"Kan du vara tyst"?



Trodde någon på allvar att jag skulle sluta babbla? Nej, tydligen inte, om du läser detta;o). Jag har så mycket att skriva om, att varken tangentbord, bokstäver, sambo eller vän-support hjälper längre. Min fina kamrat A kom över igår kväll - för att dricka kaffe och hämta ididotpresenten - en som jag tror hon faktiskt tycker passar i hennes badrum... Lite Norman Bates goes wild again:o)

Vi rökte ett par cig under fläkten, och hon hann reflektera lite över min mans mors (hmm...svärmor heter det ju) farhågor angående sönernas sjukdomar - eftersom A lite smått varit med om detsamma, när hon var tillsammans med Fredriks tvillingbror. Fast då handlade det om andra åkommor.

Jag vill inte på något enda sätt förringa att min man behövde uppsöka sjukhus frekvent under flera år i sin ungdom. Det gjorde jag själv - och den pärmen skulle bli tjock om den fanns. Jag har lyckligtvis fått någon nämnd - kommer inte ens ihåg vad den heter - att bränna allt efter preskriberingstiden.

Jag förstår självklart att hans fina mamma är orolig. Särskilt eftersom han senast i gårnatt skrek högt i sovrummet flera gånger, och sa att han hade ont i den "yttre muskulaturen runt hjärtat"...

Jag frågade om han ville att vi skulle åka in till sjukhuset. Nej, blev svaret. Sedan somnade han om igen. Och kom upp i tid i morse. Sur, förvisso - men hyfsat pigg. Likaså - till min stora glädje - även den tröttaste av tonårsdöttrarna. Det efter bara tre väckningar.

I går kväll fick jag ett par snygga kängor. Och då snackar jag inte skor. (Även fastän jag skulle behöva ett par, eftersom mina indianboots med mockafransar hela tiden ramlar ner som två trötta hundar runt vristerna om jag går mer än tio steg). Nej, jag syftar på de gliringar jag fick om att han jobbar hela tiden. Men det vet jag ju redan, och har otroligt dåligt samvete för. Samtidigt som jag väl har i minnet att han tyckte jag skulle sluta musiklärarjobbet...

Jag har av samma orsak och ivrigt påhejad av honom, därför underlåtit att söka ett liknande arbete på den skola där jag själv mest agerade musiklärare under min högstadietid. Däremot har jag skickat en intresseanmälan till en mycket liten förskola angående en 75% tjänst. Skulle eventuellt funka...

I morgon åker maken, äldsta tonårdottern och hennes kompis till Stockholm i vår allt annat än tillförlitliga bil. De ska härja runt med viktiga uppgifter på Manifestgalan. Jag är jätteorolig eftersom jag haft drömmar om trafikolyckor och därför bad dem åka med Y-bussen istället. Det visade sig att den presentcheck jag fått av min syster för två personer, tur & retur-resa mellan S-vall-Sthlm, hade nummer 0666. Sedan när Elvira kollade vad resan skulle kosta för kamraten så gick den på exakt 666:-. Så hela gänget lade ner och bestämde sig för att färdas med Krabaten ändå.

Jag bad Fredrik läsa igenom detta inlägg. Han sågade det. Jag bad honom copa det till sin dator och skriva det bättre. Sedan blev det tjafs. Jag berättade om min oro över bilfärden imrgon. Han sa att tjejerna får turas om att köra. Jag vägrade att gå med på det, och tyckte att han kunde gå och lägga sig och sova i tid för att själv orka köra hela vägen. Så nu är det riktigt surt. Och vi har nog båda sagt för mycket för att det ska vara bra...

Ibland borde man kanske hålla den trut....

Så schhh!

Och lyssna på en låt nedan som troligen passar inlägget.

http://ginajacobi.se/wp-content/uploads/2011/02/08-Tyst.mp3

Kommentarer
Postat av: Fredrik

Uppe i tid. Pigg. Körbar. Glad, inte alls sur på nån eller nåt. Hatar som vanligt att åka ifrån dig... Puss min fina maka!!

2011-02-04 @ 09:05:44
Postat av: Babs

tycker mig ana en viss stress... och press... och typiska exempel på hur svårt män har att förstå vårt kvinnliga språk.. de tolkar ungefär som de vill och så börjar grodorna hoppa.. varför ska vi kvinnor ta på oss skulden av att vara den som sa "kvack"?

2011-02-04 @ 09:57:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0