I val och kval...



Det är ju inte direkt så att jag lagt ner plattan - tvärtom vill jag mer än någonsin färdigställa den (ser gärna att någon bokar en turné också). Men... det inbringar inga cash nu, och det är just det som fattas oss.

Jag var på jobbintervjun idag. Jag borde troligen inte ens ha mage att betänka erbjudandet jag fick. Schemat är skräddarsytt. Lönen helt okay. Rektorn trevlig. Men i just musiksalen spökar det. Det är en av Sveriges mest kända platser för paranormala fenomen. Salen ligger längst upp i den hundraåriga skolan och jag blir ensam lärare att husera däruppe. Som vissa vet är jag mycket känslig för andar och spöken. Jag har förvisso varit med om mycket udda saker under mina levnadsår, men just där finns något som oroar mig... Jag har inte satt fingret på det ännu eftersom det blev alltför många intryck, korridorer, dörrar, rum och prång, intstrument, utrustning, information osv.

Efter att ha gått nedför en liten trappa bakom aulan, hamnade jag och rektorn inne på fritids (han hade själv svårt att hitta i lokalerna). Det första som hände när vi klev in var att en tjej i 8-års åldern ropade "Hej! Är du vår nya musikfröken"? Jag förstod inte hur hon kunde tro det eftersom jag nyss suttit i intervju, varken bestämt mig, eller ännu mindre skrivit något kontrakt... Dessutom kom fritidsfröknarna fram och hälsade och sa "välkommen, hoppas du ska trivas hos oss"!

Alltså - det är något skumt med det hela. Men det kanske är lika bra eftersom jag själv mestadels känner mig så skum. Det här kanske är ett tillfälle där jag bara borde blunda och hoppa. Och fyra trappor upp och ner förtielva gånger per dag borde åtminstone ge mig en viss efterlängtad kondis. Och till matsalen som är inhyst i ett äldreboende blir det två kilometers promenad per dag:o)

Tack alla snälla FB-vänner! För att ni gratulerar mig. Men jag har till torsdag på mig att tacka ja eller nej. Och jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag ska göra än. Varför undrar nog somliga?

Dels är det spökerierna förstås. Får jag arbetsro där? Det handlar också om att jag vet att jag kommer att lägga väldigt mycket tid för att det ska bli så bra som möjligt för eleverna. Att planera och ge dem allt jag bara kan, kommer att kräva en massa energi. På bekostnad av plattans tillkommande. På bekostnad av mina barn, min man och hushållssysslor - min kära matlagning...

Ytterligare hatar jag seriöst att köra bil och det blir långa och jobbiga resor när man som jag inte längre ser okay - vare sig ut eller på vägen...

Det hör också till saken att jag rent ekonomiskt inte behöver jobba i erbjuden utsträckning för att vi ska gå runt här. Och det är givetvis inget jag beklagar! Hur många har det så?

Nåväl - jag kommer nog att ge det en chans, men får jag arbete närmare stan så tar jag hellre det. Undrar hur lång uppsägningstid man har på en halvårsanställning? Någon som vet?

Sover på saken i natt...nej! Fredrik kommer hem imorgon natt jue...




Kommentarer
Postat av: Eva

Bättre säga ja och sedan ändra sig, än att aldrig prova!

// Eva

2010-12-28 @ 19:19:29
Postat av: Anonym

Feg

2011-02-20 @ 00:09:36
Postat av: Gina

Mycket har jag blivit kallad i mina dagar - men aldrig feg;o))

2011-02-20 @ 01:42:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0