Jacobi

För det enda som känns verkligt - är känslan av overklighet...
Och jag skriver för jag måste... det är ingenting att göra åt det...
Är det ingen som vet?
Gömtåligt gods:o)

Alla mina "ex" och nuet...

Tro mig, när jag säger att jag är oändligt tacksam för vad alla mina "ex" både tillfört - eller för den delen bortfört - i mitt liv. Vore det inte för dem - eller mina egna val (visserligen smått diskutabla), hade jag ju inte varit där jag är nu. Inte fått de fantastiska döttrar jag faktiskt har.

För där jag är idag - där vill jag vara. Både fysiskt, mentalt och yrkesmässigt. Punkt.

Jag har som bekant några år och "ex" på nacken. Några av dem gjorde väldigt bra och rätt. Funkade inte ändå. Några gjorde snarare ganska dumt och fel. Funkade inte alls. När man ser på det så här efteråt. Och ytterligare ett par, var skvatt galna och försökte få mig att "lägga ner". Men se, det gör jag inte förrän det är dags - och då av helt andra skäl. Sjukdom, ålderdom, tja - troligen av en fullständigt "naturlig" dödsorsak. Självklart hade jag så klart en stor del i händelseförloppen, så att säga;o)

Men så var det. Det tar jag. Men nu är det såhär. Jag är kär. Jag tänker bo kvar i huset vid havet, vad än "någon" ämnar ta sig för. För det här är mitt! Det här är frihet för mig och jag väljer själv vilka jag vill ha i mitt liv. Mina nära och kära såklart! Och nytillkommande vänner.

Alldeles nyss hade jag ett "ex" här som var gullig och högg flisved åt mig. Ved som en barndomsvän varit gullig nog att leverera - dock för lång och grov - veden alltså;o)

Ett annat "ex" hjälpte mig med räkningarna idag - för så säger "lagen" när man ligger i skilsmässa. Inte någonstans kul, men nödvändigt. Och jag vill sannerligen tacka honom för allt det vi hade, och hoppas att han blir lyckligare med sin nya kvinna.

Jag har flera fina "ex", och jag hoppas att ni förstår att jag uppskattar - från roten av mitt hjärta - att jag fått dela en tid av mitt liv med er. Och jag önskar att även jag tillfört någonting positivt i era efterkommande val av liv.

Plattan kommer att skrivas klart i sommar och i höst - med min själsfrände - även gitarrist och kock:o) Hur bra kan det bli? Det blir vi:o)

Gud hjälpe mig - men jag är så LYCKLIG! Och har vett att inse att jag får vara det! Eller är det högmod att skriva såhär?

Åh, vad jag önskar alla mina fina människor ett rikt och gott liv - oavsett vad som hänt eller inte hänt - ännu.

All Kärlek från Cobi, som tänker LEVA tills hon dör. Och som inte alls har ont av att havet brusar utanför;o)

Men, jag tror inte mina ögon... jag undrar och nyper mig i armen, aj! Det var på tiden att du gjorde comeback i bloggandet vännen, det var så tomt och ödsligt här i cyberrymden utan dina krumelurer och vrängningar. Nedan övergår jag till att kommentera det lästa men inte utan att åter igen önska dig welcome back!

Jag tror dig, människor som sedan blir till "ex" tillför och bortför givetvis, ibland mer och ibland mindre av både det ena och det andra, tack vare allt detta men fr amför all ditt eget liv är du där och med alla de fina fyra döttrarna=0) Bra också att punkten är den och som du vill !

Jo, "exen" blir fler och således också åren, sådant är livet... och det är inget annat än bra det också!

Nej, du lägger inte direkt ner vid första bästa (eller sämsta), Cobi överlever nog oss alla ska vi se=) Att vara kär är underbart, och det blåser (i de flesta fallen) bort allt som gör ont och är grått...

Helt rätt beslut, "huset vid havet" är din plats här på klotet, stanna där du Gina=0)

Det är bra att du kommer överens med iaf några av "exen", det är helt klart den rätta vägen att fortsätta som vänner... detta är dock mycket svårt ibland, speciellt i början...

Det blir alltså musik igen, helt outstanding... något vi alla väntat oss smått fördärvade på, jättejippi!!!

Lyckan existerar alltså, åtminstone då i Sundsvall, var nu lycklig så länge du bara kan tjejen!

All kärlek tillbaks, till både dig och de dina... Lev nu tills du dör... Med bruset i dina öron...