Jacobi

Ett av alla mina tidiga minnen som barn, jag var väl någonstans mellan två och tre år, är att jag brukade vakna på nätterna och lyfta upp ur spjälsängen. Jag befann mig sedan svävandes på runt en meters höjd över golvet med ansiktet neråt. Jag kan fortfarande känna exakt hur jag bar mig åt, hur jag liksom fällde armarna åt sidorna och att jag via handflatorna kunde sända en ljus och stark kraft som höll mig "flytande". Jag minns hur det kändes om jag råkade stöta emot dörrkarmar då jag ibland råkade ta dem för snävt. Hur det gjorde ont i sidorna när jag slog i midja och höfter.

Jag är helt säker på att jag skulle kunna utföra detta än idag om jag bara vågade tro lika starkt på att det fungerade som jag gjorde som liten. Min äldsta dotter var i samma ålder när hon för första gången berättade en morgon att hon varit ute och flugit på natten i vårt dåvarande hus. Jag skrev en låt ("Hon säger hon flyger") om det strax efteråt och den finns att lyssna på här: http://ginajacobi.se/wp-content/uploads/2011/02/08-Hon-säger-hon-flyger.mp3

Det var hur som helst väldigt härligt och befriande att kunna bemöta henne med förståelse över det hon varit med om, något jag inte själv direkt fick som ett väldigt "udda" barn.

Visst har jag under åren lärt mig tekniker för att gå ur min egen kropp för att fritt kunna röra mig genom tid och rum, men skillnaden är den att kroppen då fortfarande ligger och sover medan anden gör sina utflykter.

Hur som helst är detta minne och känslan av att faktiskt levitera något jag längtar oerhört tillbaka till. Och jag önskar jag hade kvar samma oförutfattade meningar om vad som är "fysiskt" möjligt. Men man blir indoktrinerad - och det väldigt tidigt - om vad man kan och inte kan.

Jag har en annan halvskum grej, en slags föreställning om en fullständig rening. En total frid och lycka. Det närmaste jag kan komma i beskrivning av det, är som om kall sockerdricka eller små, små bubblor genomsyrar både kropp och sinne och rensar allt som är jag. Den här bilden har dykt upp med jämna mellanrum under hela mitt liv men framför allt väldigt starkt när jag mått bra, varit kär och älskad och fött mina barn. Ja, lite som den ultimata upplevelsen av harmoni. Trots alla dessa lyckostunder har det alltid fattats det där "allra sista", det jag kallar "sockerdrickan".

Fattar ju att det här låter alldeles sinnesförvirrat - vilket i sig inte torde vara någon nyhet i den här bloggen - men jag tror ändå inte att jag är ensam om de här ursprungkänslorna och den ordlösa längtan jag ändå så fåfängt försöker fånga i inlägget.

Någon "out there" som är med mig och förstår vad jag menar?

Ljus och kärlek/G