt eget bästa, trots att sikten är skymd av diverse tragiska händelser som inträffat under det gångna året. Men jag märker att jag mer och mer har hänfallit åt att "stänga ute" mina riktiga känslor eftersom jag antar (vet av erfarenhet) att jag annars inte skulle hålla ihop som person, mamma och lärare. Och kanske är det en alldeles fantastisk egenskap som jag säkert hade mått bra av att ha förvärvat för länge sedan. Ty, som både jag, mina närmaste och alla läsare vet - mitt liv har i stort sett alltid tett sig extremt turbulent. Och visst - en hel del är dessvärre självförvållat.
Men en stor del av turbulensen må också tillskrivas andra människor. Hur de mår, deras beteende och blytunga saker och personliga katastrofer som drabbat dem. Och som en sann Jacobian vill jag ju alltid försöka verka till det bättre, ordna, fixa, göra bra, rätta till, skapa struktur, balans och harmoni. Jamen ni hör ju, hur kan någon som jag ens TRO att det vore möjligt? Som inte hittat det själv. Eller tillåter jag mig inte?
Ändå försöker jag oförtrutet vidare. Stångar pannan blodig. För så länge jag finns och försöker göra något gott, riktigt, vettigt och användbart för någon annan - så har jag ju faktiskt ett existensberättigande.
Under det snart passerade året har jag varit på tre begravningar, samt extremt nära deltagit i ett dödsfall. Jag kan inte gå in på det sistnämnda av personliga anledningar. Men det har drabbat både dem det berör och mig själv oerhört djupt. Och kanske har det varit just den sista händelsen som gjort att även min "igenstängningsmekanism" satts i spinn - den som så många verkar ha... men inte jag. I viss mån avundats jag människor som lyckats "stänga" sina känslor ute... det verkar så mycket lättare att handskas med livet då. Att inte riktigt bry sig, utan bara "gå vidare".
Men å andra sidan hade jag förmodligen aldrig skrivit de texter och den musik jag faktiskt gjort. Inte heller haft de både spännande, utvecklande, lärorika - och några gånger - destruktiva relationer jag tagit mig igenom. Så...? Jag beklagar mig sannerligen inte över det.
Jag har också hunnit med att börja jobba som lärare på en mycket speciell skola med otroligt fina elever i 6 månader. Mycket har fungerat, men ungefär lika mycket - inte alls. Och eftersom jag "ser" så säger jag - och det har inte alltid varit så populärt. Och som vanligt lyckas jag hamna i scenarier, vars lösning absolut inte ingår i min anställning, men jag vill ju självklart ändå försöka påverka till förbättringar för elevernas skull. Man kan nog säga att jag försatt mig i epitetet "en jobbig jävel, men hon behövs" eller dylikt. Jag lämnar härmed arbetssituationen därhän, men kan meddela att jag tänker vara kvar ett tag till:o) För det kan bli riktigt bra!
Sikten har varit mer än skymd på det personliga och känslomässiga planet - så sant. Men också på det fysiska planet. Under de tre sista veckorna har jag fått kapitulera inför att min mörkersyn innebär livsfara för både mig och medpassagerare i bilen. Min make har fått köra mig ut till mitt arbete på Ön, och jag har sedan tagit bussen in till stan för att bli upphämtad på eftermiddagen.
Det enda jag kan se ordentligt längre är på avståndet 50 cm - det vill säga - det avstånd som är mellan tangentbordet och skärmen. Där är det åtminstone skarpt läge:o) Jag måste ha två olika glasögon på nära och långt avstånd, men hittar dem aldrig - eller glömmer var de är. Det finns även en medicinsk förklaring. Härnedan följer Jacobis hemgjorda läkarjouornal:o)
1. Av min hjärmedicin och blodtryckmedecin får jag torra ögon, vilket gör att det rinner hela tiden om det blåser eller är under 10 grader varmt. Det innebär att jag inte kan känna igen människor på mindre än två meters håll. Jag är alltså inte arrogant!:o)
2. På grund av min B-12 brist injecerar jag Behepan sedan 20-års ålder. Glömmer ibland att göra det. Påverkar tillförseln av ny blodbildning och påverkar hjärnan likt MS. Signifikativt för det, är att man glömmer saker... som att ta sprutorna i tid. Jag har också väldigt svårt med namn, men känner alltid igen ansikten. Något som vållat en del problem på skolan efter över 100 elever.
3. Diabetes. Började ta sprutor när jag väntate Thyra. Numera måste jag bara hålla koll på dieten. Diabetes påverkar synen negativt. Fötterna är dåliga - en massa liktornar har poppat upp och jag har svårt att gå utan att halta.Jag filar vidare och sätter på plåster så jag inte får kallbrand:o)
4. Klimakteriet??? Vilket tok det är då! Har inte blött på 5 månder nu, men svettas, fryser och är nedstämd mest jämt. Kan inte äta hormoner på grund av hjärtat och blodtrycket. Man kan eventuellt bli deprimerad av mindre:o(
5. Födelsedagen! Ett år innan femtio! Vem vill fira det? Det känns fruktansvärt trist att jag nu måste välja mellan botoxinjeceringar i ansiktet, fettsugningar runt magen eller en laseroperation av ögonen:o( Men det sistnämnda vore nog smartast. Så kanse jag kan se klart. Igen.
PS: Jag såg för några dagar sedan ett av mina mycket tidiga ex på stan med ledhund och vit käpp. Han förlorade båda sina ögon i en bilolycka i tidigt 80-tal. Jag vågade inte gå fram och säga hej, för jag trodde inte han skulle känna igen mig... men om någon läser detta och förstår vem jag menar och känner honom - snälla - hälsa honom så varmt från mig!:o)
Du har varit mycket saknad här, det är verkligen tufft och positivt av dig att skriva lite igen, och inte så lite heller direkt, bravo!
Du om någon kan "registrera" fastän sikten är skymd, jag anser att du är en av dom starkaste personer jag träffat på efter stigen hittills.
Turbulens finns inte bara på höjden, det finns en hel del i midjenivå också som vi måste brottas med dagligen och mycket av den är har vi själva sökt, hittat och i vissa fall till och med tillverkat.
Jo, tyvärr så är livet en ständig kamp och vi bör ge åt andra vad vi själva skulle vilja få för att slutligen tillsammans och som om vi vore densamme uppnå målet, vilket och vad nu detta kan vara?
Det stämmer, vi finns här för andra mer än för oss själva och vår existens bör fortlöpa även om det ibland känns hopplöst.
Även om vi skulle vilja så går det tyvärr inte att bara "gå vidare", som om livet och dess händelser inte liksom spelade någon som helst roll, även om vi ibland tror att vi inte påverkas i någon större mån, så gör vi det, och mycket.
Vi tackar dig av hela våra hjärtan för dina texter och din musik! Livet är som det är, med alla dess brister, val, frustrationer... innehållet är kryddorna och vi är råvaran. Att beklaga sig över något som helst skulle vara helt överflödigt och inte tjäna någonting till.
Vad bra att du blir kvar på skolan, jag vet att eleverna behöver dig... "du din jobbiga j***l", sammhället kommer att tacka dig för din undervisning om några år ska du se =)
Hoppas att din fysiska problem inte förstoras, mao "krya på dig"!
Även min syn går i dagens läge att jämföras med en mullvads eller en fladdermus. Mina ögon rinner nästan för jämnan dom också. Det du nämner gällande en "blödning" hara jag faktiskt aldrig känt av ;-), tro mig, varken förr eller nu!
Jo, år måste vi alla tyvärr fylla, suck! Bra Gina, rätt beslut, det är ögonen du bör operera, ingenting annat, resten är helt OK och det viktigaste har du inombords. Kram på dig och åter igen tack för ditt inlägg!
