Jacobi

Tycker jag borde få medalj idag. Julklappsbestyren avklarade på mindre än en timme till sju barn! Puh! Hade inte ens någon planering. Det tog längre tid att få igång bilskrället som dog redan i Bosvedjan. Han var tydligen sur och baktände eller nåt... Vågade mig därför inte ut till Birsta utan ihandlade toys i stan utifall att jag skulle behöva ta bussen till hemmet sedan. Och kanske lika bra det - det lär ha varit ren dårskap att beblanda sig med folkmassorna en dag som denna. Nu återstår bara själva inslagningsprocessen - det mest tidskrävande momentet i "Operation Jul"! Något som jag faktiskt är riktigt obegåvad på.

Gud, låt mig någon gång ha råd att bjuda familjen på en resa istället och skippa denna vedervärdiga tradition!

Julpynt hos Cobi/Muskos? Njae...gjorde ett tappert försök att klafsa runt i den mörka skogen på torsdagseftermiddagen för att bryta lite grankvistar att göra en minigran av. Hade inhandlat begagnade julkulor på Röda Korset så att Thyra skulle få dekorera skapelsen. (Av någon mystisk anledning, lämnar jag alltid kvar julpyntet hos mina ex när jag flyttar - kanske i tron/förhoppningen om att det inte kommer en jul till).

Det började i alla fall med att katterna välte min största vas så den gick i tusen bitar, så vi fick ta Elviras vita sopkorg i plåt (visserligen riktigt snygg) som vattenbehållare istället. I ungefär en minut fick "granen" vara ifred. Sedan satte de söta kissemissarna igång med att riva av pyntet och spela någon slags laglös vansinnes-tassboll, så det blev till att ställa ut resterna av skapelsen på verandan.

Dagen efter kunde julkulor och granris skådas runt hela uppfarten och tomten (gården alltså) eftersom stormen drog i väg med allt löst tjafs som finns. Till exempel träd, tjocka som skurhinkar, en del med rötterna. Stranden och vägen hit blir aldrig sig mera lik. Fast omväxling förnöjer ju:o)

Julstämningsfaktor? Trots uteblivna attribut kan nog hemmet passera som ganska "juligt" ändå. Det är ju liksom inrett i vitt och rött och elden sprakar allt som oftast i brasan. Ja, i braskaminen då alltså. Lite snö på det här så torde inte Fredriks barn bli besvikna.

Nu ska jag fortsätta ha ont i magen, planera lektioner, rätta prov och slå in klapparna - om jag inte slår in något annat... Tur det finns en smarrig kålpudding kvar sedan igår:o) Då blir jag säkert go & gla till kvällen! Ja, så är karusellen...

Foto & © Elvira Jacobi

Det är länge sedan jag orkade skriva något här, men ska göra ett tappert försök att uppdatera mitt livs gång.

Visserligen "ser" jag (registrerar) väldigt mycket - kanske för mycket för mitt eget bästa, trots att sikten är skymd av diverse tragiska händelser som inträffat under det gångna året. Men jag märker att jag mer och mer har hänfallit åt att "stänga ute" mina riktiga känslor eftersom jag antar (vet av erfarenhet) att jag annars inte skulle hålla ihop som person, mamma och lärare. Och kanske är det en alldeles fantastisk egenskap som jag säkert hade mått bra av att ha förvärvat för länge sedan. Ty, som både jag, mina närmaste och alla läsare vet - mitt liv har i stort sett alltid tett sig extremt turbulent. Och visst - en hel del är dessvärre självförvållat.

Men en stor del av turbulensen må också tillskrivas andra människor. Hur de mår, deras beteende och blytunga saker och personliga katastrofer som drabbat dem. Och som en sann Jacobian vill jag ju alltid försöka verka till det bättre, ordna, fixa, göra bra, rätta till, skapa struktur, balans och harmoni. Jamen ni hör ju, hur kan någon som jag ens TRO att det vore möjligt? Som inte hittat det själv. Eller tillåter jag mig inte?

Ändå försöker jag oförtrutet vidare. Stångar pannan blodig. För så länge jag finns och försöker göra något gott, riktigt, vettigt och användbart för någon annan - så har jag ju faktiskt ett existensberättigande.

Under det snart passerade året har jag varit på tre begravningar, samt extremt nära deltagit i ett dödsfall. Jag kan inte gå in på det sistnämnda av personliga anledningar. Men det har drabbat både dem det berör och mig själv oerhört djupt. Och kanske har det varit just den sista händelsen som gjort att även min "igenstängningsmekanism" satts i spinn - den som så många verkar ha... men inte jag. I viss mån avundats jag människor som lyckats "stänga" sina känslor ute... det verkar så mycket lättare att handskas med livet då. Att inte riktigt bry sig, utan bara "gå vidare".

Men å andra sidan hade jag förmodligen aldrig skrivit de texter och den musik jag faktiskt gjort. Inte heller haft de både spännande, utvecklande, lärorika  - och några gånger - destruktiva relationer jag tagit mig igenom. Så...? Jag beklagar mig sannerligen inte över det.

Jag har också hunnit med att börja jobba som lärare på en mycket speciell skola med otroligt fina elever i 6 månader. Mycket har fungerat, men ungefär lika mycket - inte alls. Och eftersom jag "ser" så säger jag - och det har inte alltid varit så populärt. Och som vanligt lyckas jag hamna i scenarier, vars lösning absolut inte ingår i min anställning, men jag vill ju självklart ändå försöka påverka till förbättringar för elevernas skull. Man kan nog säga att jag försatt mig i epitetet "en jobbig jävel, men hon behövs" eller dylikt. Jag lämnar härmed arbetssituationen därhän, men kan meddela att jag tänker vara kvar ett tag till:o) För det kan bli riktigt bra!

Sikten har varit mer än skymd på det personliga och känslomässiga planet - så sant. Men också på det fysiska planet. Under de tre sista veckorna har jag fått kapitulera inför att min mörkersyn innebär livsfara för både mig och medpassagerare i bilen. Min make har fått köra mig ut till mitt arbete på Ön, och jag har sedan tagit bussen in till stan för att bli upphämtad på eftermiddagen.

Det enda jag kan se ordentligt längre är på avståndet 50 cm - det vill säga - det avstånd som är mellan tangentbordet och skärmen. Där är det åtminstone skarpt läge:o) Jag måste ha två olika glasögon på nära och långt avstånd, men hittar dem aldrig - eller glömmer var de är. Det finns även en medicinsk förklaring. Härnedan följer Jacobis hemgjorda läkarjouornal:o)

1. Av min hjärmedicin och blodtryckmedecin får jag torra ögon, vilket gör att det rinner hela tiden om det blåser eller är under 10 grader varmt. Det innebär att jag inte kan känna igen människor på mindre än två meters håll. Jag är alltså inte arrogant!:o)

2. På grund av min B-12 brist injecerar jag Behepan sedan 20-års ålder. Glömmer ibland att göra det. Påverkar tillförseln av ny blodbildning och påverkar hjärnan likt MS. Signifikativt för det, är att man glömmer saker... som att ta sprutorna i tid. Jag har också väldigt svårt med namn, men känner alltid igen ansikten. Något som vållat en del problem på skolan efter över 100 elever.

3. Diabetes. Började ta sprutor när jag väntate Thyra. Numera måste jag bara hålla koll på dieten. Diabetes påverkar synen negativt. Fötterna är dåliga - en massa liktornar har poppat upp och jag har svårt att gå utan att halta.Jag filar vidare och sätter på plåster så jag inte får kallbrand:o)

4. Klimakteriet??? Vilket tok det är då! Har inte blött på 5 månder nu, men svettas, fryser och är nedstämd mest jämt. Kan inte äta hormoner på grund av hjärtat och blodtrycket. Man kan eventuellt bli deprimerad av mindre:o(

5. Födelsedagen! Ett år innan femtio! Vem vill fira det? Det känns fruktansvärt trist att jag nu måste välja mellan botoxinjeceringar i ansiktet, fettsugningar runt magen eller en laseroperation av ögonen:o( Men det sistnämnda vore nog smartast. Så kanse jag kan se klart. Igen.

PS: Jag såg för några dagar sedan ett av mina mycket tidiga ex på stan med ledhund och vit käpp. Han förlorade båda sina ögon i en bilolycka i tidigt 80-tal. Jag vågade inte gå fram och säga hej, för jag trodde inte han skulle känna igen mig... men om någon läser detta och förstår vem jag menar och känner honom - snälla - hälsa honom så varmt från mig!:o)