Jacobi

Om jag inte missminner mig alldeles, så har jag för mig att jag startade denna blogg med ett humoristiskt inlägg kallat "Maken bakom lås och bom". Ironiskt nog känns det nu, att jag kanske avslutar densamma med oavanstående rubrik...

Ibland - ganska ofta i ärlighetens namn - får jag sådan lust att skrika rakt ut till folk som ber Fredrik om än det ena, än det andra! Det är nämligen så att han inte har förmågan att säga nej till någon eller något. Jag vet inte hur många gånger jag bett honom om att lugna ner sig lite och inte ta på sig mer än han mäktar, men det är som om han inte känner av sin inre stress föränn kroppen till sist talar om för honom att "nu är det NOG"!

Och i morse blev det nog. Med råge dessutom. Min oro vet inga gränser just nu. Han ligger på hjärtintensiven efter att nästan ha tuppat av på jobbet och en kollega körde honom till akuten. Han hade vid inläggningen en vilopuls på över 150 BPM, en arytmi från själva helvetet och man befarade en blodpropp som kan komma att vandra till hjärnan. Därför ville man - innan man kan ge en slags elbehandling (för att hjärtat ska hitta den rätta rytmen igen) - göra en specialundersökning på Fys-lab.

De bedövade svalget och gav ett lugnande medel för att sedan kunna föra ner en kamera via en slang till hjärtat. Detta för att upptäcka eller utesluta en eventuell propp. Jag fick följa med in även där, och har faktiskt fortfarande inte återhämtat mig från chocken över vilka sinnesjuka läkare det finns.

Doktorn talade inte god svenska (irrelevant i sig, men förbaskat irriterande om man vill försöka sätta sig in i vad som händer) och han började med att fulgrymta och visa med hela armen åt sköterskan att han ville ha monitorn åt ett annat håll. Fredrik minns inte så mycket av detta eftersom han var rätt borta på det de sprutat i honom. Läkaren bad honom bita i en grej med hål i, låta saliven rinna fritt, inte svälja och inte röra sig. Problemet var bara att han fick flera hugg i bröstet som gjorde så ont att han inte kunde ligga stilla utan yrslade runt på britsen. Helt sonika blev läkaren tokförbannad och avbröt allt och stolpade därifrån med orden "Det här får avdelningen sköta! Tack för mig"!

Väl uppe på kardiologen igen träffade vi en betydligt mer sansad läkare som berättade vilka alternativ som nu fanns att tillgå med tanke på Fredriks säkerhet. (Jag har i efterhand förstått att om tokskallen till läkare fått ner kameran i hjärtat och Fredrik ens skulle ha rört sig det minsta, så kunde han ha avlidit).

Doktorn på avdelningen, berättade att man ville sätta in medicinering - dels mot den höga och ojämna puslen - men också en blodförtunnande medicin mot eventuell propp. Om tre veckor med denna medicin och noggranna kontroller - om värderna stabiliserats - vill man sedan försöka göra elbehandlingen. Och den blir Fredrik åtminstone sövd under. Något jag kunde berättat på förhand att de borde ha gjort redan idag, inför den första undersökningen. Maken kan vara lite "pipig" i bland - hur jag nu ens kan understå mig att skämta... Förlåt.

Hur som helst - om det inte fungerar med elbehandlingen så kan det bli fråga om operation i Umeå i sommar.

Just nu - förutom att oroa mig sönder och samman - försöker jag avstyra alla "onödiga" saker Fredrik tagit på sig/oss. Gigga live med mig, Lilian och Fredde på Radio Västernorrland imorgon bitti (who cares ändå), glömma att gå på konserter imorgon och lördag, boka av inplanerat gig i Göteborg när alla barn är här - även om det blir en välbetald minisemester för familjen, och få honom att inse att han måste be läkaren skriva ett sjukintyg för sjukskrivning under minst en månad! Om inte längre. Jag har själv vandrat in i väggen - och det är ingen lek. Och det tar tid. Lång. Innan man är på banan igen.

Men som många vet, Fredrik är en obotlig optimist, jag älskar honom för det såklart, men just nu gagnar det inte honom själv - och DET är allt som betyder något.

Jag lovar och svär - att jag aldrig någonsin mer ska ondgöra mig över att han sover bort alla helger och har svårt att ta sig upp i tid på morgonen. Det fanns och finns orsaker till detta. Gud - förlåt mig. Jag har inte förstått. Och eftersom jag själv har samma åkomma och medicinerar sedan 15 år tillbaka, har jag kanske inte tagit hans ständiga och mystiska åkommor på allvar.

Jag har fruktansvärt dåligt samvete - eftersom det här i slutänden beror på att jag inte drar in tillräckligt med pengar och därför gjort att han jobbar så mycket som han gör... Visst - han har en historia med hjärtbroblem - men det är ändå 20 år tillbaka...

Som Ninni - hans syster skrev på FB - "VÅGA INTE LÄMNA OSS"! Och som jag själv sa innan jag lämnade hans rum på sjukhuset - "jag slår f-n ihjäl dig om du dör ifrån mig och oss. Understå dig icke"!

Åh, nej! Jag upptäckte att det inte går att ringa till patienttelefonen efter 21.00. Och Fredriks mobil är avstängd på grund av all elektronisk utrustning... men de har mitt nummer... jag kanske åker upp ändå igen...
/G