Sundsvalls egen Jerry Springer-show!



Är lite seg idag efter en synnerligen underhållande utekväll med väninnan:o) Det var väldigt länge sedan jag var ute på lokal, och jag måste erkänna att jag ganska snabbt insåg varför jag brukar föredra att vara hemma...

Jag har aldrig särskilt reflekterat över att jag skulle ha några specifika ovänner eller bekanta som jag tycker genuint illa om, men på det första stället lyckades vi hamna i sällskap med just två personer som jag mer än gärna klarar mig utan. Och det är säkert ömsesidigt.

Nåväl, vi blev inte långrandiga på den puben utan bestämde oss för att göra ett studiebesök på stans värsta sylta ett kvarter bort. Jag har hamnat där en gång tidigare men inte min väninna, så jag ville ju självklart att även hon skulle få ta del av den, i det närmaste, utomjordiska upplevelse det innebär.

Redan vid dörren fick jag undertrycka ett grovt fnissanfall. Det var nämligen kö! Dit?! Jag ska nu försöka sammanfatta intrycken inifrån lite kort. På mindre än tjugo minuter hann vi bevittna tre polisingripanden, oräkneliga snubblande snubbar och tanter i envetna försök att "dansa", kladdiga och pruttande desperados på jakt efter ett ligg, ett par kräkningar på nära avstånd, en helt nerkissad toalett. Och ytterligare två "bekanta" jag absolut inte tål, av orsaker jag inte kommer att gå in på. Dessutom har de båda den ovanligt dåliga smaken att så där överdrivet fyllhurtigt vilja kramas. De lider alltså således av total brist på emotionell kompetens och förmåga till inkännande.

Som grädde på moset ackompanjeras hela den Kafkaliknande miljön av en aldrig sinande ström Karaoke-performers. Ni kan ju tänka hur mina stackars öron lider. Men samtidigt blir det ju som sagt oerhört underhållande - om man har den typen av humor.

Men jag ska vara rättvis. Det finns många, mycket trevliga och älskvärda personer som frekvent brukar gå dit och som ingår i både min och Fredriks närmaste umgängeskrets. Jag träffade även några av dem igår. Sedan får jag väl lov att pinsamt nog erkänna att ungefär hälften av besökarna "kände mig" och kom fram och yrade; "åh, visstäru Ginajacobi va? Fan, jag har en plattamä digvadheterdendärlåtennuigen"... Och nu för tiden är igenkänningsfaktorn från mitt forna artsteri och glansdagar, mycket låg i resten av världen:o)

Så jag antar att jag väl helt enkelt får hacka i mig att jag passar bäst på "white-trash" klubbar. Men vet ni - det är helt okay. Dessutom ska stället i fråga, har jag hört, tydligen servera riktigt högklassig och billig mat på helgerna. Men det gör jag ju själv varje dag så det vette tusan om vi kommer att chansa på det:o)

Nu ska jag försöka få tag i my long lost gitarrist Per Kjeller som enligt rykten ska befinna sig i Sundsvall! Normalt skickar han mig gitarrfilerna från USA och jag har inte sett honom på över tjugo år.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0