Jacobi

Min favvokille;o)

Jag vill gärna tro att många tidvis känner det som om att de håller på att bli galna. Knäppa på riktigt. Att de håller på passera gränsen för vad som betraktas som normalt. För handen på hjärtat - hur många känner att de verkligen hela tiden hänger samman, håller i hop i sin personlighet, sitt tänkande, varande, och i sina olika roller? Fluktuerar inte alla? Som jag?

Om så inte är fallet, får jag be om ursäkt för mina antaganden - men snälla ni som vandrar hela och allmänt nöjda - berätta hur ni gör för att leva som en väl sammansatt, kärleksfull, behärskad, öppensinnad, kreativ och sympatisk person med både humor och intellekt? För det är väl sådan man skulle vilja vara. Eller åtminstone framstå som.

Ja, jag funderar mycket på det här och jag har varit inne på hormonspåret förut; klimakterie-tesen, men tycker inte att den förklarar allt. När jag tittar på mig själv och mitt beteende ser jag en elak, trött, överviktig och uppgiven kärring. En missunnsam, tråkig och dömande cyniker. En pessimist som är rädd - både för att dö - och för att leva. Sammantaget - en komplett social katastrof.

Samtidigt, vissa dagar och stunder, är jag en obotlig optimist, en kreativ explosion, en outtröttlig kämpe, en god mor, en kvinna som är lycklig över alla fina barn och vänner jag har omkring mig. I närkontakt med mitt andliga jag, en tjugofemåring i en femtioårings något kurvigare kropp, en riktigt nöjd och glad människa med en fantastisk livskamrat vid min sida. Sammantaget - ett socialt under.

Så varför är det så här? Nej, jag har ingen borderlinediagnos/pipolär sjukdom, inte heller längre någon depression. Jag är inte manodeppresiv eller schizofren, har inga egentliga medicinska ämnesbrister som kan förklara mina svängningar. Tidigare trauman är sedan långt tillbaka bearbetade och jag vet mycket väl vad, och vilka situationer som kan trigga igång destruktiva tankar och beteenden. Dessutom har jag blivit väldigt duktig på att kommunicera till andra vad jag fixar och inte. Sedan att dessa inte alltid lyckas, eller vill ta in detta, är en helt annan femma...

Undrar om det faktum att jag inte känner mig riktigt klok ibland, mestadels beror på att folk inte verkar vilja prata om sådant här till vardags. Inte ens Fredrik (som ändå är den jag träffar mest) talar någonsin om vad som känns inuti honom. På riktigt. Eller så har han kanske inte utvecklat orden för att beskriva sina känslor; likt så många andra män. För inte kan det väl vara så att de inget känner? Visst - det kan komma både gliringar och sarkasmer om mig när han druckit - men inte ens de vill han kännas vid efteråt om jag påtalar dem.

Över huvud taget andas det hela en stor portion självförnekelse - och så klart inte bara hos honom. Det gör mig jätteledsen. Och det får definitivt den konsekvensen att jag känner mig abnorm och konstig i jämförelse. För det sägs ju att det är i speglingen av andra som man kan se sig själv. Och när "andra" bara helst verkar tala om väder, jobb, nya mobiler, resor, mode, och på frågan "hur är det med dig", svarar "jo, det är bara bra", så känner jag mig så fel och udda... och jag kan inte ens ljuga...

Jag svarar alltid på frågor utifrån nuvarande status. Och antagligen uppfattas det som väldigt jobbigt eftersom det oftast inte är det förväntade svaret.

Ska vi slå till och gissa på en lindrig, men ändå högpresterande, form av Aspbergers? Eller bara låta mig passera för den jag råkar vara/är?

Är du inte riktigt klok? Skriv gärna i bloggen!

"För att straffa mig för mitt auktoritetsförakt, gjorde ödet mig själv till en auktoritet".
(citat: Albert Einstein)