Hjärnan kokar över...
Av vanmakt, trötthet, uppgivenhet (absolut icke att förväxlas med resignation) och en stark känsla av oförmåga att räcka till för allt och alla. Jag behöver knappast rada upp vad som tynger mitt sinne vad gäller naturkatastrofer, svält, terrordåd eller personliga tragedier - händelser som dessutom skett på relativt kort tid - och som definitvt har satt outplånliga spår för så väl familj- nära och bekanta, men också, för mig, helt okända människor. Långt borta.
Det är lätt att ge upp hoppet. Svårt att komma ihåg parollen "gräv där du står" eftersom allt ont som händer påverkar förmågan att sålla mellan det som är väsentligt och inte. Allt är ju förstås viktigt och väsentligt i ett perpektiv - men helt beroende på från vilken utgångspunkt man har, och i vilken relation man står till de som drabbats. Och inte att förglömma - vad media anser ska uppmärksammas (för egen vinnings skull)? Skulle vi bry oss om inte... Och vid nyhetstorka slänger man in en solskenshistoria om katten som räddats från en säker död, eller någon som kan skriva med båda händerna samtidigt och spegelvänt...
För mig är det just nu viktigt att få Pixie (Fredriks dotter som strax anländer) att känna sig gladare och inte sakna sin mamma i England fullt lika mycket under de fem veckor hon och hennes lillebror är här. Hon har ju faktiskt skrivit om den oron i ett tidigare publicerat (fantastiskt) brev här i bloggen.
Det känns också lika viktigt att se till att Thyras tre sista sommarlovsveckor blir minnesvärda, glada och betydelsefulla. Det innan jag startar mitt nya jobb (som jag hoppas jag fixar), och hon börjar i ettan (som jag vet att hon fixar). Andra prioriteringar är att försöka komma närmare min make - för vårt sista halvår har inte varit helt lätt eller friktionsfritt. Som hågade läsare förstått.
Sedan vill jag gärna hinna med att planera den kommande undervisningen på ett tillfredställande sätt. Jag vill kunna bidra med något bra till eleverna. Något de kan ha med sig sedan - oavsett om de får mersmak för musiken som framtida glädjekälla eller "ventil" - eller att min matlagning kan peppa dem till att skippa skräp- och hämtmat som nyutflyttade från föräldrahemmet.
Visst blir vissa saker makabra när man ställer dem i proportion och relation till varandra, jag vet! Men herre gud! Vad ska jag göra? Vad gör ni? Snälla berätta... Jag är genuint intresserad!
Det är lätt att ge upp hoppet. Svårt att komma ihåg parollen "gräv där du står" eftersom allt ont som händer påverkar förmågan att sålla mellan det som är väsentligt och inte. Allt är ju förstås viktigt och väsentligt i ett perpektiv - men helt beroende på från vilken utgångspunkt man har, och i vilken relation man står till de som drabbats. Och inte att förglömma - vad media anser ska uppmärksammas (för egen vinnings skull)? Skulle vi bry oss om inte... Och vid nyhetstorka slänger man in en solskenshistoria om katten som räddats från en säker död, eller någon som kan skriva med båda händerna samtidigt och spegelvänt...
För mig är det just nu viktigt att få Pixie (Fredriks dotter som strax anländer) att känna sig gladare och inte sakna sin mamma i England fullt lika mycket under de fem veckor hon och hennes lillebror är här. Hon har ju faktiskt skrivit om den oron i ett tidigare publicerat (fantastiskt) brev här i bloggen.
Det känns också lika viktigt att se till att Thyras tre sista sommarlovsveckor blir minnesvärda, glada och betydelsefulla. Det innan jag startar mitt nya jobb (som jag hoppas jag fixar), och hon börjar i ettan (som jag vet att hon fixar). Andra prioriteringar är att försöka komma närmare min make - för vårt sista halvår har inte varit helt lätt eller friktionsfritt. Som hågade läsare förstått.
Sedan vill jag gärna hinna med att planera den kommande undervisningen på ett tillfredställande sätt. Jag vill kunna bidra med något bra till eleverna. Något de kan ha med sig sedan - oavsett om de får mersmak för musiken som framtida glädjekälla eller "ventil" - eller att min matlagning kan peppa dem till att skippa skräp- och hämtmat som nyutflyttade från föräldrahemmet.
Visst blir vissa saker makabra när man ställer dem i proportion och relation till varandra, jag vet! Men herre gud! Vad ska jag göra? Vad gör ni? Snälla berätta... Jag är genuint intresserad!
Kärlek!/G
Kommentarer
Postat av: Blommen
Svårt att göra en relevant kommentar till detta inlägg, när du i detta "går ner på djupet" men jag ska iaf försöka. Saker och ting kan ofta kännas väldigt tunga och svåra för oss alla även fast just dessa saker och ting inte har någon som helst betydelse jämförelsevis, nivåerna av problem och annat otyg är väldigt relativa. Jag tror man bör kämpa vidare, försöka att leva i nuet och lungt tänka efter innan man "drunknar" psykist sett. Hoppas trösten av Fredriks barn lyckas för dig, att Thyra blir frisk och trivs dom resterande två sommarlovsveckorna och att dina planeringar för hösten går bra. Jättekramar =)
Trackback
