Mocambique med mera...



I förra veckan sökte jag ett lärarjobb i Maputo; Mocambique. Tyvärr såg jag annonsen för sent och ansökningstiden hade redan gått ut. Glädjande nog fick jag svar med vändande e-post från rektorn att de ändå kommer att ta min ansökan i beaktan om jag bara omvandlade den till en wordfil, bifogade en bild på mig samt namn på några referenter. Sagt och gjort, så nu är den iväg. Jag kan ha fel, men faktum är att jag både tror och hoppas på antingen Maputo eller Kerala; Indien som jag skrivit om tidigare.

I övrigt har helgen inte bjudit på några direkta överraskningar förutom att en vän/bekant var här och skvallrade om gemensamma bekanta från svunnen tid. Märkligt hur många relationer, människor och livsöden som korsas och vävs ihop vid närmare granskning. Nu är det så att han; vännen, har en enorm svada och det har även Fredrik när han druckit. Jag försökte febrilt få en syl i vädret men misslyckades rätt kapitalt, men fick då en idé om hur bryta denna och liksom förena nytta med nöje.

Förutom att beordra dem till en nattöppen mack för att köpa cigaretter, skickade jag även resolut ner dem i källaren efter de röda sofföverdragen paketerade i en blå IKEA-kasse. Jag vet inte hur länge de med gemensamma krafter och tankeverksamhet höll på med att klä av- och på vår hörnsoffa, men för min del resulterade projektet under tiden i djupsömn i ett angränsande rum;o)

Vad som hände efter att jag vaknat - var att jag inte fattade ingenting. En tonårsdotter hade tagit hem någon som skulle ta bussen hem. Han var visserligen mycket trevligare än de andra som bara dykt upp mitt i natten, presenterade sig och så, så jag bad via sms om ursäkt till dottern ett dygn senare. Önskar hon kunde vara något mer öppen. För han verkade vara det.

På lördagen, efter ännu ett patetiskt försök att bli underhållna av "Festivimellodalen", vandrade ett småsegt gäng bestående av mig, Fredrik och väninnan A till en närliggande pub för en kort rond. Där var det mest bara surrigt, äckligt varmt och luktade fis. På det hela taget kan jag med gott samvete kalla det riktigt trist.

Vi fick därför för oss att besöka den berömda syltan igen, men eftersom vi alla tre var alldeles för nyktra för att platsa in där vid ett-tiden på natten, blev det snarast en makaber skräckvisit som mycket snabbt avslutades. Det efter att vi fastnat både på golvet med skorna och med armarna på bardisken. Jag bad Fredrik ta några väl valda bilder, men tusan vet om jag orkar lägga energi på att lägga ut dem eller göra mer "reklam" för stället ifråga. Idén som sådan, självdog redan innan vi kommit innanför hemmets dörrar.

Lite annat pyssel i helgen har varit att rensa och sortera min ofantliga och offentliga mailbox. Jag har även gått igenom FB för att ta bort personer jag aldrig har kontakt med eller ens vet vilka de är. Något som tydligen upprört vissa.

Så här har till exempel mitt ex nya kvinna skrivit:

Hej undrar om varför har du tagit bort mig när det var du som ville att jag ska bli din vän här i fb?
Har jag gjort nåt ? Du får gjärna säga det du tycker, jag tar inte illa upp för nånting alls.. Så att du vet bara, att jag är åxo en kvinna som har varit med mycket ilivet, och har blivit besviken från de närmaste, jag är väldigt känslig inom mig ..
Jag har varken tid eller lust att bry mig eller döma folk för det liv dom själv har valt.

Ja, som du ville men det kändes väldig konstigt att bara tas ''BORT'' för jag bruckar ha anledning till saker jag gör..

Det vill jag säga oxå är att jag läser ditt blogg gämnt (när jag har tid) tycker intressant om hur du vågar avslöja ditt liv i det... Inte många kan/vågar det.. Så tumme upp :o) Tro det eller inte men det gjorde ont när jag läste dem sista inläget och hur besviken du var...(du hade allt rät att vara det)
Jag kände igen den där känslan, det är det värsta av allt att bli besviken på de vi älskar!

MVH //S.S

Det stämmer förvisso att jag och Fredrik ville bli hennes vän (hon hade ju dessutom endast mitt ex som vän sedan tidigare). Och det ville vi enkom för att hon, enligt fullt synlig FB-status, har en relation med mitt ex, och vi därmed självklart antog att även hon skulle träffa min yngsta dotter i stort sett varje helg.

Det visade sig (efter en chatt på FB där jag inledde med att gratulera dem) att vare sig hon eller mitt ex ville berätta vem hon är eller vad hon heter på riktigt. "Det är lite känsligt, vi vill inte gå ut med det offentligt" hette det. (Märkligt nog har de dock båda lagt ut bilder på sig själva tillsammans samt bilder på både mina och hennes barn). De tu lovade att de skulle presentera henne (S.S.) innan min dotter och hon skulle ses. Det har inte skett än, och hon och jag har inte haft någon som helst kontakt på FB efter den minst sagt skumma chat-stunden.
Man vill gärna veta hos vilka ens barn vistas. Jag tror inte jag är konstig någonstans där. Dessutom har mitt ex ingen egentlig juridisk rätt att träffa dottern, utan det sker enbart av att hon själv säger att hon vill och en löjligt stor "godwill" från min sida. Men barn förstår, kommer att lära sig läsa och bilda sig egna uppfattningar. Och det får jag förlita mig på. Som vanligt. Jag har aldrig talat illa om någon förrän behörigt barn frågat och har varit moget nog att ta svaren. Det betyder alltså att min yngsta dotter ännu inte fått höra något negativt om vare sig sin biologiske- eller obiologiske far. Vad hennes tre äldre systrar möjligen kan ha berättat om sina upplevelser kan jag dessvärre inte göra mycket åt.

Visst får man tycka att jag lämnar ut mig totalt i bloggen, men ingen kan så klart veta om det jag skriver och beskriver är sanning, en modulerad sådan eller bara dikt och förbannad lögn. Och det står var och en fritt att tro vad helst de vill. Men om någon frågar mig personligen, öga mot öga, om något - så får man definitivt höra sanningen! Hur ont den än må göra. I övrigt tycker jag att jag utelämnat nästan allt som känns för privat. Vill man komma närmare den jag är, torde mina låttexter avslöja långt mycket mer om mig.

Måste jag länka till en låt nu igen? Jo, tydligen! Orkar du så lyssna på den här: Sanningen.




Kommentarer
Postat av: Blommen

Hoppas att du har tur och fixar en plats i Maputo (Mocambique) eller i Kerala (Indien), det vore väl great för dig. Good Luck!

2011-02-23 @ 11:38:17
URL: http://somiblo.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0