Jacobi

För det enda som känns verkligt - är känslan av overklighet...
Och jag skriver för jag måste... det är ingenting att göra åt det...
Är det ingen som vet?
Gömtåligt gods:o)

Borde jag det, åh boorde jag det?

Foto & copyright: Elvira Jacobi

Jag kan förvisso skylla på förälskelse (har alibi där), åldern (alibi där med), ja fan och hans moster skulle jag kunna skylla på - men faktum kvarstår - jag har trampat en nära vän på tårna och fullkomligt hatar mig själv för det. Hon är den bästa vännen man kan ha. Själv ser jag mig inte alls som en särskilt bra sådan, inte alltid tillgänglig, ofta uppslukad av livets självförvållade vedermödor och plågor... Men oavhängigt hur det förhåller sig med den saken, har hon betytt- och betyder fortfarande oerhört mycket för mig.

Jag har funderat. Igen. På hur jag borde jag göra? Om jag borde byta ut alla namn och göra gällande redan i förordet (i den bok jag ämnar skriva, och här i bloggen) att de som känner igen sig inte ska tro att det handlar om dem? Jag menar - skriver jag om min mamma, torde ju mamma ta åt sig, eftersom det endast finns en sådan - det ligger ju lite i sakens natur. Hur gör egentligen "de riktiga" författarna? Struntar de i allt? Har de ansökt om lov någonstans för att använda och bearbeta sina liv och det som hänt dem i textform? Vandrar de sedan lungt vidare helt utan någon form av repressalier? Eller gäller det eventuellt bara de manliga, "stora" författarna? Att liksom bara kunna skita i att folk mår dåligt av att hängas ut...

Det har aldrig varit min mening att hänga ut någon (jo - i ett mycket specifikt fall kommer det kanske att ske). Jag känner mig bara allmänt vissen och vilsen just nu. I längtans tider, smått vingklippt... Vill inte vara ovän med någon. Jag drar säkert på för stora växlar - i vanlig ordning.

Jag borde gå till Tempo och handla (vågar inte), dammtorka, dammsuga och skura golven, byta sängkläder efter alla febernätterna, tvätta och sanera toaletten - ja en massa saker - istället för att laga en räkpaj med fetaost, västerbottenost, svamp, salladslök, svarta oliver och en fräsch tomatsallad till... Storbarnet - det är mat nu! Ringer till stugan...

Kanske jag till och med dristar mig till att glo på den dumma burken en stund? Borde jag det?

Det blev hela kittet. Alldeles svettig och febrig igen, men glänsande rent hemma. Tack dottern för all hjälp! Och Tempo gick bra för hon följde med som stöd. Vi slog på stort och inhandlade varsin Otrivin menthol! Ja, för att inte smitta ner varandra;o)

Varför var jag för övrigt aldrig lika cool som Thyra i samma ålder? Mr Bean är btw obetalbar:o)

Hej Gina:



Det är väl i.o.f.s. ganska vanligt att människor känner sig utpekade även av stora/riktiga/manliga författare – exempelvis så gick väl Strindberg (som jag knappt läst något av) ganska hårt åt sina närmaste. Det brukar mindre handla om att någon känner igen sig själv – mer om att de upplever att även andra kan sluta sig till att de handlar om just dem (alltså andra läsare). I Strindbergs fall var det andra celebriteter som hade samhällsställningar och karriärer att tänka på – samt naturligtvis ett antal ex-hustrur.



Skriver man om människor som man har god relation till så kan man låta dem läsa den aktuella texten först och påpeka om det skulle vara något de inte vill att lämnas ut. Kanske blir de istället smickrade av att finnas i boken. etc. Sen är sådana som inte längre är, eller kanske aldrig har varit så nära eller kära. Där tänker jag mig att det inte gör en själv lika mycket om de skulle ”känna sig träffade” - relationen är kanske ändå bortom allt hopp... Viss försiktighet kan på sin plats om det gäller avslöjanden om brottsliga handlingar. Gör man sådana i ett sammanhang där det går ganska enkelt att sluta sig till vem ”skurken” i verkligheten var, så är det frågan om det inte är en rättsprocess man istället skall starta.



Ett par grepp för att söka sänka igenkännings-möjligheterna: 1. Skriva fiktion, där de ”uppdiktade” karaktärerna får drag av flera människor ur ens liv – så att händelserna och handlingarna inte kan kopplas till en bestämd person. Man använder kanske dessutom huvudsakligen människor som man inte har haft så jättenära förhållanden till. 2. Skriva under pseudonym, så att inte ens författarens identitet kan fastställas...



Som sagt: Att förekomma i en bok är ofta smickrande för den det gäller – en säkerhetskoll med den vars vänskap man är rädd om skadar ändå inte.



Lycka till med skrivandet



Per

Du är och förblir den du är Gina, det kan aldrig någon (eller något) ändra på, och dina växlar är stora för att du är stor, varken mer eller mindre.

Undrar lite förstrött om det inte finns varken, typ ICA eller Hemköp i trakten, varför alltid Tempo?

Glo inte på burken, det bör du inte, ty det finns inget att se... varken "Äkta människor" eller "30 grader i Februari" är på tapeten numera.

Vad bra att dottern ställer upp och hjälper sin mamma!

Det där med att hänga ut folk är du ju proffesionell på vid det här laget!

Alla pojkvänner, dina stackars barn som blev utan privatliv i unga år, din mor, dina vänner mm.

Varför blottar du hela ditt privatliv? Hur kunde du bli helt utan integritet Gina?

Sen kär igen, igen, igen och igen. Håller det max ett år så är det bra. Om någon månad så lär väl tandagnisslet börja, dvs. att du börjar tycka synd om dig själv igen, den här gången för att du inte kan träffa din nya kärlek för att avståndet är för långt. Sen då? Låt oss gissa...

Sen är lär det väl bli alla möjliga fel på killen och du har inte gjort nåt fel och du blir martyr och offer, igen :)

Snart får hela världen veta

Stackar litet Tyra barn, måste åka land och rike för att mamman ska träffa ÄNNU en karl!

Den flickan kan inte må särskilt bra med alla mammas pappor som kommer och går