Jacobi

Vi hade storstädning hemma i lördags, jag och maken. Som några redan förstått, var Fredrik oerhört nitisk och närmade sig även min Mac så smått, genom att torka skärmen och rengöra mus och tangentbord. Det var ett fint initiativ tyckte jag, medan jag putsade alla våra svartlackerade köksluckor efter att ha skurat golven.

Ett tag senare sa han att det vore lika bra att optimera min dator eftersom den varit så seg så länge. Han nämnde en massa bra prylar han skulle förbättra och ordna till och jag hummade väl något till svar, bara till hälften lyssnandes eftersom jag väldigt lätt stänger av hörseln när jag hör talas om datatermer. (Shit - här har vi kanske ett sömntrick på spåren... om jag spelar in en halvtimmes CD med Fredrik där han omständligt förklarar HTML-kodning - borde inte det göra susen?)!

Nåväl, efter någon timme satt han fortfarande (och ovanligt nog helt tyst) och knappade vidare på min Mac och jag frågade hur det gick. Det pep då till sist fram att alla filer var borta på hela hårddisken. Och att han inte kunde hitta dem. Han hade således vårstädat hela innehållet i min dator också!

Och ni kan ju bara gissa vilka tankar som började härja i min skalle. Först gick det nog inte riktigt in, men för varje process i middagslagningen (och det är som bekant många) började det hela gå upp för mig; över 15 års jobb är borta, hela min mailbox är väck med kontaktuppgifter, adresser och telefonnummer till sponsorer och fans för tidigare och kommande platta, arbetskollegor, diverse ansökningar, alla vänner och bekanta, med mera med mera. Även mina nogsamt utarbetade excel-filer för administration omkring min musikutgivning, vår privatbudget, alla texter, bilder på barnen, mina författarförsök - ja, you name it - puts väck!

På något konstigt sätt lyckades Fredrik ändå få mig att behålla någon form av lugn. (Vi hade till och med gäster hemma och såg "fest-i-skit-mello-dalen"). Han gjorde lite efterforskningar - dels genom att kontakta sin arbetsgivares IT-specialist, och dels genom att checka upp ett program som hette "Boomerang" som man kunde inhandla för 99 US-dollar.

Detta gjordes i söndags, och i går kväll, efter mycket uppbackande till externa diskar och överförandes en enorm mängd filer emellan våra datorer, så fungerar allt precis som det ska igen:o) Det ser i det närmaste likadant ut också. Och jag är så klart evigt tacksam över att min make lyckades fixa detta:o)

Han har nu också sett till att även min dator är uppkopplad mot "molnet" - något jag inte ens visste fanns förrän i lördags - så nu slipper jag tänka på att göra back-ups över huvud taget. Undrar om det finns något liknande för allt annat man måste komma ihåg att göra... ska fråga Fredrik ikväll...

Trots att nu detta haveri bara varade i några dygn, så märkte jag att jag kände mig alldeles tom och stympad på morgonen då jag gick förbi min studio. Jag brukar bara i farten ha som vana att titta in på FB och mailen, men nej, just ja - datorn är ju tömd...

Han och jag diskuterade en del om detta fenomen - hur handikappad man känner sig utan tillgång sin dator, sina oerhört viktiga, sparade filer och nätet. Hur beroende vi faktiskt blivit av att allt rullar på som det ska. Hur mycket vi hängt upp våra liv på ett tangentbord och en skärm.

Döm då om min förvåning, när jag i morse insåg att det faktiskt var inte "hela världen" att få tillbaka allt som det var. Jag menar såhär: paniken över att ha förlorat "allt" kändes mycket större än glädjen över att få tillbaka det jag så länge tagit för givet.

Det kanske säger en del om vilka små och obetydliga förluster jag haft i livet, men förhoppningsvis har det lärt mig en del om hur rädd jag är för att mista något som verkligen betyder något. Nämligen mina nära och kära. Och den rädslan är väl egentligen det enda molnet som finns på min himmel. Och jag tycker verkligen inte den är helt obefogad.

Kom osökt att tänka på några rader jag skrev till en av låtarna, "Not for sale", på "Like Me"-plattan. (Finns på Spotify).

"Reality is the feeling of air
passing between your fingers -
while waving next to the screen..."

eller

"Verkligheten är den du kan känna draget av -
när du viftar med handen framför skärmen..."