Jacobi

Min make (det känns fortfarande ovant att skriva så, då jag aldrig ansett mig ha haft äganderätt på någon) var dålig i stort sett hela förra veckan. Han är faktiskt rätt ofta småsjuk. Kanske är han av naturen (född som något underviktig tvilling) - lite halvklen av sig. Men det brukar vända rätt snabbt och han blir oftast ganska snart frisk! Och för tillfället är läget stabilt.

Två åtgärder han vidtagit för sin hälsas bästa, är att han börjat träna på gym ett par, tre gånger i veckan:o) Sedan har även jag hjälpt till genom att kapa av hans dreads till en smått galen frilla - så nu blev det "Svarte-Petter-looken" igen. Fast med tanke på att närmare två kilo löshår därmed har försvunnit, så står han rakare i ryggen och känner en enorm lättnad och slipper förhoppningsvis sin huvudvärk;o)

Sjuk och sjuk. Ja, vem är väl inte det? Och krämporna tycks bli både värre och fler med åren. Men jag anser det vara en väsentlig skillnad mot att vara riktigt illa däran eller skadad, i stort sett hela sitt liv. Så som min styvfar, såväl som äldsta och yngsta döttrarnas fäder. Och då menar jag sjuk som i "huvudet" - klumpen som vanligtvis sitter fast uppe på halsen, ni vet... Den som fungerar lite si och så för vissa, och för några totalt tycks ha fallit av.

Inte för att jag tycker att det på något vis skulle vara varken fulare eller skamligare att vara psykiskt illamående än att dras med fysiska sjukdomar. Men tro mig - det förstnämnda drabbar de närstående (barn, partners & familj) långt mycket djupare. Särskilt om det kombineras med psykopatiska och destruktiva inslag.

Att min styfar inte hade alla teskedar i lådan, hästar i stallet eller maskor i koftan, (även om han själv ansåg sig vara oerhört intelligent och beläst) har någon säkert redan listat ut. Han är idag - tack och lov - både bortgången och bitvis, av mig, förlåten. Men det endast för min egen sinnesros skull. Men så har jag ju också gått i terapi en många herrans år för att "bearbeta" traumat...

-Men var det då inte skönt att få ur sig allting, kanske någon undrar? Nej, faktiskt inte. Jag kände mest att jag var tvungen att liksom underhålla terapeuterna/psykologerna - så att de kände att de kunde gå hem och tycka att de gjort ett "bra jobb". Jag ordinerade till och med mina egna läkemedel eftersom jag är rätt medicinskt påläst. Receptutskrifterna skedde mestadels utan några som helst ifrågasättanden från deras sida. Ja, det är säkert inte svårt att gissa vad jag anser om psykvården i Sverige - nåja - Sundsvall.

I ärlighetens namn så vet jag att jag alltid har fixat mig själv. Kämpat mig framåt på min egen, kanske onödigt krokiga väg, mot helande och sanning. Och där har musiken och skrivandet varit min allra viktigaste kanal och beståndsdel. Jag slutade efter fyra (de facto) bortkastade år, med depressionsmedicinerna. Jag skilde mig från den galne psykologen (efter tre månaders äktenskap), flyttade och startade ett nytt liv med tjejerna i ett litet, men gulligt och trivsamt hus på solsidan av Norrlandsstaden.

Ja, men vad hände då sedan? Jag får verkligen rannsaka mitt sviktande minne och rekonstruera tidsaxeln här. Under ett par år dejtade jag en man som bodde 90 mil härifrån; en hängiven "Jacobi-fan", som också startade min första hemsida. Numera är den både två gånger omgjord och omarbetad av lika många. På den tiden hade jag inte ens en aning om vad en sajt innebar, och jag lärde mig otroligt mycket av honom när det gällde Internet.

Han får nog för alltid bli kallad för "Excelmannen i mitt liv" eftersom hans hemmasydda "Jacobiförlaga" fortfarande är mig oumbärlig när det kommer till budgethantering. Han sporrade mig också att fortsätta skriva ny musik, vilket jag är väldigt tacksam över:o) Jag bröt dock upp med honom, eftersom det i slutänden framgick att vi inte alls passade ihop. Detta trots att vi gemensamt just hade köpt ett hus häruppe. Jag kunde inte förlika mig med att ro iland vår framtidsplan och jag berättade att jag träffat en "bästa människa", och därför omöjligt kunde fortsätta relationen med honom.

Sedan följde år av både spott och spe. År av psykisk, praktisk, fysisk och ekonomisk uppbyggnad tillsammans med en fantastiskt god och fin människa som blev min sanna livskamrat. Idag, många herrans år senare, råkar vi som av en händelse vara vägg-i-vägg- grannar. Kan bara häpna över hur det ibland "slumpar" sig! Posten kommer ideligen fel eftersom hon också tog mitt namn och vi numera är sex Jacobis i stenhuskvarteret, på samma våning. Vi ses tyvärr aldrig...

Jättetrist tycker jag, eftersom vi var vänner i flera år. Dessutom långt efter vår separation. Men det är helt hennes val och hon vet att jag har välkomnat henne hit när som. Fredrik likaså. Jag är heller inte den som direkt tvingar mig på någon. Tvärtom. Jag förhåller mig, nästan till leda, på behörigt avstånd till människor som inte verkar vilja ha kontakt. För mig betydde i alla fall vår tid oerhört mycket, och ibland inbillar jag mig att även jag utgjorde ett stöd i hennes, på den tiden, obeskrivbart jobbiga tid av transformering.

Mina nuvarande "problem" består i att jag inte vet vem min biologiske far är. Varför han inte alls fick - eller ännu inte får - finnas med i bilden. Funderar ibland fortfarande över varför min styvfar gjorde det han gjorde mot mig, men enligt min lillasyster - aldrig mot henne (hans biologiska dotter). Ytterligare grubblerier över att två av mina döttrars biologiska fäder betett sig som kompletta galningar gentemot både sina döttrar och mig. Betyder det att all skit måste gå i arv? Och vem kan i så fall bryta det?

Jag? Kanske... Hoppas så innerligt. Kanske kan min musik bryta några mönster för någon. Kanske någon av mina fina barn gör det? Ingen som vet... Men alla har vi tydligen våra kors att bära. Mest av allt mår man dåligt som mamma - över att ha satt barn till livet - som får bära både sina bördor och föräldrarnas tillkortakommanden... Att inte ha varit så bra som man ville och borde...  Men jag vet åtminstone att jag gjorde så gott jag kunde. Och tydligen kunde jag inte bättre. Ett ständigt återkommande mantra. Men jag menar det!

Lillnosen min. Hon vet så väl att hon har en "sån där biolog-pappa". Hon kan varken säga det och ännu mindre stava till det. Hon vill inte titta i det mörklila hjärt-albumet han och jag köpte. Det som han strax efteråt ställde sig och hoppade och stampade sönder på gatan utanför affären då "vår" bäbis var nyfödd.

De gånger jag velat visa henne bilderna, så har hon inte alls varit intresserad av att se dem. Foton från vare sig graviditeten eller förlossningen. Jag har inte ens förmått mig till att klistra in de foton som finns från hennes första månader. För att pärmen är skev. För att livet blev så skevt då. Så fult och så fel.

Ännu vet hon nästan inget om honom. Hon får ta det i sin takt. När hon vill. Om hon någonsin vill. Jag tror inte hon minns att han kastade, bland annat skor, från hallen i huvudet på henne och mig när hon var fyra månader. Förhoppningsvis inte heller hennes mammas översminkade blåmärken och den i det närmaste oändliga, tröstlösa gråt, under sitt första levnadsår. Hon minns defintivt inte att han försökte strypa mamma i åttonde månaden. Och det är ju tur...

Jag och mina äldre barn minns...

Alla galenskaper han gjorde efteråt, alla slag, alla kränkande ord, alla prylar han förstörde, alla låtar han raderade i min musikdator medan jag låg på BB, alla totalt uttröttade vänner jag fick bo hos, alla hans självmordshot, alla anonyma och falska anmälningar till diverse myndigheter, alla utspel - för att vända mina döttrar emot mig, alla försök att svartmåla mig inför nyckelpersoner i min egen branch, alla kontakter han tog med mina ex för att få "vatten på sin kvarn" (och det funkade ibland just för att de just är ex)... Nej, det här blir för långt. Och jag fixar inte detaljer just nu. Dessutom är det ointressant i en blogg.

Som grädde på moset, krävde han både en faderskapsutredning (behövdes inte) samt startade en vårdnadstvist som pågick i 8-9 månader. Det hela var oerhört uttröttande och kränkande. Att behöva sitta med honom för att utverka något slags samarbetsavtal...? Jag kan inte räkna upp hur många personer från soc som var inblandade. Speciellt intressant var, att han kvällen innan huvudförhandlingen, lät meddela min advokat att han dragit sig ur och lagt ner alltihop. Han sket i sitt barn. Det var bara ett spel för att straffa mig. För att jag vågat gå. För det har uppenbarligen ingen gjort innan mig.

Nämen! Det var ju inte slut där. Det har följt år nu, av dynga och påhopp via nätet i hans synnerligen "välbesökta" bloggar - där han dessutom kommenterat det mesta själv. Orkar egentligen inte minnas. Kontentan är väldigt enkel - av allt jag gått igenom i mitt liv - så är nog han det absolut värsta jag varit med om!

Det må sedan bero på vad som helst! Helt oavhängigt om hans mamma inte orkade med hans bokstavkombination eller att hon (enligt honom) försökt att mörda någon - så är M inte riktig någonstans!

Utskrifter av hans dynga, finns samlad i en stor kartong i källaren. Den är märkt med svarta kors, och av Fredrik benämnd som "den svarta lådan". Där finns också alla utredningar, polisanmälningar, besöksförbud, tre mobiltelefoner fyllda med galna SMS och dokumentation över den digra mängd polisingripanden som föranletts på grund av honom.

På något sätt känns det som att detta borde bli mitt sista inlägg i bloggen. Och kanske blir det så. Jag har liksom lite annat att stå i...

Lillnosen har det bra - även om jag tycker att hennes låtsasfar (mitt senaste ex) endast är en stor "förljugen k..." så får hon bestämma. Hon verkar trivas där. Så länge. Och som sagt, sjukdomar har vi alla - och till stor del rår vi inte för dem. Men i viss mån är jag säker på att vi alla kan vi påverka vårt leverne och beteende till det bättre!

Till alla som finns med mig - stort TACK! För att ni läst. Tack för kommentarer. Någon som vill gästblogga månne?