Jacobi

För det enda som känns verkligt - är känslan av overklighet...
Och jag skriver för jag måste... det är ingenting att göra åt det...
Är det ingen som vet?
Gömtåligt gods:o)

Saker vi vet...

- inte vet, tror oss veta, eller kanske borde fråga om - trots risken att ibland få inte få de svar vi hoppats på... Eller inte få svar alls för den delen...

Ja, visst är allt relativt! Det vet vi ju! Men varför måste då människor i så hög grad ifrågasätta varandras leverne? Livet är inte rättvist, och alla jag känner någorlunda väl, har mig veterligen sitt bagage i ryggsäcken. Somliga släpar på mer än de egentligen behöver, klagandes över sina tunga ben och intrampade stigar. Andra tycks ha fattat grejen och valt att "släppa taget". En av mina allra finaste vänners make gjorde det - och han har både "sonat sina synder" och skapat ett fantastiskt bra liv. För att han till sist vågade se på sig själv. (Du vet nog vem du är om du läser:o)

Men åter igen finns det många som drar runt med "lagom" mycket börda i förvissning om att "sånt är bara livet".

Som någon läsare skrev - jag kanske är för ärlig för mitt eget bästa - men kan jag inte annat, så varför borde jag ge mig ut på ljugandets hala is? Det verkar dessutom otroligt jobbigt. Orkar sannerligen inte nysta in mig i de härvor av hyckleri, självbedrägeri och livslögner som en del har en tendens att göra. För att skapa sitt existensberättigande? Alla ni som uppenbarligen kan läsa detta/jag som kan skriva det - och annat - finns. Är det svårare än så?

Ingen verkar ju ha fattat varför vi är här över huvud taget! Många söker svaret - andra fjärmar sig från (den faktiskt mycket relevanta) frågan.

Har vissa rätt? Andra fel? Såklart inte! Det handlar enbart om överlevnadsstrategier. Och alla har rätt till sina egna sådana!

Peace? Love? And some understanding? Någon?

Slutligen - detta är månne en tröttsam, men ändå smått nödvändig påminnelse - vi vet faktiskt inte hur länge vi får "ha" varandra - så vi borde inte säga fula saker, utan fina - varje gång vi skiljs åt från en människa som betyder något för oss. Annars föreligger stor risk för att man ångrar ihjäl sig... Och livslång (vet ju aldrig hur länge det pågår då) bitterhet - vet vi som bekant, att ingen blir glad av.

Pöss!/G

Möjligen understandinggrejen då, roar mig nån gång i halvåret med att med två nävar salt grotta i monika.nu -sidan-horoskopavdelningen ;) Ibland förvånansvärt underhållande när man dessutom klickar på öst/väst oxå ..

Just det, det stämmer, vi vet i stort sett inget alls om något som helst när det kommer till kritan och svaren vi får kommer från andra som inte heller vet...

Ja, allt är relativt, det är en stor sanning. Människor föredrar ibland att granska andra istället för sig själva, tro och tycka att vi har rätt att kriticera fast det kanske är vi själva som borde kriticeras.

Livet är som det är oavsett storleken och vikten av den börda var och en av oss har valt att kånka på.

Att ljuga håller inte i längden och rekommenderas därmed inte alls. Det som däremot kan godkännas, i vissa fall, är att inte berätta hela sanningen.

Vad vi alla gör är att existera, berättigande eller ej, svårt är det men vi gör så gott vi kan eller det borde vi iaf.

Vi har alla både rätt och fel och allt vi kan göra är att försöka överleva på det ena, det andra eller det tredje viset. Kram och sov gott!

Livet är en skola, där alla inte går i samma klass så man kan bara jämföra sig med sig själv. Vad vi skall lära är lite olika men alla vill väl bli bra människor och hitta till sitt paradis. Vi gör så gott vi kan och det räcker att vi själva vet det. Ha det gott.