Att slå dövörat till...



Som alla som läser denna blogg vid det här laget säkert redan vet, så har jag oerhört svårt att somna. Och om jag händelsevis gör det vaknar jag extremt lätt av minsta lilla ljud. Kontenatan av detta har blivit att jag sover i snitt tre timmar per dygn och sällan mer än en timme åt gången. Jag blir därför lättretlig och sur över det mesta, vilket så klart är mycket beklagansvärt eftersom det går ut över mina närmaste... Fenomenet har dessutom blivit värre med stigande ålder och hormonomställningen till tant. Och att ta fler mediciner än jag redan behöver göra, eller testa ännu ett naturläkemedel med skumma kontraindektioner - går bort. Jag får helt enkelt gilla läget. Fastän jag inte gillar det...

Jag har också väldigt svårt för att ta in flera ljud på samma gång. Till exempel om två personer pratar i munnen på varandra, eller om musik spelas samtidigt som någon försöker säga något. Att både lyssna på musik och konversera  är i det närmaste en omöjlighet för mig. Att göra något så "enkelt" som att laga (skapa) mat och ha musik i bakgrunden är en utopi. Jag fattar då inte vad jag håller på med och kan bli alldeles paralyserad i köket, eftersom jag samtidigt hör allt ifrån instrumentering, tonart och harmonier, text, tempo, rytm - ja hela arrangemanget - och dessutom får egna idéer på hur jag själv skulle ha roddat upp låten...

Musik för mig, ska helst enbart komma i form av ljud - utan några som helst andra sinnesintryck inblandade.

Jag läste någon gång att det sista som lämnar människan när hon dör är hörseln. Och det stämmer säkert med tanke på att jag tycks höra alla ljud och röster omkring mig ovanligt tydligt och nära just innan jag somnar. Likaledes är det sista som slås på på morgonen vid uppvaknandet; hörseln. Särskilt tydligt märks just detta hos maken Fredrik;o)

Efter middagsmaten drabbas jag i stort sett nästan alltid av ett slags "matkoma" - något som troligen har med min diabetes typ II att göra - och jag tuppar väldigt lätt och oplanerat av i soffan framför något jag gärna velat se på TV. När jag sedan vaknar efter mellan en till två timmar, är allt jag kan tänka på att äta något. Jag brukar i halvdvalan skapa mentala rätter som jag därefter känner mig piskad att laga till. Det kan vara allt ifrån hemgjord glass med bär, västerbottenpaj med kantareller, till en kopp te och ett par hårdbrödmackor med rostade sesamfrön och ost på. Och finns då inte allt som behövs hemma... ja, vem tror ni snällt piper iväg och handlar. Herregud! Det måste vara som att bo med en konstant gravid "munchie"!

Under den här "vakna-upp-tiden", är jag i stort sett okontaktbar och fixar inga ljud överhuvud taget. Jättedumt - eftersom det är då diskmaskinen brusar och går på högvarv, barnen vill prata, torktumlaren väsnas, TV:n står på, Thyra ska nattas, osv... Det är självklart blodsockret som spökar, det fattar jag ju, för efter ett par timmar brukar jag känna mig rätt okay igen. Och "okay" har blivit väldigt relativt nu för tiden...

Jag upptäckte dock en riktigt intressant sak för ett par, tre kvällar sedan, då Fredrik hade en kollega på besök för webb-utbildning i vårt och Thyras sovrum; tillika hans arbetsrum. Jag hade "matkoma" men kunde inte somna i soffan i vardagsrummet/min studio eftersom det skränande från Thyras älskade "Simpsons". Jag smet därför efter förfrågan, in i vårt gemensamma "komborum" för att vila huvudet.
Jag lade mig först på vänster sida och därmed också med vänster öra mot kudden. Jag kunde omöjligt slappna av och registrerade allt som Fredrik och hans vän med låga röster diskuterade. Förvisso lärde jag mig lite om HTML-kodning, men eftersom det inte var syftet just då och jag var alldeles utmattad, så vände jag mig om åt andra hållet i sängen.

Plötsligt hörde jag inte vad de sa, utan bara hur de lät. Hela rummet flödade av något slags rogivande, vaggande och tryggt mummel. Jag behövde inte analysera vad de höll på med utan föll ganska snart i slummer. När jag vaknade en timme senare kände jag mig riktigt utvilad, fast lite hungrig förstås;o)

Slutsatsen jag dragit av detta handlar om människans båda hjärnhalvor. Jag borde ju förstås ha kopplat ihop det här för länge sedan, eftersom jag för en massa herrans år sedan utarbetat audiologiska tester i min studio - för att kolla om mina vänner var höger- eller vänterhjärns-styrda. Dessutom har jag haft kreativitetskurser och teckningskurser för att stimulera den högra hjärnhalvan för vuxna arbetslösa genom AMU.

Mycket kortfattat står den vänstra hjärnhalvan för logiskt, matematiskt och språkligt tänkande. Den högra för kreativtet, musikalitet och bildtänkande. Givetvis samarbetar halvorna i olika grad hos olika individer. Och många människor tycks vara helt balanserade.

När det gäller syn- och hörselsinnet så går nervbanorna i kors. Det vill säga - höger öga och öra är kopplat till vänster hjärnhalva. Och dito åt andra hållet. Då är det inte så svårt att förstå, att om man blundar och ligger på höger öra, kan slappna av på ett helt annat sätt. Det förklarar också varför jag omöjligt kan somna åt Fredriks och det öppna fönstrets håll (med allt oljud från gatan). Jag lyssnar aktivt, analyserar, hör hans snarkningar, gnisslingar, käk-knakningar och diverse sömnljud och rytmen som pågår utanför mig...
Ligger där och läser böcker - samtidigt som jag tänker ut en massa åtgärder... Ommöbleringar... Diskussioner vi borde ha om en massa saker. Ja, ni fattar - det är omöjligt att sova när någon sover gott bredvid. Det gränsar till avundsjuka... Och så börjar man fundera över varför man är så låg att man ens känner så. Och så funderar man över det... 

Thyras långt mycket högre snorkande har jag, sedan hon föddes, vant mig vid och sover som en stock - även om hon ligger alldeles intill mig.

I morgonbitti ska jag väcka min andra lilla "grinsäl" 05.30, eftersom hon ska åka till Barcelona. Vi planerar äta frukost ihop (Thyra med) och sedan kan jag bara hoppas på att resan och hennes jobb går bra, att hon trivs, men snart vill komma hem igen;o) Trots att jag tänker våldslåna hennes rum för att kunna stänga in mig och skriva mer - utan störande ljud:o)

Önskar också att min lilla nyupptäckta tes även är applicerbar när det kommer till folks skitsnack. Kanske kan jag bara slå dövörat till:o)




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0