Mormor... Momma!



Ja, det gick ju alldeles åt pipan med att sluta blogga tydligen... Men det finns å andra sidan saker jag behöver få ur mig även om ingen (läs ett par) vill läsa... Men det är ju inte det som är grejen med skrivandet heller. Det torde de flesta begripit vid det här laget. Bloggmaterialet i sin helhet är på utskick till några förlag, men det tar tid innan refuseringarna kommer...

Jag, min lillasyster och mamma åkte upp till Hammerdal igår förmiddag. (Tack alla fina ni på FB som uppmuntrade mig att få till stånd resan, trots Jacobi/Muskos trasiga bil). Syrran, Ingela, körde väl i 110 knyck hela vägen, men eftersom bilen är sprillans var jag inte fullt lika åkrädd som med vissa andra.

Vi dryftade, tillsammans med mamma, en massa gamla minnen från när jag och syster var små, och det är frapperande hur mycket vi både minns tillsammans och "o-minns" isär trots att det bara skiljer 2,5 år emellan oss.

Hur som helst kändes det väldigt skönt att få vara med bara dem. Min ursprungsfamilj. Och att vi tillsammans valde att ta farväl av mormor Karin Linnéa Elida Göransson - en söt och godhjärtat människa som stod mig mycket nära under uppväxtåren. Kanske för att jag var första barnbarnet. Och självklart för att mina första år i detta liv upplevdes där på "Herrgårn" i Ede.

Vi anlände, efter ett par rök, banan- och kisspauser till Åshamras Äldreboende. Som anekdot kan jag berätta att det var just där jag hade mina första uppträdanden som sju, åttaåring tillsammans med min syster och hennes yngre kusin Malin. Jag minns att vi sjöng mina egenkomponerade låtar för åldringarna. Jag försökte spela fint på det ostämda pianot och sjunga rätt text, medan de yngre begåvorna sjöng ungefär lika ostämt som pianot lät, och med fel text, då de inte kunde läsa än;o) Men det var ändå uppskattat. Alla som kunde klappade ju händerna - kanske för att de inte hörde något, utan bara tyckte vi var söta. Hur som helst tror jag att driften att uppträda danades redan där. Även om den inte är särskilt befintlig nu, vid 50-års ålder...

Igår var vi tre mormödrar (snart blir väl systern en också) - tillsammans i ett av Åshamras nyrenoverade och jättefina rum. Personalen var på det stora hela oerhört innkännande, och jag kan inte förstå att det finns sådana fantastiska människor som orkar med ett arbete som innebär dagligt lidande, ångest, glömska, elende, död och mänskliga avsöndringar, och samtidgt lyckas behålla en sådan aura av livskraft och glädje omkring sig. Jag är mycket djupt imponerad och berörd av dessa kvinnor. Tack.

Och ett särskilt tack till Eva, min barndoms första kamrat från Hammerdal, och med troligen en av Sveriges mest utövande och grövsta Jämtska:o) Underbart att höra! Och vad fin du var:o) Med oss och min mormor som du vårdar.

Din pappa köpte tydligen mitt barndomshem i Ede. Det skulle vara väldigt roligt att ses igen! Och få vandra kring i rummen:o) Får leta efter dig på FB!

När vi kom in i mormors rum på hemmet, så fick vi nog alla tre en smärre schock. Hon låg nerbäddad i en liten vadderad säng av mjuka täcken och såg faktiskt redan död ut. Fastän hon andades. Hon kan inte ha varit mer än 140 cm lång och vägt mer än 35 kilo... Hennes tänder var utslagna eftersom hon ramlat för några månader sedan. Hennes blå ögon var täckta av en grumlig hinna, och eftersom hon är blind av starr på ett öga måste det ha varit mycket svårt att fokusera.

Hon hade mörkbruna ringar under ögonen och andades med stor svårighet. Dessutom slog hjärtat väldigt ojämnt eftersom man satt ut alla mediciner. Benen tycktes ha myrkrypningar och hon försökte få dem till ro gång på gång, och såg ut som om hon helst ville springa därifrån. Hennes ansikte hade i stort sett inga rynkor alls och när vi höll hennes händer såg de yngst ut... Hon är ändå nittioett år!

Att åka dit var värt mer än allt. Tillbaka till rötterna. Hennes blick när hon tittade in våra - vi avlöste varandra - sa att hon mycket väl visste att det var vi som var där och ville ta farväl, kanske att ge henne "tillåtelse" att gå. Hon viskade till och med min mammas namn, och hon log lite vagt åt oss alla tre. Vi är alldeles säkra på att hon kände igen oss. Hon svarade dessutom på att hon inte hade ont när vi frågade.

Under de fyra timmar vi satt hos henne var hon så pass "vaken" att personalen kallade henne för "pigg". Vilket i sig kändes smått absurt. Hon var ju alldeles på gränsen, och minst tre gånger trodde vi att hon släppt taget och hade gemensamma tankar om att ringa på klockan...

Även om fina momma är gammal och trött så känns alldeles förfärligt att hon vägrar att dricka eller äta. Ej heller ta några mediciner. Så de facto ligger hon där och har "bestämt" sig. Hon orkar inte mer. Och det enda hon kan påverka är att välja att inte svälja. Och man skickar henne varken på sjukhus eller sätter in något dropp. Allt för att inte förlänga lidandet...

Och vid min Gud!  LÅT MINA BARN OCH BARNBARN SLIPPA NÅGOT LIKNANDE!

Vi tog en kort paus för att äta på byn - gissa vad? Pizza... Sprungit på toa sedan dess.
Sedan åkte vi tillbaka, och då såg mormor mer rofylld ut, halvsov och hade fått morfin. Men det kändes verkligen inte bra att köra därifrån utan att ha fått hålla henne när hon måste gå.

Dock är vi överens om att beslutet att ta farväl "innan", känns långt mycket bättre än att komma dit när hon redan rest.

Jag vill tacka min mormor, mamma, syster och personalen på Åshamra från hela mitt hjärta! Det var nog den bästa och intressantaste resa jag gjort, även om jag inte sovit på flera dygn.

Kärlek till er!/Gina

PS: Intressant var även djurinvaderingen vi hade på vägen hem! Var det inte älgar, så var det små- och storfåglar på vägen, orrar, katter, hundar - tur min syrra har bättre syn än jag! DS.

Kommentarer
Postat av: lotta

härligt att du bloggar igen, kraaaam

2011-05-02 @ 18:06:59
Postat av: kerstin

Vilken fin skildring av er resa. Den gjorde nog gott för er alla.Inte bara ett farväl av mormor utan den gemenskap som ni säkert kände i den svåra stunden Jag satt och vakade med en god vän när hennes man måste gå vidare och det kändes sorgligt men ändå stort att se när allt blev stilla och friden lade sig runt i rummet.Nu vet jag att det när som helst kan gälla min mamma och jag känner ingen oro inför det. Jag tror ju bestämt att det finns en fortsättning och det är gott att känna så. Ta nu hand om dig !Trösten över mormor hittar du i de fina minnen du har av er tid tillsammans.Kram !

2011-05-02 @ 18:42:27
Postat av: Quazar

Härligt att du inte kan hålla dig här ifrån.... Vi vill ha mera 'Cobi!

2011-05-02 @ 19:19:07
Postat av: Jermunn Solem

Kommer ihåg känslan av att se min starka självständiga mormor som en liten fågelunge i ett bo. Både svårt och tryggt på något sätt.

Tack för att du delar!

2011-05-02 @ 19:29:13
Postat av: gzi

Vackert skrivet. Som du lyckas förmedla detta!! Det starkaste inlägget hittills om du frågar mig.

2011-05-02 @ 21:08:38
Postat av: Blommen

Mycket vackert skrivet, jag hann tyvärr inte ta avsked av min mor när hon gick bort eftersom det gick väldigt fort och jag som du vet bor utomlands. Hoppas verkligen att detta inte upprepas med min far när det någon dag blir dags, men jag tror dock att minnena av dem vid liv är av mer värde än av deras sista stunder bland oss levande, men som sagt, att kunna säga adjö känns verkligen bra. Kram och välkommen tillbaks i bloggarvärlden ;-)

2011-05-03 @ 12:47:04
URL: http://somiblo.wordpress.com
Postat av: margareta sandqvist

Du skriver så att jag gråter, tack för att ni var med, känner likadant.kram!

2011-05-03 @ 16:33:37
URL: http://http margareeta.sandqvist@gmail.com
Postat av: Gina

@Mamma: Du förstår inte hur glad jag blir över att du tycker jag kan skriva, för det är den enda jag vill nuförtiden:o) Det kändes väldigt bra att vara där, vi tre och momma.



Har skrivit både till Eva och chefen för hemmet och bett om lite mer upplysningar. Kram!!!



Till alla er övriga: Tack för snälla och värmande kommentarer. Till och med "idioten" har hållit sig lugn med med sina groteska fulheter som jag ändå aldrig skulle publicera här.

2011-05-03 @ 16:43:12
Postat av: Carina

Vad bra att du hann dit och få ta farväl, är ju bara så svårt att missta nära o kära. Tur att vi kan bevara alla de glada minnena djupt i våra hjärtan.

Skickar en varm kram

Carina

2011-05-03 @ 18:55:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0