En vacker minnesstund för Ramón och inte en begravning...
Tack Jermunn - som både vän och präst gjorde du dagen 11.11.11 till ett fint möte, en oförglömlig sammankomst med nära och kära - det var så många som jag inte träffat på länge. Tack Tomas - för din vackra sång (synd att inte Kim kunde vara med) för ni två är nog de enda av de jag känner som verkligen symboliserar kärlek, hopp och tro för mig. Tack min älskade dotter Millan - för den fantastiska låt du skrivit och spelat in själv och som vi fick lyssna på under cermonin. Tack mina andra älskade tre döttrar för att ni finns och var med igår. Tack morbror Bertil och kusin Ia för att ni åkte ner. Skulle så gärna ha talat mer med er.
Jag är obeskrivligt ledsen - framför allt för min mammas och Ramóns biologiska döttrars skull. Jag vet inte hur många pappersnäsdukar som gick åt för oss på raden längst fram. Annika och Karin - ni ska veta att jag verkligen delar er sorg. Men det var sannerligen mycket vackert det hela. Och på något märkligt sätt kändes allt lite lugnare när cermonin var över. Det blev ett slags avslut, även om hans ande alltid finns kvar i huset och kommer att förknippas med det - det var ju hans livsverk.
Jag är mycket glad och tacksam över att min mamma fått ha honom så länge i sin närhet. Hon har inte heller haft det lätt alla gånger. Särskilt tacksam är jag över att mina döttrar har haft en så fin och allt igenom god människa de kunnat kalla för morfar. Jag älskade också min morfar - det var ju han som fick mig att tro på att jag hade gehör och uppmuntrade mig att börja musicera redan som tvååring:o)
Ja, alla vi döttrar och barnbarn har så klart olika minnen av Ramón. Och så är det ju bara. Jag hade tänkt att lägga ett litet brev till honom i pärmen, men mäktade inte eftersom jag vet att det finns andra som har stått honom mycket mera nära än jag. Jag var ju en minst sagt en rätt obstinat tonåring då jag flyttade in i huset;o) Krävde dessutom att få ha replokal på övervåningen och envisades med att blanda in vitlök i allt och laga vegetarisk mat under många år... För fanns det något Ramón ogillade (och det var inte mycket) så var det vitlök:o) Förlåt...
Att begrava någon för mig, betyder att glömma, lägga undan - men det här var ju egentligen precis tvärtom. Jag tyckte att vi igår fick möjlighet att tala om vad vi minns av Ramón, och är övertygad om att minnesstunden/cermonin hjälper oss att bevara, och med glädje minnas, allt det det ljusa han har tillfört i våra liv.
Jag avslutar inlägget med ett innerligt Tack och sänder min kärlek via bokstäver till alla som var med. Mamma - jag och lillasyster finns med dig. Tveka inte att be oss komma ut! Och bjud oss gärna på krogen varje vecka - som vi surrade om i bilen upp till Umeå.:o)
Ramón - Tack för allt - vi ses:o)
På begäran från många som deltog lovade jag att lägga ut Millans egenskrivna/egeninspelade låt här. Klicka på (eller kopiera) följande länk så kan du lyssna: http://goo.gl/RQIH6
Först av allt vill jag utbrista att detta verkligen är ett mycket vackert inlägg, skrivet med hjärtat istället för fingrarna! Jo, datumet 11.11.11 var onekligen på många sätt ett lite magiskt och annorlunda sådant. Du gör helt rätt i att se på det hela som en minnestund och inte det andra... vilken lycka att ha vänner som Jermunn och även alla de andra som fanns där och gjorde sitt med både det ena och det andra under mötet.
Ledsamhet och sorg är en tung börda, det stämmer dock att när allt avslutas så brukar ett visst lugn infinna sig, jag hade samma känsla när min mor begravdes, allt är liksom över och det blir dags att vila för alla.
Din mor, dina döttrar och du hade verkligen nöjet, glädjen, äran och turen att få lära känna Ramón som jag är helt övertygad om att var en god människa. Btw, och om det inte vore för din morfar så skulle kanske du inte varit den du är och vi andra kanske inte kunnat njuta av dig och din musik=)
Gällande din inriktning till vitlök och vegetarisk föda så förlåter han dig säkert, även din obstinatism och dina krav blir nog förlåtna, om dom nu inte redan är det.
En begravning kan vara just det, att glömma och att lägga undan men även den raka motsatsen, att minnas, att hedra och att för evigt se i det inre.
Vissa tror och anser att vi alla kommer att återförenas någon gång, jag har mina djupa tvivel gällande detta, men kanske är det ändå så, vem vet egentligen, inte vi iaf... Kram på er alla! Nu ska jag lyssna på Millan igen...
Jävligt vackert. o jag tänkte när jag lästae om din replokal på övervåningen hur man spelade trummor (boijes)när dom skulle se på tv. men det bestående minnet från då måste vara Ramons fantastiska Fredagspizzor samt när han gick omkring i vad som upplevdes som det "ofantligt stora huset" och nynnade tidi tidi di di. Kramar
